Kan en enskild ha nödvärn mot en ordningsvakts felaktiga envarsgripande? 45

Den som blir föremål för ett lagligt envarsgripande har naturligtvis inte någon nöd-värnsrätt eftersom det inte är fråga om något brottsligt angrepp. Nödnöd-värnsrätt kan dock inträda för den gripne om envarsgripandet inte har stöd i lag.151 Ett envars-gripande som inte har stöd i lag torde i många fall objektivt sett utgöra i vart fall ett ofredande. Ett brottsligt angrepp förutsätter att gärningen uppfyller alla rekvi-siten för ett brott. Ett angrepp, där angriparen saknar subjektiv täckning för brotts-rekvisiten, är således inget brott vilket innebär att nödvärnsrätt är utesluten.152

Ett envarsgripande är, oavsett vem som utför det, per definition inte myndig-hetsutövning. Det kan dock uppstå svårbedömda nödvärnssituationer när ord-ningsvakter genomför felaktiga envarsgripanden. Ordord-ningsvakter är i myndighets-utövning när de befinner sig inom sitt förordnandeområde.153 Nödvärnsrätt mot olaglig myndighetsutövning föreligger inte särskilt ofta. Anledningen till det är att förutsättningarna för personligt ansvar vid olaglig myndighetsutövning sällan är uppfyllda. Endast myndighetsutövning som alldeles uppenbart är olaglig kan ge-nerera nödvärnsrätt för den utsatte. Exempelvis om myndighetsutövningen faller helt utanför myndighetspersonens kompetens.154

Det blir ett problem när ordningsvakter, som ofta utövar myndighet, även har befogenhet att ingripa enligt reglerna om envarsgripande. Om en ordningsvakt ge-nomför ett envarsgripande inom sitt förordnandeområde kan han eller hon

151 Se till exempel RH 1998:90 och RH 2013:32.

152 Asp m.fl., s. 213.

153 Se avsnitt 6.2.2.

fortfarande anses vara vid myndighetsutövning och skyddas av bestämmelsen om våld mot tjänsteman (17:1 BrB), trots att envarsgripandet inte är en myndighetsåt-gärd.155 En möjlig konsekvens av det sagda är att en enskilds nödvärnsrätt mot ett olagligt envarsgripande från en ordningsvakt begränsas på grund av att ordnings-vakten anses vara i myndighetsutövning. Det innebär att en enskilds nödvärnsrätt gentemot ett olagligt envarsgripande skulle vara mer begränsad om nödvärnshand-lingen riktades mot en ordningsvakt än om den riktades mot en icke-myndighets-utövare.

6.4 Bör ordningsvakter få använda sig av envarsgripande?

Rättssäkerhetskonsekvenser av gällande rätt

Så som nämndes i ett tidigare avsnitt156 är gällande rätt att ordningsvakter får en-varsgripa. En sådan ordning kan dock få ur ett rättssäkerhetsperspektiv vilket be-lyses i ett rättsfall157 från Svea hovrätt. I fallet hade en person överlåtit en mindre mängd narkotika till en vän på en nattklubb. En ordningsvakt såg överlåtelsen och misstänkte att det kunde röra sig om en narkotikaöverlåtelse. Ordningsvakten kon-fronterade de två personerna och ombad den som han misstänkte hade narkotikan att överlämna den. Efter påtryckningar lämnade personen över en bit narkotika till ordningsvakten. Domstolen fäste inte någon vikt vid hur ordningsvaktens ingri-pande gick till. Huruvida det var frågan om ett envarsgriingri-pande eller någon annan åtgärd framgår inte av domskälen men det är troligt att gärningen skulle klassifi-ceras som ett envarsgripande.

Det kan inledningsvis konstateras att ordningsvakten inte har någon befogenhet att genomföra en kroppsvisitation enligt 28:11-12 §§ RB på den misstänkte. Den enda kroppsvisitationen som kan bli aktuell är den i 19 § st. 1 p. 1 PL vilken endast får göras av säkerhetsskäl. Narkotika kan knappas klassas som ett vapen eller annat farligt föremål varför en kroppsvisitation av typen i PL inte kan användas för att

155 Se avsnitt 6.2.2.

156 Se avsnitt 6.1.

söka narkotika. Vidare är det tveksamt om personen med narkotikan är lagligen gripen vilket är en förutsättning för att genomföra en sådan visitation.

För det första är det problematiskt att ordningsvakten ingriper överhuvudtaget eftersom det är inte en ordningsvakts roll att bedriva polisutredningsarbete. Ord-ningsvakter får envarsgripa enligt 24:7 st. 2 RB vilket kräver att ett brott har be-gåtts. Råder det tveksamheter över förekomsten av ett brott ska inte en ordnings-vakt vidta åtgärder får att bringa klarhet i det. Det kan finnas flera legitima anled-ningar till att en person lämnar över någonting till en annan på en nattklubb. Det innebär att det kan te sig problematiskt när en ordningsvakt ingriper mot något som han eller hon anser vara en narkotikaöverlåtelse. En bättre åtgärd kan vara att hålla personerna under uppsikt och kontakta polisen.

