Underlättande och försvårande aspekter vid umgängesplanering

Samtliga informanter beskriver att det finns en skillnad i möjligheten att påverka beroende på om barnet är placerat genom SoL eller LVU. När barnet är frivilligt placerat (SoL) har socialsekreterarna inte samma mandat att själva besluta i frågor som rör barnets vård. Det finns också en viss skillnad i hur socialsekreterarna anser att de kan luta sig mot tvingande lagstiftning, LVU, i situationer då barnet riskerar att fara illa vid umgänge. De förklarar att de då är mer beroende av vad vårdnadshavarna vill för att inte riskera att vårdnadshavarna tar tillbaka sitt samtycke till placeringen. IP1 förklarar att i de fall då det finns risk för att föräldrar ska begära att placeringen ska avbrytas är det viktigt att ha fingertoppskänsla för att styra situationen i den riktning man vill. Här kan det enligt informanterna ibland vara en svår balansgång att som gräsrotsbyråkrat och företrädare för barnet samtidigt förhålla sig till vårdnadshavarnas önskemål och i viss mån ta hänsyn till deras perspektiv. En tolkning är att handlingsutrymmet blir mer begränsat för socialsekreteraren samtidigt som vårdnadshavarens handlingsutrymme ökar vilket medför att det blir en förskjutning av makten mot vårdnadshavaren. På frågan om hur informanterna upplever att de har möjlighet att begränsa umgänget så länge barnet är placerat genom LVU anser samtliga informanter att de har goda möjligheter. Handlingsutrymmet beskrivs här som stort och ger utrymme för att begränsa umgänget i den omfattning som är lämpligt. Jag reflekterar över om detta möjligen skulle kunna innebära att barnets bästa och vad barnet vill krockar och att som socialsekreterare avgöra vilket argument som ska väga tyngst måste vara svårt och kan också bli egenmäktigt. En tolkning av detta blir att vilka perspektiv som ska komma i förgrunden beror på varje individs unika

24

förutsättningar och tidigare erfarenheter samt vilken kontext denne befinner sig i och kan inte bedömas utifrån en mall som är giltig för alla barn (jmf. James et al., 1998).

Ja det skulle ju kunna vara så att placeringen blir ju inte så som vi vill att den ska vara.

Så som vi bedömer det, bästa för barnet. Men det är inte så mycket vi kan göra ändå, jag menar om vi inte har LVU- kriterier så är det inte, då får man ta det man får. Det är lite så [...]försöka liksom jämka eller ge och ta lite för att styra lite åt det hållet man själv tror är bäst för barnet då. Även om föräldern kanske inte går med på det så kanske de kan vara med och köpslå lite grann runt det (IP1)

Det går, det finns vissa prejudikat där man kan tänker jag men som regel i en SoL-placering så kan vi inte göra en umgängesbegränsning utan då bygger det ju på samtycke och acceptans och att man vill det. Så att det finns ett annat… vad ska jag säga då?....krav…. om det är LVU tänker jag. Om det är SoL bygger det mer på att man pratar och kommunicerar. Kommer överens och så vidare (IP2)

Likt Lipskys (1980) tankar om socialarbetare som ett exempel på en gräsrotsbyråkrat, vilken i sitt arbete med klienter, måste göra avvägningar mellan att tillgodose föräldrars önskemål, förhålla sig till lagstiftningen och samtidigt se till vad som är bäst för barnet måste informanterna i studien förhålla sig på samma sätt. En tolkning är att förmågan hos socialsekreteraren att skapa goda relationer med vårdnadshavarna och andra personer runt barnet är extra betydelsefull då barnet är placerat enlig SoL. En god relation kan förebygga att samtycket till placeringen återtas, något som skulle kunna riskera barnets trygghet och säkerhet.

Gräsrotsbyråkratens dilemma att tillgodose olika aktörers behov skulle här kunna innebära att föräldrarnas önskemål kan bli på bekostnad av vad som är bäst för barnet. Risken att vårdnadshavarna ska ta tillbaka sitt samtycke till placering upplevs vara en källa till oro hos alla informanter.

