Känslan av otillräcklighet

Något som beskrivs av flera volontärer är en känsla av otillräcklighet. Otillräckligheten kan handla om att de upplever sig sakna verktyg eller strategier för att hjälpa den man pratar med. Samtidigt är volontärerna medvetna om att deras uppdrag är att lyssna och stötta, inte att bedriva behandling eller ge expertråd. Det kan också handla om en rent medmänsklig otillräcklighet i att möta en

35 person vars situation är svår.

”Det är ju att man kan känna sig så otroligt otillräcklig. Att jag inte har rätt redskap att läka någonting liksom. Att man kan träffa människor som är så otroligt trasiga och har så otroligt tunga axlar liksom. Och då kan man ju bara säga ’Här har du numret till BRIS’ liksom. [...] Så det är en stor svårighet som man får bara lära sig hantera. Att här tar det stopp för mig, jag kan inte göra någonting. Jag kan bara ge informationen… Och det blir bara ännu värre när ungdomen säger att man redan har ringt BRIS eller att man hatar kuratorn på skolan.”

När volontärerna beskriver vilka situationer de känner otillräcklighet i kan det handla om

dramatiska situationer som att en ung person säger att hen ska ta livet av sig eller att hen är hotad, ibland i form av hedersrelaterad problematik. Det kan också handla om sorg, som att den

stödsökande har en anhörig som är sjuk eller har avlidit. Ett annat vanligt tema är att unga upplever psykisk ohälsa, som nästa citat belyser.

”Att ibland kan det kännas att man får nån sorts… Expertroll. Att man ska kunna svara på frågor, eller så lägger man det på sig själv, att ’Jag måste se till att den här personen mår bättre nu’.

Ångest till exempel. Det är ju ingenting som vi kan sitta på andra sidan skärmen och lösa för nån.

Och det kan vara lite svårt att acceptera. När det känns som att ingenting hjälper och personen har testat.. Gjort en massa andningsövningar och liksom, ingenting hjälper.[…] Det har väl kanske blivit bättre nu när jag chattat ett tag, men i början var det mycket såhär ’Okej nu måste vi liksom innan den här chatten är slut måste personen må bättre’ och det är inte riktigt så det funkar. Så det är en utmaning att liksom lugna ner sig lite.”

Det finns alltså en upplevelse av att otillräckligheten var större när man började som volontär och att det lindras med tiden, även om känslan inte försvinner. Volontärer som lyfter detta ämne tar också upp vikten av att prata om det inom organisationen.

”Det är viktigt att man hjälper volontärer att inte ta med sig jordens eller världens alla människors olyckor. Det är inte mitt ansvar att... Utan det finns en gräns, här, här gör vi de här sakerna och sen får man lära sig hantera resten när man går ifrån, lämnar. Att man ser till att organisationen som organiserar volontärerna tar det ansvaret. För annars kan man lätt bli uppäten av jobbiga saker.”

”Och sen funderar jag lite kring kanske, vad ska man mer kunna göra… Jag tror att många liksom är väldigt överpresterande människor. Eller… Det är min upplevelse, att man vill så väldigt gärna

36

vara... Göra väldigt mycket och liksom, man vill finnas där och vara duktig. Så det kanske är någonting man också bör diskutera kring. Hur man kan jobba mot dem dragen som ändå inte är så bra liksom.”

De volontärer som är utbildade inom socialt arbete eller liknande fält beskriver att deras utbildning ger dem fördelar i rollen som volontär. De beskriver kännedom om samhällets resurser, kunskap om psykologi, erfarenhet av gränssättning, samtalsmetodik och även kunskaper om hur samhället ser ut.

Detta verkar dock inte vara ett botemedel mot otillräckligheten, då uttrycken för otillräcklighet framkommer även hos volontärer som är utbildade inom området. I tidigare studier har liknande känslor beskrivits hos yrkesarbetare socialarbetare. van Vegchel et al (2004) beskriver att de känslomässiga kraven på socialarbetare är minst lika kopplade till utbrändhet som den rena

arbetsbelastningen. Med känslomässiga krav menas att till exempel att möta lidande men också den emotionella ansträngning som det direkta klientarbetet kan innebära, vilket kan jämföras med känslan av otillräcklighet som beskrivs av volontärer (Vegchel et al 2004).

