Friheten i rollen är det allra tydligaste temat när volontärerna beskriver sin roll och dess fördelar.
Volontärer beskriver rollen som volontär som fri och kravlös jämfört med deras vanliga
sysselsättning. Volontärer upplever att unga stödsökande kan vara mer fria i samtal med volontärer, än med föräldrar eller professionella. En volontär beskriver hur de unga kan ”doppa tårna” i ett ämne på chatten, innan de provar att prata om det med person i sin närhet. För chattande volontärer är de unga ännu mer fria, då de pratar helt anonymt. Men även volontärer som har fysiska träffar beskriver hur unga kan vara mer öppna när de pratar med en volontär än när man pratar med till exempel skolkuratorn. Som förklaring till detta säger intervjupersoner att volontären är en mer neutral person än professionella och att man inte behöver mötas igen på samma sätt som om man anförtror sig åt till exempel en personal i skolan.
”De kan känna sig friare i att testa olika tankar. Det behöver inte vara nåt som förföljer dem, även om det är väldigt bra tankar som man testar med dem. Tror du att du ska sluta dricka? Och de kanske ska det. Jag tror att sådana diskussioner är väldigt givande att de får stanna i en total anonymitet. Och jag tänker också på människor som kanske vill berätta för människor om sin sexuella läggning, också väldigt bra forum. Jag tror att unga, ungdomars behov av integritet, går väldigt bra ihop med det vi erbjuder.”
Citatet ovan är uttryckt av en chattande volontär. Hos de chattande volontärerna knyts begreppet frihet ofta ihop med anonymiteten. Flera chattande volontärer beskriver att det är skönt för både den unge och för volontären själv att mötas i anonymitet. På frågan vad som ingår i rollen som volontär, tar chattande volontärer upp anonymiteten. Jag tolkar detta som att anonymiteten är en viktig förutsättning för den insats de utför. En av volontärerna uttrycker att hon inte skulle vilja göra en ideell insats som krävde fysiska möten. På samma tema nämner en annan volontär att man inte ska
32
behöva vara ett ansikte utåt för föreningen, om man inte vill.
”Det är faktiskt otroligt, otroligt skönt att det är anonyma personer. Absolut, man kan ju också få den här känslan när man sitter i kollektivtrafik och tänker ’Vilka av de här ungdomarna liksom, har jag chattat med’ eller man kan undra vad det är för en person liksom. Men jag tycker det är
jätteskönt faktiskt. Jag hade svårare för det i början men nu har jag vant mig vid att släppa när man väl slutar. Och då är det ju väldigt skönt att man inte har ett ansikte på den personen. Det är nice också att inte se individen utan att se samhällsstrukturerna på ett sätt.”
Slippa det formella
När intervjupersonerna jämför rollen som volontär med rollen som kurator eller socialsekreterare framkommer ett tydligt tema – det är skönt att slippa det formella! Man slipper byråkrati, lagar, regler och policys. Respondenterna beskriver att det finns policys även inom föreningarna, men att de inte är lika strikta.
”Jag tror det är en större utmaning för dem professionella. Att det finns en annan byråkrati som du måste trassla dig igenom, snarare än volontär. Vi har… det är förutsättningslöst, kravlöst.”
Volontärerna beskriver att det är friare att vara volontär än att yrkesarbeta, oavsett om de själva arbetar med socialt arbete eller inte. Som volontär kan man ta en paus i sitt engagemang eller välja att inte delta i en aktivitet på ett sätt som man inte kan göra som anställd. En volontär ger
ett exempel där hon ponerar att hennes hund skulle dö. I arbetslivet skulle hon kanske kunna sjukanmäla sig en dag om hon mår väldigt dåligt, men sedan skulle hon behöva återgå till arbetet och utföra sina uppgifter som vanligt. Medan som volontär tas betydligt mer hänsyn till det emotionella och hennes privatliv. Hon upplever jobbet som ett större ansvar. Inom detta område finns ett avvikande uttryck, då en annan av volontärerna uttrycker att hon inte direkt ser några skillnader mellan att volontär arbeta och att yrkesarbeta, i just dessa frågor.
En annan aspekt av de friare arbetshållandena, är att mötet som volontär beskrivs som mer
fokuserat. Här beskrivs att uppgiften som volontär i regel är avgränsad i tid. Respondenter uttrycker att det också blir mer fokuserat eftersom man (oftast) bara har en eller ett fåtal uppgifter som
volontär, jämfört med ett jobb där din uppmärksamhet blir splittrad av olika saker. En annan aspekt som tas upp inom området fokus är en hög känslomässig närvaro under möten med unga:
”Jag är mycket mycket mer fokuserad när jag volontärarbetar. För det kräver väldigt, väldigt
33
mycket känslomässigt. En sån otrolig närvaro. Även känslomässigt. Jag behöver inte alls vara lika känslomässigt närvarande när jag jobbar.”
