Mest och bäst lämpad

Följande avsnitt kommer att behandla empirin gällande hur studenterna resonerar kring fallenhet och motivation som urvalsprinciper. Avsnittet handlar om att vara utvald, hur studenterna resonerar kring antagningen som en merit eller bekräftelse samt hur det påverkar att ha kontakter med erfarenhet av yrket. Följande avsnitt ämnar främst besvara frågeställningen “Hur upplever studenterna det alternativa urvalet som

antagningsprocess och hur resonerar de kring motivation och fallenhet som urvalsprinciper?”

5.3.1 Urvalsprinciperna fallenhet och motivation

Tove bedömer att både motivation och fallenhet är bra och väl fungerande urvalsprinciper. Hon berättar att det, eftersom utbildningen är kostsam, är värt mödan att ta reda på vilka av de sökande som “[...] faktiskt har sökt sig hit och gått igenom proven och är motiverade”. Paula för ett liknande resonemang och beskriver hur motivationen märks: “Ja, man har ju varit här på så många prover så att man verkligen kämpat för att man vill komma in och att man söker sig den här informationen”. I fråga av fallenhet för tandläkaryrket berättar Tove att det är fördelaktigt att man från utbildningens håll skaffat sig en uppfattning om de sökandes praktiska färdigheter. “Visst att den där plastcylindern vi borrade i berättar inte hur duktig jag är på att borra i en patient med riktiga tänder men det ger ändå en hum om att jag faktiskt kan se dom dimensionerna och har lite finmotorik”. Tove resonerar om vilken urvalsprincip som är väger tyngst:

I: är motivationen då viktigare än den här fallenheten när man bli antagen? Tove: Ja alltså man ska ju inte ha tummen mitt i handen men ja, det tror jag nog - att den väger lite tyngre. För fallenheten, just det manuella det kan man träna upp. Det sitter vi rätt mycket och tränar på på labb. Utan det är mer motivationen liksom, att man ska veta... Och sen så det sociala är ju väldigt viktigt i det här yrket också. När man jobbar med människor. Är du en mussla så kommer du ju aldrig kunna veta vad patienten känner, tycker eller tänker. Du kommer inte kunna förmedla rätt information och det kommer uppstå problem. Så det är väl dom två viktigaste skulle jag säga.

Även Elsa beskriver motivation som en något viktigare urvalsprincip:

I: Tror du att det funkar, att det är de motiverade och dom med fallenhet för yrket som kommer in?

Elsa: Jag tror de motiverade i alla fall. Jag vet inte, fallenhet, det är svårt att avgöra på ett sånt litet borrtest. Men absolut de som är motiverade tror jag.

Till skillnad från Elsa och Tove är Lovisa av åsikten att antagningen var en bekräftelse på hennes fallenhet, snarare än på hennes motivation: “Inte motiverad, men fallenhet. För som jag förstått det så är det som att man kollar förmågan att tänka rumslighet och sånt”. Andreas pratar också om att fallenheten framförallt blir utmärkande vid

urvalsprocessen; “Motiveringen (motivationen, reds. anm.) vet jag inte hur väl det passar in men att testa för fallenhet kan jag nog hålla med om, absolut, till 100%”.

Det är flera respondenter som också upplever att OD använder intervjutillfället under testdagarna för att se huruvida den sökande har egenskaper som är lämpliga i yrken där man arbetar med människor. Exempelvis nämns empati, social förmåga och anknytningsförmåga av respondenterna. Lovisa berättar om vad hon menar är viktigt när man ska välja ut vem som ska bli tandläkare: “är det verkligen de som suttit med en bok framför sig som är mest lämpad eller är det de som faktiskt gillar att umgås med människor som kanske ska bli tandläkare och då kanske inte har utrymme att få MVG i allt”. Respondenterna har olika åsikter om vilken av urvalsprinciperna motivation och fallenhet som väger tyngst och olika resonemang om vad det leder till i förlängningen.

5.3.2 Vara utvald och få bekräftelse

Flera av respondenterna beskriver hur det alternativa urvalsförfarandet lett till en känsla av att vara utvald, vilket upplevts på olika sätt. Malin ger följande beskrivning:

Malin: Det känns ju som att man är välkommen, att de vill ha en på skolan. På något sätt har man ju blivit lite utvald, på nåt sätt. Att du kan göra nytta. Du kan göra gott.