Ryniks et al (2019) beskriver att volontärerna i deras studie uttryckte en känsla av osäkerhet kring hur de ska tolka och förstå personer de möter och de efterfrågade utbildning kring de psykologiska aspekterna av patologiskt samlande, som den studien handlar om. Intervjupersonerna i min studie uttrycker inte på samma sätt att de är i behov av utbildning. Jag tolkar deras svar som att

kunskapsbrist inte är ett problem. Volontärerna är överlag nöjda med den utbildning de får och upplever en lyhördhet från sin förening om de efterfrågar mer. Tolkningen att det inte rör sig om endast kunskapsbrist stärks också av att även utbildade och erfarna volontärer beskriver

otillräckligheten. Jag uppfattar snarare en beskrivning av att mänskligt lidande är svårt att

härbärgera samt en maktlöshet i att inte kunna agera, vilket jag även har beskrivit om temat frihet på gott och ont.

Förklara vad man gör

I intervjuerna framkommer att det inte är helt tydligt för stödsökande vad en volontär är eller vad deras föreningar står för. Detta kan till viss del kopplas ihop med känslan av otillräcklighet. Om de unga inte förstår vad föreningen är, så är det större risk att de har orealistiska förväntningar på volontärerna.

”För oss, så tror jag att vi får jobba mycket med, tydligare med att vi är volontärer. Inga experter..

För det kan lätt bli, och speciellt tjejjoursrörelsen, vi tycker liksom, vi har chattar, vi stöttar, vi har stödverksamhet... Det blir som att vi… Vi är inte en myndighet men vi är någonting annat. Det är

37

väldigt svårt att ta på… Så vi får ju vårdfrågor, vi får liksom allt möjligt. Eller liksom som att vi ska... att vi kan juridiken… vi kan det här. Det kan vi inte och det får vi ju vara transparenta med och berätta väldigt tydligt.”

”Folk blir förvånade att vi inte tjänar pengar på det utan att det är solidarisk grund vi gör det.”

Att det kan finnas en svårighet att definiera rollen som volontär och att det inte alltid är tydligt för stödsökande vad en volontär är, är något som tas upp av Rahm (2010). Hon beskriver att de

stödsökande i hennes projekt (asylsökande) inte förstod vad volontärer var, vilka gränser uppdraget innebar samt att volontärer kunde gå in i processer som inte ingick i uppdraget. I min studie

beskrivs en tydlig bild av vad man ska göra som volontär kopplat till den insats man utför. Både de som bedriver chatt och de som bedriver fysiska träffar ger en klar bild av längd på träffar, vad deras uppdrag är och vad som inte ingår. Svårigheterna att definiera sin roll handlar enligt min analys om förväntningar från den stödsökande (att volontären ska ha en expertroll) och att det finns höga förväntningar på sig själv. Med det sistnämnda menar jag en vilja göra mer än vad rollen faktiskt innebär. Man vet att man inte kan bota någons ångest via en chatt och att det inte är ens uppdrag, men man vill så gärna få personen att må lite bättre. Att nå den acceptansen är något som volontärer kämpar med.

Stöd från olika håll

Ett ämne som berördes under intervjuerna var vilka svårigheter man upplever med rollen som volontär och hur man hanterar dessa svårigheter. Utifrån volontärernas svar identifierar jag fyra kanaler för stöd; andra volontärer, föreningen, anhöriga och sig själv.

När volontärerna har haft svårigheter i sitt uppdrag, som till exempel svåra samtal, beskrivs stödet från andra volontärer som viktigt. Volontärerna arbetar inte ensamma utan man är två eller fler ledare i gruppverksamheter. Vid chatt är det flera personer som chattar samtidigt, ibland i samma lokal och ibland på olika ställen men med en separat chattkanal där volontärer kan prata.

”Då vänder jag ju mig till dem jag chattar med och förklarar min situation ’Den unge har den här problematiken, vad hade ni svarat, vad hade ni gett för tips?’ […] Så får man jättejättebra svar.

