Erfarenheter av omvårdnadsteamen

Hur har Marie, Bertil, Lars och Elisabets anslutningar till omvårdnadsteamen sett ut? Vad har teamen gjort och betytt?

Marie

Marie har varit ansluten till omvårdnadsteamet vid två tillfällen. Vid första tillfället ”då mådde jag ju nästa lika dåligt som jag gjorde när jag låg inlagd, ångesten alltså, den var fruktansvärd.” Behandlaren på öppenvården menade att Marie eventuellt behövde läggas in, ”men vi gjorde så att vi tog omvårdnadsteamet då”. Vid andra tillfället var det Marie själv som föreslog om- vårdnadsteamet när hon på nytt började må sämre. ”Det var rörigt i mitt huvud, jätterörigt (...) jag blir tokig att gå med alla de här tankarna och frustrationen” säger hon. Om situationen som rådde då säger Marie att hon behöver någon som lyssnar och kan bekräfta. Om omvård- nadsteamets betydelse säger hon: ”De har lyssnat, vi har också åkt ut och tagit promenader (...) och tagit fika för att jag liksom ska komma ut bland folk. Men det har varit mycket prata, att jag har pratat mycket, och gråtit.” Att komma ut i offentliga miljöer, exempelvis att kunna besöka ett kafé har varit viktigt för den psykiska hälsan, och omvårdnadsteamet har även följt med Marie till läkare vid något tillfälle då hon inte själv orkat. Anslutningen till omvårdnads- teamet varade 39 veckor.

Bertil

Vid utskrivningen från slutenvården blev Bertil föreslagen omvårdnadsteamet av en sjukskö- terska. Bertil var först tveksam men sjuksköterskan tyckte han skulle tänka om, att det kunde vara en hjälp och en avlastning för Bertils fru också. Anslutningen varade i fyra veckor. Första veckan kom teamet hem tre gånger, sedan trappades besöken successivt ned. Teamet föreslog promenader, men det var Bertil inte särskilt intresserad av eftersom hans fru ofta tog med honom ut. Han hade behov av att prata, och det kändes bra. ”För att när X (frun) säger någon- ting till mig så kan jag bli liksom lite förbannad. Men om de (omvårdnadsteamet) säger sam- ma sak så lyssnar jag ju mer på dem än vad jag gör på henne, så blir det ju.” Bertil fick själv bestämma vad tiden med omvårdnadsteamet ägnades åt. Han ville också att hans fru skulle vara med vid samtalen. Bertil upplevde att omvårdnadsteamet gav en trygghet, att veta att teamet kom hem på inbokade tider, att få tid att prata, ställa frågor och stilla oro, bland annat frågor om mediciner, ”bara liksom sådana smågrejer som man kanske inte behöver störa läkare för”.

Lars

Efter utskrivningen från avdelningen blev Lars föreslagen omvårdnadsteamet. ”De ville väl att jag skulle ha det för jag var väl i så dåligt skick då när jag blev hemskickad.” Anslutningen va- rade i sexton veckor. För Lars upplevdes det positivt, ”någon som kom hem och tittade till en (...) det var det viktigaste, att jag fick en social kontakt mitt på dagen”. I övrigt hade Lars inte så mycket förväntningar på teamet eftersom han inte visste vad det innebar. Lars fick styra vad omvårdnadsteamets hembesök skulle ägnas åt. I början fick han besök flera gånger i veckan, därefter blev besöken färre, ner till en gång i veckan. Mestadels satt man ner och pratade, i- bland blev det promenader. Lars fick uppmuntran och stöd att själv gå ut, pröva att ta prome- nader ner på stan, och så följde omvårdnadsteamet upp hur det hade fungerat vid nästa hem- besök.

