AKADEMIN FÖR HÄLSA OCH ARBETSLIV
Avdelningen för socialt arbete och kriminologi
När barnets rätt blir en skyldighet
Socialsekreterares handlingsutrymme vid bedömning av umgänge mellan familjehemsplacerade barn och deras vårdnadshavare
Anna Gustafsson
VT-2020
Socionomprogrammet Examensarbete i socialt arbete15hp
Handledare: Karin Steive Examinator: Pia Tham
Abstract
Title: When a child’s right becomes an obligation
When a child is placed in a foster home, the starting point, according to the Swedish Social Services Act, is that children should have a relationship with their legal guardians. The aim of the study was to examine what social workers perceive are the most central aspects in the assessment and the design of visits from legal guardians in families where their children have been placed for out- of- home care, in cases when the child does not want to, or according to the social worker, is adversely affected by the visits. Four qualitative semi-structured
interviews with social workers have been analysed based on theories of grassroots
bureaucracy and room for manoeuvre and childhood sociology. The results show that social workers claim that they found their decision on the child’s perspective, but that current legislation means that they also have to take into account other perspectives when deciding.
The main conclusion is that the work of child welfare social workers requires a great deal of flexibility and that the best interests of the child and the child’s right to be heard can be difficult to reconcile.
Key words: children foster home, legal guardians, social work, social worker.
Sammanfattning
När ett barn är placerat i familjehem ska, enligt Socialtjänstlagen, utgångspunkten för socialtjänstens bedömningar vara att barn ska ha ett umgänge med sina vårdnadshavare. Syftet med studien var att undersöka vad socialsekreterare upplever är de mest centrala aspekterna vid bedömning och utformning av umgänge mellan familjehemsplacerade barn och deras vårdnadshavare med fokus på då barnet inte vill eller enligt socialsekreteraren påverkas negativt av umgänget. Fyra kvalitativa semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare har analyserats utifrån teorier om gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme samt barndomssociologi. Resultatet visade att socialsekreterarna anser att de utgår från barnperspektivet men att rådande lagstiftning medför att de också måste ta hänsyn till andra aktörer då beslut fattas, samt att barnets bästa även kan betraktas ur ett längre tidsperspektiv vilket försvårar arbetet. En slutsats är att socialsekreterarnas arbete kräver stor flexibilitet samt att barnets bästa och rätten att komma till tals kan vara svårt att förena.
Nyckelord: familjehemsplacerade barn, socialsekreterare, socialt arbete, umgänge, vårdnadshavare.
Förord
Mitt intresse för arbetet med barn och unga har funnits med sedan starten på mina studier och utvecklades ytterligare då jag gjorde min verksamhetsförlagda utbildning på en barn- och ungdomsenhet inom socialtjänsten. Jag vill rikta ett tack till min handledare Karin Steive som väglett mig genom detta arbete och som gett mig värdefulla råd. Jag vill också tacka alla deltagande intervjupersoner för att ni tog er tid och gav värdefull information.
Innehållsförteckning
1 Inledning ... 1
1.1 Bakgrund ... 2
1.2 Begreppsförklaringar ... 3
1.2.1 Barnperspektivet ... 3
1.2.2 Barnets bästa ... 3
1.2.3 Umgängesplanering vid familjehemsplacering ... 4
1.3 Relevans för socialt arbete... 4
2 Problemformulering ... 5
2.1 Syfte och frågeställningar ... 5
3 Tidigare forskning ... 6
3.1 Sökprocess ... 6
3.2 Socialarbetarens handlingsutrymme ... 6
3.3 Barnets delaktighet ... 7
3.4 Barnets behov eller barnets bästa ... 8
3.5 Sammanfattning av kunskapsläget ... 9
4 Teoretiska perspektiv ... 11
4.1 Gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme ... 11
4.2 Barndomssociologiskt perspektiv ... 12
5 Forskningsmetod ... 15
5.1 Forskningsdesign ... 15
5.2 Urval ... 16
5.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 16
5.4 Forskningsetiska överväganden. ... 17
5.5 Kunskapsteoretisk utgångspunkt och analysverktyg ... 19
6 Resultat och analys ... 20
6.1 Socialsekreterarens roll vid umgängesplanering ... 20
6.1.1 Spindeln i nätet ... 20
6.1.2 Organisationen i ryggen ... 22
6.2 Underlättande och försvårande aspekter vid umgängesplanering ... 23
6.2.1 SoL, LVU eller mitt i mellan. ... 23
6.2.2 Familjehemmen och vårdnadshavarna ... 25
6.3 Barnets perspektiv eller barnperspektivet ... 27
6.3.1 Ålderns betydelse ... 27
6.3.2 Evidens och egna erfarenheter ... 28
7 Diskussion ... 33
7.1 Resultatsammanfattning ... 33
7.2 Resultatdiskussion ... 33
7.3 Metoddiskussion ... 36
7.4 Förslag till fortsatt forskning ... 37
Referenslista ... 38
Bilagor ... 43
Bilaga1. Informationsbrev ... 43
Bilaga 2. Intervjuguide ... 44
1
1 Inledning
I Föräldrabalken står att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god uppfostran. I de flesta fall är det vårdnadshavarna som tillgodoser barnen med detta med hjälp av det generella stöd från olika socialpolitiska åtgärder som staten bistår barnfamiljer med. Varje kommun har det yttersta ansvaret att se till att de som vistas i kommunen genom sin socialnämnd får det stöd och den hjälp de behöver, vilket anges i 2§, 2 kap. Socialtjänstlagen (Andersson & Sallnäs, 2012).
Barn som av någon anledning inte kan bo med sina vårdnadshavare kan av socialtjänsten placeras i familjehem och detta kan ske på frivillig väg eller genom tvång (Socialstyrelsen, 2019a). Ett familjehem är ett privat hem som fått i uppdrag av socialnämnden att fostra och vårda barn som inte kan bo hemma och för detta uppdrag får familjehemmet en ekonomisk ersättning (Höjer, 2012). Viden familjehemsplacering är utgångspunkten i enlighet med FN:s barnkonvention att barnet har rätt att ha umgänge med sina vårdnadshavare och att barnet bör ha kontakt med sin hemmiljö (Socialstyrelsen, 2020) och barn har så långt det är möjligt rätt att få veta vem dess föräldrar är (UNICEF, 2009) Detta är en av aspekterna att ta hänsyn till vid bedömningen av familjehemsplacerade barns umgänge med sina vårdnadshavare.
Socialstyrelsen (2020) skriver att barnets rätt att träffa sina vårdnadshavare inte behöver betyda att barnet har behov av eller vill träffa vårdnadshavarna och detta är något som socialnämnden måste tas hänsyn till då beslut kring umgänget ska tas. Enligt 2§, 1 kap Socialtjänstlagen (SFS 2019:909) ska åtgärder som rör barn särskilt beakta barnets bästa och vid åtgärder som rör vård- eller behandlingsinsatser ska det som är bäst för barnet vara avgörande och det är socialtjänstens uppgift att arbeta mot detta mål. Med barn avses alla människor under 18 år.
Det går inte att standardisera bedömningar i umgängesfrågor då varje barn och familjs situation är unik. För att på ett så bra sätt som möjligt kunna utforma ett umgänge efter varje enskilt barns behov krävs att en mängd faktorer analyseras och sammanställs. Då umgänget främst är till för barnet är det därför barnens behov som ska var avgörande och genom att lyssna på vad barnet vill och har för önskemål i planeringen och utformningen av umgänge ökar man chanserna att fatta beslut som överensstämmer med de barnet vill. Enligt en rapport från Socialstyrelsen vittnar socialsekreterare, forskare och andra vuxna som har insyn i familjehemsplacerade barns
2
situation om att det kan vara svårt att behålla barnets perspektiv och att de vuxnas perspektiv många gånger tar överhanden (Socialstyrelsen, 2020).
