Fäderneslandet då?

Försvarsmaktens primära uppgift har alltid varit att värna Sveriges säkerhet. Visserligen påtalar försvarsmakten inte sällan humanistiska motiv för utlandsinsatserna, även om det då ofta beskrivs som en bonus av förd säkerhetspolitik eller kommer som en inledande brasklapp (se exempelvis Göransson 2010:1,5). Klart är att även i det ”nya” försvaret där blickarna riktas allt längre bort från det egna territoriet kvarstår den primära uppgiften:

Det som sker långt borta får allt större betydelse även för oss i Sverige. Hoten är nya och gränslösa. […] Nästan alla delar av världen har de senaste åren drabbats av urskillningslösa terrorattacker med syfte att skada hela den öppna globala samarbetsordningen. […] Framtida fred, frihet och välstånd i den utvecklade världen är oskiljaktigt länkade till utvecklingen i den del av världen som i dag präglas av svaga politiska strukturer och som står utanför globaliseringens välståndsskapande gemenskap. Därför kan försvaret av vår säkerhet och vårt välstånd i ytterst liten utsträckning ske genom nationella åtgärder på hemmaplan (Syrén 2006:17f).18

Sveriges försvarslinje har förflyttats från Gotland till Afghanistan och Balkan, men det gamla försvaret skiljer sig på en punkt inte från det nya; nationens väl står fortfarande i centrum. Detta medför att svenska soldater måste skydda den svenska intressesfären genom att bekämpa hot i den ”outvecklade” världen vilka i förlängningen hotar svenska medborgares kroppar och möjligheter att leva i frihetligt välstånd. Som påpekades i kap. 5.1.2 så delar ingen informant detta motiv med försvarsmakten i valet att åka på utlandsmission.

Bosse är den ende som uttalar sig tydligt i frågan och han ser inte vad det är försvarsmakten menar; ”jag har lite svårt att köpa det där argumentet att vi försvarar vår säkerhet i Afghanistan, nä det där förstår jag inte riktigt”. Informanterna är (om än på varierande nivå) medvetna om berättelsen om det svenska säkerhetsintresset. I breda ordalag kan man beskriva att det framkommer två olika synvinklar på de politiska aspekterna av utlandsmissioner.

Daniel och Filip representerar den ena vinkeln och de tänker inte på missionens bakgrund utan litar på att försvarsmakten gör en bra bedömning:

I: Man tänker inte så att man åker ut och gör nått för Sverige?

D: […] Det har inte vart så där jättemycket för min del, försöker ha koll på det i stort, men sen vad man gör, det är jobbet som är viktigt sen.

I: när man är på plats då har man ju ett jobb att genomföra men…

18

För liknande beskrivningar av behovet för utlandstjänst se bl.a. Göransson 2009:2,7, 2010:1, Syrén 2006:22 och bilaga i DN:5.

D: ja ja ok när man är i sökfasan ja, nä det är inget jag tänker på i alla fall så där. Inte jättemycket. […] Det är väldigt invecklade frågor som ja det får nån annan fundera på det, det är över min, över det jag brukar tänka på i alla fall. (Daniel) F: Nä precis, utan det är dom med fler stjärnor och mer lön som har dom jobben och dom gör säkert ett väldigt bra jobb med den analysen. Hmm jag har jättesvårt att ge min egna uppfattning. (Filip)

Tilliten är stor, beslutet är inte sammankopplad med en moralisk ambivalens utan försvarsmakten står som garant för att man är där av rätt anledningar. Lisa är inne på samma linje och menar att för henne är det befogenheterna i mandatet som spelar roll: ”Så länge man har rätt befogenheter så man kan skydda sig själv och lösa uppdraget och att det är ett uppdrag av mening såklart så spelar flaggen mindre roll”. Det handlar här inte om vad det är för uppdrag utan om hon kan lösa det. Den politiska dimensionen är borta och bara den tekniska finns kvar. Försvarsmakten har tagit ett beslut och Lisa ser inte sig själv som ett politiskt subjekt. Patrick tar ett än tydligare ställningstagande. För honom spelar flaggen ingen roll vare sig i sökfasen eller senare utan nu får Sverige och dess likasinnade ”snällt hjälpas åt helt enkelt, oavsett var i världen det kan behövas” (Patrick). Den osäkerhet som Filip och Daniel gav uttryck för finns inte:

I: Pratar man om försvarsmaktens motiv till att finnas på plats över huvud taget, under utbildningar och…?

P: Det nämns, det blir ju ingen lång redogörelse utan man berättar konflikten och man berättar liksom att vi är här för att och sen är det väl bra med det. […] Dom flesta som jag känner och personligen så är det enda som betyder nånting egentligen att vi kan göra skillnad, det är inte varför vi är här utan, det är att vi kan göra skillnad, så självklart ska vi va där. (Patrick)

I denna tillit till försvarsmakten avskriver Patrick inte bara sig själv som politiskt subjekt utan beskriver också den svenska insatsen som frånkopplad från politiska dimensioner. Säkerhetspolitiken är inte närvarande, flaggen spelar ingen roll och försvarsmakten gör sitt humanitära jobb utan att beröras av missionens politiska kontext; ”Oavsett överhuvudet som håller i trådarna så jobbar vi fortfarande på samma svenska sätt liksom” (Patrick).

Erik och Bosse (Johan nämner inget i saken) står för den andra synvinkeln. Här litar man inte till lika hög grad på försvarsmakten som garant för det moraliskt riktiga utan tvingar sig själv till att ta personlig ställning. Bosse lägger, som tidigare nämnts i kap 5.1.2, vikt vid folkrättsliga principer och på vilket sätt man samarbetar med andra nationer. Likt Bosse menar Erik att ett FN-beslut är viktigt för att han ska känna sig bekväm med en mission även om det inte står som ensamt kriterium. Beslutet fattas

istället av honom själv utifrån konflikten och kontexten runt missionen (Erik). Sverige och försvarsmakten ges här ett politiskt liv, de blir inte bara en neutral god humanitär kraft utan deras beslut sätts i en större kontext. Därigenom utkrävs också egna moraliska övervägningar för att rättfärdiga sitt beslut. Det politiska aktörskap som försvarsmakten tillskrivs blir alltså grunden för att se sig själva som politiska subjekt.

Även om Bosse och Erik håller med om att försvarsmakten har övervägande humanitära mål med missionerna såg de ändå en typ av maktrealistiska motiv hos försvarsmakten för att delta i internationella insatser. Det handlade inte om hoten som bekämpas genom att delta i utlandsmissioner utan om alliansbyggande19:

E: Alltså när vi åkte till Afrika så var ju Sten Tolgfors och pratade med oss ett gäng gånger och det är väl lite luddigt liksom. Som det känns att anledningen till att Sverige åkte till Afrika, nu när man liksom har tänkt på det hela, det var ju inte att Sverige åkte till Afrika (av humanitära anledningar), utan det kändes ju mer som att Sverige är nått att räkna med i EU och att på så sätt måste de visa lite framfötter om man ska se det lite krasst. (Erik)

Johan går ett steg längre och menar att försvarsmakten bara är intresserad av att visa sin kapacitet:

J: Men sen är det ju sådär att ska du han någon form av trovärdighet internationellt så är det ju för fan läge att delta i dom här lägena. Man kan inte bara gå runt och spänna röv och säga hur jävla fräck man är utan man måste bevisa det också. Det tror jag är motivationen (Johan)