Förändrade sociala relationer

Flera av de effekter vi utifrån kvinnornas berättelser tolkat som effekter av vistelse i skyddat boende rör förändringar i nära sociala relationer. Dessa redogör vi för i det här avsnittet.

Partnerval

Respondenterna uppger att deras familjer hade för avsikt att välja partner åt dem eller godkänna den man de valt. En av kvinnorna har varit bortgift, berättar hon.

Idag har en av kvinnorna sambo och barn och två ingår i stabila kärleksrelationer.

De uppger att deras partners behandlar dem väl och att de valt dem av kärlek trots

att de inte uppfyller familjens krav och förväntningar. Att inget av paren delar etnisk eller religiös bakgrund sinsemellan har enligt respondenterna varit särskilt svårt för deras familjer att acceptera.

Att kvinnorna idag lever i relationer och familjeformer de själva valt förefaller till viss del vara en effekt av skyddat boende även om andra faktorer kan antas ha spelat in, t.ex. är uppbrottet i sig en avgörande faktor. Två av kvinnorna uppger att de aldrig ens hade tänkt att de skulle kunna välja partner själva innan vistelsen, särskilt inte någon med annan etnisk eller religiös bakgrund än de själva. Att vistelsen bidrog till att de idag ser sig som autonoma individer med eget värde och rättigheter framstår därför som en förutsättning för deras val. Då en av

respondenterna spekulerar kring hur hennes liv skulle varit om hon inte vistats i skyddat boende säger hon:

Barn hade jag väl garanterat haft och så, men inte att jag hade varit tillsammans med en svensk kille och definitivt inte … valt av ren kärlek.

Utan att det varit mer någon som man blivit påtvingad. Det hade liksom inte funnits utan det hade man ju fått utvalt.

Att skyddat boende tycks ha bidragit till stärkt självkänsla och självförtroende kan också ha påverkat deras partnerval. Den fjärde respondenten är för

tillfället ensamstående, hon beskriver att en anledning till det är att hon har svårt att välja män som behandlar henne väl till följd av sina erfarenheter. En anledning kan tänkas vara att hon ännu inte uppnått den grad av självkänsla att hon ser sig vara värd att behandlas väl. Även de andra tre kvinnorna uppger att de haft samma problem i sina partnerval tidigare och två av dem kopplar det till att de då hade lägre självkänsla. En kvinna säger:

Jag visste inte hur jag skulle hantera ett förhållande och hur en kille ska behandla mig. För om han slår mig eller kallar mig för fula saker så älskar han mig, för det är så jag hade växt upp. Jag träffade en kille som jag hamnade i ett förhållande med, som behandlade mig jättedåligt. Han behandlade mig bra, tyckte jag då men det var för att jag hade dålig självkänsla. Vi jobbade väldigt mycket med mitt självförtroende. /…/ Nu träffar jag en bra kille, som jag lever med, en schysst kille. I början hade jag svårt att välja bra killar.

Familjerelationer – dubbelt utanförskap

Alla kvinnorna beskriver att uppbrottet och vistelsen i skyddat boende förändrat familjerelationerna och att de idag inte känner samma tillhörighet till familjen.

Samtliga uppger att de har kontakt med hela eller delar av sina familjer men de beskriver relationerna som ansträngda. Två av respondenterna uppger att de bara har kontakt med sina familjer vid speciella tillfällen som när någon blir sjuk eller har fött barn. En av dem gör undantag för en syster som hon menar är den

viktigaste och närmaste relationen i hennes liv. En av respondenterna har bara kontakt med sin mamma, de hörs ofta men hon beskriver relationen som ytlig då hon känner sig tvungen att undvika samtalsämnen som kan aktualisera konflikter.

Den sista kvinnan har kontakt med hela sin familj men beskriver att relationerna är ansträngda och kompromissfyllda. Relationerna förefaller ofta ha

överbryggande karaktär, dvs. ytligare relationer med svaga sociala band vilka i

liten utsträckning bidrar med emotionella och praktiska resurser som gynnar hälsan (Rostila, 2012).