1.1 Bakgrund
Under 2018 var 38 800 barn och unga vid något tillfälle placerade enligt socialtjänstlagen (SoL) eller lagen om särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Den vanligaste placeringsformen var familjehem och i denna form placerades 23 100 barn och unga (Socialstyrelsen 2019a). På lagstiftningsnivå styrs den sociala barnavården främst av SoL och LVU. Den senare är av tvingande karaktär medan insatser och åtgärder enligt SoL nästan uteslutande bygger på frivillighet. I föräldrabalken finns reglerat vilka skyldigheter, rättigheter och ansvar föräldrar har gentemot sina barn och då ett barn placerats i familjehem är det socialtjänstens skyldighet att ansvara för barnet (Andersson & Sallnäs, 2012).
Mattson och Vinnerljung (2016) skriver att socialtjänstlagen, som socialtjänsten i hög utsträckning arbetar utifrån, är en ramlag. Detta innebär att det finns ett stort utrymme för tolkningar av lagtexten vilket leder till stora variationer mellan olika kommuner i hur de tillämpar lagen. Författarna menar att samhällsvården behöver stärkas och kvalitetssäkras för att bättre kunna tillgodose de barn som är familjehemsplacerade.
Andersson och Sallnäs (2012) skriver att tidigare ansågs barnen vara en del i den familj de tillhörde och behandlades inte som en egen kategori. Under senare år har barnen allt mer setts som en egen grupp som har rätt till en egen röst i relationen med föräldrar och stat. FN:s barnkonvention har bidragit till att barns rättigheter och vuxnas skyldigheter har förstärkts.
Författarna förklarar vidare att aktörsperspektivet är något som har blivit allt mer framträdande i teori och forskning när det gäller barn och barndom och det är viktigt att ta hänsyn till barns åsikter och inställning samtidigt som man värnar om dess säkerhet och trygghet. Socialstyrelsen (2020) uppger att barn från 15 års ålder har en laglig rätt att vara med och besluta i frågor som rör dem, men även yngre barn har i förhållande till ålder och mognad rätt att göra sin röst hörd.
Andersson och Sallnäs (2012) förklarar att vilka möjligheter ett barn ges i frågan är dock mycket individuellt och styrs av vilket samhälle barnet växer upp i och beror på barnets kön, klass, ålder och etnicitet. Författarna menar att barndomens villkor i hög grad formas av de olika institutioner som finns i samhället och för vissa barn är socialtjänsten en institution som påverkar och formar dem. I svensk lag finns inga tydliga kriterier för vad som definierar begreppet ”barn som far illa”. Detta medför att det finns ett utrymme för att olika
3
socialsekreterare kan göra skillnader i sina bedömningar då det gäller att bedöma om ett barn far illa, vilket ställer stora krav på socialsekreterarnas professionella kompetens. Bäck-Wiklund (2001) skriver att ett av den svenska välfärdssamhällets viktigaste uppgifter är att skydda, vårda och att se till att barn växer upp under lika villkor.
1.2 Begreppsförklaringar 1.2.1 Barnperspektivet
Barnperspektivet innebär att kunna förstå barns erfarenheter, uppfattningar och handlingar alltså att kunna se världen genom barnets ögon och därigenom kunna förstå barnet i olika situationer (Andersson, 2012). Broberg, Almquist, Risholm-Mothander och Tjus (2015) skriver att det är av stor vikt att beakta barnets egen röst i olika frågor inom exempelvis socialtjänsten.
Genom att försöka förstå hur barnet betraktar sin situation blir också förståelsen för hur de agerar och reagerar i olika frågor större. Höjer och Sallnäs (2012) förklarar att barn i Sverige har en förhållandevis stark ställning och menar att ideologier och värderingar fokuserar mycket på barnen. Barnperspektivet har länge diskuterats inom den sociala barnavården då det är ett begrepp som har flera olika innebörder vilket ger utrymme för tolkningar. Att ha ett barnperspektiv och att ha barnets perspektiv behöver inte nödvändigtvis vara samma sak. I den här studien kommer dessa begrepp att användas för att beskriva och problematisera hur bedömningar om barnets bästa kan motiveras.
1.2.2 Barnets bästa
Principen om barns bästa fanns långt innan barnkonventionen antogs i Sverige och enligt flera författningar i svensk lagstiftning ska barnets bästa beaktas vid olika beslut. I socialtjänstlagen infördes barnets bästa år 1998 och begreppet innebär att varje beslut som fattas ska grunda sig på en bedömning av vad som är bäst för det enskilda barnet. Barnets situation ska på olika sätt tolkas och därefter vägas mot varandra då ett beslut ska tas. Principen om barns bästa är dock inte avgörande för vilket beslut som ska fattas, enligt SoL, men barns bästa ska alltid utredas, redovisas och beaktas. Innebörden av barnets bästa ändras dock över tid i takt med att ny kunskap och värderingar för vad som är bra för barn förändras. Om barn får inflytande över sin situation är, på grund av hur lagen är konstruerad, helt beroende av hur vuxna tar hänsyn till vad barnet vill och hur barnets situation ser ut (Hollander, 2006).
4 1.2.3 Umgängesplanering vid familjehemsplacering
Då ett barn blir placerat i familjehem är det socialnämndens ansvar att se till att barnet kan behålla kontakten med sina vårdnadshavare och närstående och därför utarbetas en plan för detta som kallas umgängesplanering. Planen utarbetas med hjälp av att samla in information från barnen, föräldrarna och familjehemmen med flera och innebär att barnet träffar sina vårdnadshavare enligt planering. Hur länge och i hur stor omfattning varierar och när ett barn är placerad enligt LVU har socialnämnden möjlighet att begränsa eller avbryta kontakten med vårdnadshavarna om det är nödvändigt. Planeringen av umgänget är rörlig och möjlig för socialnämnden att ändra löpande om situationen kräver detta (Socialstyrelsen, 2019b).
1.3 Relevans för socialt arbete
Arbetet med barn och unga är en del i det sociala arbetet som ingår i socialtjänstens uppdrag.
Att reflektera över komplexiteten vid bedömningar av umgänge för familjehemsplacerade barn är en del i detta uppdrag Det kan vara problematiskt för socialtjänsten att göra bedömningar av umgänge oavsett om barnet är placerad enlig SoL eller LVU (Socialstyrelsen, 2020). Under min verksamhetsförlagda utbildning var jag på en barn- och ungdomsenhet på socialtjänsten där fick jag en inblick i deras arbete med att tillgodose barns och ungas behov men jag fick också insikt i att det kan vara svårt att göra bedömningar i frågor som rör umgänge med vårdnadshavare. Förhoppningsvis kan studien bidra till att belysa vilka aspekter som är mest framträdande då socialsekreterare ska göra bedömningar i dessa frågor.
5
2 Problemformulering
Socialtjänsten har ofta en hög arbetsbelastning och i många fall en stor omsättning av personal vilket kan leda till att de har för lite tid att lägga på varje klient och att de inte alltid besitter tillräcklig kunskap att tackla svåra frågor (Höjer & Höjer, 2012). De som arbetar inom socialtjänsten med att bedöma i frågor som gäller umgänge och vad som är bäst för det enskilda barnet har en svår uppgift. Barnets bästa ska komma i första rummet och samtidigt finns det många faktorer runt omkring barnet som också måste beaktas då bedömningar görs (Hollander, 2006). Socialt arbete beskrivs ofta som en balans mellan hjälp och kontroll och i det sociala arbetet med barn blir detta extra tydligt eftersom det i många fall för socialarbetare handlar om en avvägning mellan att gå in så tidigt som möjligt för att inte riskera att barnet far illa och att samtidigt undvika onödig inblandning i människors privata liv (Höjer & Höjer, 2012).
2.1 Syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka socialsekreterares erfarenheter av vilka aspekter som är framträdande vid planering av umgänge mellan placerade barn och deras vårdnadshavare, med särskilt fokus på då barnet inte vill eller bedöms påverkas negativt av umgänget. Följande frågeställningar kommer att användas:
• Vilken roll beskriver socialsekreterarna att de har vid umgängesplanering med, särskilt fokus på då barnet inte vill eller bedöms påverkas negativt av umgänget?
• Vad beskriver socialsekreterarna som underlättande respektive försvårande aspekter vid umgängesplanering, med särskilt fokus på då barnet inte vill eller bedöms påverkas negativt av umgänget?