Och om gruppen inte har den kompetensen liksom nån av oss, så brukar man bli tröstad ’Det låter som en jättetung chatt du har’. Att de peppar en och såhär ’Vad stark du är som liksom tar dig an det här ändå’.”

38

Stödet från andra volontärer beskrivs ske under eller direkt efter gruppträffen eller chatten, det beskrivs inte att man pratar med en annan volontär några dagar senare, med ett undantag. Att det inte beskrivs betyder dock inte att det inte sker, det kan vara så att kontakt mellan volontärer är vanligt förekommande, trots att inte kom fram under intervjuerna. Trots detta ser jag en skillnad jämfört yrkeslivet. Som yrkesverksam inom socialt arbete träffar man automatiskt sina kollegor varje dag och man har en gemensam fysisk arbetsplats som man utgår ifrån. Jag bedömer att yrkesverksamma därför har en större tillgänglighet till kollegialt stöd, i alla fall den form som sker genom fysiska samtal. Vissa av volontärerna har tillgång till en nätbaserad kommunikationskanal som verkar användas olika stor mån av de volontärer som har tillgång till det. Andra volontärer har inte tillgång till detta utan träffar endast andra volontärer på gruppträffarna eller möten med

föreningen.

Volontärer beskriver överlag ett bra stöd från föreningarna utifrån de förutsättningar som finns inom ideell verksamhet. Man beskriver en möjlighet att kontakta föreningen, till exempel en samordnare, styrelseordförande eller verksamhetsutvecklare vid behov av stöd. Det ser lite olika ut om man kan ringa en sådan person akut eller om det är en tjänst som endast erbjuds under

kontorstid. En av volontärerna beskriver hur stödet man får från sin förening kan variera ganska mycket, beroende på vem som sitter på posten att stödja lokalföreningar och volontärer. Ibland är hon nöjd med det stödet hon får, ibland inte. Hon tror att de anställda i föreningen ofta har

projektanställningar och att det kan vara en anledning till att de byts ut. När det gäller stöd beskriver volontärer också erfarenhetsutbyte med andra volontärer inom föreningen, vilket kan ske på olika sätt beroende på hur organisationen är uppbyggd. Det kan exempelvis vara nationella konferenser eller volontärträffar i sin egen stad. Vidare beskriver nästan alla volontärerna fortbildning, alltså att man erbjuds föreläsningar inom ämnen som är relevanta för sitt område. Exempel på områden som volontärerna erbjudits utbildning inom är lagstiftning för ensamkommande ungdomar, barns utsatthet på nätet, ätstörningar, suicidprevention, sekundärtraumatisering och hedersrelaterat våld.

Vissa volontärer erbjuds extern handledning via sin förening, andra inte. En av volontärerna som inte erbjuds handledning säger att hon saknar det. Hon uttrycker att det är en skillnad mellan professionellt socialt arbete och ideellt, att man som volontär inte kan få stöd av sina kollegor och tillgång till handledning på samma sätt. En av volontärerna som erbjuds handledning väljer att inte delta i den, då hon inte är bekväm med gruppsamtal. Hon hade hellre önskat individuell

handledning av psykolog eller kurator, men uttrycker samtidigt att det känns väl lyxigt att få egen handledning. Det kostar mycket pengar och hon tycker egentligen inte att föreningen ska lägga resurser på det.

39

Stödet kommer även från anhöriga. Många volontärer beskriver att man använder partner, vänner och familj för att ventilera sina upplever som volontär.

”Asså [föreningen] försöker ju ge oss stöd. När det går. Men det är ju ändå så... Man ringer ju inte styrelsen efter man har haft gruppen utan man går ju hem och så tänker man själv mycket. Och så kompenserar man det på ett annat sätt… Pratar med sin sambo eller föräldrar eller så.”

