I intervjuerna finns en konsensus om att träffarna med de stödsökande ska ske under bestämda former, att man inte har kontakt med stödsökande utanför chatten/träffarna och vikten av att rollen som volontär är tydlig och avgränsad. Själva insatsen de utför är inte svår att definiera för
volontärerna. Ett svårare ämne är dock hur engagerad man ska vara i föreningen. Intervjupersonerna tycker här olika. Jag ser två skilda utgångspunkter i den här frågan, som jag har valt att kalla
avskalat engagemang respektive stort föreningsengagemang, där jag upplever att vissa volontärer är starkt förankrad i en av dessa utgångspunkter medan andra rör sig på en skala mellan.
Utgångspunkten avskalat engagemang innebär att man utför den ideella insats som man tackat ja till när man blev volontär, men att man inte åtar sig extra aktiviteter eller styrelseengagemang. Man
26
deltar inte i volontärträffar om de är inte är obligatoriska och är inte särskilt aktiv i föreningens sociala medier:
”Det finns jättemycket grejer som är outtalade. [...] Det förväntas på nåt sätt att man inte bara chattar utan även har ett engagemang i själva föreningen.”
”Jag tycker man ska vara otroligt oflexibel. Det är ett personligt svar. Men jag tycker det är
jättejätteviktigt att det inte blir för mycket. Jag tror också det är en anledning till att jag har chattat så länge. Just att jag har varit noga med att detta är mina pass, sen tar jag inte mer. […] Jag skulle säga att jag är en väldigt, väldigt inaktiv volontär. Att jag är otroligt dålig på att gå på aktiviteterna i föreningen. Jag håller mig till mina timmar. Men jag tycker det är jätteskönt att vara superrigid i det. Det funkar väldigt bra för mig.”
Den andra utgångspunkten är ett stort engagemang i föreningen. De volontärer som ger uttryck för den hållningen, är samtliga engagerade i föreningen utöver själva volontärinsatsen, till exempel som styrelsemedlemmar. Man uttrycker i hög grad att engagemang i föreningen eller rörelsen är en del av rollen som volontär. Dessa volontärer kan känna en frustration över att andra inte tar ett lika stort ansvar för att ställa upp på aktiviteter, återkoppla och svara på meddelanden, samtidigt som de också uttrycker en stor förståelse för att alla inte kan eller vill lägga så mycket tid på föreningen.
När jag frågade om vad som ingår i rollen som volontär svarade en respondent:
”Men sen är det ju också det som händer i föreningen. Att man är med och utvecklar och har synpunkter på vad som händer i föreningen. [...] Eller det är väl mer när jag är med i styrelsen, men vilket håll vi ska dra åt och hur ska vi utvecklas.”
”Och då blir det ju såhär... hur man uppfattar volontärskapet. Den här fina balansgången att du ger den tid du kan. Det är ju så. Vi kan inte egentligen kräva mer än så. Samtidigt så blir det så, minimum. Och gör du minimum så gör du det. Men det blir frustrerade för dem som gör mycket mer, som kanske hade velat jobba lite mindre men känner att de inte kan det för man är engagerad för föreningen.”
De volontärer som beskriver detta reflekterar också över skillnaden mellan hur volontärer ser på föreningsengagemanget och att det är en svår balansgång, som nämns i ovan citat. Jag kommer låta ytterligare citat illustrera detta, det första är från en person med ett stort engagemang och det andra
27 från en volontär med ett mer avskalat engagemang.
”De kanske tänker att ’ja men jag har mina två chattkvällar’… Att det är den tillgängligheten man vill befinna sig i. ’Jag gör det som förväntas av mig som jag har signat upp på men inte mer
liksom’. Och det kan man ju inte heller förvänta sig, men det kan ändå upplevas att det bli så här…
Nu får ni läsa det här, eller nu får vi liksom… Nån får ändå svara!”
”Det här att föreningen ber en att ge mer tid… Jag kan tänka mig att de vill så gärna att man ska vara såhär superpassionerad och brinna för alla frågor. [...] Jag är intresserad av att vara volontär, jag är inte intresserad av att sitta i styrelsen, jag är inte intresserad av de ämnena. Där kan man ju känna att det finns lite olika... vad ingår i uppdraget. Men också… Jag tror att den anspänningen måste vara där. För om det inte finns en förväntan… Även om jag inte är den personen som vill, så kan det ju vara väldigt uppmuntrande för den som verkligen vill engagera sig ’Kom till oss, det är klart att du ska få engagera dig mer om du vill det’…”
En annan sak som tas upp kring föreningsengagemanget är huruvida man som volontär ska förväntas starta igång nya koncept och hålla i volontärträffar. Här beskrivs dels en bild av
engagemang och att det är positivt att kunna ges möjlighet att engagera sig i den typ av frågor. Men det finns också volontärer som är mer ambivalenta till den typen av ansvar och känner att det kan bli för mycket ansvar som läggs på en volontär.