• Vilka perspektiv beskriver socialsekreterarna som särskilt viktiga vid umgängesplanering, med särskilt fokus på då barnet inte vill eller bedöms påverkas negativt av umgänget.?
6
3 Tidigare forskning
Det här avsnittet syftar till att beskriva den sökprocess som gjorts då artiklar valdes ut till arbetet. Dessutom redogörs för tidigare forskning inom det område som arbetet kommer att handla om. Jag har valt att använda benämningar såsom socialarbetare och föräldrar, trots att jag i min övriga text skriver socialsekreterare och vårdnadshavare. Det har gjorts för att följa artiklarnas begreppsanvändning.
3.1 Sökprocess
Under sökprocessen har jag använt mig av databaserna Socindex, SwePub, Google Scholar och sökportalen Discovery. Avgränsningar gjorde jag genom att endast söka artiklar som var från år 2000-2020, de avhandlingar och uppsatser som jag valde var också refereegranskade.
Dessutom sökte jag endast artiklar som var skrivna på svenska eller engelska vilket har gjort att artiklar som varit relevanta kan ha blivit bortvalda. I de sökningar som gjordes i databasen SwePub användes sökorden ”familjehem”, ”barn” och ”handlingsutrymme”. Detta resulterade i en varierande mängd träffar i databasen som till övervägande del innehåller svenska artiklar.
I databasen Socindex användes sökorden ”social work”, “social workers”, ”foster care system effects on children”, ”street level bureaucracy” and "foster care” samt “Swedish” and
“Sweden”. I sökportalen Discovery användes sökorden “contact”, “looked after children” and
“foster care”. Sökorden har använts både var för sig och i kombination med varandra och antalet träffar har varierat från någon enstaka till flera tusen. I de fall träffarna blev för många ändrades kombinationen av sökord så att träffarna blev färre och lättare att gå igenom. Av antalet träffar som sökningarna resulterade i valdes de artiklar och avhandlingar som jag ansåg var relevanta för mitt syfte och mina frågeställningar ut genom att först läsa artiklarnas sammanfattning. Ur den forskning jag valt ut har jag kunnat urskilja olika teman som jag anser är relevanta för det ämne jag ska skriva om. Dessa teman har fått rubrikerna socialsekreterarens handlingsutrymme, barnets delaktighet och barnets behov eller barnets bästa.
3.2 Socialarbetarens handlingsutrymme
Björktomta och Arnsvik (2016) skriver att det praktiska sociala arbetet karaktäriseras av flexibilitet och oförutsägbarhet. Socialarbetaren har krav på sig att tillgodose både samhällets krav, organisationens mål och klienters behov och önskemål. Dessa krav, mål och önskemål kan vara svåra att förena och gör socialarbetarens arbete komplext. Ständigt nya situationer och
7
omständigheter gör det svårt att ha regler och rutiner som passar alla behov. Handlingsutrymmet en socialarbetare besitter ger möjlighet att göra individuella bedömningar i olika fall och skapandet av relationer är en del i det sociala arbetet där handlingsutrymmet ger möjlighet att knyta olika starka kontakter.
Nesmith (2010) och Sen och Broadhurst (2011) förklarar att det har betydelse hur mycket socialarbetaren engagerar sig i de biologiska föräldrarna när det gäller umgänget med deras barn. Chansen att få till ett umgänge ökar med upp emot fyra gånger om socialarbetaren hjälper till att planera umgänget och hitta lösningar på eventuella problem. Sen och Broadhurst (2011) menar att om umgänget mellan biologiska föräldrar och barnet fungerar på ett bra sätt och har en bra kvalitet kommer detta att påverka barnet på ett positivt sätt.
3.3 Barnets delaktighet
Christensen och Anderssen (2010) kunde i sin studie se att då barn placeras utanför hemmet tenderar socialarbetare att fokusera mer på föräldrarna än på det placerade barnet. Detta är något som författarna känner igen från tidigare studier som gjorts. Att det blir ett större fokus på föräldrarna än på barnen tror författarna beror på att det främst är föräldrarna som socialarbetarna för en dialog med. Socialstyrelsen (2015) skriver i sin rapport om Maximeringstolkningen vilken anger att ett barns behov och intressen i möjligaste mån ska tillgodoses. Invändningar har gjorts mot tolkningen om att det blir ett för ensidigt fokus på vems intresse som ska tillgodoses. Det anses också ställas för stora krav på de som ska fatta beslut i frågorna som rör barnets bästa och dessutom är det omöjligt att veta vad som är bäst för barnet menar man. Rapportens slutsats är att genom att ta fram en modell för att främja att barns röst blir hörd krävs det att det finns ett tydligt syfte och att inte olika syften står i konflikt med varandra. Två syften som kan stå i konflikt med varandra kan vara att lyssna på barnen och att dessutom trygga dem då det kan vara så att det barnet vill inte alltid är det bästa för barnet. En viktig aspekt att ta hänsyn till är ålder på barnet då barnets åsikter och önskemål beaktas.
Strolin-Goltzman, Kollar och Trinkle (2010) kommer i sin studie fram till att en viktig faktor för äldre barn och ungdomar är att ha en långvarig relation med sin handläggare på socialtjänsten som de får en nära relation med och som lättare kan förstå barnet. Basic (2018) visar i sin studie att ett gott samarbete mellan olika aktörer är viktigt och framför allt är det viktigt med en lyckad samverkan. Detta kan ske mellan olika parter som till exempel socialtjänst, föräldrar och ungdomar. I vissa fall kan det innebära att det behövs en nystart i ett samarbete med en ny professionell part som tar över kontakten med klienten om den tidigare
8
samverkan varit dysfunktionell. För att det ska bli bra måste parterna förstå varandras mål och mening samt vad som driver och motiverar dem.Cossar, Brandon och Jordan (2016) skriver att en svårighet i barnutredningar är barnets känslomässiga band till sina föräldrar. I utredningar finns i många fall spänningar mellan barnet, föräldrarna och socialtjänsten och av dessa parter har barnet minst makt. Det är svårt för socialsekreteraren att finna en balans mellan att bibehålla en god relation gentemot föräldrarna och utöva makt i syfte att skydda barnet.
Bessant och Broadley (2014) presenterade i sin studie orsaker till varför det kan vara svårt att göra barn delaktiga i utredningar. Ett hinder kan vara föräldrarna som av olika anledningar inte vill att barnet ska prata med socialsekreterarna, ofta med rädsla för att det ska få negativa konsekvenser för föräldern. Det finns också, menar författarna, organisationskulturer som kännetecknas av att socialsekreterare inte i första hand ska ta hänsyn till vad barnet säger och vad de har för åsikter. Författarna skriver att i arbetet med att skydda barn krävs att socialsekreteraren har förmågan kunna känna av en situation. Det är av stor betydelse att de kan anpassa sig efter barnet då de samtalar för att underlätta situationen och detta är något som socialsekreterare utvecklar genom erfarenhet i yrket. Det finns en risk då vuxna för barnens talan att den vuxne implementerar sina egna föreställningar i barnet och därigenom blir det inte alltid det som barnet egentligen tycker och känner som framställs utan en föreställning hos den vuxne om vad barnet borde tycka och känna som redovisas. Författarna menar att det behövs en förändring i attityder, där barnet och dess åsikt ges ett större värde. De menar också att det borde vara en större öppenhet inom myndigheten och att sekretessen är problematisk i den mening att det är svårare att belysa hur barns röst i många fall blir tystad. Socialstyrelsen (2020) skriver att barnets inställning till umgänge med sina föräldrar och andra närstående har stor betydelse. Att göra barnet delaktig i planeringen samt ta reda hur och i vilken omfattning barnet vill träffa sina föräldrar skapar bättre förutsättningar för att kunna fatta rätt beslut för socialsekreteraren. Socialtjänsten ska ge barnet möjlighet att föra fram sina åsikter eller redogöra för vad barnet vill och ge barnet adekvat information. Rapporten påpekar att det i barnkonventionen framkommer att barn ska få uttrycka sina åsikter och höras i frågor som rör barnet, samt att barnets åsikter ska tillmätas betydelse i förhållande till dess ålder och mognad.