Innan uppbrottet kände de stark tillhörighet till sin familj, uppger de, trots att de utsattes för våld och förtryck. De kände samma tillhörighet en tid efter uppbrottet men i takt med att de förändrade sina tankemönster under vistelsen i skyddat boende förändrades det. Tre av kvinnorna beskriver att de kom att betrakta sig som tillhörande både ursprungsfamiljen/-gruppen och ”svenskarna” och/eller som att de står mitt emellan och inte hör hemma någonstans. Tillståndet beskrivs kunna vara en tillgång men också leda till känsla av utanförskap. Då en av respondenterna beskriver hur hennes förändring under vistelsen i skyddat boende påverkat henne säger hon:

Så då … man blir mer främling, alltså man får mer främlingskänsla med familjen. Samtidigt som man känner sig stolt. Man blir ensam samtidigt som man befinner sig mittemellan både i det svenska och i

(nationstillhörighet) samhället. Det är väldigt roligt att ibland hoppa till den här sidan och sen tillbaka till den här sidan. För det är mycket att välja emellan. Men ibland blir vägen till båda sidorna lång och då stannar man i mitten. Då känner man sig helt ensam, det är negativt.

Känslan av dubbelt utanförskap tycks ha förstärkts av att familjerna samtidigt började betrakta och behandla kvinnorna som att de inte tillhörde familjen på samma sätt längre. Att kvinnorna vistats bland svenskar och utvecklat eller börjat ge uttryck för individualistiska tankemönster uppfattas, enligt tre av kvinnorna, av deras familjer som att de övergett den egna gruppen och bytt tillhörighet från ”vi”

till ”dem”, svenskarna. Det kan bero på att individualism förknippas med

västerländska ideal. En kvinna berättar om hur hennes mamma ser på henne: ”Jag är inte längre (nationalitet) jag är svensk” och beskriver vidare att hon därför behandlas annorlunda nu. Att kvinnorna anses tillhöra ”dem” tycks omöjliggöra samtidig tillhörighet till ”vi” i familjens ögon, de betraktas som en sorts outsiders i den egna familjen.

Känsla av dubbelt utanförskap återkommer i alla kvinnornas berättelser. Deras beskrivningar av känslan tyder på att den kan vara en orsak till att samtliga även fortsatt lider av psykisk ohälsa. Det stämmer också väl med teorier om risk- och skyddsfaktorer då känsla av utanförskap är en riskfaktor för hälsan (Rostila, 2012;

Almquist, Brolin, Låftman & Östberg, 2012). En kvinna med sömnbesvär berättar om sina nattliga tankar som ger ångest och nedstämdhet:

Då inser jag helt plötsligt att jag inte är med dem längre. Och alla tankar kastar fram typ /…/ Jag kan inte längre vara med min familj och jag kan inte vara i det svenska heller. Jag är ändå blatte. Du vet mitt hår och min kropp förklarar ändå att jag är från ett annat land. Så det kan ta mig ner väldigt mycket ibland.

I våra respondenters fall tycks känslan av dubbelt utanförskap och alienation gentemot familjen delvis vara en effekt av skyddat boende. De beskriver att vistelsen medverkade till att de förändrades och det är denna förändring som gett upphov till att de inte längre upplever sig och anses tillhöra familjer i samma

utsträckning. Alla kvinnorna beskriver dock att de ”inte var” eller ”inte tänkte”

som sin familj innan vistelsen heller och att det var en orsak till den ursprungliga konflikten. Det förefaller därför som att förändringsprocessen i skyddat boende snarare förstärkt och tydliggjort familjemedlemmarnas inbördes skillnader än givit upphov till dem.

Det är möjligt att dessa känslor skulle ha uppkommit till följd av uppbrottet från familjen även om kvinnorna inte vistats i skyddat boende. Känslan av att stå

”mittemellan” som ger känsla av utanförskap och i förlängningen negativa hälsoeffekter har i tidigare studier visat sig vara vanligt förekommande bland personer med utländsk bakgrund som lever i ett samhälle olikt deras ursprungliga (se t.ex. Wikström, 2009 s. 64-65). Skyddat boende kan därför inte direkt

beskyllas för problemet men kanske har vistelsen bidragit till att känslan blivit mer påtaglig. Vistelsen i skyddat boende tycks utifrån respondenternas berättelser ha inneburit en snabb och genomgripande förändringsprocess vilket kan ha gjort det svårt för både individerna och omgivningen att hinna anpassa sig till de nya förutsättningarna.