Elisabet

Efter två veckor på avdelningen skrevs Elisabet ut och blev samtidigt ansluten till omvård- nadsteamet. Elisabet hade flyttat till sitt gamla flickrum i föräldrarnas hem. Hon hade inte någonstans att ta vägen. ”Då lämnade jag knappt rummet. Jag gjorde ju ingenting. Jag vägrade gå ut, jag vägrade träffa människor.” Elisabet fick mycket stöd av sina föräldrar och säger samtidigt om teamet: ”Det var skönt att få prata med någon som man inte har en personlig relation till.” I början träffade Elisabet teamet två, tre gånger i veckan, sedan blev det mindre. Elisabet upplevde en stor trygghet i att omvårdnadsteamet sagt: ”Behöver du träffa oss så ring, så kommer vi.” På frågan om omvårdnadsteamet gjort något som var särskilt betydelsefullt svarar Elisabet: ”De fick ut mig, om du förstår. Och så tillägger hon: ”Tillgängligheten, det är fruktansvärt viktigt.” Genom samtal och promenader, först bara i skogen eller runt kvarteret och efterhand i mer offentliga miljöer med besök på kafé fick Elisabet hjälp att bryta sin sociala rädsla och återhämtningen påskyndades. Efter tolv veckor upphörde anslutningen. Genomgående i intervjumaterialet är patienternas erfarenheter av omvårdnadsteamen myck- et positiva. Kontakten har sett olika ut och de individuella upplevelserna skiljer sig åt, men gemensamt är att man framhåller omvårdnadsteamens förtjänster. Teamen har varit lättill- gängliga och gett ett bra samtalsstöd, man har fått handfast hjälp att komma ut, fått hjälp att bryta passivitet och övervinna sociala rädslor. Några har också fått hjälp med tekniker att hantera stress och ångest, hjälp med praktiska frågor och med vård- och myndighetskontak- ter. Patienterna värdesätter också att man varit delaktig och haft inflytande i verksamheten. Om något ska framhållas och kommenteras särskilt så är det omvårdnadsteamens tillgänglig- het. Denna tycks vara av central betydelse och bidra till upplevelse av trygghet när patient- erna varit på väg neråt i sitt psykiska mående. Här följer ytterligare ett utdrag från intervjun med Marie som illustrerar många patienters värdering av omvårdnadsteamens betydelse:

Jag blev förvånad (...) Det var ju helt nytt, något jag aldrig varit med om. Jag har ju varit så mycket inom psykiatrin, jag har ju varit inlagd så mycket, haft så mycket kontakter. Deras sätt, att man kan ringa under vilken tid som helst när de är där och prata in på svararen, så ringer de alltid upp, de kan komma. Om det skulle vara akut liksom så kan de oftast ordna till det så de kan komma med ganska kort varsel. Och det har ju jag aldrig varit med om. Allt annat, det tar ju sådan tid allt annat. Att försöka få kontakt med någon, det kan ju ta flera dagar. Så jag tycker ju att det var, lyxigt ska jag väl inte säga, men det var ju en jättetrygghet. Att bli så tagen på allvar, att det verkligen finns någon som har förståelse för att man kan må så himla dåligt

och man behöver hjälp på en gång, att det inte fungerar att sitta och vänta i flera dagar med att få någon kontakt.

Men det finns också kritiska synpunkter som framkommer i patientintervjuerna och förslag till hur verksamheten kan utvecklas. Dessa handlar sammantaget om följande: Patienter eft- erlyser mer kontinuitet i verksamheten och bättre samordning inom omvårdnadsteamen, så att man som patient (i möjligaste utsträckning) får träffa samma personer vid hembesöken. Omvårdnadsteamen behöver bli bättre på att kommunicera med patienterna om verksamhe- ten, bli tydligare med vad teamen gör, vilka andra vårdkontakter teamen tar. Oklarheter som uppstått har resulterat i irritation och besvikelser, exempelvis att anslutningen avslutats för tidigt. Patienter efterlyser också ökad tillgänglighet, och då avser man nattetid samt att det ska vara möjligt att komma i direktkontakt med omvårdnadsteamen efter att anslutningen upphört. Några patienter för också på tal omvårdnadsteamens sammansättning och vill se läkarnärvaro i teamen. Medicinering och ändrade doser är återkommande frågor som kräver uppföljande kontakter med läkare. Dessa frågor skulle kunna hanteras snabbare och smidi- gare med läkarkompetens i teamen.