I: Tycker du att du på nåt sätt haft nytta av att du gått igenom den här processen och dom här testdagarna?

Malin: alltså den enda nyttan egentligen är ju att om det känns jobbigt på skolan eller nåt liknande, så känns det ändå fortfarande att ”nej, du ska va här. Det är meningen att du kom in”. Så kan jag känna. För ibland så är det tuffa perioder, och man orkar inte liksom, men man vill ändå bevisa på nåt sätt att man förtjänar att vara här. [...] Liksom att ”nu har vi valt ut dig” och då vill man ju ändå fortsätta kämpa tills man klarar det. Man har liksom en som pushar en på det hållet också. I: det låter som att det är nånting positivt?

Malin: ja alltså jag ser ju det som nånting positivt. Det är ju som att dom tror på en. Dom tror att man kan lyckas. Det känns som att man har nån som stöttar en.

I likhet med Malin resonerar Andreas om att få bekräftelse från fakulteten som något viktigt; “då är det ju någon som är lite mer ‘inne i gamet’ som också känner att ‘det här är någon som jag tror att vi kan satsa på’”. Även Alice berättade att hon kände en tilltro från fakulteten under urvalet genom att “man är en passande person för det [...] dom har hopp om mig, liksom.” Vidare beskriver Alice, på frågan om hur hon pratar med andra om urvalet, att hon känner sig stolt över att ha blivit antagen via alternativt urval. Elsa berättar att det hade varit värre om hon misslyckats på testdagarna och istället blivit

antagen på sina betyg. Nu beskriver hon det som att hon istället blivit “handplockad” till utbildningen. Paulas upplevelser av testdagarna utmärker sig från övriga respondenter i den mening att hon ser alla som vinnare av en tävling, och ser inte endast sig själv som utvald.

Paula: Ja, det blev ju lite som en tävling när man skulle komma in här och det tycker jag är lite kul, då blir man ju alltid lite mer motiverad

I: Pratar man om det som en tävling?

Paula: Nej, inte med dom som kommit in. Här är ju alla vinnare.

Lovisa berättar att testerna snarare har gett henne en tilltro till sig själv. Bekräftelsen förklaras genom att hon nu fått ett bevis på att den kunskap och de erfarenheter hon tillskansat sig tidigare i livet varit till nytta och gett henne vissa fördelar på utbildningen. “Jag har förberett mig. Just eftersom det kändes som att testet var utformat för att jag skulle klara det. Så det kändes som att jag hade förberett mig av allt trams jag gjort. Och det kändes liksom lite lönt, allt jag gjort. [...] jag hör säkert hemma här för de tyckte ju jag var bra på intervjun.”

5.3.3 Kontakter inom branschen

I intervjuerna framkommer det att flera av respondenterna har släktingar eller andra kontakter som är verksamma i tandläkarbranschen. Paula, som har vetat sedan högstadiet att hon att hon ville bli tandläkare, berättar att hon inför det praktiska provet hade tränat med borr hemma hos sin mamma och pappa, vilka båda är tandläkare. Under intervjutillfället på testdagarna upplevde Paula att det “pratades mycket” om hennes kontakter inom branschen. Hon beskriver att hon kände en viss oro att antas till utbildningen på grund av detta men upplevde sedan att hon fick en viss bekräftelse på sin egna kompetens när hon väl antogs. Lovisa, som är den första i släkten att studera vidare, berättar om att tidigare kontakt med yrket borde ta sig uttryck i motivationen; “Alla har väl sin egen motivation, även om det är att göra föräldrar som också är tandläkare nöjda, eller sig själv. Jag har ju inte sån. De är ju lite mer så ‘oj, oj, oj du pluggar’”.

Malin resonerar också om tidigare kontakt med tandläkaryrket som en motivation, i hennes fall att fortsätta studierna: “Jag som har varit ute och praktiserat på kliniker innan jag började, jag vet lite hur det är att arbeta praktiskt och vet att nej men det här

kan gå, det här kan jag göra, det här vill man göra.” Alice berättar att hon tror att det kan finnas ett samband mellan släktskap och val av tandläkarutbildningen:

Min mamma är tandläkare och min syster höll på att plugga det då. Mamma trivs jättebra hela tiden hon har jobbat med det och syrran trivs på utbildningen. Det är ju inte så konstigt att skomakarens barn blir samma sak liksom. [...] På något vis tror jag det är en fördel att man har föräldrar som är det så man vet vad det är för yrke eller att man nog har lite bättre koll på vad man ger sig in på. (Alice)