3.4 Barnets behov eller barnets bästa
Mattsson och Vinnerljung (2016) skriver att då ett barn placeras i familjehem har barnet rätt att träffa sin ursprungsfamilj. Triseliotis (2010) skriver att umgänget kan vara svårt och känslosamt för både föräldrar och familjehemsplacerade barn. Han förklarar att tidigare studier visar på att
9
det fortfarande finns mycket att lära angående umgänge och vad som är bäst för det enskilda barnet. Det är svårt att veta hur det ska organiseras, var det ska utspela sig och hur trovärdiga bedömningar ska göras. Det finns mycket som tyder på att även barn som utsatts för misshandel och föräldrar som missbrukar har fördelar av att träffa sina föräldrar men det finns dock fall då det inte är så. Sen och Broadhurst (2011) betonar att det är viktigt att socialarbetaren kontrollerar om ett umgänge är lämpligt och på vilket sätt umgänget ska ske. Det ska, menar de, anpassas på ett sådant sätt att det passar det enskilda barnet och inte utgå från att umgänge är bra i alla situationer. Bergman och Sandahl (2020) visar på att flertalet barn känner något sorts behov av kontakt med föräldrar, syskon, och andra närstående. I vissa fall kan barnen inte heller beskriva varför det är viktigt utan bara att det känns så. Författarna skriver att vissa barn känner en ensamhet utan någon kontakt med föräldrarna och forskning visar att det, trots att det kan upplevas som svårt för barnet att ha ett umgänge med sina vårdnadshavare, så finns det i många fall fördelar med att ändå få till stånd ett umgänge. Här har socialarbetaren ett ansvar att göra bedömningar i det enskilda fallet. Genom samverkan och dialog med barnet och andra i barnets närhet ökar möjligheten till att göra korrekta bedömningar och genom att skapa goda relationer med barnet ökar möjligheten ytterligare att göra adekvata bedömningar. I en rapport från Socialstyrelsen (2020) redovisar att det är viktigt att socialsekreteraren har en god relation till det familjehemsplacerade barnet eller den unge, för att lättare kunna följa upp och se om något inte står rätt till. Vidare förklaras att socialarbetarens professionella bedömning avgör i hög grad hur barnets relationer med närstående blir. Här har socialarbetarens erfarenhet en stor betydelse enligt tidigare forskning som Socialstyrelsen tagit del av och redovisar i rapporten.
3.5 Sammanfattning av kunskapsläget
Den framtagna forskningen som är både svensk och internationell pekar på att det sociala arbetet är komplext och att det är svårt att tillgodose alla önskemål och behov (Björktomta &
Arnsvik, 2016; Socialstyrelsen, 2015; Sen & Broadhurst, 2011; Triseliotis, 2010).
Handlingsutrymme ger möjlighet att göra individuella bedömningar och knyta starka kontakter (Björktomta et al., 2016). Undersökningar har visat på att ett bra umgänge mellan föräldrar och barn ökar chanserna till att barnet påverkas på ett positivt sätt (Sen & Brodhurst, 2011: Basic, 2018)). Det finns flera studier som tyder på att socialarbetare ger föräldrarna mer uppmärksamhet än barnet då barnet är placerat i familjehem vilket kan bidra till att det blir den vuxnes perspektiv som uppmärksammas och inte barnets (Christensen & Anderssen, 2010;
Cossar et al., 2016). Det finns också en risk att föräldrar medvetet undanhåller barnets åsikter
10
för socialarbetaren (Bessant & Broadly, 2014). Det anses vara svårt att avgöra vad som är bäst för barnet och det efterfrågas tydligare riktlinjer i hur bedömningar ska göras Triseliotis, 2010).
Att socialarbetaren har en anpassningsförmåga samt en nära relation med barnet framstår i flera forskningsrapporter vara en viktig faktor för att umgänget ska fungera (Socialstyrelsen, 2020).
Det finns fortfarande begränsat med forskning om hur umgängesfrågor ska hanteras på ett så bra sätt som möjligt för det enskilda barnet, speciellt i fall där det är komplexa familjesituationer (Triseliotis, 2010). Många barn har ett behov av att ha kontakt med sina biologiska föräldrar och här vilar ett stort ansvar på socialarbetaren att göra bedömningar i hur stor omfattning detta bör ske i varje enskilt fall (Bergman & Sandahl, 2020; Socialstyrelsen, 2015).
11
4 Teoretiska perspektiv
De teoretiska perspektiven ska vara till hjälp då forskaren bearbetar empirin och söker förståelse i en studies resultat (Sohlberg & Sohlberg, 2013). Teorin som använts för att tolka resultatet i denna studie är gräsrotsbyråkrati och då särskilt begreppet handlingsutrymme samt det barndomssociologiska perspektivet.
4.1 Gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme
En gräsrotsbyråkrati kan beskrivas som en organisation där personalen både måste följa organisationens regler och rutiner och samtidigt lösa klienters problem på ett flexibelt och individanpassat sätt (Lindqvist & Nygren, 2006). Begreppet gräsrotsbyråkrat myntades av Lipsky (1980) för att beskriva människor som arbetar inom offentlig sektor och som har nära kontakt med medborgarna i ett samhälle. Gräsrotsbyråkraten karaktäriseras av att de ofta tar beslut i ärenden som rör människor och samtidigt ska följa de riktlinjer som organisationen denne arbetar i satt upp. Lipsky skriver att en gräsrotsbyråkrat är utbildad att möta varje individ utifrån dennes unika egenskaper samtidigt som de ska behandla alla människor lika. Höjer, Sallnäs och Sjöblom (2012) menar att en socialsekreterare ofta beskrivs som en gräsrotsbyråkrat, vilket förklaras med att de har både organisationens resurser och regelverk att förhålla sig till samtidigt som de har den omedelbara kontakten med klienten. Svensson, Johnsson och Laanemets (2008) skriver att socialarbetarens handlingsutrymme till viss del bestäms utifrån organisationen denne arbetar i. De professionellas tolkningar och rutiner är tillsammans med traditioner i organisationen faktorer som påverkar handlingsutrymmet hos socialsekreteraren.
De traditioner som finns inom organisationen påverkar generellt de anställda att använda sitt handlingsutrymme på ett likartat sätt. Individuella egenskaper, erfarenhet och kunskap samt relationer till klienter är andra faktorer som har betydelse för hur handlingsutrymmet används av socialsekreteraren. Handlingsutrymme ger socialsekreteraren friheter i sitt arbete och därtill ett stort ansvar att se till att klienter, i det här fallet familjehemsplacerade barn, gynnas av de beslut som tas. Gräsrotsbyråkraten tar ofta beslut i olika ärenden som berör människor och har som uppgift att hjälpa människor i olika situationer. Lipsky (1980) förklarar att i dessa situationer förväntas gräsrotsbyråkraten använda sin kunskap och position för att fatta beslut på ett sätt som är till gagn för medborgarna. Svensson et al. (2008) skriver att som socialarbetare interagerar man med människor och i interaktion mellan människor finns det alltid makt. Så
12
länge parterna är överens blir makten mindre synlig och i de fall parterna har olika åsikter blir makten mer tydlig. Den som har makt över den andra parten är också den som har tolkningsföreträde i frågan. Tolkningsföreträde innebär att ha rätten att tolka, rätten att förklara, vilket alltså innebär rätten att bestämma vad händelser eller saker egentligen är. Som socialarbetare har man genom organisationen ett givet tolkningsföreträde i relation till klienten och har därmed makten att bestämma vad som är bäst för klienten. Att vara socialsekreterare innebär därmed inte bara att de har som uppgift att kommunicera med och hjälpa människor, det innebär också att socialsekreteraren har en maktposition med rätt att tolka andra människors situation och behov. Skiljer sig sättet att se på situationen och behoven mycket kan också makten komma att bli mer synlig. Människor som kommer i kontakt med socialtjänsten befinner sig ofta i en negativ livssituation vilket också kan ge interaktionen mellan socialarbetare och klient en negativ ton. Socialsekreterare och klient kategoriserar och ger varandra roller där tidigare erfarenheter har betydelse för vilken roll man tilldelas och tillskriver sig själv. Det kan därför vara viktigt för socialarbetaren att genom sitt handlingsutrymme försöka ge klienten möjligheter och därigenom skapa en positiv laddning i samspelet.
