När ordningsvakter griper misstänkta brottslingar

(1)

Juridiska institutionen Höstterminen 2020

Examensarbete i processrätt 30 högskolepoäng

När ordningsvakter griper misstänkta brottslingar

En analys av de straff- och processrättsliga konsekvenserna av ord- ningsvakters användande av envarsgripandeinstitutet

When security guards arrest suspected criminals

An analysis of the criminal and procedural consequences of security guards carrying out citizen arrests

Författare: Karl David Sigerud Lärkert

Handledare: Docent Hans Eklund

(2)

(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 5

1.1 Bakgrund ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

1.3 Avgränsningar ... 7

1.4 Metod och material ... 7

1.5 Disposition ... 8

2 Ordningsvakter ... 9

2.1 Lagen om ordningsvakter ... 9

2.2 Ordningsvakters myndighetsutövning ... 11

Allmänt om begreppet myndighetsutövning ... 11

Överlämnade av förvaltningsuppgifter till ordningsvakter ... 13

2.3 Ordningsvakters hjälpmedel vid våldsanvändning ... 14

3 Allmänt om envarsgripande ... 15

3.1 Rättslig grund för envarsgripande ... 15

3.2 Envarsgripande i praxis ... 17

NJA 1978 s. 67 ... 17

NJA 1994 s. 48 ... 17

RH 1998:90 ... 18

RH 2009:20 ... 18

Sammanfattning av praxis ... 18

3.3 Våldsanvändning och tvångsmedel vid envarsgripande ... 19

Våldsanvändning enligt polislagen ... 19

Våldsanvändning i nödvärn ... 21

Övriga tvångsmedel ... 22

3.4 Konsekvenser av felaktiga envarsgripanden ... 24

4 Grundläggande principer för straffprocessuella tvångsmedel ... 27

4.1 Principernas förhållande till envarsgripande ... 27

(4)

4.2 Legalitetsprincipen ... 27

4.3 Ändamålsprincipen ... 28

4.4 Behovsprincipen ... 29

4.5 Proportionalitetsprincipen ... 29

5 Enskildas rättigheter i förhållande till envarsgripande ... 30

5.1 Allmänt om enskildas skydd i regeringsformen och EKMR ... 30

5.2 Regeringsformens skydd i förhållande till envarsgripande ... 30

Allmänt om rättighetsskyddet i andra kapitlet ... 30

Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp ... 31

Rörelsefriheten ... 32

5.3 EKMR:s skydd i förhållande till envarsgripande ... 32

Allmänt om rättighetsskyddet i EKMR ... 32

Rörelsefriheten ... 33

Skyddet mot frihetsberövande ... 33

Rätten till effektivt rättsmedel ... 35

6 Ordningsvakter och envarsgripande ... 36

6.1 Får ordningsvakter lagligen envarsgripa personer? ... 36

6.2 Vissa straffrättsliga följder av en ordningsvakts envarsgripande ... 37

Kan en ordningsvakt straffas för tjänstefel vid ett felaktigt envarsgripande? ... 37

Våld mot tjänsteman mot en ordningsvakt vid ett envarsgripande? ... 40

Slutsatser gällande straffrättsliga följder av en ordningsvakts envarsgripande ... 43

6.3 Kan en enskild ha nödvärn mot en ordningsvakts felaktiga envarsgripande? 45 6.4 Bör ordningsvakter få använda sig av envarsgripande? ... 46

Rättssäkerhetskonsekvenser av gällande rätt ... 46

7 Avslutande diskussion ... 50

7.1 Ett problematisk förhållande ... 50

7.2 Alternativ till envarsgripande? ... 51

Källförteckning ... 53

(5)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Ordningsvakter har blivit ett naturligt inslag i gatubilden för invånarna i Sverige.

De flesta ser förmodligen ordningsvakternas närvaro som något positivt som bidrar till en ökad trygghet i samhället, även om vissa anser att ordningsvakter agerar godtyckligt och missbrukar sin makt. Oavsett personliga åsikter om ordningsvakternas vara eller icke vara är det ostridigt att användandet av ordningsvakter ökat lavinartat de senaste 20 åren. Ordningsvakter är idag förordnade på fler platser än någonsin. Enligt en rapport från branschorganisationen Säkerhetsföretagen anlitar 25 av Sveriges 30 största kommuner ordningsvakter.¹ Säkerhetsföretagen slår ihop Ordningsvakter och väktare i sin statistik om rapporterade ingripanden vilket gör att statistiken inte är helt ändamålsenlig för uppsatsen. Klart är dock att ordningsvakter och väktares ingripanden mot brott och ordningsstörningar ökade med 76 procent mellan 2018 och 2019. Ordningsvakter och väktare gjorde över 300 000 ingripanden under 2019 varav 7458 gripanden.²

För närvarande pågår en ny utredning³ hos Justitiedepartementet i syfte att mo- dernisera och effektivisera regelverket för ordningsvakter och anpassa det till dagens förhållanden. Enligt kommittédirektivet⁴ ska utredaren göra en översyn av regelverket och undersöka för vilka ändamål och vid vilka platser som ordnings- hållning med hjälp av ordningsvakter bör kunna ske. Vidare ska utredningen bland annat utreda ordningsvakters befogenheter och se om det finns ytterligare uppgifter i ordningshållningen som ordningsvakter bör kunna utföra. Utredningen beräk- nas vara klar senast 21 maj 2021. Utredningen är intressant för ämnet i den här uppsatsen eftersom den bekräftar att regelverket för ordningsvakter är i behov av en modernisering och att deras befogenheter måste klargöras. Det är möjligt att utredningen också kommer att behandla frågan om ordningsvakters möjlighet till envarsgripande och det är enligt min mening något som verkligen behövs.

1 Säkerhetsföretagen, 2020.

2 Säkerhetsföretagen, 2017–2019.

3 Ju 2019:12.

4 Dir. 2019:89.

(6)

Att ordningsvakter fyller en viktig funktion i dagens samhälle är enligt min mening ostridigt. Polisen är ansträngd och måste prioritera ärenden av hög dignitet, därav finns risken att mindre allvarliga brott och ordningsstörningar prioriteras ner.

Dessutom bidrar ordningsvakter närvaro ute i samhället sannolikt till en ökad trygghetskänsla hos befolkningen. En ordningsvakt på en allmän plats förväntas ingripa inte bara mot ordningsstörningar utan även mot brott. Det är rimligt att anta att allmänheten uppfattar ordningsvakter som en auktoritet som ska öka tryggheten vilket gör att de kan uppfattas som företrädare av det allmänna våldsmonopolet.

Det stämmer gällande ordningsstörningar men när en ordningsvakt ingriper med anledning av brott kan de i dagsläget endast använda sig av reglerna om så kallat envarsgripande i 24:7 st. 2 RB. Det är en reglering som vem som helst (envar) under vissa omständigheter får använda sig av för att gripa en misstänkt brottsling.

Huruvida det är ändamålsenligt eller inte att ordningsvakter använder sig av den regleringen låter jag vara osagt i inledningen av uppsatsen. Det finns dock goda skäl till att utreda frågan närmare eftersom det är ett faktum vi måste förhålla oss till.

1.2 Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är att utreda dels institutet envarsgripande och dels om ordningsvakter som envarsgriper enligt 24:7 st. 2 RB har lagstöd för det och i så fall vilka straff- och processrättsliga konsekvenser som kan följa av ett sådant ingripande.

Vidare ämnar uppsatsen utreda huruvida envarsgripandeinstitutet är ändamålsen- ligt i förhållande till hur lagstiftaren vill att ordningsvakter ska arbeta. Finns det behov av en tydligare eller rent av en ny lagstiftning för ordningsvakter gällande deras möjligheter att säkra lagföring av en misstänkt brottsling?

Frågan om när en ordningsvakt agerar i myndighetsutövning är avgörande att besvara för att uppnå uppsatsens syfte att utreda de straffrättsliga konsekvenserna av en ordningsvakts envarsgripande. Begreppet myndighetsutövning diskuteras särskilt avseende frågan om ordningsvakter som utför ett envarsgripande är skyddade enligt bestämmelsen om våld mot tjänsteman (17:1 BrB) samt om en

(7)

ordningsvakt som genomför ett olagligt envarsgripande kan straffas för tjänstefel (20:1 BrB).