Positiva effekter i familjen

Samtidigt som kvinnorna i stor utsträckning förefaller anpassa sig till familjen för att möjliggöra fortsatt kontakt förekommer också motsatsen. Respondenterna ger flera exempel som påvisar att vistelse i skyddat boende kan ge indirekta effekter i familjesystemen.

En förändring som två av kvinnorna upplever är att de i och med att de anses tillhöra ”dem”, svenskarna, har fått en ny status i familjemedlemmarnas ögon och därför ofta får rollen som expert och rådgivare inom områden som har med relationer, hälsa och det svenska samhällssystemet att göra. Upplevelsen av att kvinnorna nu tillhör ”dem” men samtidigt förstår ursprungsgruppen tycks möjliggöra förändringar i familjesystemen. En av kvinnorna berättar:

Till exempel om min syster har problem så måste jag prata med min mamma för jag är inte längre (nationalitet) jag är svensk. Så hon tar emot det på annorlunda sätt när jag pratar med henne än när det är andra som pratar med henne. För att hon vet att jag … det jag ser är rätt. Hon säger inte till mig håll käften, som hon sa förut. För att nu ser hon mig som en individ, men hon ser inte de andra som individer. Så hon skärper sig lite mer när det kommer från mig. Det är som om det kommer från en personal eller … för att jag är med dem du vet.

Att kvinnan av familjen betraktas som svensk tycks ge henne en annan status och därmed makt att påverka livssituationen för andra familjemedlemmar. Idag lever flera av hennes syskon självständiga liv med föräldrarnas tillåtelse tack vare hennes inflytande. En annan kvinna berättar att hennes syskon nu tillåts använda västerländska mediciner tack vare hennes inflytande.

Personal tycks kompensera för svaga/ dysfunktionella familjerelationer Ett av våra mer överraskande resultat är att samtliga fyra kvinnor uppgav att personal från skyddat boende fortfarande utgör en av de viktigaste personerna i deras liv trots att det var åratal sedan de hade en formell klient-/hjälparrelation.

Tre av våra respondenter uppgav att de ringer ”sin” personal först om de behöver hjälp eller vill dela något stort som hänt. Det tycks dock inte nödvändigtvis innebära att de är beroende av dessa personer i sin vardag. I tre av fyra fall tycks de snarare ge en sorts grundtrygghet. Att personal idag utgör en grundtrygghet kvinnorna önskat men inte fått från sina föräldrar förefaller utifrån kvinnornas berättelser vara en effekt av vistelse i skyddat boende som bidrar till hälsa och förmågan att stå på egna ben.

Två av kvinnorna beskriver att de kontaktar ”sin” personal i situationer då de behöver hjälp, råd eller stöd i särskilda situationer men att det sker sällan. En kvinna berättar om ett tillfälle då ”hennes” personal hjälpte henne ordna bostad i en akut situation: ”Jag fixar resten och hon vet att jag gör det. Men hon kommer bara och hjälper till på traven.” För dessa kvinnor verkar det som att personalens nuvarande funktion är att vara en livlina som de vet finns där när eller om de behöver dem. Personalens roll förefaller inte vara avgörande men ändå viktig i deras liv.

En annan av respondenterna har tät kontakt med en kvinna som var hennes kontaktperson på boendet. Respondenten beskriver relationen som nära och jämför den med en relation mellan en mor och en vuxen dotter:

Jag har så svårt att se henne som min f.d. kontaktperson. För det är verkligen som … Det skulle kunna vara min mamma liksom. /…/ Hon kommer alltid på mina födelsedagar och hon kommer alltid på barnens födelsedagar. Bjuder hem oss på middag och … Det är så här naturligt. Hon har en son också som är 22. Så han har ju alltid kallat mig för storasyster (skratt).

Inte heller hon beskriver ett stort stödbehov. Relationen förefaller istället ha övergått i en kompensatorisk familjerelation som ger henne emotionella resurser som trygghet och känsla av samhörighet. Relationen tycks vara viktig i hennes liv men hon beskriver inte att hennes liv står och faller med den. Vi tänker att hennes förhållningssätt liknar hur vuxna människor ofta förhåller sig till sina föräldrar.

Att professionella fortfarande anses viktiga efter så lång tid trots att kvinnorna idag klarar sig utan dem kan tänkas bero på den specifika situationen.

