Försvarsmakten och samhället

Även om informanterna till stor del saknar de typiskt institutionella dragen, som patriotism och kärlek till försvarsmakten, i sin motivbild finns fortfarande en institutionell karakteristika tydligt närvarande hos dem. Moskos menade att den institutionelle soldaten i mångt och mycket växer ihop med organisationen. Kritik mot organisationen upplevs då som direkt personkritik och en vi mot dom känsla uppstår när samhället inte ser ens självuppoffring (Moskos 1977:43). Alla informanter, utom Johan, lyfter fram att de tycker försvarsmakten och dess gärningar inte får tillräcklig cred utan istället ofta smutskastas samt att samhällets stöd spelar stor roll. Patrick sammanfattar stämningen bra:

P: Rent generellt så tycker jag väl att försvarsmakten inte är uppskattad tillräckligt mycket. Eller kanske inte försvarsmakten i sig men just det arbetet svenska utlandssoldater gör, de är liksom inte uppskattade tillräckligt mycket. Det finns folk som är frivilliga att göra nånting frivilligt för att andra ska ha det bra, inte nödvändigtvis i Sverige men i andra delar av världen, och att det så

19

Försvarsmakten poängterar också vikten av att bygga allianser och skaffa respekt utomlands (se exempelvis Göransson 2010:4,8 och Syren 2006:35ff).

enkelt kan smutskastas eller ses ner på, eller bara föras undan, det känns fel. (Patrick)

Soldaterna gör en uppoffring i samhällets tjänst och får skit tillbaka, samhället ser dem inte. Återigen kopplas soldatens arbete fri från en större politisk kontext. Individens soldatidentitet är upphängd på organisationen och kritiken mot försvarsmakten blir kritik mot individen. Tendensen förstärks ytterliggare av att kritikernas okunnighet ofta hänförs till att de inte varit där på plats (Bosse, Erik och Patrick). Att ha varit där betyder att man sett vad svenskarna gör handgripligen. Soldatens kompetens och arbetsinsatts får återigen representera försvarsmakten och att kritisera försvarspolitiska beslut blir samma som att inte stödja soldaterna. Kopplingen från soldat till försvarsmakt och vidare ut i samhället blir tydligt och även om de inte ser sig som beskyddare av svenska säkerhetsintressen ser de sig som företrädare för svenska folket. Att inte ha stödet hemifrån skulle med Eriks ord bli att ”få en kniv i ryggen för att du gör nått som samhället efterfrågat”. Metaforen är talande; soldaterna står längst ut på linan som löper från medborgare, politiker och försvarsmakt, och i sin egenskap av förlängning av dessa tenderar all kritik till slut att bli kritik av dem:

P: Visst man har gjort det frivilligt det är ingen som har tvingat dig, men samtidigt arbetet man utför, när någon säger att det här är bortkastat tid (att trupperna ska dras tillbaks), det känns ju inte bra. Oavsett om det skulle va nått dagisbarn som säger det eller skulle va en hel partigrupp som säger det eller riksdagen eller vad som helst. (Patrick)

Stödet från samhället blir alltså speciellt viktigt för anställda inom försvarsmakten som ska representera desamma. Med Manigart översätts detta stöd till prestige. Den prestige en organisation ges i ett samhälle hänger ihop med hur populära dess anställningar är på arbetsmarknaden. För arméer blir detta en extra utmaning då de också har diskursen av armén som farlig arbetsplats att jobba mot (Manigart 2005:559f). Försvarsmakten har anammat detta sätt att förstå sina möjligheter att attrahera kompetent personal till kontraktsarmén. De är inställda på att jobba för att höja prestigen av försvarsmaktens tjänster i sig, samt meritvärdet av de erfarenheter som en utlandsmission ger (Syren 2006:42). Så sent som i Januari 2010 sade ÖB att ”det allra viktigaste på kort sikt är att ytterliggare öka trovärdigheten och respekten hos våra medborgare för vårt försvar” (Göransson 2010:8). ÖB talar med en statsmans självklarhet; försvaret är vårt, medborgarna våra och prestigen stiger ur folklagren som de representerar. Lisa bekräftar ÖB:s tolkning av prestigens vikt:

L: Det tycker jag är riktigt viktigt, alltså det är väldigt viktigt. För känner man att ens omgivningen tycker det är onödig risk man tar ”a varför åker du dit, va onödigt” då förlorar man lite meningen. Men är det nått som samhället ser som betydelsefullt och att de, vad ska man säga, höjer uppgiften. Då höjer det ju uppgiften för mig också. Så för mig spelar det roll. (Lisa)20

Kopplat till försvarsmaktens fokus på att höja prestigen är också deras upplevelse av att känna sig motarbetade av media och de efterlyser en mer balanserad debatt (Göransson 2010:8). Detta går också igen hos flera av informanterna21. Exempelvis Filip beskriver media som att de bara bryr sig när det händer något tråkigt eller fel. De får bordellskandaler att se representativa ut och frossar i dödskjutningar (Filip). Bosse är inne på samma linje när han diskuterar medias reaktion på dödskjutningarna i Afghanistan:

B: Det vart nästan en kult som jag tyckte va lite, inte så lite vidrig, jag tyckte den var vidrig. (…) Expressen gjorde ju 20 sidor med reportage en av de första dagarna (efter) det hade hänt och sen tog man upp alla som hade omkommit i mission. Alltså, jag tyckte det var lite äckligt om jag ska vara ärlig. (Bosse)

Media beskrivs här av individer som har erfarenhet av missioner och delvis har påverkats av de händelser som tas upp. Genom den chimära och tendensiösa bild media upplevs ge tar ”den” formen av en nutida Krösamaja. Selektivt letande efter snedsteg och olyckor som sedan basuneras i sin mest sockrade och kontextbefriade form.