Resultatdiskussion

I resultatet framkommer umgängesplaneringen generellt fungerar bra men att det sällan är helt utan konflikter. Socialsekreteraren beskrivs som den som alltid har ansvaret och fungerar som en spindel i nätet mellan olika parter och då umgänget är problematiskt är socialsekreterarens roll mer framträdande. Denna flexibilitet och oförutsägbarhet i arbetet beskrivs även av Björktomta och Arnsvik (2016). Samtliga socialsekreterare i studien beskriver att de har goda möjligheter att påverka umgänget med vårdnadshavarna vilket tyder på att det handlingsutrymme de besitter är tillräckligt stort och att de har möjlighet att begränsa umgänget

34

om det finns behov av det. I tidigare forskning redogörs det dels för hur viktigt det är att de olika parterna har förståelse för varandra (Cossar et al., 2016) dels att det är viktigt att anpassa sig efter vad barnet vill och behöver (Bessant & Broadly, 2014). I intervjuerna framkommer det att detta många gånger kan vara svårt att uppnå men som ändå är något som socialsekreterarna eftersträvar. Socialsekreterarnas generella uppfattning är att vårdnadshavarna är den främsta orsaken till att umgänget inte fungerar. Då det i första hand är barnet och barnets bästa som ska tillgodoses kommer vårdnadshavarnas behov i andra hand, vilket enligt socialsekreterarna bidrar till att det uppstår konflikter. I tidigare forskning framkommer att det i många fall kan vara svårt att finna en bra balans mellan en god relation till föräldrarna och att samtidigt ta beslut i syfte att skydda barnen där maktutövande är en bidragande orsak (Cossar et al., 2016). Socialsekreterarna i studien uppger att då det gäller små barn inhämtas den mesta informationen från vårdnadshavare och familjehem. En reflektion jag gör är att detta rimligen ökar risken för att det blir de vuxnas tolkningar av vad barnet vill som blir det som framställs vilket kan jämföras med det Bessant och Broadly (2014) som även förklarar att socialsekreterarens förmåga att känna av situationen är av stor betydelse för möjligheten att kunna skydda barnet.

Det framkommer av resultatet att placeringsformen kan ha betydelse för socialsekreterarens upplevda handlingsutrymme. Störst möjlighet att påverka beskriver socialsekreterarna att de har då barnet är placerat genom den tvingande lagstiftningen LVU medan möjligheten att påverka är mer begränsad vid en frivillig placering. SoL-placeringar kan innebära att det försvårar möjligheten för socialsekreteraren att handla på ett sätt som de bedömer är bäst för barnet eftersom vårdnadshavarna då kan avbryta placeringen och ta hem barnet. En tolkning av detta är att socialsekreteraren känner en större trygghet i de fall barnen är tvångsplacerade för att de då har en större makt och därmed ett större handlingsutrymme att ta beslut i syfte att trygga barnen. Vid en frivillig placering har föräldrarna ett större inflytande i beslutsprocessen vilket socialsekreterarna i studien menar kan påverka barnet på ett negativt sätt. De beskriver att handlingsutrymmet vid SoL-placeringar blir begränsat och att vårdnadshavarnas möjligheter att påverka umgänget är större vilket sannolikt också kan ha negativa konsekvenser för barnet då socialsekreterarna ibland måste göra avkall på barnets bästa för att tillgodose vårdnadshavarnas önskemål. Detta kan tolkas som att socialsekreterarna i högre utsträckning behöver lägga ner tid på att skapa goda relationer med föräldrarna då barnet är frivilligt placerad. Att skapa goda relationer med vårdnadshavarna är något som Bergman och Sandahl (2020) beskriver som gynnsamt för barnet och anses öka möjligheten att göra korrekta

35

bedömningar. En tolkning jag gör av det resonemanget är att det skulle kunna vara gynnande för barnet att vara SoL-placerad och inte LVU-placerad. I likhet med vad Höjer och Höjer (2012) skriver upplever socialsekreterarna i studien att tidsbristen är en försvårande faktor och en alternativ tolkning skulle kunna vara att socialsekreterarna upplever att LVU är tidsbesparande genom att de inte i lika hög grad behöver fokusera på vårdnadshavarna.

Resultatet visar också att informanterna upplever att det kan vara svårt att göra bedömningar om vad som är det bästa för barnet då det ofta finns många faktorer att ta hänsyn till runt barnet.