”Sen som volontär… det handlar ju mycket om vad man är bekväm med.. och då är ju
möjligheterna oändliga! Så länge det är i linje med hela föreningen alltså, vi tar demokratiska beslut om vad vi ska göra för något. Det är svårt att tänka vad man inte skulle kunna göra.”
”Jag tycker det är jobbigt när man som volontär förväntas organisera volontärsträffar och annat.
Det är bättre om det finns en organisation som gör sånt. Men sen ibland finns det liksom inte tid och pengar och resurser att göra. Och då blir det så.”
Svårt att hitta en gemensam identitet?
Jag kopplar detta tema till den kollektiva volontäridentiteten, beskriven av Jägervi och Johnsson (2015). En kollektiv volontäridentitet handlar bland annat om gemensamma värderingar och hur en idealtypisk volontär ska bete sig (Jägervi och Johnsson 2015). I detta bedömer jag att det också kan ingå hur ett ideellt engagemang ska yttra sig och att det kan finnas liknande processer av
socialisering i detta. Den ambivalens som beskrivs av volontärerna kan handla om svårigheter att
28
identifiera en kollektiv volontäridentitet när det gäller hur mycket tid och kraft man ska lägga på föreningsarbetet. Intervjusvaren ger uttryck för hur volontärer till exempel tolkar erbjudande om handledning på olika sätt. Vissa volontärer ser det som en självklarhet att delta om det inte går ut över ens lönearbete, medan andra ser det som ett erbjudande som man väljer att sällan eller aldrig delta i. Om man jämför detta med yrkeslivet blir det tydligt att volontärrollen är friare men också otydligare. En socialsekreterare kan inte välja bort handledning. Å andra sidan får en
socialsekreterare betalt för att delta i handledning och det ryms inom ens arbetstid, vilket gör att man sällan behöver fundera på om det ska prioriteras eller inte. En hög ambitionsnivå i sitt ideella engagemang innebär att lägga ned mycket obetald tid och det finns en varierande möjlighet och önskan till att göra det.
En utmaning för ideella föreningar är att man inte kan kräva volontärernas tid och engagemang på samma sätt som i arbetslivet. Samtidigt bedriver föreningarna en verksamhet som baserar sig på ideella krafter och det krävs ett visst mått av engagemang av medlemmar för att föreningen ska fungera. Föreningar beroende av en styrelse för att kunna existera och styrelseengagemanget är i regel ideellt. Finns det inga volontärer eller andra stödmedlemmar som vill engagera sig i styrelsen riskerar alltså föreningen att upphöra.
Stå för ställningstaganden
Volontärerna tar upp begrepp som värdegrund, värderingar och ställningstaganden som hör ihop med föreningen. Ibland finns värderingar inbyggda i föreningens grundvalar, till exempel att man som volontär i en tjejjour förväntas vara feminist och att man som volontär i Rädda barnen förväntas stå för de mänskliga rättigheterna. Ibland är det mer specifika frågor som föreningens styrelse tagit ställning till som på ett eller annat sätt hör ihop med föreningens grundvärderingar.
Volontärerna beskriver att de står för de flesta värderingar som föreningen förväntar sig:
”Jag behöver förhålla mig till vissa värderingar ganska praktiskt. Jag hyser nästan alla dessa värderingar spontant, men att… vissa grejer får jag strunta i ’Detta är jag, det passar inte in i min roll’.”
Hammare (2013) redogör för hur anställda inom ideell verksamhet i större utsträckning upplever att arbetsplatsens värderingar och människosyn stämmer överens med ens egna, än anställda inom offentlig verksamhet. Det är rimligt att anta att samma sak gäller för volontärer. Volontärerna i min studie resonerar att de söker sig till en specifik förening och inte hade stannat i ett ideellt
engagemang för en förening vars värdegrund inte alls stämde överens med sin egen. Dock finns det
29 vissa områden där volontärerna uttrycker ambivalens.
Feminismen och tjejjourens målgrupp
Tre volontärer kommer från tjejjour och respondenterna nämner feminismen, kvinnors rättigheter och patriarkatet under intervjuerna och det är värderingar som dessa volontärer identifierar sig med utan problem. En volontär beskriver dock att feminismen kan vara en liten utmaning vid utåtriktade aktiviteter, som till exempel när man besöker skolor:
”Vi möter ju killar också som säger ’Ah du är såndär feminist’. Då ska man traggla igenom den biten också, att man har en stämpel, att vi skulle vara manshatare. Det kan också skapa hinder mot stödsökande tjejer. Som tycker att vara feminist är ett skällsord snarare än... Vi måste ju komma ihåg, att det är inte givet. Jag bär feministtiteln med stolthet men alla… Det finns jättemånga som inte vill identifiera sig som det. Som inte ser syftet med feministisk rörelse.”