Något annat som tas upp är möjligheten till kreativitet. Bilden som framträder är att ideella föreningar har mer möjlighet att forma sina verksamheter på ett sätt som passar de stödsökande, vilket också innebär fördelar för volontärerna. Ideella organisationer upplevs av volontärerna som mer föränderliga medan offentliga institutioner (socialtjänst, skolhälsovård, psykiatri) är mer rigida och inte alltid passar stödsökandes behov.
”Om man är kurator eller man är socialsekreterare eller så, då har man ju liksom hela
lagstiftningen som man ska förhålla sig till. [...] Här får man ju lite mer hitta på, ha lite egna idéer om saker och ting. Så det är friare tycker jag. [...] Det är mycket nu har jag förstått inom
socialtjänsten; att antingen ska man utreda och så ska det ingå i någon plan, verksamhetsplan eller så. Och vi har ju en verksamhetsplan hos oss men det är inte alls på samma sätt.”
Samtidigt problematiseras friheten att forma verksamheten. Ideella verksamheter är beroende personer som driver de insatser som finns, ofta ideella krafter. Ibland försvinner eldsjälarna och ingen vill ta över, vilket kan göra att en uppskattad stödinsats försvinner. Här beskriver en volontär hur det offentligas institutioner är mer beständiga över tid. Det finns en kontinuitet i det offentliga som kan saknas i ideell verksamhet menar hon.
Lyssna men inte agera
Att jobba i en ideell förening innebär mindre krav, eller ibland möjlighet, att göra något med informationen man får från de unga. Chattande volontärer har varken möjlighet eller skyldighet att orosanmäla eftersom de unga är anonyma. Förutom orosanmälningar har man har inte heller samma krav på att tillrättavisa eller göra åtgärder som innebär negativa konsekvenser när man hör om negativa beteenden hos ungdomar, som yrkesverksamma inom socialt arbete har. Volontärer uppfattar detta som något bra för relationen till den stödsökande:
”Jag tror ju på den här friheten… att detta är ingenting som kommer komma tillbaka till dem. Om de säger att de har snott sin mammas medicin för att bli lite höga, det är liksom nåt de säger som aldrig nånsin kommer komma tillbaka.”
”Men hos oss kommer man ju helt utan nåt förbehåll eller så. I början var det en utmaning att så här… det här vill man ju orosanmäla! Men nu tycker jag det är skönt att... Ja men jag som
34
socionom har ett forum där jag inte behöver och inte kan göra någonting mer med informationen.
Att det är ju skönt både för mig och för stödsökande att liksom bara kunna såhär… haspla ur sig vad det är man har inom sig utan att det får några konsekvenser.”
Att volontärens fokus är att lyssna och stötta, snarare än att utreda, kartlägga och bedöma beskrivs inom ramen för en friare roll. En volontär beskriver det som att man är ledare men samtidigt kompis och att man inte behöver hålla samma distans som om man mötte ungdomen som yrkesverksam.
Det finns också beskrivningar om att man kan vara mer lojal mot ungdomen i rollen som volontär.
Hammare (2013) beskriver hur anställda i ideella föreningar fokuserar mer på relation och medmänsklighet som en viktig del av arbetet, än vad offentligt anställda gör. Mycket av volontärernas beskrivningar inom detta avsnitt går att koppla till just relation. Man beskriver arbetsförhållanden som främjar ett tydligare relationsskapande. Man har mer tid för den unge, volontärrollen beskrivs som fokuserad och möjliggör en större närvaro och det finns inte samma distans som i arbetslivet.
Även om volontärerna mest ser fördelar med volontärrollen beskrivs också hur man kan sakna det mandat att agera man har som yrkesperson. Det finns beskrivningar av en önskan om att ha varit socialsekreterare för att kunna göra insatser vid till exempel hedersrelaterad problematik. Som volontär kan du bara hänvisa den unga vidare till nästa instans, men med en stor osäkerhet om den unga kommer att ta det steget. För att återkoppla till begreppet relation tolkar jag svaren som att det är lättare att skapa förtroende i en relation när man inte behöver orosanmäla eller ge den unga negativa konsekvenser utifrån vad den berättar, samtidigt som volontärer också beskriver frustration över detta. Ibland är skönt att inte behöva agera, men vid andra tillfällen är det svårt att inte kunna agera. Min analys är att bristen på mandat kan bidra till känslan av otillräcklighet, som kommer beskrivas i nästa avsnitt. Som volontär är din roll att lyssna och stötta men inte behandla. Ditt mandat för att agera är att hänvisa till andra stödformer utan att veta om den unge väljer att ta den kontakten. Beroende på stödform har vissa volontärer möjlighet att orosanmäla till Socialtjänst, men inte alla. Jag har tagit del av beskrivningar av att den fria rollen inte bara är en lättnad, utan att respondenter också beskriver en sorts börda i att inte kunna göra mer för de unga.