Begreppet handlingsutrymme kan kopplas till socialsekreterarnas möjligheter att i sitt arbete på socialtjänsten ta beslut i sitt dagliga arbete. Som nämnts tidigare arbetar socialtjänsten i hög grad utifrån socialtjänstlagen, vilket är en ramlag, som lämnar utrymme för individuella tolkningar. Socialsekreterarna har därmed, till viss del, friheten att göra individuella bedömningar och tolkningar av situationer vilket innebär att bedömningar kan variera.
Handlingsutrymmet innefattar även maktdimensionen då socialsekreterare utifrån sin professionella position som myndighetsutövare har ett tolkningsföreträde i förhållande till klienten. Hur tolkningarna och bedömningarna görs påverkas av socialsekreteraren kunskap, erfarenhet och vilka traditioner som är framträdande inom organisationen denne arbetar inom (Svensson et al., 2008). Gräsrotsbyråkrati och handlingsutrymme är relevant att använda i denna uppsats eftersom det kan belysa hur socialsekreterarna använder sitt tolkningsföreträde i umgängesplaneringen samt om de bedömer att handlingsutrymmet är tillräckligt stort för att kunna skydda barnen i den mån de behöver.
4.2 Barndomssociologiskt perspektiv
Sociologi är en disciplin inom vetenskapen som studerar samhällen och mönster i sociala relationer (Angelöw & Jonsson, 2000). Barndomssociologin som etablerades på 1990-talet lyfte fram barndomen som en egen social kategori som hade ett värde i sig själv och det sågs inte
13
längre som en transportsträcka in i vuxenlivet. Barnsociologer var kritiska till den traditionella utvecklingspsykologin och menade att den inte tog hänsyn till den kontext barnet befinner sig i då barn och barndom studerades. (Andersson, 2012).
Barndomssociologi är ett tvärvetenskapligt perspektiv som bygger på många olika teorier där vissa har en gemensam hållning medan andra skiljer sig mycket från varandra. Detta nya sätt att begreppsliggöra barn inom sociologin kommer ursprungligen bland annat från olika teoretiska perspektiv där barnet ses som en egen aktör i sitt liv och inte som en passiv och beroende del i den omgivning och bland de vuxna som finns runt barnet. Detta beskrivs som ett paradigmskifte där det skett en förskjutning av perspektiv mot att barn gått från att betraktats som passiva objekt till att bli handlande aktörer (James & Prout. 1997). James, Jenks och Prout (1998) förklarar att det finns grundläggande antaganden om hur världen ska förstås och förklaras inom alla teorier, så även inom barndomssociologin.
James et al. (1998) har utifrån ett barndomssociologiskt synsätt kategoriserat fyra olika sätt att se på barndomen. Det första benämns Socially constructed child vilket innebär att vad som representerar ett barn är beroende av vem betraktaren är. Det andra sättet att se på barn benämns Tribal child och innebär att barnet ses som en egen individ med egna rättigheter precis som vuxna men som även har ett behov av skydd. Det finns med andra ord inget universellt barn som passar in i en specifik mall och hur ett barn betraktas förändras över tid och i vilken kontext barnet befinner sig i. Ett tredje synsätt är Minority group child vilket hävdar att barn är en grupp i minoritet oavsett i vilket samhälle, vilken klass eller etnicitet de tillhör och som kategoriskt utsätts för diskriminerande behandling och blir hierarkiskt försummade. Social structural child är den fjärde och sista av James et al. (1998) kategoriseringar av barndomssociologiska synsätt.
Enligt detta synsätt är barndomen något som är ett självklart inslag i alla samhällen oberoende av tid och rum och ska ses som en integrerad del i vuxenvärlden där barnets handlingar och begränsningar ska förstås utifrån den kontext de befinner sig i inte utifrån det faktum att de är barn.
Barndomen är inte universell utan är beroende av sin kontext eller sitt sammanhang och faktorer som klass, etnicitet, kön och ålder ger olika barndomar olika innebörd ( Andersson, 2001). Barn ska betraktas som ”beings” inte enbart som ”becomings”, vilket innebär att barn ska betraktas som sociala agenter som har kunskap om och aktivt deltar i konstruerandet av sin tillvaro både i nuet och i framtiden och vilka de kommer att bli (James & Prout, 1997; James et al. 1998).
14
James et al. (1998) förklarar att det finns grundläggande antaganden om hur världen ska förstås och förklaras inom alla teorier, så även inom barndomssociologin.
Under senare år har ord som barns bästa, barnets röst och barnperspektivet blivit som mantra bland dem som arbetar med barn. Begreppen tar fasta på viktiga frågor som handlar om hur barns villkor ska förstås och göras begripliga. Dels klargör begreppen att barn har behov av särskilt skydd på grund av sin utsatthet, dels har barn rätt att komma till tals och ses som en egen individ med en egen röst (Bäck-Wiklund & Lundström, 2001). Hur delaktiga barn är hänger samman med hur samhällets föreställningar om barn ser ut. Föreställningarna om barndomen påverkar maktförhållandena mellan barn och vuxna och därigenom också de möjligheter barn och unga har att komma till tals och vara delaktiga (Nordenfors 2010).
Barndomssociologiska begrepp kan hjälpa till att synliggöra de perspektiv och fenomen som ligger till grund för ord som barns rätt, barnets bästa och barnperspektivet och jag gör bedömningen att det är ett intressant perspektiv att använda i förhållande till studiens intresseområde.
15
5 Forskningsmetod
Under denna punkt presenteras den valda forskningsdesignen. Jag redogör också för hur jag gjort mitt urval av informanter samt hur jag har gått tillväga för att samla in det empiriska material som använts i studien. Jag reflekterar och problematiserar också över de val jag gjort samt vilka etiska överväganden jag tagit ställning till. Avslutningsvis presenteras den kunskapsteoretiska inriktning jag valt att använda mig av då jag analyserat insamlade data.
5.1 Forskningsdesign
Den metod som använts i studien är en kvalitativ metod där intervjuer har gjorts med fyra socialsekreterare på socialtjänstens barn och ungdomsenhet i en mellanstor kommun i Sverige.
Jag har valt att använda semistrukturerade intervjuer, med ett antal standardiserade frågor som är anpassade till syftet och frågeställningarna för min uppsats men med utrymme för improviserade följdfrågor. Därigenom möjliggörs en mer nyanserad bild av informanternas erfarenhet av mitt valda ämne (jmf. Eriksson-Zetterquist & Ahrne, 2015; Kvale & Brinkmann, 2009). Eriksson-Zetterquist et al. (2015) skriver vidare att intervjuer är ett effektivt sätt att få fram information och kunskap om samhället. Författarna förklarar också att kvalitativa metoder som exempelvis intervjuer kan fånga känslor såsom attityder, värderingar och normer på ett annat sätt än kvantitativa metoder. Då studien utgår från socialsekreterares egna upplevelser och uppfattning föll valet därför på en kvalitativ metod. Intervjuerna var planerade att utföras i socialtjänstens lokaler men under de då rådande omständigheterna, orsakade av Covid 19- pandemin, där Världshälsoorganisationens, (2020) rekommendation om social distansering rådde ändrades detta några dagar innan intervjuerna skulle utföras och skedde istället via telefon. Jag har valt att använda citat från informanterna i analysen för att styrka de tolkningar jag gör. På så sätt möjliggör jag också för läsaren att göra sina egna tolkningar av citaten och dessutom bidrar det till att texten blir mer transparent. Efter att ha studerat svaren från informanterna delade jag in återkommande eller liknande svar i teman.
