S OCIAL DYNAMIT
2.5 J ERNQUISTS UNDERSÖKNING I N ORGE PÅ 1970 TALET En i Norge uppmärksammad undersökning utfördes av Sigrunn Jern-
quist (1982). I denna jämfördes matematikprestationer i provräkning- ar i en omfattande studie av elever i årskurs 7 åren 1973, 1976, 1977 och 1980. Likaså jämfördes resultat i provräkningar i årskurs 8 under år 1977 och 1980 och i årskurs 9 under åren 1978 och 1981.
Bakgrunden var den nästan kaotiska läroplanssituationen för ma- tematik sedan grunnskolen tillkom 13 juni 1969 med tilleggslov 29 maj 1975 angående nioårig enhetsskole. Samtidigt ändrades i flera hänse- enden både grundvärderingen för undervisningen och organisations- formerna i hela skolväsendet med bland annat reduktion av veckotim- talet från 36 till 30 lektioner. 1971 ersattes Normalplanen från 1939 och Læreplan før førsøk från 1960 av en Midlertidlig læreplan. År 1974 fastställdes en definitiv Mønsterplan. I början använde man sig av en kursuppdelning av upp till tre svårighetsnivåer. Kursuppdelningen upp- hävdes med Mønsterplanens införande.
Matematik ansågs vid den tiden vara ett av de mest stabila skol- ämnena med hänsyn både till innehåll och metodik. Men tydligen upp- levdes ämnet som föränderligt under 1970-talets reformperiod. 1971 års Midlertidlige læreplan tillät skolorna att välja mellan ett alternativ 1, där man bibehöll matematikkursen från Læreplan på försök, och alternativ 2, där man i viss omfattning utgick från det nordiska försla- get om ”modernisering av matematikundervisningen”. Osäkerheten för- värrades på grund av att alternativ 2 utsattes för kritik. Därför upp- sköts införandet av de två nya kursalternativen. Slutligen omarbeta- des matematikkurserna till en enda kurs och den blev giltig i årskurs 7 från hösten 1976 och i årskurs 8 och 9 först 1977, respektive 1978.
Jernquist studerar alltså matematikkunskaperna under detta in- tensiva omvandlingsskede.
I sin undersökning utnyttjar Jernquist de i Norge framställda offici- ella matematikproven, men föredrog av praktiska skäl att utesluta vissa uppgiftskategorier. Hon försökte finna likvärdiga grupper av elever i årskurserna 7, 8 och 9, vilka
a) undervisats enligt antingen försöksplanen eller den tillfälliga läroplanen, eller
b) undervisats under Mønsterplanens giltighet.
Provens matematikuppgifter fördelade sig på aritmetik och algebra, geometri och praktisk räkning. Med små avvikelser var provräkning- arna desamma för alla tre årskurserna. Det kan synas oklart hur urva- let av provuppgifter kan påverka jämförbarheten mellan åldersgrup- per och läroplansgrupper.
Materialet analyserades med en myckenhet av komplicerad sta- tistik. Vi förbigår denna del av undersökningen.
Forskningsdesignen kan ifrågasättas på några punkter. Först och främst tycks proven grunda sig på traditioner som utformats under perioder för de äldre läroplanerna. För det andra förefaller det som att Jernquist decimerat antalet uppgifter, möjligen för att ta med uppgifter som representerar läroplansmoment som gemensamt representerar både äldre och nyare kursmoment. Designen är knappast rättvis och detta gäller väl särskilt för Mønsterplanen som ser ut att innehålla vissa in- slag av nytt innehåll och ny metodik. Undersökningen har karaktär av post-facto-studie erkänner Jernquist, men det innebär ett ytterligare osäkerhetsmoment. Hur dessa omständigheter har påverkat mätvär- dena för eleverna framgår inte trots den sofistikerade räkneapparaten. Sammanfattningsvis tolkas utfallet av undersökningen på följan- de sätt:
att för elever i årskurs 7 ”en klar tendens til svakere prestasjoner i matematikkfaget som helhet i mønsterperioden enn i perio- den før Mønsterplanen” (Jernquist 1982, s 80). Aritmetik/al- gebra och praktisk räkning visade nedgång, men geometri en uppgång med åren.
att i jämförelsen mellan åren 1977 och 1980 ”prestasjonene i ma- tematikkfaget som helhet i 8. klassetrinn synes å være svakere to år etter inføringen av Mønsterplanen enn de var de siste året elevene ble undervist etter Midlertidlig læreplan, og det er pre- stasjonene i praktisk regning og geometri som er blitt svakere, mens ferdigheten i aritmetik/algebra viser seg å være omtrent oforendret” (Jernquist 1982, s 98).
35 SOCIALDYNAMIT
att ”også på 9. klassetrinn er det tendens til svakere ferdigheter i matematikkfaget som helhet, for tredje kullet undervist etter Mønsterplanen enn det var for elevene som fikk sin undervis- ning etter Middlertidlig læreplan” Jernquist 1982, s 98). För årskurs 9 grundade sig jämförelsen på elever som studerades åren 1978 och 1981.
I en särskild delundersökning behandlar Jernquist tre nivågrupper, varvid hon framhäver ”lavgruppen som viser relativt størst tilbake- gang”. Høggruppen förefaller ha varit ”den mest stabile av de tre, men i likhet med de to andre, er det også for denne gruppen på alle klassetrinn registrert tendens til svakere ferdighet i praktisk regning i mønsterperioden enn tidigare” (Jernquist 1982, s 149).
Jernquist tolkar undersökningen: ”I siste halvdel av 70-årene har debatten stilnat av, og det har varit forholdsvis rolig omkring mate- matikkfaget. Dette kan imidlertid ikke tas som bevis for at den nye planen fungerar tilfredsstillende” (Jernquist 1982, s 146).
Jernquist förmodar att det fanns brister i den senast beslutade matematikkursen och att dessa kan förklara nedgångstendenserna. Hon menar således
•
att spiralprincipen bör ifrågasättas,•
att flera undervisningsmoment infördes vid fel ålder, antingen för tidigt eller för sent,•
att lärostoffet var för massivt och omfattande,•
att det var ett missgrepp att ta bort den tidigare differentie- ringen på begåvningsnivåer, samt•
att huvudmålet att sätta eleverna i stånd till att lösa vanliga praktiska problem tagits dåligt till vara.En möjlig förklaring avvisar Jernquist: att den stora oklarheten om hur matematikundervisningen skulle bedrivas skulle vålla förvirring och motsättningar i skolarbetet. Vi förmodar emellertid att just den kaotiska situationen för matematikundervisningen kan ha påverkat lärarnas undervisning och elevernas inlärande.
Läsaren av Jernquists avhandling håller gärna med om att be- slutsprocessen kring läroplansreformen på 1970-talet uppvisar ödesdigra och kanske ödeläggande felbedömningar. Men man kan starkt ifrågasätta riktigheten i att dra så långt gående slutsatser, som Jernquist gör, ur jämförelser från en så kort tid som två till fem år, i synnerhet som själva faktamaterialet har en begränsad räckvidd.