1.3 Avgränsningar

Uppsatsen behandlar envarsgripande i förhållande till ordningsvakter. Väktare, skyddsvakter och andra liknande yrkeskategorier lämnas utanför. Anledningen till valet att endast behandla ordningsvakter är att de har vissa begränsade polisiära befogenheter och vidtar tvångsåtgärder som innebär myndighetsutövning. Väktare har inga särskilda våldsbefogenheter samt utövar ingen myndighet vilket gör yr- keskategorin mindre intressant för uppsatsens syfte och frågeställningar. Skydds- vakter bortses från eftersom de inte har samma påverkan på samhällsbilden i stort samt utövar myndighet endast vid skyddsobjekt.

Uppsatsen behandlar i huvudsak svensk rätt men vissa medborgerliga fri-och rättigheter behandlas också ur ett EKMR-perspektiv. Detta är nödvändigt eftersom EKMR är direkt tillämpar i Sverige och i vissa fall får inverkan på en tvångsåtgärds laglighet.

1.4 Metod och material

I skrivandet av uppsatsen har en rättsdogmatisk metod använts. Metoden innebär att frågeställningarna utreds och analyseras med hjälp av rättskällorna.⁵ Således har lagtext, förarbeten, praxis och doktrin beaktas i utredningen. Uppsatsen behandlar frågor som behöver utredas och analyseras utifrån gällande rätt varför en rättsdogmatisk metod uppfyller uppsatsens syfte väl. Vidare innefattar den rätts- dogmatiska metoden ofta även ett de lege ferenda-perspektiv vilket också har fått ett utrymme kopplat till uppsatsens syfte och frågeställningar.

Uppsatsens syfte och frågeställningar är tämligen avgränsade eftersom det är just ordningsvakter och deras förhållande till institutet envarsgripande som behandlas. Det är förhållandevis lite skrivet om envarsgripande som institut i förar- beten och doktrin och när frågan ska behandlas ur ett ordningsvaktsperspektiv är

5 Korling, F, Zamboni, M, s. 21.

(8)

det svårt att överhuvudtaget hitta svar i rättskällorna. Uppsatsen väver därför ihop olika delar från relevanta rättsområden för att svara mot uppsatsens syfte och frå- geställningar. Sammantaget gällande de specifika delarna ordningsvakter, myn- dighetsutövning, envarsgripande och enskildas fri- och rättigheter finns tillräckligt mycket skrivet i rättskällorna och dessa har vävts ihop för att analyseras.

Gällande envarsgripande har Högsta domstolen (HD) i ett fåtal fall tagit upp frågor kopplat till begreppet. Dessa fall har sin plats i uppsatsen genom att de bidrar med förståelse för envarsgripandeinstitutet. I fråga om våld mot tjänsteman och tjänstefel när en ordningsvakt genomför ett envarsgripande har hovrättspraxis gett ledning i brist på praxis från HD. Hovrättsfallen bör läsas med viss försiktighet eftersom de inte är prejudicerande på samma sätt som fall från HD.

Vidare har doktrin varit förtjänstfull med att ge ytterligare perspektiv och tolk- ningar av de övriga rättskällorna. Specifikt gällande envarsgripande är det Lind- bergs bok ”Straffprocessuella tvångsmedel” och Fitgers m.fl. ”kommentar till rät- tegångsbalken” som behandlar ämnet mest uttömmande och dessa har gett god vägledning gällande hur envarsgripandeinstitutet fungerar i praktiken.

1.5 Disposition

Uppsatsen inleds i kapitel 2 med att redogöra för de rättsliga förutsättningarna för ordningsvakters verksamhet samt hur begreppet myndighetsutövning hänger ihop med deras yrkesutövning. Även ordningsvakters hjälpmedel vid våldsanvändning nämns kortfattat. I kapitel 3 ges en redogörelse för institutet envarsgripande och de befogenheter som tillkommer åtgärden. I kapitel 4 diskuteras de grundläggande principerna för straffprocessuella tvångsmedel. Kapitel 5 behandlar enskildas rät- tigheter i RF och EKMR i förhållande till envarsgripande. Kapitel 6 behandlar situationen när ordningsvakter genomför envarsgripanden och vilka straff- och pro- cessrättsliga konsekvenser som följer av det. Vidare tar kapitlet upp problem kopplat till att ordningsvakter utför envarsgripanden och slutligen diskuteras hur pro- blemen kan lösas i kapitel 7.

(9)

2 Ordningsvakter

2.1 Lagen om ordningsvakter

Den huvudsakliga regleringen om ordningsvakter är lagen (1980:578) om ordningsvakter (LOV). Lagen tillkom mot bakgrund av resultatet i ordningsvaktsut- redningen (SOU 1978:33) som genomfördes eftersom det behövdes en allmän översyn av de frågor som uppkom vid ordningshållning och bevakning som utförs av ordningsvakter.⁶ Rikspolisstyrelsen (RPS) framhöll i en promemoria till utredningen att det behövdes en allsidig utredning för att åstadkomma en enhetlig reglering rörande ordningsvakter och vaktbolag med mera.⁷ Ett av utredningens syf- ten var att undersöka de praktiska och principiella aspekterna av att personer som inte är polismän utför vissa begränsade polisiära uppgifter.⁸

Enligt propositionen till lagen ska målsättningen i samhället vara att polisen ska ansvara för upprätthållandet av den allmänna ordningen och säkerheten.⁹ Med anledning av det ständigt skiftande samhällsklimatet går det inte tydligt att ange vad som innefattas i begreppet allmän ordning och säkerhet.¹⁰ Den mest typiska uppgift som normalt tillkommer ordningsvakter är ordningshållning vid vissa offentliga tillställningar. Den typen av arbete måste innebära ett upprätthållande av all- män ordning och säkerhet.¹¹ Detta är uppgifter som normalt sett inte kräver polis- utbildning och med en strikt gränsdragning, där polisen har hand om allt upprätt- hållande av allmän ordning och säkerhet, skulle omfatta i princip hela ordnings- vaktsbranschens verksamhetsområde.¹² Det har inte setts som önskvärt utan istället är ordningsvakter ett nödvändigt komplement till polisväsendet. Det uttrycks dock att polisens generella ansvar för allmän ordning och säkerhet inte ens får sättas i fråga.¹³

6 SOU 1978:33 s. 49.

7 SOU 1978:33 s. 48.

8 SOU 1978:33 s. 49.

9 Prop. 1979/80:122 s. 22.

10 Prop. 1979/80:122 s. 22.

11 Prop. 1979/80:122 s. 23.

12 Prop. 1979/80:122 s. 24.

13 Prop. 1979/80:122 s. 24.

(10)

För att få en överblick över regleringen i LOV och vilka uppgifter som ankom- mer på ordningsvakter är det av vikt att redogöra för de centrala bestämmelserna i lagen. Inledningsvis kan frågan ställas vem som får arbeta som ordningsvakt. I 1

§ LOV stadgas att en person som inte är anställd som polisman får förordnas att arbeta som ordningsvakt i enlighet med vad som föreskrivs i LOV. För att kunna förordnas som ordningsvakt ska personen enligt 4 § LOV ha fyllt 20 år och med hänsyn till laglydnad och övriga omständigheter vara lämplig för uppdraget.

I 2–2b §§ LOV anges var och under vilka omständigheter ordningsvakter får förordnas att tjänstgöra. Dessa platser innefattar till exempel allmänna samman- komster, platser där alkoholförsäljning sker och vid säkerhetskontroller. Enligt 3

§ LOV kan ordningsvakter också förordnas att tjänstgöra vid andra platser än de som nämns i 2–2b §§ LOV om det finns ett särskilt behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt.

Enligt 5 § LOV förordnas en ordningsvakt av Polismyndigheten på ett förord- nande som meddelas för en viss tid, högst tre år. Där anges också att förordnandet ska omfatta vilken verksamhet ordningsvakten ska verka i och inom vilket område.

Har en ordningsvakt förordnats enligt 3 § LOV ska förordnandet även innehålla tjänstgöringsställe.

I förarbetena är det tydligt att 3 § LOV ska vara en undantagsregel som under en övergångsperiod kan accepteras på grund av polisens bristande resurser.¹⁴ Ett förordnandeområden enligt 3 § LOV ska vara tydligt avgränsat och en fortlöpande omprövning av behovet ska ske.¹⁵ I praktiken innebär det dock att ordningsvakter kan förordnas att tjänstgöra i princip var som helst, så länge det finns ett behov och det är av väsentlig betydelse från allmän synpunkt. Antalet 3 § LOV-områden har ökat drastiskt de senaste åren och stora delar av Stockholm¹⁶ och i princip hela Uppsala centrum¹⁷ är klassade som sådana områden.