Jag har använt mig av en intervjuguide med teman som är kopplade till mitt syfte och mina frågeställningar för att på så sätt öka chanserna att få frågeställningarna besvarade och för att inte riskera att glömma bort att ställa viktiga frågor under intervjun, något som Eriksson- Zetterquist et al. (2015) beskriver. Intervjuerna spelades in och därefter har jag transkriberat och analyserat dem med hjälp av mina valda teorier. Inför intervjuerna informerade jag deltagarna om syftet med studien och jag lät dem också ta del av mina frågeställningar för att
16
därigenom ge informanterna möjlighet att förbereda sig inför intervjun. I samband med intervjuerna frågade jag informanterna om det vid behov var möjligt att jag fick återkoppla till dem med kompletterande frågor vid behov.
5.2 Urval
Jag har intervjuat fyra socialsekreterare som alla arbetar inom socialtjänstens barn- och ungdomsenhet som alla har erfarenhet av familjehemsplaceringar. Genom att intervjua flera personer blir det en bredd i upplevelser och eventuella olikheter i uppfattningen av ämnet ökar sannolikt. Därigenom minskar risken att enskilda personers uppfattning blir dominerande i resultatet (jmf. Eriksson- Zetterquist et al., 2015). För att komma i kontakt med informanter valde jag att kontakta en socialsekreterare på barn- och ungdomsenheten som hjälpte till att rekrytera lämpliga intervjupersoner.
De socialsekreterare jag intervjuat arbetar alla på samma socialtjänstkontor vilket medför att det är svårare att generalisera resultatet, något som Eriksson- Zetterquist et al. (2015) beskriver.
Att intervjua många socialsekreterare på flera olika socialtjänstkontor hade dock varit mer tidskrävande och hade krävt ännu mer planering och valdes därför bort som alternativ. Något som kan ha påverkat mitt resultat är att jag tog kontakt med en socialsekreterare som arbetar på det utvalda socialtjänstkontoret och som sedan valde ut och rekommenderade informanter.
Detta skulle ha kunnat medfört att urvalet blev styrt i en viss riktning, vilket undvikits om urvalet hade gjorts slumpmässigt (jmf. Eriksson-Zetterquist et al., 2015). Det faktum att jag själv haft min verksamhetsförlagda utbildning på den avdelning mina informanter arbetar på skulle kunna ha en påverkan både på de svar jag fått och de frågor jag ställt då det finns en viss förförståelse. För att förebygga detta har jag problematiserat och medvetandegjort detta för mig själv.
5.3 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
Begreppet validitet, giltighet, används inom kvalitativ forskning för att definiera om en forskningsstudie undersöker det den utger sig för att undersöka och att en slutsats är korrekt härledd utifrån sina antaganden (Kvale & Brinkmann, 2009; Halvorsen, 1992). Jag har under hela studien försökt vara transparent och kritiskt reflekterat över exempelvis val av teorier, metod, och urval samt försökt hålla mig objektiv i analysen. Kvale och Brinkmann (2009) förklarar att ett sätt att öka validiteten i studien kan vara att under eller efter intervjuerna ge
17
informanterna möjlighet att bekräfta om de tolkningar som gjorts av deras svar är korrekta eller att följdfrågor ställs för att minska risken att göra feltolkningar vilket de benämner deltagarvalidering.
Reliabilitet är ett begrepp som används för att förklara i vilken grad en studie är tillförlitlig och konsistent och huruvida den mäter lika varje gång. Frågor som kan ställas för att kontrollera reliabiliteten är om resultatet skulle bli detsamma om det reproducerades vid ett annat tillfälle eller av andra forskare (Kvale & Brinkmann, 2009). Vid den typ av studie jag genomfört är det dock orimligt att förvänta sig att uppnå reliabilitet i den bemärkelsen då min studie inte på det sättet mäter. Den semi-strukturerade intervjuform jag valt motiveras med att jag vill undersöka socialsekreterarnas uppfattningar på djupet och även om frågeguiden hade varit densamma hade studien sannolikt inte blivit exakt likadan vid ett annat tillfälle. Inom kvalitativa studier talar man ofta om tillförlitlighet istället för reliabilitet. Jag har granskat intervjuguider från tidigare studier inom mitt valda ämnesområde för att på så sätt få hjälp att skapa tydliga och öppna frågor som jag sedan kunnat använda till min egen intervjuguide. För att öka studiens reliabilitet har jag ansträngt mig att skriva tydliga frågor till intervjupersonerna för att undvika att frågorna feltolkas av informanterna. Jag har också strävat efter att ställa frågor som inte är ledande (jmf.
Kvale & Brinkmann (2009).
Studiens trovärdighet kan också bygga på hur stora möjligheterna att generalisera är.
Generaliserbarhet innebär att resultatet går att översätta till en större population eller en annan miljö än den som studerats i den specifika studien (Svensson & Ahrne, 2015). Då den studie jag gjort endast vänder sig till ett fåtal informanter inom en och samma verksamhet kan det vara svårt att generalisera resultatet av den. Genom att det fanns likheter i informanternas svar samt att det går att finna likheter mellan resultatet och den tidigare forskning som redovisas i studien kan det ändå vara möjligt att dra vissa generella slutsatser.
5.4 Forskningsetiska överväganden.
I den här studien har jag intervjuat socialsekreterare som arbetar med barn och unga inom socialtjänsten för att belysa min forskningsfråga ur deras perspektiv. Mitt syfte och mina frågeställningar har därför anpassats utifrån det. Att få barnens perspektiv hade också varit intressant och utifrån min forskningsfråga och teoretiska perspektiv skulle det också kunna ses som motsägelsefullt att inte fråga barnen om vad de anser och se dem som kompetenta aktörer (jmf Källström-Cater, 2015). Men ur en etisk aspekt skulle det inte vara försvarbart att en
18
socionomstudent med liten kunskap i ämnet skulle intervjua barn i en sådan känslig fråga då barn, och särskilt barn i samhällsvård, är en mer utsatt grupp än vuxna. Dessutom ska enligt Källström-Cater (2015) båda vårdnadshavarna till barn under 18 år, i vissa fall 15 år, samtycka till forskningen vilket i sig hade varit en försvårande faktor.
Inom många yrkesområden värdesätts en etisk kod där etiska riktlinjer och etiska reflektioner synliggörs. Syftet med en sådan kod är att göra de som arbetar inom ett visst område uppmärksamma på de olika etiska problem de kan ställas inför, stimulera diskussioner samt skapa klarhet i om normer för det yrkesområdet. En etisk kod kan lyfta fram viktiga teman som inte finns reglerat i lagen (Akademikerförbundet SSR, 2017). Detta är något jag reflekterat över under arbetet med studien och där jag vid intervjutillfället agerade på ett sätt att jag anpassat frågor efter vad som kan anses etiskt lämpligt och som inte utsätter informanterna för obehag samt vid redovisningen av svaret exempelvis värnat om informanternas integritet.
ALLEA (2018) skriver att god forskningssed bygger på grundläggande principer för integritet i forskning. Genom dessa principer får forskarna vägledning för hur de ska hantera etiska, praktiska och intellektuella problem som kan uppstå då forskning äger rum. Principerna är Tillförlitlighet som här innebär att säkerställa forskningens kvalitet, vilket avspeglas i design, metod, analys och utnyttjande av resurser. Den andra principen är Ärlighet vilket innebär då materialet i rapporten ska genomföras, granskas samt rapporteras och informeras görs detta på ett sätt som är öppet, rättvist, fullständigt och objektivt. Respekt för kollegor, forskningsdeltagare, ekosystem, samhälle, miljö och kulturarv är den tredje principen. Den fjärde principen är Ansvarighet för forskningen från idé till dess att forskningen publiceras för ledning och organisation, för utbildning, tillsyn och mentorskap samt för dess vidare konsekvenser.
Inför studien tog jag del av de riktlinjer som Vetenskapsrådet (2017) har och som beskriver de fyra forskningsetiska principerna informationskravet, konfidentialitetsprincipen, samtyckeskravet och nyttjandekravet. Jag skickade i enlighet med dessa fyra principer ut ett informationsbrev till samtliga informanter innan intervjuerna ägde rum.