Relationerna tycks i många hänseenden kompensera för svaga eller

dysfunktionella familjerelationer genom att ge socialt kapital av både materiellt och emotionellt slag som påminner om de resurser föräldrar ofta ger vuxna barn, så som förutsättningslös hjälp och stöd i akutsituationer. Relationerna verkar under vistelsetiden ha övergått från den traditionella förbindande

klient-/hjälparrelationen till att få mer sammanbindande karaktär av det slag som ofta förekommer mellan familjemedlemmar. Dessa relationer bidrar med

praktiska resurser men framför allt verkar det vara känslan av trygghet som är viktig för kvinnorna. Bara vetskapen om att de har uppbackning, att personalen

”finns där”, verkar vara central. Det är en skyddsfaktor som kan bidra till att reducera stress och därmed inverka positivt på deras hälsa (Rostila, 2012 s. 191).

Den sista kvinnan uppger också att personal är viktiga för henne men för henne tycks personalens roll vara en annan än i övriga respondenters liv. När vi frågade henne hur ofta hon vill kontakta dem svarade hon: ”Varje dag för fan! Hela tiden, bara småsaker; hallå vad gör du? Okej, puss, hej.” Hon uppger att hon har stort

behov av emotionellt- och praktiskt stöd och inte skulle klara sig utan dessa relationer. När vi frågade henne om personalens roll i hennes nuvarande liv svarade hon:

Vad ska jag säga till dem, hallå … Alltså snälla jag ska inte ens gå in på det. /…/ Jag bara ”Hanna jag måste gå, jag måste till sjukan. Vem ska hämta mig, jag kan inte gå på mina ben”. Hon bara; ”Jag är där snart, jag kommer ikväll”. Och födelsedag, vem firar jag födelsedag med om jag inte skulle firat med Carin, vem skulle jag firat med, mig själv? Eller att julen till exempel, Hanna bjöd över mig på julafton. /---/ Ja jag har allt och tacka dem för. Du vet … man kan inte jämföra, det är liksom … Även om de inte varit där så har de varit där.

För henne tycks relationerna till personal inte bara kompensera för den

grundtrygghet föräldrar kan ge vuxna barn. Personalen förefaller utifrån hennes beskrivning vara avgörande för att hennes vardag ska fungera. Det ger hon flera exempel på, bl.a. då hon berättar om sina försök att hantera sitt psykiska mående:

Jag kunde typ ringa Hanna … Och jag fick så ont i magen för att jag grät.

Och hon kan inte göra någonting över telefonen egentligen. Hon bara; ”Ut ur sängen, du måste röra på dig.” Jag bara; ”jag kan inte, jag är förlamad”.

”Du måste upp från sängen” du vet så här … ”Det går inte, det går inte”.

Man är … huvudet är helt kaos.

På flera sätt verkar vistelsen för henne ha resulterat i att hon blivit beroende av personal istället för av sin familj snarare än att hon rustades för ett självständigt liv. En anledning till det kan vara att hon flyttade från boendet innan hon var

”redo” som vi beskrivit tidigare.

En effekt av vistelse i skyddat boende tycks alltså vara att kvinnorna etablerat varaktiga relationer till personal från skyddat boende. Dessa relationer ger långsiktigt stöd och trygghet som till viss del kompenserar för

svaga/dysfunktionella familjerelationer. Det har konstaterats i tidigare rapporter att långsiktigt stöd är nödvändigt för att hjälpen som tillhandahållits under vistelsen i skyddat boende inte ska bli bortkastad samt att skyddade boenden ofta tillhandahåller detta stöd ofinansierat (Länsstyrelsen i Stockholm, 2008). Vårt resultat påvisar dessutom att sådana stödinsatser kan fortgå under en lång tid samt att stödet kan tillhandahållas utanför arbetstid och i vissa fall fortgår långt efter att anställningen på det skyddade boendet upphört. Att erbjuda den här typen av insatser och långsiktiga relationer till utflyttade ingår inte i personalens

arbetsuppgifter, kvinnorna är utskrivna och boendet får ingen ersättning för dessa insatser. I ett fall har personalen dessutom avslutat sin anställning för många år sedan. Det innebär att professionella ger det här stödet på sin fritid.