Tidigare erfarenheter av psykiatrin

Vi vill inleda med att ge några bilder av enskilda patienters livssituation; Marie, Bertil, Lars och Elisabet. Personerna heter i verkligheten något annat och uppgifter har på sina ställen både utelämnats och ändrats för att skydda deras identitet.

Marie

Marie är ensamstående med en minderårig dotter och berättar om en livsproblematik som går långt tillbaka i tiden, att hon ej klarade skolgången, ”jag har ingen utbildning, inget gymnasi- um” och att hon inte fått något fotfäste i arbetslivet. Marie berättar om ett mående som går upp och ner, om perioder med stark ångest, isolering i hemmet och att ej orka vara ute bland folk, ”jag får social fobi nästan”. Hon beskriver livet som en kamp: ”Jag har känt att jag inte vill leva och varit mycket deprimerad. En kamp, väldigt mycket en kamp, och inte förstå heller

varför jag inte mår bättre.” Hennes dotter ger glädje i livet samtidigt som Marie brottas med dåligt samvete att inte kunna vara en bra förälder. På frågan om drömmar och framtiden säger Marie: ”Jag hoppas kunna försörja mig och inte leva på sjukersättning hela mitt liv”. Marie berättar att hon för några år sedan fick en ADHD diagnos vilket medfört ny medicinering och terapi som hon upplever har hjälpt till det bättre.

Maries kontakt med psykiatrin sträcker sig många år tillbaka med tidvis både många och långa inläggningar. ”Alltså, jag har ju varit inom psykiatrin i alla år kan jag tycka”.

Öppenvårdskontakten har varit viktig samtidigt som hon haft svårt att känna tillit, särskilt när behandlare skiftat. Om inläggning på avdelning säger Marie: ”Det är en skyddad miljö. Och ibland när jag mår sådär fruktansvärt dåligt (...) då kan det vara jobbigt att ta hand om sig själv. Då är det ju faktiskt någon annan som tar hand om en (...). På det sättet är det skönt, det är ju en trygghet”. Baksidan är att det kan bli för tryggt. Marie vill inte bli inlagd utan vill klara sig själv. ”Mitt liv är ju ute, det är ju inte däruppe på sjukhusavdelningen. Jag vill liksom kun- na hitta den här tryggheten, hitta den fast på hemmaplan, hemma, och bygga upp mitt liv lik- som. Jag kan inte göra det på en avdelning. Där går jag bara och är.”

Bertil

Bertil är en äldre man, gift och med utflugna barn. Till följd av olika arbeten flyttade familjen runt en period i livet vilket tidvis var jobbigt. ”Då blev jag lite dålig i nerverna. Sedan dess har jag varit lite från och till (...) jag har jobbat hela tiden och har gått på sådana där lyckopiller som jag fått”. Bertil lever under välordnade förhållanden, kontakten med barn och barnbarn är glädjeämnen i livet liksom resor tillsammans med frun. De senaste åren har dock varit påfres- tande. Båda föräldrarna dog med kort mellanrum och själv var Bertil inlagd på somatisk avdel- ning för operation och behandling. Och på detta följde problem med mediciner. ”Då låg jag bara i sängen och skakade, det var som abstinens om man säger.”

Någon kontakt med psykiatrin har Bertil inte haft över huvud taget, fram till för ett halvår se- dan. Då mådde han sämre samtidigt som frun försökte hjälpa och var stöttande, vilket hon va- rit under alla åren enligt Bertil. Efter en kort kontakt med psykiatriska öppenvården fick han suicidtankar och då sökte han psykiatrisk vård akut ”för X (frun) visste inte vad hon skulle göra med mig”. En fördel med inläggningen var också att Bertil slapp skuldkänslor gentemot sin fru. ”För jag har lite skuldkänslor när jag är dålig hela tiden och hon blir liksom begränsad i sitt”. Vid inläggningen trodde Bertil att han skulle ”få prata med någon mer kontinuerligt, en läkare eller någonting”. Men Bertils förväntningar på den psykiatriska vården infriades inte. Läkarkontakten begränsades till två tillfällen, ”när jag skrevs in där och när jag skrevs ut. Det var läkarkontakten.” Någon behandling av det slag han förväntade sig blev det inte. Bertil be- skriver avdelningsvistelsen som händelselös med tider för mat, promenader i korridoren, TV- tittande och vila på sängen.

