Evidens och egna erfarenheter

Det fanns en del skillnader i hur viktigt informanterna ansåg att umgänget var för barnen. Det framkom tankar om att barn i vissa fall skulle må bättre av att inte träffa sina vårdnadshavare men att lagen säger något annat. En sådan konflikt mellan egna personliga åsikter och skyldigheten att följa lagstiftningen kan upplevas begränsande för handlingsutrymmet.

Informanterna beskriver hur de försöker att anpassa umgänget så att barnet får träffa sina vårdnadshavare men på en sådan nivå att det har en positiv påverkan på barnet och försöker underbygga sina beslut med stöd från tidigare forskning och förhåller sig till lagstiftning. Det är inte alltid vårdnadshavarna är nöjda med upplägget men här är det, menar informanterna, barnets behov som måste styra. Även barnen kan vara kritiska till att inte få träffa sina vårdnadshavare trots att de har en negativ påverkan på barnet menar informanterna. Detta skulle kunna förklaras som en bedömning som syftar till att likt Tribal child skydda barnet från en

29

ogynnsam framtida utveckling trots att det går emot vad barnet vill här och nu (jmf. James &

Prout, 1997; James et al., 1998). En informant förklarar att det inte alltid är uttalat att barnet inte vill ha ett umgänge men att olika beteenden hos barnet indikerar på detta.

Ja barnet kan bli, ja det kan bli om umgängena är väldigt negativa för barnet så kan det ju bli att barnet gör.... ja de kan regrediera, de kan få ett självskadebeteende.... ja och väldigt många orosbeteenden inför och efter umgänget. Och då känns det som att i de fallen då vill man ju förstås begränsa umgänget (IP3)

Barnens lojalitet gentemot sina vårdnadshavare är något som flera av informanterna tar upp som en försvårande faktor vid bedömningar av umgänge och som medför att det är svårt att veta vad barnen egentligen vill. Det kan handla om att barnet är medberoende med föräldern och känner ett ansvar för denne.

[….]det kan ju också vara så här det är inte ovanligt att barnet är lite äldre eller om man säger runt tio eller sådär. De mår inte så jättebra av umgänge men de vill hem för att kolla upp föräldern. De är liksom förälderns hjälpreda hemma och de vill ha lite koll (IP3)

En tolkning av resonemanget är att socialsekreterarna ser det som ett dilemma att avgöra dels vad det är barnen vill dels hur de ska förhålla sig till att respektera barnens önskan utan att riskera att det påverkas på ett negativt sätt av sitt eget beslut. Varje barn har också egna förutsättningar och ska betraktas utifrån den kontext just det barnet har växt upp i, vilket också påverkar hur det enskilda barnets behov ser ut. Socialsekreteraren ska förhålla sig till barnens perspektiv och barnperspektivet där barnet ska vara en egen aktör i sitt liv men under de vuxnas omsorg och beskydd (jmf. James & Prout, 1997). En tolkning av informantens uttalande är att denne antyder är att vara sin förälders hjälpreda kan vara utvecklande och stärkande i en situation men blir barnet hjälpreda på grund av oro och samvetskval kan påverkan på barnet istället bli missgynnande och detta beaktas vid bedömningen. Socialsekreteraren exemplifierar i citatet ovan komplexiteten i att göra individuella bedömningar och en tolkning av detta är att vad som är en lämplig bedömning för ett barn och som påverkar denne på ett gynnsamt sätt kan vara negativt för ett annat barn och leda till negativa konsekvenser (”becoming”).

Regelverket och de teoretiska aspekterna om värdet i att känna till sitt ursprung framstår som något som hela tiden finns med då informanterna gör bedömningar om och hur umgänget ska utformas. Socialsekreterarna använder sin erfarenhet och kunskap att göra individuella bedömningar utifrån varje enskilt barn samt om vårdnadshavarna är kapabla att ha ett umgänge med sina barn. Likt Lipskys (1980) beskrivning om komplexiteten i gräsrotsbyråkratin där

30

socialsekreteraren behöver ha ett handlingsutrymme för att kunna laborera med i det här fallet umgänge och på så sätt styra detta efter hur situationen ser ut för vårdnadshavarna och barnen.

Men vi har ju det utrymmet och det då tänka att det ansvaret får vi ta. Vi får så lov att ta det ansvaret socialtjänsten. Och sen får man ju bygga på alltså forskningskunskap alltså vad ska man säga, man får ju ta in aspekter som att barnet kanske är medberoende med mamma, vilket gör att den inte säger att ”jag vill inte åka hem” men alla anspråk tyder på det. Att barnet blir nervöst och oroligt eller så i kontakt med eller efter de har varit hem eller så. Men säger de inte att de inte vill åka hem då får man ju bygga på att sådan kunskap man kan få forskningsmässigt liksom att barn med medberoendeproblematik eller barn med lojalitet och så vidare. Att man får tolka och bygga på det tänker jag om man inte får "the exact fact" (IP2)

Citatet är ett exempel där barnet som egen aktör kan ha en önskan och socialsekreteraren ser något annat. Informanten antyder att det barnet säger kan relateras till sådant som finns i dennes tidigare erfarenheter och därför måste förstås utifrån det och där barnets önskan kan komma att avslås till förmån för socialsekreterarens tankar kring vad som är bäst för barnet. Hur informanten bemöter barnet relateras här till teorier om betydelsen för vem barnet i framtiden kommer bli då barn inte bara ska betraktas som något som är här och nu utan också vad detta kommer att innebära för barnet på sikt (”becoming”) och hur beslut som tas nu kommer att påverka detta (Jmf.James & Prout, 1997; James et al., 1998). Vilka perspektiv som hamnar i förgrunden och vad som ska väga tyngst då beslut fattas blir här upp till socialsekreteraren att bedöma utifrån det handlingsutrymme denne har.

