Sammanfattning

I det här avsnittet sammanfattar vi tidigare avsnitt och knyter samman resultatet i en samlad analys utifrån teorier om återhämtning samt risk- och skyddsfaktorer.

För tre av studiens fyra respondenter förefaller skyddat boende ha medverkat till återhämtning. De beskriver att vistelsen innebar en förändringsresa där de började

”tänka annorlunda” och till följd av det började må bättre. Två av dem uttrycker det som att de blev helt andra, starkare, personer. Utifrån Topors (2004)

beskrivning av återhämtningsprocesser från psykisk ohälsa förstår vi deras upplevelse av förändring som en återhämtningsprocess där de i relation till omgivningen (åter)tog makten över sina liv genom att omdefiniera synen på sig själva, sina erfarenheter och sina psykiska symptom. För de som innan vistelsen betraktade sig själva enbart som delar av ett kollektivt familjesystem tycks

omdefinieringen ha inkluderat att börja tänka på sig själv som en autonom individ med eget värde och rättigheter. Det gav att de kunde se det våld och förtryck de utsatts för som våldsbrott vilket i sin tur gav att de kunde betrakta reaktioner så som traumasymptom som normala reaktioner på en onormal situation. I processen stärktes deras självkänsla och självförtroende och de utvecklade emotionella-, praktiska- och sociala färdigheter som idag hjälper dem hantera kvarvarande psykiska symptom och stärker förmågan att stå på egna ben och leva det ”vanliga liv” som var deras mål med uppbrottet från familjen.

Denna återhämtningsprocess förstår vi som grunden för senare effekter. De tre i högre grad återhämtade respondenterna beskriver att processen resulterade i att den psykiska ohälsan avtog och att den utvecklingen fortsatt efter vistelsen. Det stämmer väl med teorier om återhämtning som beskriver vägen mot bättre hälsa som en individuell resa med både med- och motgångar som ändå ständigt leder uppåt (Ibid). Vi bedömer att två av dessa tre respondenter idag uppfyller kriterierna för att anses återhämtade utifrån en social definition av begreppet återhämtning där huvudsaken är att kvarvarande besvär inte hindrar individen i den dagliga livsföringen (Borg & Topor, 2008 s. 22). De står på egna ben och lever självständiga liv utan behov av stödinsatser och de beskriver att de

mestadels mår bra trots att de fortfarande upplever psykiska symptom ibland men dessa påverkar inte deras vardag. Den tredje respondenten bedöms ha kommit långt i sin återhämtningsprocess även om det är tveksamt om hon uppfyller kriterierna för att anses socialt återhämtad ännu. Hon står på egna ben i

bemärkelsen att hon klarar sin vardag utan hjälpinsatser från samhället men hon beskriver psykiska symptom så som ångest, sömnbesvär och ”psykossituationer”

vilka begränsar hennes vardagsliv då hon uppger att hon inte kan sova ensam och undviker vissa situationer som kan trigga ångest. Utifrån teorier om risk- och skyddsfaktorer kan utvecklingen förstås som att uppbrottet från familjen och vistelsen i skyddat boende medverkat till att vända en negativ process genom att eliminera ett flertal riskfaktorer ur kvinnornas liv och tillföra skyddsfaktorer. Att utsättas för våld och förtryck av viktiga vuxna, hotas med eller utsättas för tvångsgifte, icke fungerande skolsituation och svag självkänsla och svagt självförtroende är exempel på allvarliga riskfaktorer som alla kan ha medverkat till kvinnornas svaga psykiska hälsa och oförmåga att hantera vardagen

(Länsstyrelsen i Stockholms län, 2008). Uppbrottet och vistelsen i skyddat boende tycks ha påverkat många av dessa faktorer både direkt och indirekt. De fick skydd från våld och förtryck och stöd till en fungerande skolgång, de etablerade goda relationer till vuxna och jämnåriga, fick hjälp att stärka självkänsla och

självförtroende och stöd i att genomgå en återhämtningsprocess som förbättrade den psykiska ohälsan samt stärkte förmågan att stå på egna ben. Att många riskfaktorer ersattes av skyddsfaktorer kan antas ha bidragit till att hälsan och hanteringsförmågan förbättrades samt till att de utvecklat fler viktiga

skyddsfaktorer. Idag har de utbildning, vänner de beskriver som nära och de lever i varaktiga kärleksrelationer. Två har också tillsvidareanställningar där de trivs och stabil ekonomi. Tillsammans kan dessa skyddsfaktorer ha bidragit till stärkt motståndskraft som gör att de idag klarar att leva ett ”vanligt liv” och uppger att de mestadels mår bra trots att det fortfarande finns allvarliga riskfaktorer i deras liv. Samtliga lider även fortsatt av psykisk ohälsa även om den avtagit och

samtliga beskriver också att de i olika hög grad upplever en känsla av utanförskap samt sorg och saknad efter sin familj.