Lars

Lars är en medelålders man som säger om sig själv: ”Jag är väl en överambitiös egenföretagare som har kört mig för hårt de sista tio åren.” Lars lever ensam och har ett företag ”som det varit bra ekonomi i”. På frågan hur livet ser ut går han tillbaka till år 2010, då var han riktigt under isen, då tog det stopp. Det sociala livet har inte blivit som det varit därefter. ”Jag åker ju inte och hälsar på folk direkt längre.” Lars har i olika omgångar provat att återgå i arbete ”men det fungerar inte så vidare värst bra ännu”. Lars berättar hur han försöker fördriva dagarna och säger ”det är tur att jag har hundarna”. Han är inte lika stresstålig som förr, måendet går upp och ner, och ibland är han tillbaka i ett gammalt mönster, isolerar sig och får sömnproblem ”och då fungerar jag ju inte, det är bara att inse”. Då kommer också ångesten. Vad har han då

för förhoppningar om framtiden? ”Det är att jag ska komma igång och jobba, med något, i nå- gon form. Sedan om jag kommer driva företag i framtiden, det visar sig.” Sedan en tid tillbaka har Lars träffat en kvinna, han säger: ”Sedan jag träffade henne så har det ju blivit mycket, mycket, mycket bättre. Ja, då har man ju någon att dela vardagen med så att säga.” Lars har varit inlagd vid två tillfällen. Vid det första tillfället för ganska länge sedan var han inlagd tre månader. ”Då fick jag el-behandling och en massa sådant.” Från den tiden minns han just inget, ”det är andra som har berättat för mig”. Vid det andra tillfället var han inlagd en vecka. ”Då gick jag här hemma och mådde dåligt. Jag orkade inte umgås och ville ju inte prata med folk eller med mina anhöriga om hur jag mådde heller.” Till Lars problem hör att han inte meddelar sig när han mår sämre. Genom en kompis blev han inlagd. Lars säger att han genom inläggningen fick hjälp att bryta ett mönster. Nu har han en ”pratkontakt” inom öppenvården var fjortonde dag. Den är han nöjd med samtidigt som han tycker det varit job- bigt med ny personal, nya läkare, upplevelser av stressade möten och olika besked, det har inte skapat tillit och förtroende.

Elisabet

Elisabet är en medelålders frånskild kvinna som berättar om ett intensivt arbetsliv som tog vid efter avslutade gymnasiestudier med eget företag i servicebranschen tillsammans med sin då- varande man. ”Idag är det bra, men det var det inte för typ ett år sedan.” Elisabet berättar om hur hon och hennes man kämpade i flera år med företaget som slutade med konkurs, person- liga skulder och påfrestningar på relationen och en skilsmässa som följd. ”Jag började dricka för mycket (...) ja, jag fattade ju inte då att jag var deprimerad helt enkelt.” Elisabet berättar hur måendet gått upp och ner och vid intervjutillfället har Elisabet börjat arbeta lite grand igen och ser positivt på framtiden. ”Nu är jag bara glad att jag har kommit igång igen” säger Elisa- bet som egentligen skulle vilja utbilda sig till någonting annat ”och kanske få ett mer normalt jobb om man säger så”.

Elisabets kontakt med psykiatrin begränsas till det som hände för knappt ett år sedan. Hon kom då till en punkt då hon inte såg någon annan utväg än att ta sitt liv. Hon kommer inte riktigt ihåg hur hon hamnade på akuten och blev inlagd. Om inläggningen som varade två veckor säger hon: ”Det var nog det bästa som kunde hända mig. Just då så var det vad jag be- hövde (...) Jag behövde mer eller mindre låsas in och vara kontrollerad.”

Psykiatrins patienter är ingen homogen grupp. Varje patient har sin unika livshistoria och sin unika problematik. De fyra personer som vi redovisat här, Marie, Bertil, Lars och Elisabet, lever skilda liv och deras psykiska problematik tar sig olika uttryck.