Enligt 6 § LOV har ordningsvakter lydnadsplikt under Polismyndigheten. Det innebär enligt paragrafen att en ordningsvakt är skyldig att lyda order från en

14 Prop. 1979/80:122 s. 25–26.

15 Prop. 1979/80:122 s. 30.

16 Polismyndigheten, polisregion Stockholm 3 § LOV-förteckning.

17 Polismyndigheten, polisregion mitt 3 § LOV-förteckning.

(11)

polisman i tjänst om det inte är uppenbart att ordern inte angår tjänstgöringen eller strider mot lag eller annan författning. En ordningsvakt har enligt 7 § LOV en rapporteringsplikt till Polismyndigheten om förhållanden som rör verksamheten och som bör komma till Polismyndighetens kännedom.

I 8 § LOV återfinns en typ av behovs- och proportionalitetsprincip som innebär att en ordningsvakt inte får använda strängare medel än förhållandena kräver för att verkställa en åtgärd. Paragrafen anger att en ordningsvakt i första hand ska an- vända sig av upplysningar och uppmaningar. Ett eventuellt ingripande ska inte väcka onödig uppmärksamhet och inte orsaka större olägenhet än nödvändigt.

Om en ordningsvakt får kännedom om ett brott som hör under allmänt åtal skall han eller hon enligt 4 § ordningsvaktsförordningen (1980:589) lämna rapport om det till en polisman så snart det kan ske. En ordningsvakt ska även skriftligen do- kumentera gripanden som han eller hon gjort med stöd av 24:7 st. 2 RB.¹⁸

2.2 Ordningsvakters myndighetsutövning Allmänt om begreppet myndighetsutövning

En ordningsvakts yrkesutövning innefattar ofta myndighetsutövning. För att utreda de straff- och processrättsliga konsekvenserna av ordningsvakters envarsgripande är det av stor vikt att utreda vad begreppet myndighetsutövning innebär.

Begreppet myndighetsutövning beskriver en speciell typ av offentlig verksamhet och förekommer i flertalet lagar.¹⁹ Begreppet har huvudsakligen samma inne- börd i de olika lagrummen även om det finns mindre skillnader.²⁰ Den första definitionen av vad myndighetsutövning innebär finns i 1971 års förvaltningslag även om termen som sådan inte nämns. I lagen gjordes en uppdelning mellan allmänna bestämmelser som skulle tillämpas vid all ärendehandläggning och vissa ur rätts- säkerhetssynpunkt centrala bestämmelser som skulle tillämpas i ärenden gällande myndighetsutövning mot enskild. Enligt 3 § 1971 års förvaltningslag gäller det ärenden som avser ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån,

18 7 kap. 7 §, Polismyndighetens föreskrifter och allmänna råd om ordningsvakter, PMFS 2017:12.

19 Se till exempel RF, BrB, skadeståndslagen (1972:207) och kommunallagen (2017:725).

20 Strömberg, H, Lundell, B, s. 19.

(12)

rättighet, skyldighet, disciplinär bestraffning eller annat jämförbart förhållande”.

Anledningen till detta var att tillämpningsområdet för de allmänna bestämmelserna skulle vara relativt vidsträckt och att det av rättssäkerhetsskäl inte hade tolererats i ärenden gällande myndighetsutövning mot enskild.²¹

I BrB (se till exempel 17:1–2, 17:4–6 och 20:1) används begreppet myndighets- utövning för att avgränsa det straffrättsliga tillämpningsområdet för de brott som kräver att en gärning antingen riktas mot en utövare av offentlig verksamhet eller som begås av en utövare av offentlig verksamhet. I förarbetena till 1989 års änd- ring av BrB avseende tjänstefel (20:1 BrB) anges att motiven till det särskilda straffansvaret för myndighetsutövare är att skydda medborgarna mot felaktigt ut- övande av den offentliga makten.²²

I förarbetena till 1971 års förvaltningslag anges att gemensamt för all myndig- hetsutövning är att det rör sig om beslut eller andra åtgärder som ytterst är ett uttryck för samhällets maktbefogenheter i förhållande till medborgarna. Det kan avse både beslut som medför förpliktelser för medborgarna och gynnande beslut. Ka- raktäristiskt för myndighetsutövning är dock att den enskilde befinner sig i ett be- roendeförhållande där myndigheten har ensidigt att besluta om frågan.²³

En konsekvens av att utföra myndighetsutövning är att det särskilda tjänsteman- naskyddet i 17:1 BrB samt straffansvar för tjänstefel enligt 20:1 BrB aktualiseras.

Dessa två bestämmelser i förhållande till ordningsvakters myndighetsutövning utreds vidare i senare avsnitt.²⁴ En ytterligare konsekvens av att utföra myndighets- utövning är att verksamheten är underkastad JK:s och JO:s tillsyn.²⁵ Det är viktigt att poängtera att det är själva utövandet av myndighet som gör att man omfattas och inte att man tillhör en viss yrkeskategori.²⁶ Bärandet av uniform i sin tjänsteut- övning innebär inte per definition att man utövar myndighet men till exempel en polis, mot bakgrund av sin långtgående ingripandeskyldighet enligt 16 § polisför- ordningen (2014:1104), bör mycket ofta anses vara i myndighetsutövning.²⁷

21 Prop. 1971:30 s. 285.

22 Prop. 1988/89:113 s. 13.

23 Prop. 1971:30 s. 331.

24 Se avsnitt 6.2.1 och 6.2.2.

25 Strömberg, H, Lindell, B, s. 32.

26 Roos, kommentar till 17:1 BrB.

27 Bäcklund m.fl., kommentar till 17:1 BrB.

(13)

Överlämnade av förvaltningsuppgifter till ordningsvakter

Det kommunala självstyret har en särställning i Sverige vilket framgår av 1:1 st. 2 RF som stadgar att den svenska folkstyrelsen bygger på fri åsiktsbildning och på allmän och lika rösträtt som förverkligas genom ett representativt och parlamenta- riskt statsskick och genom kommunal självstyrelse. Den svenska förvaltningen är till cirka två tredjedelar kommunal.²⁸ Förvaltningsuppgifter kan enligt 12:4 st. 1 RF överlämnas år kommunerna. Enligt 12:4 st. 2 RF kan förvaltningsuppgifter också lämnas över till juridiska personer och enskilda individer. Om förvaltnings- uppgiften innefattar myndighetsutövning får ett överlämnande bara ske med stöd i lag.

Ett tydligt exempel på när enskilda överlåts myndighetsutövning är förordnade ordningsvakter när de upprätthåller den allmänna ordningen i enlighet med 1 § LOV. Ordningsvakter förordnas av polismyndigheten enligt 5 § LOV under förut- sättning att alla kvalifikationskrav är uppfyllda enligt samma lag. Med förordnan- det, som ska vara preciserat avseende tjänstgöringsplats och verksamhetsområde, tillkommer befogenhet att utföra myndighetsutövning enligt till exempel 13 § polislagen (1984:387) (PL) jämfört med 29 § st.1 men 3 PL.

I förarbetena till LOV konstateras att det inte är möjligt att fullt klarlägga när en viss åtgärd är att betrakta som myndighetsutövning eller inte.²⁹ Klart är att åt- gärder som genomförs med utövandet av befogenheter från ordningsvaktsförord- nandet är myndighetsutövning.³⁰ Ett visst utrymme lämnas dock för en vidare tolkning av när en ordningsvakt kan anses utöva myndighet. Även om en åtgärd inte innebär ett utövande av en befogenhet som följer av ordningsvaktsförordnandet kan den i vissa fall ändå anses innefatta myndighetsutövning om den innebär ett upprätthållande av något allmänt intresse, till exempel att säkra lagföring av en brottsling.³¹

28 Bull, T, Sterzel, F, s. 282.

29 SOU 1978:33 s. 62–63.

30 SOU 1978:33 s. 62–63.

31 SOU 1978:33 s. 63.

(14)

2.3 Ordningsvakters hjälpmedel vid våldsanvändning

Av intresse för utredningen avseende ordningsvakternas möjlighet till envarsgripande är vilken typ av utrustning och hjälpmedel en ordningsvakt har för att ge- nomföra en tjänsteåtgärd. Ordningsvakter har särskild utrustning för att möjliggöra utförandet av tjänsteåtgärder. I 29 § st. 3 PL jämförd med 10 a § PL föreskrivs att ordningsvakter får använda handfängsel om inget annat framgår av hans eller hennes förordnande. I praktiken har alla ordningsvakter handfängsel eftersom det framgår av Polismyndighets föreskrifter att det är ett krav.³² En ordningsvakt får använda handfängsel enligt 10 a § PL när han eller hon omhändertar eller på annat sätt inskränker någons rörelsefrihet och att någon av dessa två situationer förelig- ger. Enligt första punkten krävs det att den som frihetsberövas uppträder våldsamt och det är absolut nödvändigt med hänsyn till hans eller hennes egen eller någon annans säkerhet till liv eller hälsa. Enligt andra punkten får handfängsel användas vid vissa transporter av frihetsberövade. Eftersom ett envarsgripande innebär en inskränkning av någons rörelsefrihet får ordningsvakter använda handfängsel vid sådana ingripanden givet att någon av de andra förutsättningarna är uppfyllda.