Den sista respondenten verkar ha återhämtat sig i lägre grad än de andra och vistelsetiden i skyddat boende tycks inte ha bidragit till hennes relativa

återhämtning, i alla fall inte i någon större utsträckning. Hon beskriver inte, som de andra, att hon förändrades under sin tid i skyddat boende och hon uppger att hon fortsatt lider av allvarlig psykisk ohälsa. Hon förefaller också vara i behov av tät kontakt med personal från boendet för att härda ut och hantera både praktiska och psykiska problem. Det kan tolkas som att en effekt av skyddat boende för hennes del är hon blivit beroende av personal istället för sin familj. Utifrån teorier om risk- och skyddsfaktorer kan hennes utveckling förstås som att uppbrottet från familjen och vistelsen i skyddat boende medverkade till att bromsa men inte vända en negativ utveckling. En förklaring kan vara att uppbrottet och skyddat boende påverkade färre riskfaktorer i hennes liv. Hon fick skydd från våld och förtryck och stöd till en fungerande skolgång men hon etablerade inte goda relationer till vuxna under sin vistelse vilket tycks ha medverkat till att skyddat boende inte bidrog till återhämtning i hennes fall. Den brist på struktur, dvs.

trygghet och förutsägbarhet, hon beskrivit är också en riskfaktor som kan ha motverkat positiv- eller bidragit till negativ utveckling. Den kumulativa effekten av riskfaktorer ger sammantaget en riskfylld livssituation. Det kan förklara att hon utvecklat ett nytt socialt problem, missbruk. Trots den riskfyllda livssituationen lever hon i hög utsträckning ett ”vanligt liv” och klarar sin vardag med hjälp av professionellas stödinsatser. En orsak till det kan vara att hon utvecklat en starkare motståndskraft med hjälp av ett flertal viktiga skyddsfaktorer. Hon har klarat gymnasieutbildning och beräknar snart ta universitetsexamen, hon har en stabil boendesituation och har efter sin vistelse etablerat goda relationer till personal från det skyddade boendet som bidrar med viktiga resurser.

De individuella skillnaderna i återhämtningsgrad är svåra att förklara då de kan bero på en rad faktorer kring eller hos individer. Faktorer av betydelse tycks utifrån vår analys vara anknytning till personal samt upplevelse av en förutsägbar struktur under vistelse i skyddat boende. De tre som återhämtat sig i högre grad uppger att en tillitsfull relation till någon i personalen var viktigt i

återhämtningsprocessen, det var i relationer där de kände sig trygga och utvalda som förändringen skedde. Den i lägre grad återhämtade kvinnan uppger som ett skäl till att vistelsen för hennes del inte bidrog till återhämtning att hon inte fann någon i personalen hon ”klickade” med förrän i samband med att hon flyttade därifrån samt att hon hade behövt bättre struktur under sin vistelse för att känna sig trygg och kunna utvecklas. En ytterligare orsak skulle kunna vara individuella skillnader i problematik. Det är möjligt att den i lägre grad återhämtade kvinnan led av en annan typ av psykisk ohälsa redan i startskedet. Vi ser också ett

samband mellan grad av återhämtning och tid som förflutit sedan respondenterna

lämnade det skyddade boendet vilket indikerar att processen fortsatt efteråt.

Däremot ser vi inget samband mellan grad av återhämtning och vistelsetid i skyddat boende.

Uppbrottet och återhämtningsprocessen i skyddat boende kan ha medverkat till eller förstärkt en känsla av utanförskap och alienation gentemot familjen.

Omdefinitionsprocesserna innebar att kvinnorna kom att betrakta sig själva och världen på nya sätt. Deras nya världsbild tycks skilja sig mycket från deras tidigare vilken familjemedlemmarna i hög utsträckning fortfarande delar. Det verkar ha givit upphov till en upplevelse av skillnad som gör att de inte längre känner samma tillhörighet till familjen samtidigt som familjen upplevde förändringen som att de blivit ”svenska” och övergivit familjen och

ursprungsgruppen. Även den av de mer återhämtade respondenterna som redan tänkte individualistiskt samt den mindre återhämtade kvinnan upplever denna skillnad vilket tyder på att återhämtningsprocessen i skyddat boende inte ensam ger upphov till känslan. I deras fall tycks det främst vara familjemedlemmarnas reaktioner på uppbrottet och att de vistats bland svenskar i skyddat boende som bidragit till effekten. Det är troligt att kvinnornas förändring och

familjemedlemmarnas tolkning av uppbrottet och vistelsen samverkat till att familjerelationerna försvagats. Samtidigt tycks just känslan av alienation gentemot familjen gett kvinnorna status och makt i familjen som gör att de kan påverka förutsättningarna för andra familjemedlemmar. En indirekt effekt tycks kunna vara att hedersattityderna i familjen påverkats i någon mån. Känslan av utanförskap och alienation gentemot familjen verkar i kvinnornas berättelser vara en viktig orsak till att de även fortsatt lider av psykisk ohälsa, känslan av att inte längre tillhöra familjen i samma utsträckning tycks ge starka känslor av sorg, saknad och utanförskap som allvarligt inverkar på kvinnornas mående. Uppbrottet och vistelsen i skyddat boende tycks med andra ord ha medverkat till

återhämtning men samtidigt ha kostat kvinnorna en stor förlust vilken i sin tur medverkar till psykisk ohälsa. En kvinna sammanfattar denna paradox då hon säger: ”Vi har kommit så långt men ändå ingenstans!”