Även volontärer som har möjlighet att ringa till exempel en samordnare under kvällstid väljer oftast att istället prata med en närstående. Jag tolkar svaren som att samtal till samordnare, speciellt kvällstid, är något man ser som lite extraordinärt, när det har hänt något väldigt svårt i

volontärrollen. En av volontärerna som intervjuats jobbar idag som samordnare och hon vill gärna avdramatisera kontakten med hennes funktion:

”Och då brukar det va att man såhär ’hur kändes det ikväll, hur var ämnena?’. Så man kan briefa lite så. Så även jag kan ta initiativ… ’Har du tid, kom förbi imorgon?’ Jag försöker göra det till en lättsam grej.[…] ’Kom och ta en tekopp med mig, vi löser det”. Avdramatisera det lite liksom.”

Vissa volontärer beskriver också personliga strategier för att hantera svåra samtal. Det finns exempel på beskrivningar reflektioner kring sina egna tankar och känslor i stunden, att i efterhand reflektera om det som har hänt och att jobba med sitt andetag för att lindra stress. En volontär beskriver att hon upprepar för sig själv vad rollen innebär, som ett sätt att lugna sig själv och utifrån min tolkning även sänka sina krav.

”Efter chattandet så försvinner dem känslorna rätt snabbt ändå. Just för att man har sina mantran.

Jag är otillräcklig. Detta är min position. Detta är vad jag kan erbjuda. Ibland räcker inte det. Och såhär... Jag är inte socionom. Jag är inte psykolog. Jag är en sketen volontär (skratt)”.

Resultat från Ryniks et al (2019) visar att volontärer önskar mer utbildning och att arbeta i grupp.

Volontärerna som jag intervjuat uttrycker tvärtom att de får relevant fortbildning och att det finns utrymme för att efterfråga mer. De uttrycker också att de har bra stöd av volontärkollegorna i stunden och att de inte arbetar ensamma. I min studie är det snarare extern handledning som efterfrågas av vissa volontärer, antingen för att det saknas helt eller att man känner att formen inte passar en. Dock ska förtydligas att vissa volontärer är nöjda med sin handledning och tycker att den är tillräcklig. Jag gör också analysen att stödet för volontärer inte är tillgängligt på riktigt samma sätt som för yrkesverksamma socialarbetare. Även om möjligheten finns förefaller det vara en högre

40

tröskel för att kontakta samordnare eller andra volontärer utanför själva volontärtillfället, jämfört med ett arbete där man har en daglig kontakt med sina kollegor och arbetsledare. Jag drar slutsatsen att vissa volontärer kompenserar detta genom att istället prata med anhöriga. En annan slutsats är att volontärerna ofta beskriver nöjdheten utifrån de förutsättningar som finns ekonomiskt och

personalmässigt inom föreningen. En fråga som man kan ställa sig är om volontärerna ställer samma krav på handledning, stöd och utveckling inom sitt volontärskap som de gör i sina

lönearbeten? Och om det ens är rimligt att göra det, utifrån att det är andra förutsättningar i en ideell förening? Det finns ibland en underton av ”inte ska väl jag kosta pengar för föreningen, bara för att jag tyckte det där var jobbigt” i svaren. Jag tolkar det som att vissa volontärer har ett något större behov av stöd än vad de får, främst i form av handledning. Men hur stämmer det överens med att volontärerna uttrycker sig vara nöjda med stödet? Jag återkommer till ”inte ska väl

jag”-resonemanget, att volontärer inte tycker att föreningen ska lägga sina värdefulla resurser på ens personliga behov av stöd utan man borde klara sig på det stöd man får från volontärkollegorna och de insatser som redan finns. Det finns en medvetenhet om att ideella föreningar arbetar under knappa resurser, till exempel beskrivs det av Hammare (2013) hur anställda i ideella föreningar i högre grad än offentliganställda anser at de skulle behöva mer resurser för sitt arbete. Detta kan vara en anledning till att vissa volontärer inte efterfrågar mer stöd. Det kan leda till att föreningen inte vet om att behovet finns. I tidigare teman har jag gjort en koppling till volontäridentitet och även detta område kan relateras till det. Det kan finnas en bild av hur en volontär ska vara och i den bilden kan de ingå att man ska klara att härbärgera känslor av svåra upplevelser, utan att ta

föreningens begränsade resurser i anspråk.

41