Enligt Björktomta och Arnsvik (2016) är otydliga riktlinjer en orsak till att det är svårt att göra adekvata bedömningar men detta är inte ett argument som framträder hos socialsekreterarna i denna studie. Barnets ålder har däremot betydelse för i vilken omfattning socialsekreterarna i studien förlitar sig på det barnen säger och i vilken utsträckning de inhämtar information från de som finns runt barnen. Äldre barns vilja och önskemål väger generellt sett tyngre än yngre barns vid bedömning, vilket också redovisas i Socialstyrelsens rapport där det bland annat förklaras att med yngre barn är det svårt att få en bra bild av vad de vill och behöver genom att prata direkt med barnet (Socialstyrelsen, 2015). Här har familjehemsföräldrarna en viktig roll och uppfattas av socialsekreterarna vara en god källa till information både för att komplettera det barnen uppger men också för att det ur en tidsaspekt blir ett sätt att tillgodogöra sig information på ett effektivt sätt. Det här medför att den information socialsekreterarna får ta del av är familjehemsföräldrarnas tolkningar av vad barnet vill och behöver (jmf. Bessant &

Broadly, 2014). En ytterligare aspekt är att de vuxnas förmåga att se barn i en större kontext bidrar till att skydda barnet i den mån det behöver skyddas (jmf. Bäck-Wiklund, 2001) och det framstår som att socialsekreterarnas handlingsutrymme kan användas till att göra bedömningar av vilka argument som ska komma i förgrunden i varje enskilt fall.

Av resultatet framgår att familjehemsföräldrarna kan ha en påverkan på hur umgängen utformas och att det kan variera i hur hög grad de är villiga att anpassa sig efter vårdnadshavarnas och barnens behov. En tolkning av informanternas svar är att socialsekreterarnas möjligheter att påverka umgänge till viss del styrs av vad familjehemmen accepterar och detta påverkar sannolikt också barnens möjlighet att ha umgänge med sina vårdnadshavare. Orsaken till detta skulle kunna vara att organisationen socialsekreterarna arbetar i förespråkar ett gott samarbete med familjehemmen då tillgången på familjehem är begränsad. En alternativ tolkning är att det för barnets bästa är viktigt att värna om den kontinuitet ett stadigvarande familjehem bidrar till.

36

En reflektion av detta är att socialsekreterarnas handlingsutrymme ökar och begränsas beroende på hur familjehemmets inställning till att samarbeta ser ut.

Resultatet visar även att socialsekreterarna i studien enligt deras utsagor arbetar med utgångspunkten att barn har rätt till sitt ursprung men att detta, av olika skäl, inte alltid är möjligt. Svårigheter som beskrivs är att veta hur en eventuell avsaknad av umgänge med vårdnadshavare kommer att påverka barnet både på kort och lång sikt (jmf. James & Prout, 1997: James et al., 1998). Även om barnet är äldre kan socialsekreteraren ha svårt att bedöma om önskan att träffa sina vårdnadshavare är av lojalitet eller om det verkligen är vad barnet vill och har behov av (jmf. Bergman & Sandahl, 2020). Triseliotis (2010) skriver att även då umgänget upplevs svårt för barnet finns det fördelar med att få till stånd ett umgänge.

Socialsekreterarna i studien ger exempel på då umgänge som upplevs jobbigt för barnet anpassas på ett sådant sätt att det går att genomföra. I de fall barnet inte vill träffa sin vårdnadshavare kan de behöva hjälp att förmedla detta och i de fall socialsekreteraren upplever att barnet inte mår bra av att träffa sin vårdnadshavare kan socialsekreteraren behöva gå in och ta beslut åt barnet och därmed frånta barnet ansvaret. En tolkning blir att detta kan innebära ett dilemma att som socialsekreterare låta barnet själv bestämma eller att hjälpa barnet att bestämma och därmed ta makten över barnet via sitt handlingsutrymme (jmf. Svensson et al., 2008). Här tydliggörs att socialt arbete kan vara en balansgång mellan underlåtenhet och övergrepp och det kan uppfattas som motsägelsefullt att dels se barnet som kompetent och agent i sitt eget liv och samtidigt som svag och i behov av skydd (jmf. James et al., 1998;

Socialstyrelsen, 2015).

Det framkommer också i resultatet att perspektiv som förespråkar barnets bästa och tryggar barnets situation där barnperspektivet och barnets perspektiv är välanvända begrepp är viktiga.

Resultaten av denna studie reser frågor om det, beroende på barnets förutsättningar och situation samt socialsekreterarens personliga erfarenheter, kan finnas variationer i hur socialsekreterarna utövar sitt handlingsutrymme för att tillgodose barnens behov på bästa sätt?