Avseende användandet av batong finns inget uttryckligt lagstöd. Här anses befogenheten grundas direkt på den allmänna våldsbefogenheten i 10 § PL. Innan 10 a § PL inrättades 1998 grundades även rätten till att använda handfängsel på den allmänna befogenheten.³³ Dessutom ska en ordningsvakt vara utrustad med batong enligt Polismyndighetens föreskrifter.³⁴

33 Se JO 1994/95 s. 166.

(15)

3 Allmänt om envarsgripande

3.1 Rättslig grund för envarsgripande

7 § Om det finns skäl att anhålla någon, får en polisman i brådskande fall gripa honom även utan anhållningsbeslut.

Om den som har begått brott, på vilket fängelse kan följa, påträffas på bar gärning eller flyende fot, får han gripas av envar. Envar får också gripa den som är efterlyst för brott.

Den gripne skall skyndsamt överlämnas till närmaste polisman.

Polisiära gripanden regleras i 24:7 st. 1 RB. Paragrafen är förbehållen poliser medan övriga istället får envarsgripa enligt 24:7 st. 2 RB. Den sistnämnda paragrafen innebär att envar får gripa den som begått ett brott med fängelse i straffskalan och som påträffas på bar gärning eller flyende fot. Envar får också gripa den som är efterlyst. Den gripna ska skyndsamt överlämnas till närmaste polisman. Envar be- tyder ”var och en”, ”var man” eller ”varenda en”.³⁵ Envar torde i detta lagrum innebära alla personer utom polismän.³⁶ Även om det inte framgår tydligt i förar- betena är Lindbergs uppfattning att polismän inte bör kunna envarsgripa personer eftersom det av paragrafens lydelse framgår att den riktar sig till envar, och inte polismän.³⁷ Vidare menar Lindberg att envarsgripande inte bör kunna tillämpas av polismän eftersom de enligt 16 § polisförordningen redan har en skyldighet att självmant ingripa vid svårare brott och allvarligare störningar av den allmänna ordningen.³⁸

En förutsättning för att göra ett envarsgripande är att fängelse kan följa på brottet. Det innebär att fängelse måste finnas med i straffskalan. Är brottet indelat i olika svårighetsgrader ska inte straffskalan för grovt brott tillämpas om det inte i det enskilda fallet bedöms grovt. Vid brott som i normalfallet renderar i ett bötes- straff men vid försvårande omständigheter kan leda till fängelse, till exempel ringa stöld, anses fängelse kunna följa trots att det inte föreligger några försvårande

35 Svenska akademin, SAOB, spalt E 679 band 7.

36 Westerlund, s. 74 och Fitger m.fl., kommentar till 24:7 RB.

37 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, s. 237.

38 Lindberg, a.a. s. 237.

(16)

omständigheter i det enskilda fallet.³⁹ JO har uttalat att det i dessa fall är frågan om en enda straffskala.⁴⁰

För envarsgripande finns det inte något krav på att en viss bevisstyrka för brottet är uppnådd. Regeln är formulerad på ett sätt som förutsätter att det är tydligt att ett brott har skett. Enligt Fitger ter sig anledningen vara att man vill ha en klar och lättillämpad regel.⁴¹ Det handlar snarare om ett tid- och rumssamband mellan brottet och gripandet som framgår av att den misstänkte ska påträffas ”på bar gärning eller flyende fot”. Lindberg menar att uttrycket ”på bar gärning” tar sikte på situationer där gärningsmannen ertappas medan brottet pågår eller i nära anslutning till att det fullbordats.⁴² Rekvisitet ”på flyende fot” har i förarbeten getts samma innebörd som ”på flykt från brottsplatsen”.⁴³

Ändamålet med envarsgripande är likt polisiära gripanden att den gripne säkras i väntan på att behörig beslutsfattare beslutar om vidare åtgärder. Har ett envarsgripande skett ska den gripne skyndsamt överlämnas till närmaste polisman som sedan ska pröva om gripandet ska bestå eller inte.⁴⁴ Polisiära gripanden enligt 24:7 st. 1 RB är ett förstadium till anhållande och häktning vilket innebär att det krävs anhållningsskäl vilket den ingripande polisen därför måste bedöma.⁴⁵ Gällande envarsgripande saknas kravet på anhållningsskäl vilket kan förklaras med att lagstiftaren anser att det inte kan ställas alltför höga krav på envars juridiska kunskaper.

Hade svåra juridiska avvägningar krävts för att genomföra ett envarsgripande skulle det sannolikt resultera i att envar avstår från åtgärden och den praktiska be- tydelsen av rättsregeln går förlorad.⁴⁶ Istället kan envarsgripande sägas vara ett förstadium till ett frihetsberövande av ett offentligt organ.⁴⁷

40 JO 1972 s. 70.

41 Fitger m.fl., kommentar till 24:7 RB.

43 NJA II 1984 s. 296.

46 Norée, s. 223.

(17)

Ett envarsgripande är inte att betrakta som myndighetsutövning. Ett exempel som belyser detta är att en åklagare, som annars endast får anhålla personer enligt 24:6 st. 3 RB, kan envarsgripa en person.⁴⁸

Regeln om envarsgripande i 24:7 st. 2 RB tillkom i den nuvarande RB som trädde i kraft 1948. I förarbetena till RB framhålls att regeln om envarsgripande i stort överensstämde med den dåvarande rättstillämpningen.⁴⁹ Regeln har således gamla anor och den har endast förändrats språkligt för att bättre passa det moderna språkbruket.⁵⁰

3.2 Envarsgripande i praxis NJA 1978 s. 67

I fallet hade en bilförare som färdades på motorvägen fått en sten kastad på sin bil från en gångbro över vägen. Stenen träffade och bilen fick skador. På gångbron stod några pojkar och det var utrett att någon av dem hade kastat stenen. Bilföraren svängde av nästa avfart för att leta efter pojkarna. Efter en stund påträffade bilfö- raren några av pojkarna och han envarsgrep en 9-årig pojke och förde honom till polisstationen. Den gripne var troligtvis inte den som kastat stenen.

Majoriteten i HD konstaterade inledningsvis att man kunde envarsgripa en person under 15 år med stöd av 24:7 st. 2 RB (lagstöd fanns dock i 35 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare). Vidare framhöll majoriteten att åldersfrågan dock saknade betydelse om envarsgripandet även på andra grunder än åldern var olagligt. Eftersom bilföraren inte hade sett vem som kastat stenen och att han dessutom behövt leta upp pojkarna innan han hittade dem ansåg HD att bilföraren inte gripit pojken på bar gärning eller flyende fot. Bilföra- ren dömdes för ofredande (4:7 BrB).

NJA 1994 s. 48

I fallet hade målsäganden hört en ruta krossats på sin bil som stod parkerad utanför huset han bodde. Målsäganden sov och det var mitt i natten. Målsäganden vaknade

48 Westerlund, s. 69.

49 SOU 1938:44 s. 303 och NJA II 1943 s. 329.

50 Se till exempel Prop. 1986/87:112.

(18)

av glaskrosset och någon minut senare sprang han ut och grep den misstänkta gär- ningsmannen. Trots att mannen i bostaden inte sett rutan krossats ansåg HD att envarsgripandet var gjort på bar gärning.