Ja det är ju liksom, och här är ju familjehemmet en viktig del de som står barnen nära till vardags så att säga. Och deras utvärdering av det hela hur de beskriver att barnet reagerar före och efter om de blir lugnare till exempel. Det kan ju vara man kanske tar dagumgänge då. [….]. Eller om man backar ännu mer så kan man också ta med en trygghetsperson.

Det har jag haft ärenden som där det har varit väldigt illa i beteendet före och efter, självskadebeteende, men när familjehemmet var med vid umgänget. Alltså först så backade vi umgänget då blev det mindre och mindre tid och sen.... men nästa steg var också att familjehemmet var med vid umgänget. Då vände det då försvann de här beteendena och den oron (IP3)

Något som flera informanter ser som en möjlighet, och som exemplifieras och benämns trygghetsperson i citatet ovan är en kontaktperson som deltar vid umgängena för att trygga barnet och situationen. I dessa exempel visas styrkan i att socialsekreteraren kan bygga upp en relation med klienten och de som finns runt omkring barnet för att på så sätt kunna göra en mer säker bedömning genom att ta in flera olika perspektiv. En tolkning är att socialsekreterare gör individuella bedömningar som i det här fallet påverkar barnet på ett positivt sätt där barnet ges möjlighet att träffa sin vårdnadshavare på ett sätt som är lämpligt för just det barnet. Om inte

31

socialsekreteraren hade haft detta handlingsutrymme hade det sannolikt blivit en längre separation mellan vårdnadshavaren och barnet vilket också kan ha betydelse för barnet både på kort och lång sikt (jmf. James & Prout, 1997; James et al., 1998). IP4 säger att ”Ja, det tänker jag också blir en avvägning liksom. Vad händer om barnet inte alls får träffa sina föräldrar, vad gör det med barnet? Det kan bli negativt det också.” vilket skulle kunna vara ett exempel på då en socialsekreterares egna tolkningar och erfarenheter får betydelse för hur umgänget med vårdnadshavare utformas. Argument som att det är viktigare att barnen känner en tillhörighet till familjehemmet och att andra vuxna kan störa detta läggs fram som skäl och att kontakten med vårdnadshavare om den sker endast ska ske i liten skala. Här framstår erfarenhet hos socialsekreteraren ha betydelse för hur denne resonerar kring vilka aspekter ska komma i förgrunden där rätten att få ha en relation till sina vårdnadshavare här och nu är en av dem och där detta måste ställas i relation till hur det kommer att påverka barnet i framtiden.

Det framgår att det ofta är genom olika negativa beteenden hos barnen före och efter umgänge som personer runt omkring barnet blir uppmärksammade på att umgänget inte fungerar på ett bra sätt.IP2 förklarar att det kan vara så att ett barn säger en sak till socialsekreteraren men allt runt omkring pekar på något annat, och det är viktigt att komma ihåg att barn är lojala mot sina föräldrar. Genom detta sätt att resonera blir socialsekreterarens sätt att inta barnperspektivet att inte bara lyssna på vad barnet uttrycker att det vill utan också att titta på andra tecken som kan vara motsägelsefulla mot vad barnet säger sig vilja. Det här kan tolkas som ett exempel på då socialsekreteraren använder sig av sitt tolkningsföreträde i förhållande till klienten (jmf.

Svensson et al., 2008) där barnets bästa inte är förenligt med att lyssna på vad barnet vill.

Om barnet inte vill träffa sina vårdnadshavare och samtidigt inte vill att vårdnadshavarna ska få veta detta uppger informanterna att de i det första skedet skulle ta det på sitt ansvar. Detta kan innebära att de skulle uppge för vårdnadshavarna att beslutet att avbryta umgänget var socialsekreterarens för att på så sätt skydda barnet. De menar att genom att förklara för vårdnadshavarna att de inte anser att det är lämpligt med umgänge just nu, vilket är sant eftersom barnet inte vill, så undviker de också att fara med osanningar. Informanterna resonerar ändå att det är viktigt att barnen själva, genom hjälp och stöd, tar tillbaka ansvaret och vågar prata och berätta som det är.

Men sen får jag försöka att prata med barnet också och förklara att jag behöver kunna motivera för dina föräldrar varför inte ni ska ses. Då är det bra om ni kan prata öppet om att du inte vill ses och varför det är så och om vi kan göra något åt det i så fall. ja...

men det där är ju också en åldersgrej liksom (IP1)

32

Resonemanget ovan beskriver hur socialsekreteraren träder in och tar beslut åt barnet för att skydda denne för att sedan lägga tillbaka ansvaret på barnet och därmed återtar barnet rollen som aktör över sin egen situation. En tolkning är att socialsekreteraren visar att det är barnet själv som har rätten och möjligheten att påverka sin situation men socialsekreteraren finns där om barnet behöver det och kliver in och tar beslut då denne anser att barnet behöver skyddas.

Med barnets bästa som utgångspunkt får barnet stöd att hantera situationen som den ser ut i nuet (”being”) för att därigenom skapa en trygg grund för framtiden (”becoming”). Ett exempel på att se barn agenter, kompetenta och kapabla till att själva ta beslut men som ändå har behov av skydd på grund av att barn är en särskilt utsatt grupp (jmf. James & Prout, 1997; Bäck-Wiklund & Lundström, 2001) som också måste rustas inför framtiden.

33