Samtliga informanter talar om att det finns ett läge mellan SoL och LVU då barnet är placerat genom SoL men där det finns en överhängande risk för att det kommer att övergå till LVU om föräldrarna inte samarbetar med socialtjänsten.

Jag upplever att det även finns ett slags gränsland mellan SoL och LVU där det är en SoL-placering som socialsekreteraren känner att de har kriterier för att ändra till en LVU-placering och om vårdnadshavarna inte följer planeringen så kan det komma att ändras (IP1)

Sen är det alltid ett gränsland mellan att föräldrarna tycker att de har samtyckt men att det är en SoL och så är det ändå nästan på gränsen till att det inte är ett samtycke fast det är ett samtycke under hot liksom. Ja jag tänker att det är en viss skillnad. Den är svår att beskriva men ungefär så(IP2)

25

En tolkning är att i ovan beskrivna situationer har socialsekreteraren ett större handlingsutrymme genom att de kan använda hotet om LVU som en påtryckning för att få vårdnadshavaren att samarbeta. Genom att utnyttja olika lagrum får socialsekreteraren tolkningsföreträde och skapar ett maktförhållande gentemot vårdnadshavarna i syfte att skydda barnet. Till skillnad från exemplet tidigare i texten där föräldrarna har en slags maktposition vid SoL-placering förskjuts här makten mot socialsekreteraren och handlingsutrymmet blir större och tolkningsföreträdet tydligare. Hur möjligheterna och begränsningarna ser ut för de olika parterna påverkas sannolikt av vilka grunder till beslut om tvångsomhändertagande som föreligger.

”[….] men är det LVU så har jag ju väldigt stor möjlighet att påverka det, eller vi har ska jag väl säga, ja men då går det ju att begränsa ganska mycket om man skulle vilja. Eller om man skulle vilja, om man skulle bedöma att det skulle vara det bästa för barnet”(IP1)

Är barnet placerat enligt LVU framstår det som att socialsekreterarna känner en trygghet i att de har mandat att besluta att umgänge för tillfället inte är lämpligt och att det finns det större möjlighet att besluta om umgängesbegränsning för att skydda barnet då det i högre grad går att luta sig mot den tvingande lagstiftningen. Handlingsutrymmet blir därigenom större och makten som socialsekreteraren har blir mer framträdande (jmf. Svensson et al., 200). Detta kan ses som att LVU bidrar till att socialsekreteraren får en större möjlighet att kontrollera situationen och därmed har hen också större möjligheter att tillgodose barnets behov.

6.2.2 Familjehemmen och vårdnadshavarna

Samtliga informanter säger att förutom att prata med barnen är familjehemmen en viktig källa till information när det gäller att samla in kunskap om hur barnen mår och hur umgängena med vårdnadshavarna fungerar. Informanterna förklarar att det ofta är familjehemsföräldrarna som träffar barnen mest och kan bedöma hur de mår. Andra informationskällor kan vara skola och förskola samt vårdnadshavare. Informanterna ser samtalen med familjehemsföräldrarna som ett snabbt och effektivt sätt att uppdatera sig om barnet och situationen runt barnet. Detta anses värdefullt då brist på tid att lägga på barnen är något som flera av informanterna upplever som en svårighet och något som de skulle önska de hade mer av. Genom familjehemsföräldrarna får informanterna information om barnet som tillsammans med informationen de får genom att prata med barnen ger ett bredare perspektiv. De förklarar vidare att barnet kan uppleva vissa saker och familjehemsföräldrarna kan uppleva andra saker vilket möjliggör att barnets röst blir hörd samtidigt som kompletterande information från vuxna ökar möjligheten att tillgodose

26

barnens behov. En tolkning blir att barnets bästa eftersträvas genom att lyssna till barnets önskemål (”being”) men samtidigt försöka avgöra hur konsekvenserna av detta kommer att bli (”becoming”) genom att se det ur en vuxens perspektiv (jmf. Bäck-Wiklund et al., 2001; James et al., 1998).