I enlighet med informationskravet har informanterna fått ta del av syftet med studien, hur studien skulle gå till, att det var frivilligt att delta i studien samt att det insamlade materialet endast skulle komma att användas i den aktuella studien. Jag informerade också om att det råder tystnadsplikt och att jag kommer att avidentifiera alla svar så att läsaren inte kan räkna ut vem
19
den intervjuade är, vilket är i enlighet med konfidentialitetskravet. Samtyckeskravet innebär att informanterna informeras om att de när som helst under intervjun kan välja att avbryta samt att samtycke kommer inhämtas från dem att intervjun äger rum. Enligt nyttjandekravet får det insamlade materialet endast användas för studiens syfte och det får inte användas så att det kan påverka den enskilde och heller inte användas i ett kommersiellt syfte (Ahrne & Svensson, 2015). Materialet från intervjuerna kommer att raderas då studien examinerats och godkänts.
5.5 Kunskapsteoretisk utgångspunkt och analysverktyg
Inför analysen har alla intervjuer transkriberats och sedan har jag först försökt att analysera det empiriska materialet som en helhet med hjälp av den förförståelse jag har fått genom att studera tidigare forskning. Därefter har jag delat upp svaren i olika teman för att underlättaför mig själv då jag sedan skulle analysera materialet. Jag använder hermeneutisk kunskapsteori, vilket innebär att man studerar texter och försöker tolka meningen i en text, för att tolka resultatet (Kvale & Brinkmann, 2009). Svaren kommer att belysas genom en fenomenologisk ansats, vilket innebär att undersöka något utifrån deltagarens perspektiv (Sohlberg & Sohlberg, 2009).
Fenomenologi i kvalitativa studier är ofta ett sätt att förstå sociala fenomen utifrån den intervjuade personens egna sätt att förstå världen (Kvale & Brinkmann, 2009). I mitt fall att undersöka vilka aspekter socialsekreterare upplever är de mest framträdande vid utformningen av umgänget då barnet inte vill eller bedöms påverkas negativt av umgänget.
Inledningsvis läste jag igenom materialet och skrev sedan ihop en tätare text av centrala delar av materialet för att göra det mer överskådligt. Därefter gick jag igenom det
meningskoncentrerade materialet för att på så sätt kunna urskilja olika teman ur svaren från informanterna. De ursprungliga teman som gjordes har justerats under arbetets gång och den slutgiltiga indelningen blev Socialsekreterarens roll vid umgängesplanering, Underlättande och försvårande aspekter vid umgängesplanering och Barnens perspektiv eller
Barnperspektivet. Dessa har jag sedan tolkat med hjälp av gräsrotsbyråkrati och
handlingsutrymme samt barndomssociologiskt perspektiv. I diskussionen har även tidigare forskning jämförts mot resultatet i analysen.
20
6 Resultat och analys
I följande kapitel presenteras studiens empiri. Jag har valt att redovisa resultat och analys parallellt i texten och analysen har gjorts med hjälp av mina valda teorier. För att underlätta läsningen och göra resultatet mer överskådligt har jag delat in resultat och analys i underrubriker. Jag har valt att benämna mina fyra informanter som IP1, IP2, IP3 och IP4 för att på ett så tydligt sätt som möjligt redogöra för vem som har sagt vad. Samtliga informanter arbetar som barnsekreterare vilket innebär att de företräder barnet. De har ett varierande antal arbetade år inom barn och ungdomsenheten och har alla erfarenhet av familjehemsplaceringar.
Alla har en socionomutbildning i grunden.
6.1 Socialsekreterarens roll vid umgängesplanering 6.1.1 Spindeln i nätet
I intervjuerna framkommer det att socialsekreterarna främst ser sig som en länk mellan barnen och deras vårdnadshavare och familjehemmen. Här framkommer att socialsekreteraren inte har någon entydig roll utan den varierar utifrån den situation som råder och fungerar det bra i frågor runt umgänget har denna en mer tillbakadragen roll. Om det är problematiskt kring exempelvis umgänget beskrivs socialsekreterares roll bli mer framträdande och denne går in och tar mer plats.
…. man blir någon form av.... vad ska jag säga beslutsfattare.? Man blir den som liksom ska få ihop all information och göra en bedömning. Man blir en informationssamlare, lite så kan jag tänka mig, det är inte jag som bäst känner barnet alla gånger det tycker jag absolut inte utan det är ju dem runt barnet (IP2)
IP2:s beskrivning kan tolkas som ett exempel på där socialsekreteraren agerar som en spindel i nätet där handlingsutrymmet ger denne möjlighet avgöra av vem och i hur stor utsträckning hen ska samla in information om barnet (jmf. Lipsky, 1980). Utifrån detta görs sedan bedömningen för vad som är bäst för barnet. Då umgänget med vårdnadshavarna är problematiskt framgår det att kontakten med framför allt familjehemmen är mer frekvent. En tolkning är att detta sannolikt medför att kunskapen om barnets situation ökar hos socialsekreteraren vilket också ökar förutsättningarna att göra korrekta bedömningar. Socialsekreteraren samlar in information från familjehemmen som har en större kunskap av barnet och därigenom ökar möjligheten att få en bra bild av vad det enskilda barnet behöver och mår bra av och utifrån det kan socialsekreteraren göra adekvata bedömningar (jmf. James et al., 1998).
21
Alla informanter anser att det i olika grad är problematiskt kring många umgängen men för några informanter framstår problematiken vara mer vanligt förekommande än hos andra.
Ja, jag tänker att det är som i stort så är det, det är få… det är få tillfällen eller ärenden eller vad jag ska säga där man känner att det fungerar med en regelbundenhet och alla är nöjda (IP3)
I detta citat illustreras socialsekreterarens medvetenhet om att beslut som tas ofta skapar motstånd och att det är dennes ansvar att försöka tillgodose klienten och de som finns runt denne men att konflikter är något som ingår i arbetet. Frågan om handlingsutrymme blir här aktuellt då det ligger i socialsekreterarens arbetsuppgift att avgöra i vilken mån andra aktörers önskemål ska tillgodoses för att minska motståndet och i hur stor utsträckning detta kan ske utan att den primära uppgiften, att behålla barnets bästa som utgångspunkt, åsidosätts. Detta kan ses som en beskrivning av en socialsekreterares komplexa arbete att hantera ständigt nya situationer och omständigheter så att det ska passa allas behov. Det framstår som att hur bedömningar görs och hur handlingsutrymmet utnyttjas i det enskilda fallet varierar beroende på socialsekreterarens person, intressen och värderingar (jmf Svensson et al., 2008) om vikten av att skapa goda relationer med klienter.
I intervjuerna framkommer det att socialsekreteraren tillsammans med barnet och de som finns runt barnet brukar göra upp en planering kring hur umgänget ska se ut. Är barnet lite äldre är de med och planerar annars är det främst socialsekreteraren som tillsammans med vårdnadshavarna och ofta även familjehemmen som för en dialog kring planeringen.
Ja, jag tänker först och främst barnen. Man tänker på barnen hur…. Vad är barnens behov av det här umgänget, alltså bortsett från att det är någon grund, en grundtanke att det är bra att det finns ett umgänge mellan förälder och barn. Ja, men som sagt så barn kan ju reagera olika på umgängena så först måste man se ändå vad vill det här barnet och vad kan det här barnet (IP3).
Citatet kan ses som en beskrivning av hur socialarbetaren som gräsrotsbyråkrat förhåller sig till de regler som gäller kring umgänge (jmf. Lindqvist et al., 2006). Då förutsättningarna för umgänget är individuella förklarar informanterna att de har ansvaret att bedöma om de ska begränsa eller avbryta umgänget. En tolkning blir att socialsekreteraren pendlar mellan att se barnet som en agent med förmågor att själv vara med och besluta i frågor som rör denne men att samtidigt bli skyddad från i det här fallet ett umgänge om det behövs. Det vill säga en ”being”
som är värd att lyssna på men också en ”becoming” som behöver skyddas för att kunna utvecklas under gynnsamma förutsättningar. Genom att se varje barns individuella behov och
22
förutsättningar blir socialsekreterarens roll att avgöra vad som är bäst för barnet i det enskilda fallet och vilket perspektiv som hamnar i förgrunden (jmf. James & Prout, 1997). Det är viktigt att poängtera att informanterna förklarar att det är de som har det huvudsakliga ansvaret att tillgodose barnets bästa och att de ska se till att genomföra umgänge mellan barn och vårdnadshavare i den mån det är möjligt och inte lägga ansvaret på barnet.