Det som förenar de flesta patienterna i vår studie är en psykisk ohälsa och en livsproblematik som varit långvarig och fått konsekvenser för vardagslivet. För de flesta går det psykiska må- endet i vågor, under långa perioder kan man må ganska bra, men så försämras situationen och man går in i en period där man mår riktigt dåligt. Under sådana faser, som ibland be- skrivs som att man krisar, kan det till och med uppstå behov av inläggning på psykiatrisk av- delning. Några intervjupersoner berättar att man har svårt att veta vad man ska göra när man börjar må sämre. En person säger: ”Jag försöker härda ut, men ibland så går det inte”. Personen har levt hela sitt vuxna liv med ett psykiskt mående som går i vågor och har efterhand lärt sig hur det fungerar.

Jag vet ju att det finns ett slut på det psykiska illamåendet, så det känns mer som en lång väntan när jag blir dålig att det ska gå över. Och det går över, det gör det. Men det är väldigt jobbigt medan det pågår.

När patienterna får frågor om sina erfarenheter av den psykiatriska öppenvården är de am- bivalenta och delvis motsägelsefulla och erfarenheterna kan också variera över tid. Många upplever att de fått god vård och ett bra stöd genom en regelbunden kontakt. Andra lyfter fram mindre positiva erfarenheter och menar att kontakten och mötena i allt för hög grad sker på öppenvårdens villkor.

En slutsats som vi anser oss kunna dra från patientintervjuerna är att öppenvårdsmottag- ningarna tycks ha svårt med tillgängligheten i situationer när patienter mår sämre och för- söker få kontakt. Om den regelbundet återkommande kontakten fungerat bra i normalsi- tuationen, så uppstår problem när man mår sämre, utan att situationen nödvändigtvis har utvecklats till en akut kris. En person beskriver det på följande sätt:

Om du känner en dag att nu mår jag så dåligt så nu måste jag ta kontakt, då finns det inte någon att få tag i, och absolut ingen läkare. Men jag har en kontakt på öppenvården som jag ringer till. Men hon svarar inte heller. Men jag kan ringa till henne och lämna meddelande så hör hon av sig. Och sedan kan man ju också ringa direkt till psykakuten.

Även patienternas erfarenheter av den psykiatriska slutenvården är blandade. Vid akuta kriser har inläggning på avdelning av de flesta upplevts som nödvändig. Den har tillgodosett ett grundläggande behov av trygghet och möjlighet till återhämtning. Detta framkommer också ovan, särskilt tydligt i Maries och Elisabets berättelser. Flera uttrycker sig i termer av räddning.

Att slutenvården ger trygghet och möjlighet till återhämtning återkommer i flera omdömen. ”Som att komma in i en skyddad verkstad”, säger en patient. Det har känts som att ”jag har blivit som i en liten kokong där inne. Där är man skyddad från omvärlden”, menar en annan. Att bli inlagd har för många inneburit att få hjälp med att varva ner, att få ett avbrott med miljöombyte, att komma bort från en kaotisk situation och få lugn och ro med mat, vila och sömn. En patient säger att avdelningen har blivit hennes andra hem.

Utöver detta är flertalet av de intervjuade kritiska till slutenvården och särskilt vad den för- mått ge i termer av vård och behandling. Flera personer uttrycker att de har haft förväntning- ar på vården som inte har infriats. Man hade bland annat förväntat sig fler samtal, behand- lande och terapeutiska samtal för att bearbeta trauman och bakomliggande orsaker till sina problem. En av de intervjuade redogör för en dag på avdelningen:

Ja, det var ju bara det att de kom in och väckte en. Och sedan så var det frukost och sedan så gick man och satte sig och tittade på TV´n och sedan så var det middag. Och sedan så gick man och la sig emellanåt och sedan så gick man i korridorerna.

Denna erfarenhet från en slutenvårdsavdelning är representativ för flera av de intervjuade. Slutenvården anses inte kunna ge någon egentlig vård och behandling utöver ett akut omhän- dertagande i en kaotisk livssituation, vilket Bertils och Elisabets berättelser ovan också illu- strerar. För många är en inläggning i slutenvården också förknippad med känslor av skuld och skam.

Ett annat problem är att det kan bli för tryggt på avdelningen, att inläggningen passiverar och försämrar förmågan att klara av vardagslivet, vilket Maries ambivalenta hållning till sluten- vården är ett exempel på. Flera av intervjupersonerna framhåller att nya problem uppstår när man skrivs ut och måste lämna den trygghet som funnits på avdelningen.