RH 1998:90

I fallet hade en taxiförare som skjutsat fyra kunder efter att resan avslutats upptäckt att hans plånbok var borta samt att hans kontokort låg utspridda i baksätet. Han förstod att någon i bilen hade tagit plånboken. Taxiföraren sprang ikapp kunderna och envarsgrep en kvinna i sällskapet. Hovrätten menade att eftersom taxiföraren inte sett att någon av kunderna tagit plånboken har han inte heller kunnat gripa någon på bar gärning. Vidare menade hovrätten att taxiföraren inte med säkerhet kunnat veta att stölden skett vid det specifika tillfället och inte heller kunnat veta vem som var gärningsmannen. Taxiföraren hade därför inte rätt att göra ett envarsgripande. Taxiföraren var målsägande i processen och kunde således inte dömas för brott men hovrätten konstaterade att de objektiva förutsättningarna för ofredande (4:7 BrB) var uppfyllda.

RH 2009:20

I fallet genomförde en butikskontrollant ett envarsgripande av en gärningsman som gjort sig skyldig till snatteri (motsvarande ringa stöld 8:2 BrB). Butikskon- trollanten bevittnade stölden men ingrep först tio minuter senare efter att förstärk- ning hade anlänt. Hovrätten konstaterade att det var möjligt att göra ett envarsgripande på bar gärning eller flyende fot trots att ca tio minuter hade förflutit eftersom det funnits godtagbara skäl till fördröjningen. Avgörande var enligt hovrätten vad som skett tiden mellan stölden och ingripandet. I förevarande fall hade butikskontrollanten haft gärningsmannen under konstant uppsikt och förväxlingsrisken be- dömdes som mycket låg. Så fort förstärkning anlänt initierades ett envarsgripande som enligt hovrättens bedömning var i laga ordning.

Sammanfattning av praxis

Samtliga rättsfall berör frågan när ett envarsgripande kan göras i förhållande till rekvisitet ”på bar gärning eller flyende fot”. Rekvisitet är helt klart det som är mest öppet för tolkning i 24:7 st. 2 RB. Således är rättsfallen intressanta för att avgöra

(19)

när ett envarsgripande får ske och hur ”säker” den gripande parten måste vara på att han eller hon gripit rätt gärningsman.

Genomgående verkar förväxlingsrisken spela stor roll avseende om ett envarsgripande är tillåtet eller inte. Det ska alltså inte vara praktiskt möjligt att någon annan är gärningsman för att ett envarsgripande ska vara tillåtet. I NJA 1994 s. 48 hade inte målsäganden sett själva brottet. Dock var förväxlingsrisken tämligen låg då det var mitt i natten och inga andra personer var i praktiken potentiella gär- ningsmän. I RH 2009:20 bedömde hovrätten förväxlingsrisken som låg eftersom butikskontrollanten haft gärningsmannen under uppsikt efter stölden. I både NJA 1978 s. 67 och RH 1998:90 hade inte den envarsgripande parten sett vem som begått brottet. Skillnaden mot de andra två fallen var att flera kunde vara potentiella gärningsmän. Såldes var förväxlingsrisken påtaglig och inget envarsgripande kunde göras.

3.3 Våldsanvändning och tvångsmedel vid envarsgripande Våldsanvändning enligt polislagen

Ett envarsgripande kan gå till på olika sätt rent praktiskt. En uppmaning till en person att stanna kvar på en specifik plats tills polis anländer kan betraktas som ett envarsgripande enligt 24:7 st. 2 RB.⁵¹ En envarsgripande får dock i vissa fall ge- nomföras med våld med stöd av PL alternativt BrB.

Polislagen reglerar i huvudsak polisensverksamhetens övergripande syfte och ändamål, polisens uppgifter och de enskilda polisernas skyldigheter och befogenheter. Men även ordningsvakter och andra yrkeskategorier har vissa befogenheter enligt PL. I fråga om envarsgripande har även envar i vissa fall rätt att bruka våld för att genomföra ett gripande.

Var och en som genomför ett envarsgripande har rätt att använda våld för att genomföra åtgärden med stöd av 29 § st. 1 men. 2 PL jämförd med 10 § st. 1 p. 2 PL. Det krävs att den som ska gripas försöker undkomma eller att den som utför gripandet möts av motstånd. Motståndet behöver inte vara aktivt utan även passivt motstånd som exempelvis innefattar att med sin kroppstyngd göra det svårt för den

51 JO 2000/2001 s. 137, s. 157–158.

(20)

gripande parten omfattas av bestämmelsen.⁵² Vidare ska andra medel vara otill- räckliga och våldet måste med hänsyn till omständigheterna vara försvarligt. För- svarlighetsbedömningen kan bli olika beroende på vem som utför frihetsberövan- det. Till exempel kan det finnas situationer där det anses försvarligt för en polisman att använda skjutvapen när det för envar inte skulle föreligga någon motsvarande rätt.⁵³ Enligt Lindberg får behovs- och proportionalitetsprinciperna som stadgas i 8 § st. 1 PL indirekt betydelse på försvarlighetsbedömningen eftersom de generellt anger ramarna för när våld är försvarligt.⁵⁴

Våldsanvändningen förutsätter att envarsgripandet har stöd i lag vilket innebär att den som envarsgriper någon utan lagstöd och använder våld kan hållas straff- rättsligt ansvarig för våldet.⁵⁵

Enligt 24:6 BrB kan någon som utövat mer våld än vad som var tillåtet enligt 10 § PL gå fri från ansvar om omständigheterna var sådana att han eller hon svår- ligen kunde besinna sig. Bestämmelsen om excess är tillämplig även när envar använder våld enligt 29 § st. 1 men. 2 PL jämförd med 10 § PL.⁵⁶ När någon har rätt att använda våld enligt 10 § PL har var och en som hjälper denne samma rätt till våld enligt 24:5 BrB.

I NJA 1990 s. 324 fann majoriteten att en butikskontrollant som genomfört ett envarsgripande av en person hade rätt att beslagta den misstänktes handväska som ett påtryckningsmedel. Butikskontrollanten hade beslagtagit väskan endast i syfte att förmå den misstänkte att följa med in på kontoret. Det var således fråga om en tvångsåtgärd enligt 10 § PL och inte något beslag enligt 27 kap. RB. Majoriteten menade att åtgärden att omhänderta egendom alltid är lindrigare än våld mot egendom och framförallt våld mot person. Således rymdes omhändertagandet inom 10

§ PL. HD ansåg alltså att åtgärden att ta väskan som ett påtryckningsmedel var ett lindrigare sätt för butikskontrollanten att få in den gripne på kontoret än att an- vända fysiskt våld. Det innebär att sådana tvångsåtgärder, som inte innefattar något våld, kan vara tillåtna enligt 10 § PL.

52 Prop. 1983/84:111 s. 94.

53 Berggren, N-O, Munck, J, kommentar till 29 § PL.

55 Jfr NJA 1978 s. 67.

(21)

Våldsanvändning i nödvärn

Förutom bestämmelserna i PL som reglerar våld i laga befogenhet kan en person som genomför ett envarsgripande i vissa fall även ha nödvärnsrätt enligt 24 kap.

BrB. Låt säga att A ska envarsgripa B för stöld på bar gärning. A har här rätt att under vissa omständigheter använda våld enligt 29 § st. 1 men. 2 PL jämförd med 10 § PL för att genomföra envarsgripandet. Om B under gripandet tar fram en kniv för att attackera A, kan A:s rätt till nödvärn aktualiseras istället. Det gör att A istäl- let för att endast ha rätt till försvarligt våld enligt 10 § PL, istället har rätt att begå en gärning som inte är uppenbart oförsvarlig enligt 24:1 BrB.

En nödvärnsgärning är endast ett brott om den med hänsyn till angreppets be- skaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig. 24:1 BrB räknar upp fyra situationer där nödvärnsrätt föreligger.

Enligt 24:1 st. 2 p.1 BrB föreligger rätt till nödvärn mot ett påbörjat eller över- hängande brottsligt angrepp på person eller egendom. Alla brott genererar inte nödvärnsrätt eftersom de inte kan klassas som ett angrepp på person eller egendom.