I likhet med det Alice berättar beskriver Lovisa hur hon i antagningsprocessen märkte att tandläkare är ett yrke som går i arv. “På intervjun frågade de, såhär: ‘Känner du någon som är tandläkare?’ För det är ju väldigt, väldigt, väldigt vanligt, de flesta har alltså någon i släkten, någon bekant som är tandläkare. Det är ett jättearvsyrke”. Andreas för ett liknande resonemang, på fråga om varför han valde att bli tandläkare. Han berättar att det var en tillfällighet. “För att majoriteten av de som går här har någon inne i branschen. Att det är någon pappa, mamma, moster, faster någonting sånt där som ändå är inne i branschen. För det är ganska så sällsynt att folk utanför kretsarna söker sig in till det.“ Tove berättar också om hur hon genom bekanta till familjen kommit i kontakt med tandläkaryrket. Hon beskriver att hon var på en golfrunda med en vän till familjen med tandläkarbakgrund och denne ska ha tyckt att Tove borde bli tandläkare. Tove beskriver hur tankarna gick då: “Du ska inte komma och säga vad jag ska bli. Ingen ska liksom komma här och tro.” Men efter ett par veckor valde hon ändå att söka in till tandläkarprogrammet.

5.3.4 Analys

Det som sker i ovanstående avsnitt är vad Peixoto (2014, 60) beskriver som en habitueringsprocess: individen påverkas av de regler och normer som gäller på fältet. I förevarande studie är doxan, precis som Peixoto beskriver (ibid., 50) flexibel utifrån hur agenterna på fältet definierar den. Till exempel definierar våra respondenter kärnan i urvalsprocessen på olika sätt. Vissa hävdar att motivation är den viktigaste urvalsprincipen, då de menar att fallenheten går att träna upp. Vissa hävdar att fallenheten är viktigast, eftersom det bekräftar att studenten kan klara exempelvis det finmotoriska. Vissa beskriver också att personliga egenskaper väger tyngst, vilket Christersson et. al (2015, 257) menar är tänkbara utvecklingsaspekter på

urvalsprinciperna till tandläkarutbildningen. Motivation, målmedvetenhet och social kompetens framhöll även studenterna i Röding och Nordenrams (2005, 175) studie, precis som respondenterna i förevarande studie. Studenterna från de båda undersökningarna tenderade tro att deras ambition att bli bra tandläkare var större än de betygsantagnas.

Doxan på tandläkarutbildningen och skolans institutionella habitus har inverkan på individen. Det blir viktigt för studenterna att utveckla ett beteende som accepteras av och bekräftas på institutionen. Acceptansen och bekräftelsen tar sig uttryck genom att studenterna antagna via alternativt urval ser sig själv som utvalda och de som är mest lämpade att bli tandläkare. Röding och Nordenram (2005, 175) presenterar ett liknande resultat i sin studie; att studenterna upplever att deras studieresultat påverkats positivt då de var ‘utvalda’. Distinktionsprincipen återkommer även här, när de alternativt antagna gör distinktion mellan sig själva och betygsantagna som inte får samma bekräftelse redan innan utbildningsstart.

En annan faktor som genererar distinktioner på fältet är det faktum att en majoritet av respondenterna har kontakter inom tandläkarbranschen och flera har därför eventuellt testat på yrket tidigare, något som även skulle kunna se liknande ut bland de betygsantagna. Respondenterna framhåller även att tandläkare är ett yrke som ofta går i arv. I förhållande till habitus blir det då tydligt att det för en del studenter varit mer självklart att bli tandläkare än vad det var för andra. De med kontakter inom tandläkarbranschen har således ett symboliskt kapital som genererar att de kan ha fördelar i form av fallenhet och kunskap om yrket. Peixoto (2014, 61) beskriver det som att kapitalinvesteringar måste göras för att få tillträde till fältet, vilket kan ses som en form av habituering; en process där ett habitus skapas. Det institutionella habitus, som också påverkar individens habitus, skapas av att distinktioner mellan antagningsgrupperna görs och därefter skapas normer om hur alternativt antagna bör agera och vara. Utifrån förevarande studies kontext operationaliseras det genom att socialt kapital i form av kontakter förenklar inträdet på fältet.