Etablering på utbildningen

Några av våra respondenter beskriver starten på tandläkarutbildningen som intensiv. Andreas berättar att han innan han började studera hade vissa “skräckscenarion” angående utbildningen och tentamen som till viss del ska ha besannats.

Eftersom det går efter system där man gör tentamen en gång i halvåret så får man väl köpa lite att en gång om halvåret får man ju bryta ihop riktigt. Men resten av terminen så är det ganska så lättsamt om man säger så. (Andreas).

I likhet med Andreas beskriver Lovisa det som en intensiv utbildning: “Ja, alltså jag försökte ju vara jätteduktig i början och sedan vid termin tre så bröt jag ihop. Så nu jobbar jag aktivt på att inte vara så duktig.” Tove jämför tandläkaryrket med ett kontorsjobb, där hon beskriver att arbetsbelastningen kan anpassas.

Men som tandläkare funkar ju inte det. Utan du måste ju liksom ligga på 100 konstant, du måste liksom prestera, du kan inte ta det lite piano en dag. Det är sånt vi märker av mer och mer under utbildningen, det kanske inte är något som jag hade klurat på från början att det faktiskt är så pass, ja, prestationskrävande. (Tove)

Alice, som misslyckades på en tentamen och därför tagit ett årslångt studieuppehåll, beskriver hur lärandesystemet “Problem-based learning” haft inverkan på hennes studier från början av utbildningen:

Då får man ju inte in det man ska och det är svårt att helt plötsligt så är all litteratur på engelska och den är ju på tandläkarengelska. Nu kan jag ju läsa det med lätthet för att jag kan dom orden, men då var det ju bara en djungel av konstiga ord också slog man upp dom fem gånger per sida, samma ord. (Alice)

Malin tillhör de av respondenterna som berättar om sammanhållningen på skolan som en fördel. Hon berättar om äldrekursarna, de som befinner sig längre fram i utbildningen. “Man fick träffa äldrekursarna och de är väldigt stöttande och hjälper en. Vi har ju mycket egenstudier, så man kan lätt gå till äldrekursarna och fråga. Det känns som att man är en liten familj på nåt sätt.” Andreas beskriver också skolan som en familj och hur stämningen är: “Det är lite andan här på skolan att vi hjälper varandra. Så att det färgar ju av sig lite på det sociala livet också på skolan, att det är en del utav skolan, att man ska kunna prata med alla, så det är väldigt skönt”. Tove beskriver också en fin sammanhållning i klassen men berättar att hon är närmre vissa i klassen och att det finns en del grupperingar, vilket hon dock säger är naturligt i en stor klass. Lovisa tycker också sig märka av grupperingar i klassen, då arbetet i stor del sker i basgrupper. Hon berättar att hon ibland kan ha svårt för sammanhanget och och speciellt i sin relation till de yngre i klassen. Hon berättar att det ibland känns “[...] som att jag pajar deras grej. Stå där och vara präktig”. Lovisa berättar vidare om sin roll i sammanhanget:

Jag kommer ju från en helt annan... man är ju lite som min mormor sa; en sparv i en trandans. Det är ju mycket tandläkarbarn. Och jag... mina föräldrar är inte alls det, jag hade jättemycket hål i tänderna, innan jag började här hade jag fortfarande hål i tänderna, och här är det typ så här "hur kan man få ett hål i tanden, alltså det är omöjligt. (Lovisa)

Ett par respondenter uttrycker att de som varit på testdagarna kan ha en fördel. Paula berättar om vad hon haft nytta av från testdagarna: “Det är kanske mer att man hittar i lokalerna. Kanske att man är lite bekväm med att komma hit första dagen, för man hade varit i aulan och så. Man hade något att prata om”. Malin berättar att det var en fördel att träffa lärare som sedan återkommit under utbildningen.

5.1.3 Analys

De svar som erhållits i intervjuerna med respondenterna visar, då de berättar om hur deras etablering på fältet skett, att det finns en doxa på fältet tandläkarutbildningen som studenterna behöver förhålla sig till. Doxans normer gör att studenter kan märka om de, individuellt, skiljer sig från andra aktörer på fältet. I Lovisas berättelse om hennes hål i tänderna, kan vi konstatera att det i rådande doxa finns bestämmelser om vad som är högt och lågt värderat inom ramarna för fältet. Att ha hål i tänderna ses som något negativt med lågt värde. Att ha en tidigare utbildning inom tandvård, som Andreas, kan istället ses som något med högt värde, även om det stundtals kan vara påfrestande för individen. Widingsons (2013, 198) studie om klassresor till akademin visar hur känslor såsom skam och stolthet kan uppstå i processer likt den när en ny utbildning påbörjas. Denna sorts process benämns av Peixoto (2014, 60) som habituering och åsyftar på det som händer när habitus och fält möts. Institutionellt habitus och samhällets normer leder till skapandet av vad som är avvikande beteenden och därmed en förutsättning för skamkänslor. Detta går att sätta i relation även till respektabilitetsbegreppet då studenterna hela tiden upprätthåller bilden av sig själva som respektabla genom att anpassa sig till fältet och aktörerna på det.

Resultatet visar att det finns normer för hur tandläkarstudenter förväntas vara, till exempel är god tandhälsa en sådan norm. Detta menar vi är ett tydligt exempel på hur institutionellt habitus påverkar individen. Ett annat exempel är att tandläkarstudenterna förväntas skapa bra relationer med övriga studenter på skolan. Studenterna förväntas lära av de som kommit längre fram i utbildningen och hjälpa de nyare studenterna. Detta leder i förlängningen till att normerna av hur en tandläkarstudent förväntas vara reproduceras. När någon utmanar dessa normer kan alltså känslor likt skam uppstå och det blir svårt att hävda sitt sociala kapital.

Att flera av respondenterna framhåller kännedom om skolans lokaler och att de eventuellt träffat någon tidigare menar vi tyder på betydelsen av symboliskt kapital vid habitueringsprocessen, precis som att ett flertal av studenterna berättar om att skolan blivit som en familj för dem. Peixoto (2014, 61) beskriver att socialt kapital, såsom vänskapsband, kan verka avgörande för vilken position en individ får på sitt nya fält. Det är således viktigt för studenterna att känna tillhörighet.

Doxan styr alltså hur individen ska vara för att bli respektabel (Skeggs, 2000, 9) vilket kan ses i respondenternas resonemang. Respondenterna relaterar ständigt till

betygsantagna som en slags referenspunkt i sina resonemang på såväl grupp- som individnivå. Analysen visar att respondenterna indirekt subjektspositionerar sig när de diskuterar sig själv i relation till de betygsantagna. En del av respondenterna hävdar sitt kapital i form av social förmåga, målmedvetenhet och livserfarenhet vilket utifrån respektabilitetsbegreppet kan ses som en metod för att skapa legitimitet gentemot betygsantagna. Utifrån vårt resultat blir det dock tydligt att det finns normer att förhålla sig till även inom gruppen av studenter antagna via alternativt urval; de förväntas vara motiverade och målmedvetna. Detta till trots beskriver andra respondenter snarare en osäkerhet och en avvaktande attityd till tandläkarutbildningen. Den här gruppen försöker upprätthålla respektabilitet genom att belysa personliga egenskaper och erfarenheter, såsom att de hunnit med att göra annat eller har andra kvaliteter som uppskattas på fältet.

Utifrån ovanstående kan vi se att de resurser som varit viktiga för studenterna vad gäller inträde och etablering på fältet framförallt handlar om olika former av symboliskt kapital i form av personliga egenskaper, kännedom om fältet och möjlighet till anpassning till fältets normer.