”Jag tänker att man kan prata med familjehemmet om de, om barnet har sagt någonting om det. Om de har upplevt om familjehemmet har upplever någonting speciellt när man lämnar och hämtar barnet från umgänge, om det har upplevts att barnet inte vill åka till sina föräldrar eller så. det är väl det jag kan komma på spontant” (IP4)

När vuxna tolkar barn blir det alltid den vuxnes sätt att se på världen som blir utgångspunkten för tolkningen och vuxnas ansvar över barn vilket ger dem tolkningsföreträde. Risken blir då att tolkningen skiljer sig från det barnet egentligen vill och behöver. Det går också att dra paralleller till James et al. (1998) Minority group child där vuxnas omsorger kan betraktas som maktutövande och överförmynderi trots att de är av välmening

Det framkommer också att familjehemsföräldrarnas inställning till umgänget kan ha betydelse för hur umgänget utformas och hur de är villiga att hjälpa till att anpassa umgänget. Det kan till exempel vara att låta vårdnadshavarna komma hem till familjehemmet under umgängena för att underlätta eller för att familjehemmet är det enda stället där barnet känner sig trygg att träffa sin förälder. Familjehemsföräldrarna kan därmed anses vara både en möjlighet och en begränsning för socialsekreteraren då det gäller att genomföra umgänget och handlingsutrymmets omfattning styrs här av hur varje enskild situation och ärende ser ut.

Den främsta orsaken till att umgängen inte fungerar är enligt informanterna att vårdnadshavare på ett eller annat sätt missköter umgängena. Det kan vara att de inte lyckas vara drogfria i den mån det är bestämt eller att det sker olämpliga saker under umgänget eller att vårdnadshavarna helt enkelt inte kommer till umgänget som planerat.

IP 3 menar att många vårdnadshavare har en insikt i sin problematik men trots detta är det ofta det blir protester om umgänget inte blir som de vill;

Ja, eller att de känner att dem har inte saker och ting på plats. De vill eller känner att de inte kan ha barnet hemma på heltid i alla fall. För de säger ju det att blir det inte så då åker jag och hämtar dem då åker jag och hämtar barnet. Det kan de ju säga många gånger men det blir inte så (IP3)

27

Detta skulle kunna tolkas som att vårdnadshavaren upplever att de är den svagare parten i förhållande till socialsekreteraren och ser sina möjligheter som begränsade och sitt handlingsutrymme som litet. En tänkbar förklaring skulle kunna vara den roll som ofta intas i interaktionen mellan socialsekreterare och klient och som beror på tidigare erfarenheter (jmf.

Svensson et al., 2008).

IP2 förklarar att en framgångsfaktor är att föräldrarna accepterar situationen även om det inte håller med eller samtycker till beslutet. Flera av informanterna tar upp det problematiska i att föräldrarna pratar illa om exempelvis familjehemmen inför barnen. …. ”jag tänker att när det krånglar som mest då tänker jag att det är när föräldern lägger stress och skuld och skam och oro och så på barnet och jag tänker att det är då det blir stor oro från min sida”. Informanten menar att de blir beroende av vad föräldrarna accepterar och att de tar sitt ansvar gentemot barnen och tar diskussionen med socialsekreteraren och inte med barnet. Socialsekreterarens resonerande kan förstås utifrån att barnet är svagare i förhållande till vuxna och i vissa fall behöver skyddas och då föräldrarna inte kan tillgodose barnet med det skyddet blir det socialsekreteraren uppgift att göra det. En tolkning av detta är att den oro som informanten beskriver grundas sig sannolikt i tanken att de svårigheter som barnet ställs inför kan ge negativa konsekvenser ur ett längre perspektiv och illustrerar därigenom begreppet

”becoming”. Då föräldrarnas handlande är något som sker utom socialsekreterarens kontroll framstår det här som att handlingsutrymmet hos socialsekreteraren är begränsat och möjligheten att skydda barnet blir även det begränsat.

6.3 Barnets perspektiv eller barnperspektivet