Ärekränkningsbrott och andra muntliga förolämpningar faller därför i regel utan- för nödvärnsområdet.⁵⁷ Att nödvärnsrätt föreligger mot ett överhängande brottsligt angrepp innebär att nödvärnsåtgärder i vissa fall kan användas innan det brottsliga angreppet. Exempelvis om en sjökapten får kännedom om att besättningen tänker döda honom eller henne vid ankomst till en specifik plats anses det orimligt att behöva vänta till att det sker.⁵⁸

Enligt 24:1 st. 2 p. 2 BrB föreligger nödvärnsrätt mot den som med våld eller hot om våld eller på annat sätt hindrar att egendom återtas på bar gärning. Nöd- värnsrätten kräver att återtagandet i sig är tillåtet, till exempel enligt reglerna om laga självtäkt.⁵⁹ Situationen kan i vissa fall inträffa i samband med ett envarsgripande. Exempelvis kan en person som ser en stöld utföra ett envarsgripande och samtidigt använda sin nödvärnsrätt enligt 24:1 st. 2 p. 2 BrB för att återta det stulna godset. Eftersom graden av accepterat våld i 10 § PL och 24:1 BrB skiljer sig

57 Bäcklund m.fl., kommentar till 24:1 BrB.

58 SOU 1953:14 s. 395.

59 Asp m.fl., s. 214.

(22)

markant kan en svår gränsdragnings- och tillämpningsproblematik föreligga.⁶⁰ Problematiken blir mer påtaglig när excess enligt 24:6 BrB kan komma på fråga.

Högsta domstolen har i NJA 1994 s. 48 behandlat ovan nämnda problematik.

En person vaknade av att han hörde bilrutan på sin parkerade bil krossas. Han misstänkte stöld och beväpnade sig med en kniv och började leta efter gärnings- mannen. Han påträffade gärningsmannen i anslutning till brottsplatsen och tack- lade omkull den misstänkte för att återta den stulna egendomen. Den misstänkte åsamkades en skada eftersom kniven skurit honom i tumultet. Målsäganden i stöl- den tog tillbaka stöldgodset och envarsgrep den misstänkte. I väntan på polis höll han kniven mot den misstänktes strupe för att han inte skulle avvika. HD konstaterade att målsäganden i stölden agerade i nödvärn när han sökt återta den stulna egendomen. HD konstaterade vidare att det av lagtexten gick att hävda att nöd- värnssituationen var över när egendomen återtagits. Ett sådant synsätt skulle inne- bära att en gärning som inledningsvis innebar ett acceptabelt handlande eftersom den inte var ”uppenbart oförsvarligt”, skulle övergå till att vara rättsenlig endast om det var ”försvarligt”. HD menade att en sådan tolkning skulle vara opraktiskt och kunde få för allmänheten svårbegripliga effekter. HD fastställde därför att när det gäller ett kortvarigt händelseförlopp där polis anländer på kallelse av den gripande ska nödvärnsbestämmelsen reglera hela gärningen, trots att den stulna egendomen var återtagen.

Två skiljaktiga justitieråd ansåg dock att nödvärnssituationen måste anses ha upphört efter återtagandet av den stulne egendomen varför gärningen skulle bedö- mas enligt reglerna om envarsgripande.

Övriga tvångsmedel

Enligt 27:1 st. 1 RB får föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott eller vara avhänt någon genom brott eller förverkat på grund av brott tas i beslag. Det ställs inget krav på brottets svårighetsgrad utan ett beslag är möjligt även vid brott som endast kan leda till penningböter. Däremot krävs det en konkret misstanke om brott.⁶¹

60 Enligt 10 § PL ska våldet vara försvarligt. Enligt 24:1 BrB ska våldet inte vara uppenbart oförsvarligt.

61 Lindberg, kommentar till 27:1 RB.

(23)

Den som med laga stöd griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer häkt- ning, husrannsakan, kroppsvisitation eller kroppsbesiktning får enligt 27:4 st. 1 RB ta föremål som därvid påträffas i beslag. Den rätten tillkommer även den som ge- nomför ett envarsgripande.⁶² Med beslagsrätten tillkommer dock inga våldsbefo- genheter för envar. Att genomföra ett beslag med hjälp av våld tillkommer endast den som i myndighetsutövning har befogenhet att verkställa ett sådant beslag.⁶³ Av beslagsrätten följer inte heller någon befogenhet att genomföra någon kroppsvisitation för att söka efter föremål som kan tas i beslag.⁶⁴ Vidare är en förutsättning för beslag att föremålet är tillgängligt.⁶⁵ Det framgår direkt av lagtexten att ett krav för att domstolen ska kunna fatta beslut om beslag är att föremålet är tillgängligt.⁶⁶ Detsamma anses dock gälla även för andra beslutsfattare.⁶⁷ Det innebär att beslag- institutet endast omfattar själva beslaget av föremålet. I praktiken medför det att ett beslag ofta måste föregås av något annat tvångsmedel, till exempel kroppsvisitation eller husrannsakan.⁶⁸ Kontentan är att det i praktiken kan bli problem att ta föremål i beslag vid ett envarsgripande. För envar krävs det således att han eller hon befinner sig i en nödvärnssituation enligt 24:1 st. 2 p. 2 för att med våld kunna ta tillbaka stulen egendom.

Enligt 29 § st. 2 PL jämförd med 19 § st. 1 p. 1 får den som genomför ett envarsgripande även utföra en kroppsvisitation på den gripne. Det får enligt den sist- nämnda paragrafen endast göras i den utsträckning som är nödvändig av säker- hetsskäl för att vapen och andra farliga föremål ska kunna tas om hand. Visitat- ionen innebär typiskt sett att man känner i eller utanpå kläder och fickor. Även medhavda föremål så som väskor får undersökas.⁶⁹ Kroppsvisitation i något annat syfte, till exempel att fastställa den gripnes identitet enligt 19 § st. 1 p. 2, får inte göras.⁷⁰

62 JO 2000/2001 s. 137, s. 157 och minoriteten i NJA 1990 s. 324.

63 29 § st. 1 men. 3 PL jämförd med 10 § st. 1 p. 4 PL.

64 Lindberg, Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas?, s. 240.

65 Prop. 2004/2005:115 s. 22.

66 27:5 st. 1 RB.

67 SOU 1995:47 s. 357.

68 Ds 1991:56 s. 29.

70 JO 2000/2001 s. 137, s. 163.

(24)

År 1993 infördes en legaldefinition av begreppet kroppsvisitation i 28:11 st. 3 RB. Det framgår uttryckligen av förarbetena att definitionen av kroppsvisitation i RB även gäller för andra lagar.⁷¹ Det är dock viktigt att skilja på kroppsvisitation- ens syfte i PL respektive RB. Enligt 19 § st. 1 p. 1 PL får som tidigare nämnts kroppsvisitation endast göras i den utsträckning som är nödvändigt av säkerhets- skäl för att vapen eller andra farliga föremål ska kunna tas om hand. Möjligheterna att göra en kroppsvisitation för ändamålen enligt 28:11–12 RB finns inte. Det in- nebär att det inte torde vara möjligt att vid ett envarsgripande söka igenom väskor och andra föremål för att söka efter stöldgods etc. Om en sådan kroppsvisitation sker kan straffrättsligt ansvar för till exempel ofredande (4:7 BrB) eller intrång i förvar (4:9 BrB) aktualiseras.⁷²

3.4 Konsekvenser av felaktiga envarsgripanden

Envarsgripande är ett undantag från tvångsmedelssystematiken i RB eftersom envar, och inte staten, får använda våld och genomföra ett gripande. Eftersom envarsgripande inte är myndighetsutövning kan inte heller tjänstefelsansvaret bli ak- tuellt vid ett felaktigt envarsgripande.⁷³ Det innebär att envarsgripande saknar ett av de kontrollinstrument som polisiära gripanden har.

Varje medborgare är som tidigare nämnts gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande utan lagstöd i enlighet med 2:8 RF och 2:20 RF. Det sagda inne- bär att offentlig maktutövning ska ske under lagarna vilket ger uttryck för legalitetsprincipen. Av detta följer att polisiära gripanden inte kan ske utan uttryckligt lagstöd. När det gäller envarsgripanden företagna av envar gäller istället att allting som inte är uttryckligt förbjudet är tillåtet. Eftersom inte tjänstefelsansvar kan aktualiseras för envar går gränsen för vad som är ett otillåtet envarsgripande när det är ett brott enligt övriga straffbestämmelser. De brotten som huvudsakligen får re- levans är ofredande (4:7 BrB) och olaga frihetsberövande (4:2 BrB). Vad som

71 Prop. 1993/94:24 s. 38.

(25)

utgör ett tillåtet envarsgripande går således att läsa motsatsvis mot straffbestäm- melserna för dessa brott.⁷⁴

Det framgår av förarbetena att ansvar för olaga frihetsberövande kan följa även för den som helt kort tid berövar någon annan sin rörelsefrihet. I huvudsak i form av ett ringa olaga frihetsberövande. Det krävs dock att ett frihetsberövande i paragrafens mening har skett. Att någon rent tillfälligt berövas sin rörelsefrihet, genom till exempel fasthållning, anses inte vara ett frihetsberövande och är således varken ett straffbart olaga frihetsberövande eller ett ringa olaga frihetsberövande. I före- varande fall kan dock ansvar för ofredande (4:7 BrB) komma på fråga. Vidare krävs för att ett frihetsberövande inte ska vara straffbart att gripandet skett med

”iakttagande i allt väsentligt av de förutsättningar och den ordning som gälla för sådana ingripanden”.⁷⁵

För att ansvar för ofredande (4:7 BrB) eller olaga frihetsberövande (4:2 BrB) ska aktualiseras krävs enligt 1:2 st. 1 BrB att gärningsmannen agerat uppsåtligen.