6.1.2 Organisationen i ryggen
Samtliga informanter anser att det finns en samsyn kring hur bedömningar görs och hur man ska tänka i olika frågor men att det ändå finns utrymme för att göra individuella bedömningar då kunskap i det enskilda ärendet endast innehas av den socialsekreterare som har hand om ärendet. IP2:
.... jag tänker att det finns en samsyn i mycket och det gör ju att man får en gemensam grund i beslutet liksom. Eller att man tänker att så här tänker vi kring umgänge och det har vi sett förut att det har funkat till exempel, eller jag har gruppen med mig eller jag har teamledare med mig sådär. Så jag tycker att det finns en trygghet i att vi har en samsyn kring umgänge. Sen får man vara vaken kring att det inte blir en kulturgrej (IP2)
Svensson et al. (2008) skriver att socialsekreteraren genom organisationen har ett givet tolkningsföreträde i förhållande till klienten som ger socialsekreteraren makt. De traditioner som finns inom organisationen påverkar generellt de anställda att använda sitt handlingsutrymme på samma sätt. Att likt IP2 reflektera över detta framstår som viktigt för att inte riskera att fatta beslut av gammal vana då umgängesfrågor ska diskuteras och utformas. Att ta ett beslut grundat i att det är ”så man brukar göra” kan sannolikt innebära att ny forskning och rön kan komma att förbises och Svensson et al. (2008) förklarar att både det man gör och det man inte gör är en del i organisationens identitet.
Även om diskussioner inom kollegiet gör att informanterna verkar känna att de kan ta beslut som känns trygga och välgrundade och att de därigenom få ett sorts kvitto på att rätt beslut tas i olika frågor betonar de även här att den som står närmast barnet har bäst information:
.... men sen är det ju så klart så att det finns individuella skillnader. Det är ju ofta den som har ärendet som har den bästa bilden av ärendet, så att någonstans kan det ju vara svårt att som utomstående socialsekreterare tycka allt för mycket om det här också. Och så är det svårt med alla parametrar, all förståelse för ärendet på plats vilket gör att man kan tycka olika saker. Man har inte hela bilden själv utan man har fragment av bilden bara (IP1)
23
Det IP1 beskriver skulle kunna förstås som att ett barns situation och behov måste förstås utifrån den kontext barnet befinner sig i där varje barn är unikt och dess erfarenheter och förutsättningar skiljer sig mellan olika barn likt Socially constructed child (jmf. Andersson, 2012; James et al., 1990). Vid bedömningar måste olika omständigheter som rör barnet vägas in för att kunna avgöra vad som är det bästa för det enskilda barnet och inte grundas på vad som är bäst för barn i allmänhet. En socialsekreterare som känner barnets egna förmågor, dess historia och också den situation barnet befinner sig i har rimligen bättre förutsättningar att ta beslut som är det bästa för barnet både i stunden och för att rusta barnet för framtiden (jmf. James & Prout, 1997;
James et al., 1998).
6.2 Underlättande och försvårande aspekter vid umgängesplanering 6.2.1 SoL, LVU eller mitt i mellan.
Samtliga informanter beskriver att det finns en skillnad i möjligheten att påverka beroende på om barnet är placerat genom SoL eller LVU. När barnet är frivilligt placerat (SoL) har socialsekreterarna inte samma mandat att själva besluta i frågor som rör barnets vård. Det finns också en viss skillnad i hur socialsekreterarna anser att de kan luta sig mot tvingande lagstiftning, LVU, i situationer då barnet riskerar att fara illa vid umgänge. De förklarar att de då är mer beroende av vad vårdnadshavarna vill för att inte riskera att vårdnadshavarna tar tillbaka sitt samtycke till placeringen. IP1 förklarar att i de fall då det finns risk för att föräldrar ska begära att placeringen ska avbrytas är det viktigt att ha fingertoppskänsla för att styra situationen i den riktning man vill. Här kan det enligt informanterna ibland vara en svår balansgång att som gräsrotsbyråkrat och företrädare för barnet samtidigt förhålla sig till vårdnadshavarnas önskemål och i viss mån ta hänsyn till deras perspektiv. En tolkning är att handlingsutrymmet blir mer begränsat för socialsekreteraren samtidigt som vårdnadshavarens handlingsutrymme ökar vilket medför att det blir en förskjutning av makten mot vårdnadshavaren. På frågan om hur informanterna upplever att de har möjlighet att begränsa umgänget så länge barnet är placerat genom LVU anser samtliga informanter att de har goda möjligheter. Handlingsutrymmet beskrivs här som stort och ger utrymme för att begränsa umgänget i den omfattning som är lämpligt. Jag reflekterar över om detta möjligen skulle kunna innebära att barnets bästa och vad barnet vill krockar och att som socialsekreterare avgöra vilket argument som ska väga tyngst måste vara svårt och kan också bli egenmäktigt. En tolkning av detta blir att vilka perspektiv som ska komma i förgrunden beror på varje individs unika
24
förutsättningar och tidigare erfarenheter samt vilken kontext denne befinner sig i och kan inte bedömas utifrån en mall som är giltig för alla barn (jmf. James et al., 1998).
Ja det skulle ju kunna vara så att placeringen blir ju inte så som vi vill att den ska vara.
Så som vi bedömer det, bästa för barnet. Men det är inte så mycket vi kan göra ändå, jag menar om vi inte har LVU- kriterier så är det inte, då får man ta det man får. Det är lite så [...]försöka liksom jämka eller ge och ta lite för att styra lite åt det hållet man själv tror är bäst för barnet då. Även om föräldern kanske inte går med på det så kanske de kan vara med och köpslå lite grann runt det (IP1)
Det går, det finns vissa prejudikat där man kan tänker jag men som regel i en SoL- placering så kan vi inte göra en umgängesbegränsning utan då bygger det ju på samtycke och acceptans och att man vill det. Så att det finns ett annat… vad ska jag säga då?....krav…. om det är LVU tänker jag. Om det är SoL bygger det mer på att man pratar och kommunicerar. Kommer överens och så vidare (IP2)
Likt Lipskys (1980) tankar om socialarbetare som ett exempel på en gräsrotsbyråkrat, vilken i sitt arbete med klienter, måste göra avvägningar mellan att tillgodose föräldrars önskemål, förhålla sig till lagstiftningen och samtidigt se till vad som är bäst för barnet måste informanterna i studien förhålla sig på samma sätt. En tolkning är att förmågan hos socialsekreteraren att skapa goda relationer med vårdnadshavarna och andra personer runt barnet är extra betydelsefull då barnet är placerat enlig SoL. En god relation kan förebygga att samtycket till placeringen återtas, något som skulle kunna riskera barnets trygghet och säkerhet.
Gräsrotsbyråkratens dilemma att tillgodose olika aktörers behov skulle här kunna innebära att föräldrarnas önskemål kan bli på bekostnad av vad som är bäst för barnet. Risken att vårdnadshavarna ska ta tillbaka sitt samtycke till placering upplevs vara en källa till oro hos alla informanter.
Samtliga informanter talar om att det finns ett läge mellan SoL och LVU då barnet är placerat genom SoL men där det finns en överhängande risk för att det kommer att övergå till LVU om föräldrarna inte samarbetar med socialtjänsten.
Jag upplever att det även finns ett slags gränsland mellan SoL och LVU där det är en SoL-placering som socialsekreteraren känner att de har kriterier för att ändra till en LVU- placering och om vårdnadshavarna inte följer planeringen så kan det komma att ändras (IP1)
Sen är det alltid ett gränsland mellan att föräldrarna tycker att de har samtyckt men att det är en SoL och så är det ändå nästan på gränsen till att det inte är ett samtycke fast det är ett samtycke under hot liksom. Ja jag tänker att det är en viss skillnad. Den är svår att beskriva men ungefär så(IP2)