För det andra saknar ordningsvakten lagstöd när han uppmanar den misstänkta att lämna över påsen med misstänkt narkotika. Är det fråga om en kroppsvisitation kan ordningsvakten som tidigare nämnts hållas straffrättsligt ansvarig. Oaktat den frågan är åtgärden olämplig av andra skäl. En ordningsvakt ska utöva myndighet i enlighet med sitt förordnande. Det är av stor vikt att allmänheten kan lita på att ordningsvakter inte agerar utöver sina befogenheter. I allmänhet har inte heller ge-mene man full koll på vad en ordningsvakt får och inte får göra. Att en ordnings-vakt av allmänheten uppfattas agera i myndighetsutövning kan få personer att känna sig tvingade till åtgärder som de inte vill göra. Eftersom det handlar om intrång i grundlagsskyddade rättigheter är det extra allvarligt.158

Även om inte händelsen beskriver ett tydligt envarsgripande belyser det proble-matiken kring lagstiftningen om ordningsvakter som ibland försätter dem i svår-bedömda situationer. Eftersom ordningsvakter i många fall är myndighetsutövare med vålds- och tvångsbefogenheter blir det problematiskt att de ibland behöver tillämpa regleringar som är till för envar. När ordningsvakter använder sig av en-varsgripande är de inte längre företrädare av det allmänna våldsmonopolet trots att de kan uppfattas så av allmänheten.

Det går att argumentera för att ordningsvakter inte får använda sig av envars-gripande enligt gällande rätt. Enligt legalitetsprincipen i 1:1 3 st. RF utövas den

offentliga makten under lagarna. Principen gäller både offentliga organ samt vissa privaträttsliga subjekt som utför myndighetsutövning, exempelvis ordningsvakter. Att utsättas för ett envarsgripande är en inskränkning i den enskildes grundlags-skyddade rättigheter enligt 2:8 RF. Sådana inskränkningar får göras med stöd i lag enligt 2:20–21 RF, dock endast för att tillgodose ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle.

En ordningsvakt som utövar myndighet med stöd av 12:4 st. 2 RF är en del av det allmänna.159 Konsekvensen av det är att en enskilds rättigheter gentemot det allmänna som grundlagsskyddas i RF blir tillämpliga på en ordningsvakt i myn-dighetsutövning. Således krävs det lagstöd för att en ordningsvakt ska kunna en-varsgripa en person. Regeln om enen-varsgripande inte avsedd att tillämpas av före-trädare för det allmänna. Eftersom en ordningsvakt är en del av det allmänna är det tveksamt om de kan omfattas av begreppet envar. Konsekvensen av att en ord-ningsvakt inte betraktas som envar är att det saknas lagstöd för ett envarsgripande.

Om en ordningsvakt inte kan klassificeras som envar innebär det att lagstöd för envarsgripande saknas. Således skulle även envarsgripandet stå i strid med artikel 5 EKMR om skyddet mot frihetsberövande. Det första kravet enligt artikel 5 EKMR är att frihetsberövandet har stöd i nationell lag vilket det i detta fall inte skulle ha.

En ordningsvakt som utför ett envarsgripande omfattas ofta av det särskilda tjänstemannaskyddet genom bestämmelsen om våld mot tjänsteman vilket gör att denna åtgärd har snarlika rättsliga förutsättningar som andra mer explicita myn-dighetsutövande åtgärder enligt till exempel 13 § PL. Av detta följer att en ord-ningsvakts envarsgripande bör ses som offentlig maktutövning och att de då är en del av det allmänna.

Ändamålet med reglerna om envarsgripande är att frita enskilda från ansvar när de genomför en åtgärd som syftar till att skydda ett allmänt intresse, nämligen att säkra lagföring av en brottsling.160 Det kan ifrågasättas om företrädare för det all-männa ska skyddas på samma sätt som enskilda.

159 Se avsnitt 5.2.1.

Det är tydligt att envarsgripande inte är tänkt att vara en åtgärd som innefattar myndighetsutövning. Institutet baseras inte på någon offentligrättslig föreskrift och i doktrin är uppfattningen tydlig att det inte finns något tjänstefelsansvar kopp-lat till envarsgripande.161. Det blir därför problematiskt när ordningsvakter utför envarsgripanden och bedöms annorlunda rättsligt än en annan enskild person som gör samma åtgärd.

Även rent praktiska saker som att ordningsvakter har utbildning, radiokommu-nikation, hjälpmedel, uniform samt skyddsväst bidrar till att jag menar att ord-ningsvakter bör anses vara en del av det allmänna. De bör under dessa givna för-utsättningar inte rimligen klassas som envar och ha samma befogenhet att envars-gripa som en ”vanlig” medborgare. Det ”övertag” en ordningsvakt har gentemot de personer som han eller hon ingriper mot gör att regleringen om envarsgripande är för fragmentarisk för att tillgodose rättssäkerhetsgarantierna.