Således krävs det för ett straffbart olaga frihetsberövande att gärningsmannens uppsåt täcker omständigheten att frihetsberövandet är olagligt. Om gärningsman- nens gripande grundar sig på ett misstag gällande bestämmelsens innehåll bör ansvar för olaga frihetsberövande (4:7 BrB) vara uteslutet.⁷⁶

I förarbeten diskuteras kortfattat frågan om ett oaktsamhetsbrott bör införas för att omfatta de fall där frihetsberövanden i samband med tjänsteutövning, till exempel anhållande eller häktning, varit felaktiga. Kommittén anser inte att ett oaktsamhetsbrott bör införas eftersom det i de fall frihetsberövandet genomförts av tjänsteman kan straffas som tjänstefel.⁷⁷ Det kan te sig problematiskt eftersom även envar kan utföra lagliga envarsgripanden. Avsaknaden av tjänstefelansvaret gör att vägen till ett rättsvidrigt frihetsberövande i form av ett olaga frihetsberövande enligt 4:2 BrB blir relativt lång. En person som genomför ett envarsgripande i tron att det är korrekt saknar uppsåt till omständigheten att det var olagligt vilket gör att den som genomför ingripandet har getts mycket tolerans. Med beaktande av att

75 NJA II 1962 s. 117–118.

76 NJA II 1962 s. 117–118.

77 NJA II 1962 s. 117–118.

(26)

envarsgripande innebär ett ingrepp i grundlagsskyddade rättigheter kan man ifrå- gasätta om tillräckliga rättssäkerhetsgarantier finns.

(27)

4 Grundläggande principer för straffpro- cessuella tvångsmedel

4.1 Principernas förhållande till envarsgripande

De grundläggande principerna för straffprocessuella tvångsmedel får störst betydelse när det gäller tvångsåtgärder företagna av det allmänna gentemot enskilda.

Även om envarsgripandeinstitutet inte har den karaktären så innebär institutet att det allmänna gett den enskilde rätt till maktutövning gentemot andra enskilda. Det talar å ena sidan för att principerna kan behöva tillmätas betydelse även i frågan om envarsgripande. Å andra sidan är envarsgripande snarast en regel som syftar till att frita enskilda från ansvar när de vidtar en åtgärd som innebär ett upprätthål- lande av ett allmänt intresse av att beivra brott. Av den anledningen menar Fitger att det kan vara problematiskt att begränsa det skydd som envarsgripande ger genom att tillmäta principerna betydelse utan uttryckligt lagstöd.⁷⁸

Såsom anförts i tidigare avsnitt⁷⁹ utövar ordningsvakter myndighet och repre- senterar det allmänna våldsmonopolet. Det innebär att ordningsvakter i sin verksamhet har att beakta vissa grundläggande principer. De principerna kommer re- dogöras för nedan. Huruvida principerna är tillämpliga på ett envarsgripande ge- nomfört av en ordningsvakt beror på om en ordningsvakt utövar myndighet eller inte, eftersom ordningsvakten då anses vara en del av det allmänna.

4.2 Legalitetsprincipen

Legalitetsprincipen, eller legalitetsgrundsatsen, återfinns i 1:1 st. 3 RF där det stadgas att den offentliga makten utövas under lagarna. Principen innebär att offentlig maktutövning måste ha stöd i någon form av författning för att vara förenlig med grundlagen.⁸⁰ I förarbetena till RF anges att det utmärkande för den svenska folkstyrelsen vid sidan av den fria åsiktsbildningen och fria val är att den underkastar

79 Se avsnitt 2.2.2.

(28)

sig lagarna.⁸¹ Legalitetsprincipen gäller alla verkställande organ såsom domstolar och andra myndigheter men även för vissa privaträttsliga subjekt som utför myn- dighetsutövning.⁸² Således omfattas ordningsvakters myndighetsutövning av principen. Legalitetsprincipen kan få olika innebörd beroende på vilket rättsområde den tillämpas på. Den för ämnet relevanta straffprocessuella legalitetsprincipen stadgas i 2:20 RF där det står att vissa grundlagsskyddade rättigheter får begränsas genom lag. Med andra ord innebär paragrafen att alla inskränkningar i de grund- lagsskyddande rättigheterna som räknas upp kräver uttryckligt stöd i lag. För äm- net relevanta begränsningar i de grundlagsskyddade rättigheterna är till exempel RB:s regler om straffprocessuella tvångsmedel.⁸³ Straffprocessuella tvångsmedel ska också i enlighet med legalitetsprincipen tillämpas restriktivt.⁸⁴

4.3 Ändamålsprincipen

Ändamålsprincipen kan härledas från 2:21 RF som stadgar att begränsningar i de grundläggande fri- och rättigheterna endast får göras för ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle och att begränsningarna inte får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till de ändamål som föranlett dem. Principen innebär att tvångsmedel endast får användas för de i lagtexten angivna ändamålen. Det ställer ett krav på lagstiftaren att utförligt motivera syftet med varje lag som in- skränker medborgerliga fri-och rättigheter.⁸⁵ Exempelvis är det inte tillåtet att an- vända ett tvångsmedel för att få fram överskottsinformation som inte ryms inom ramen för förundersökningen som tvångsmedlet är beslutat inom.⁸⁶ Ändamålsprin- cipen återspeglas i lagstiftningen på det sätt att det för varje tvångsmedel ska anges för vilket eller vilka ändamål ett tvångsmedel får användas.⁸⁷

Gällande envarsgripande kan ändamålsprincipen urskiljas i 24:7 st. 2 RB där det framgår att den gripne skyndsamt ska överlämnas till närmaste polisman.

81 Prop. 1973:90 s. 228.

82 Prop. 1975/76:209 s. 140.

84 Ekelöf m.fl., s. 40.

85 Prop. 1975/76:209 s. 153.

(29)

Eftersom ändamålet med institutet är att säkra lagföring av en misstänkt brottsling måste ett envarsgripande tjäna till ändamålet att ett ingripande från ett offentligt organ blir möjligt.

4.4 Behovsprincipen

Principen innebär att ett tvångsmedel endast får tillgripas om det finns ett påtagligt behov av tvångsmedlet samt att det inte går att uppnå samma resultat med mindre ingripande medel. Principen innebär också att tvångsmedlet ska avslutas när syftet med det är uppnått eller när det inte längre finns behov för det.⁸⁸ Exempelvis för att identifiera en misstänkt gärningsman kan det räcka med att genomföra en kroppsvisitation och söka efter identitetshandlingar istället för att gripa personen.⁸⁹ Samma syfte uppnås men med mildare metoder. Behovsprincipen saknar uttryckligt lagstöd i RB men kommer till uttryck i 8 § st. 2 PL.

4.5 Proportionalitetsprincipen

Proportionalitetsprincipen innebär att ett tvångsmedel i varje enskilt fall i fråga om art, styrka, räckvidd och varaktighet ska vara proportionerligt till vad som går att vinna med tvångsmedlet.⁹⁰ Den kan också beskrivas så att ett tvångsmedel endast får tillgripas om skälen för åtgärden väger tyngre än det intrång eller men som tvångsmedlet innebär. Behovs- och proportionalitetsprincipen överlappar till viss del varandra men det kan finnas tillfällen då ett tvångsmedel är behövligt men inte proportionerligt och vice versa. Proportionalitetsprincipen har lagstöd i varje kapitel 24-28 RB samt 8 § st. 2 PL. Det är av stor vikt att principen tillämpas strikt vid särskilt ingripande tvångsmedel som till exempel kroppsbesiktning.⁹¹

90 Ekelöf, m.fl., s. 42.

(30)

5 Enskildas rättigheter i förhållande till envarsgripande

5.1 Allmänt om enskildas skydd i regeringsformen och EKMR

Envarsgripande är ett rättsinstitut som ostridigt inkräktar på enskildas grundlagsskyddade rättigheter. De rättigheter som främst aktualiseras och som avsnittet äm- nar att fokusera på är rätten till rörelsefrihet och skyddet mot frihetsberövande.