Men vem är en tjejjour till för då? I samtal om vem jouren ska rikta sig till säger en volontär att en frågeställning som diskuteras är om man ska utgå ifrån det biologiska eller sociala könet när man kommunicerar vilka man är till för. Hon beskriver att detta är en pågående diskussion i både hennes förening och i tjejjoursrörelsen i stort. Vilken inriktning man har beslutas av föreningens
medlemmar, det är en demokratisk process. En annan volontär beskriver att man i deras förening riktar sig till den som identifierar sig som tjej, men att hon själv har funderat på om den inriktningen är rimlig i och med att de stödsökande chattar anonymt:
”Jag är inte så himla revolutionär eller vad man ska säga som person. Och jag tycker inte det är så bra att vara det heller. Jag tycker det är viktigt att vara pragmatisk. En fråga som kommit upp är varför vi ska vara en tjejjour när de som söker är anonyma, vi vet ju ändå inte om de är tjejer…
Varför ska vi sätta… Varför är det inte tillåtet för alla människor att söka sig till oss? Jag var en av dem som tyckte vi skulle inkludera alla i det, för jag tycker inte det är lika stort värde i den
inriktningen med tjejjour. För vi vet ju ändå inte vilka vi chattar med. Sen kan det vara viktigt att tjejjour finns, men i just vårt format med chatten… det är ju onödigt på nåt sätt.”
Surrogatmödraskap
Vissa värderingar som finns inom föreningarna är övergripande, som mänskliga rättigheter. Ibland beskrivs också mer specifika frågor där föreningen har ett ställningstagande som man förväntas stå för. Ett exempel som tas upp är en förening som aktivt tagit ställning mot surrogatmödraskap.
30
”Vi syns väldigt mycket och vi ser till att vara synliga, det är liksom vår styrka. Och då kan det ju bli att du starkt är en del av enhet. Att man känner att man förstår varför såhär ’Varför säger [föreningen] att ni är emot surrogatmoderskap?’. Då ska man vara i bekväm med att säga ’Ja men det är för att vi ser det som en människohandel, du säljer kvinnors kroppar’ och då ska du vara bekväm med att stå bakom det.”
Porr
Ett annat exempel på ett ställningstagande man förväntas stå för är porr:
”Att man skulle liksom ställa upp på vissa statements som de gjorde. [...] Till exempel porr, det var dåligt, dåligt, dåligt. Så tänkte jag bara… Finns det inte någonting bra? Finns det inte nån bra porr nånstans… Eller vad är porr och vad är konstfilmer…”
Volontären som har uttryckt citatet ovan berättar först att hon såg detta som lite problematiskt, men efter att ha pratat om det en stund till uttrycker hon:
”Föreningen stod för en ståndpunkt eller en synpunkt eller så och då hade vi faktiskt bra dialoger om, hur ska vi prata om det här för vi… En princip med motiverande samtal är ju inte att vi ska tala om för unga människor vad de ska tycka och tänka och känna. Utan det är ju dem som ska hitta det i samtal med oss. Då kan man ju inte tala om för dem ’Porr är bara dåligt’ utan då får vi ju prata runt det. Så det var inte en jättestort problem, det kanske till och med var bra när jag tänker efter.
Att de hade en ståndpunkt inom föreningen och så diskuterade vi ’hur förhåller vi oss till det här’.”
Rahm (2010) beskriver att volontärer och anställda i verksamheten hade olika bild av vad som var viktigt och värdefullt och att det kunde leda till svårigheter i samarbetet mellan anställda och volontärer. Kewes och Munschs (2019) beskriver det ännu mer långtgående, nämligen när
konflikten mellan positiva och negativa upplever av volontärskapet gör att man faktiskt avslutar sitt engagemang och beskriver hur just en dissonans mellan ens personliga och föreningens värderingar kan bidra till detta. I intervjusvaren i min studie finns inte alls så starka uttryck av konflikt, utan bilden som ges är att volontärerna ställer upp på den övergripande inriktning som föreningen har och de värderingar man förväntas stå för. Däremot finns det enstaka frågor där volontärerna uttrycker att de inte håller med föreningen eller uttrycker en ambivalens. Jag vill här koppla till begreppet volontäridentitet (Jägervi och Johnsson 2015). De värderingar som finns inom en förening kan ses som ett uttryck för en kollektiv volontäridentitet och man socialiserar in medlemmar i dessa värderingar genom utbildningar, diskussioner eller policydokument. Min
31
slutsats är att värderingarna finns där som en förväntan, men att volontäridentiteten inte är så stark att man måste underkasta sig allt föreningen står för. Volontärer beskriver hur de delar upp sin identitet, där de har ett ”volontärjag” och ett ”privat jag” som till viss de kan stå för olika saker, så länge det inte är alltför långt ifrån ens personliga ståndpunkter. Eftersom volontärerna beskriver förhållandet till dessa ställningstaganden och värderingar som relativt okomplicerat kan man tolka det som att volontärerna lyckas hålla distans till det, likt de volontärer i Kewes och Munschs (2019) studie som såg brister i verksamheten men inte kände att det blev en stor konflikt för dem.
Volontärerna i min studie beskriver inte heller så omfattande brister som respondenterna i Kewes och Munschs (2019) studie.