Dessa rättigheter återfinns både i RF och EKMR och är tämligen lika vid första anblick. Det finns dock viktiga skillnader mellan RF och EKMR som kommer att tydliggöras i kapitlet.

Sedan 1995 gäller EKMR som svensk lag.⁹² Den inkorporerades som en lag på samma nivå som övriga lagar vilket gör att den är direkt tillämpar för myndigheter.⁹³ Av 2:19 RF framgår att ingen lag eller annan föreskrift får meddelas i strid med EKMR.

5.2 Regeringsformens skydd i förhållande till envarsgripande Allmänt om rättighetsskyddet i andra kapitlet

Regeringsformens rättighetskatalog i andra kapitlet är för var och en gentemot den allmänna. Det allmänna är i första hand staten i både sin lagstiftande och sin verk- ställande funktion. Det är således den lagstiftande maktens uppgift att stifta lagar som inte står i strid med dessa rättigheter. Gentemot statens verkställande funktion innebär rättigheterna exempelvis att poliser och andra myndighetsutövare inte ska bryta mot bestämmelserna i sin yrkesutövning. Även kommuner och vissa pri- vaträttsliga subjekt som utför arbetsuppgifter som innefattar offentlig maktutöv- ning enligt 12:4 RF ingår i det allmänna.⁹⁴

Rättighetsskyddet i 2 kap. RF har ibland beskrivits som en begränsning av rät- tigheterna snarare än en rättighetskatalog som kan åberopas av en enskild person.

92 Lag (1994:1219) om den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

93 Reimers, s. 441.

(31)

Anledningen till det är att ambitionen vid införandet av de grundlagsskyddade rät- tigheterna på 70-talet var att inte behöva ändra i befintlig lagstiftning. Således in- fördes bestämmelserna så att undantag från rättigheterna var möjliga eftersom man inte ville att äldre lagstiftning skulle stå i strid med grundlagen. Andra länder har istället ofta låtit dessa undantag växa fram i praxis.⁹⁵

Rättigheterna i 2 kap. RF riktar sig som tidigare nämnts till det allmänna och främst till lagstiftaren. Rättigheterna syftar till att begränsa riksdagens makt att stifta lag i vissa fall och det är endast på det sättet var och ens rättigheter garanteras.

Annat uttryckt kan man säga att den enskilda skyddas genom att en begränsning av rättigheterna kräver uttryckligt stöd i lag. Rättigheterna innebär således inte att det allmänna både i positiv och negativ bemärkelse måste garantera var och en dessa rättigheter. Konsekvensen av rättigheternas utformning är att en enskild inte kan grunda en talan på RF:s bestämmelser gällande att det allmänna genom under- låtenhet har brustit i att upprätthålla de grundlagsskyddade rättigheterna. En ytterligare konsekvens är att rättighetsskyddet inte gäller mellan enskilda individer utan endast mellan den enskilda gentemot det allmänna.⁹⁶

Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp

Var och en är gentemot det allmänna skyddad mot påtvingat kroppsligt ingrepp enligt 2:6 RF. I första hand skyddar paragrafen mot våld mot människokroppen, men även mildare våld som till exempel fasthållning och knuffande omfattas.⁹⁷ Vidare omfattas även läkarundersökningar och blodprovstagningar.⁹⁸ Paragrafen skyddar dessutom uttryckligen mot kroppsvisitation, husrannsakan och liknande intrång samt mot undersökning av brev eller annan förtrolig försändelse och mot hemlig avlyssning eller upptagning. Skyddet mot påtvingat kroppsligt ingrepp kan begränsas med stöd av lag enligt 2:20-21 RF. Lagkravet innebär att sedvanerätts- liga inskränkningar inte är tillåtna.⁹⁹ Viktiga begränsningar av skyddet i 2:6 RF är 10 § PL som innebär att poliser i vissa fall får använda våld för att genomföra en

96 Reimers, s. 443 f.

97 SOU 1975:75 s. 364.

99 SOU 1975:75 s. 364.

(32)

tjänsteåtgärd och 29 § PL som innebär att ordningsvakter i vissa fall också har polisiära våldsbefogenheter.¹⁰⁰

Rörelsefriheten

2:8 RF stadgar att var och en är gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberö- vanden samt att varje svensk medborgare fritt får röra sig inom riket och att lämna det. Paragrafen ger uttryck för skyddet mot godtyckliga frihetsberövanden och rö- relsefriheten. Rättigheterna enligt denna paragraf är inte absoluta utan de får be- gränsas genom lag enligt 2:20-21 RF, exempelvis enligt RB:s regler om straffprocessuella tvångsmedel.¹⁰¹

Frihetsberövande i RF:s mening är en mer inträngande begränsning av rörelse- friheten och är typiskt sett inlåsning i ett rum eller annat begränsat utrymme.¹⁰² Polisiära gripanden bör utgöra ett frihetsberövande i RF:s mening.¹⁰³ Eftersom för- arbetena till RF ger knapphändig vägledning om vad som är ett frihetsberövande i RF:s mening har HD i två rättsfall¹⁰⁴ gett sin syn på frågan med ledning av praxis från Eurodomstolen avseende den senare domstolens tolkning av artikel 5 EKMR.

I avgörandena som var snarlika prövade HD om RF:s bestämmelser angående frihetsberövande kunde tillämpas på en person som belagts med anmälningsplikt hos Polismyndigheten samt förbud att lämna en viss kommun. I båda fallen sva- rade HD att det inte hade varit fråga om några frihetsberövanden enligt RF:s mening.

5.3 EKMR:s skydd i förhållande till envarsgripande Allmänt om rättighetsskyddet i EKMR

Rättighetsskyddet i EKMR fungerar annorlunda än motsvarade skydd i RF. Många av artiklarna i konventionen är formulerade så att staten har en negativ förpliktelse att inte agera på ett visst sätt. Det innebär att statens primära skyldighet i enlighet med artikel 5 EKMR är att inte agera på ett sätt som kränker skyddet mot

100 Isberg, M, Eliason, M, kommentar till 2:6 RF.

102 Prop. 1975/76:209 s. 52.

104 NJA 1989 s. 131 och NJA 1990 s. 636.

(33)

frihetsberövande. Ur den här negativa förpliktelsen kommer dock en positiv för- pliktelse att tillse enskilda denna rätt i förhållande till andra enskilda. Det innebär till exempel att staten har en skyldighet att stifta lagar som tillgodoser denna rätt.¹⁰⁵ Har staten brustit i någon skyldighet gentemot konventionen ska klaganden enligt artikel 41 EKMR tillkännages skälig gottgörelse. Det kan innebära ersättning för ekonomisk och ideell skada alternativt att det i lindriga fall räcker med att domstolen konstaterar att ett konventionsbrott har skett.¹⁰⁶

Europarätten genomsyras av subsidiaritetsprincipen vilket i det här fallet inne- bär konventionsstaterna har det primära ansvaret för att rättigheterna respekteras medan Europadomstolen har en kontrollerande roll med uppgift att korrigera even- tuella brister. Konventionsstaterna lämnas dock ett utrymme för en s.k. ”margin of appreciation” vilket innebär att rättsliga traditioner och inhemska värderingar till- låts inverka på tolkningen av konventionsrättigheterna.¹⁰⁷

Rörelsefriheten

En enskilds rätt till sin personliga rörelsefrihet är skyddad i artikel 2 i det fjärde tilläggsprotokollet EKMR. Rörelsefriheten innebär enligt första punkten att var och en som befinner sig lagligt i ett land har rätt att fritt röra sig där och välja bosättningsort. Enligt andra punkten är var och en fri att lämna varje land, inklu- sive sitt eget. Inskränkningar av rörelsefriheten får endast göra med stöd i lag och om de är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens eller den allmänna säkerheten, för att upprätthålla den allmänna ordningen eller förhindra brott eller för att skydda hälsa eller moral eller annans fri- och rättigheter. Vidare får vissa inskränkningar av rättigheterna i den första punkten inom bestämda om- råden göras med stöd i lag om de är försvarliga med hänsyn till det allmänna in- tresset i ett demokratiskt samhälle.

Skyddet mot frihetsberövande

Artikel 5 EKMR stadgar att var och en har rätt till frihet och personlig säkerhet samt att frihetsberövanden måste ske i den ordning lagen föreskriver och endast i

105 Danelius, s. 58.