Många människor blundar istället för det de har sett för att slippa skapa en oro hos barnet. För att samtala med barn måste man ha en empatisk förmåga, kunskap i samtalsmetodik, och barnkompetens (http://www.w.lst.se, Hindberg, 2006, s. 116). Varför blundar man? Det är en viktig fråga. Varför gör man det? Är man rädd för vad som ska hända? Man kanske känner någon som blivit anmäld, därför struntar man att anmäla. Personen bortser pga. att den har tyckt synd om dem som varit inblandade. Det kan vara otroligt mycket som ligger bakom. Naturligtvis kan det skapa en oro hos barnet, men denna oro måste man verkligen bortse ifrån. Det viktigaste är ju ändå att barn får den hjälp de behöver. Ingen ska behöva må dåligt och fara illa. Sker det ingen förändring blir det svårt för barnet att gå vidare i vuxenlivet både socialt och kunskapsmässigt. Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Barnets bästa innebär vad som är bäst för just det barnet. Barn har rätt till ett liv, att gå i skolan och att tas om hand (http://www.rb.se, Att tänka på, 2003, s. 7). Jag som pedagog ska se varje individ, och precis som syftet var att få mer kunskap om hur jag ska kunna hjälpa till om jag möter ett barn som far illa besitter jag nu. Det är väldigt viktigt att ta till sig aspekter som nämns ovan, just för att prata med barn för att kunna hjälpa dem på bästa sätt. Pedagogerna belyser i undersökningen just dessa aspekter för att kunna samtala med barn. Därför är det väldigt viktigt att gå en utbildning för att få kunskap om detta. Sverige är ett relativt barncentrerat samhälle, där många arbetar professionellt med barn, vilket innebär att det finns mycket kunskap i samhället om barns behov och utveckling. Vårt land jobbar även med att barnets bästa ska komma i främsta rummet (Hindberg, 2006, s. 35 ff.). Desto fler människor ute i
samhället som besitter kunskap om barn gör det lättare att finna de barn som far illa och även hjälpa de på bästa sätt. Jag och säkert många andra hoppas att även detta förekommer i andra länder. Även om inte kunskapen finns hoppet om att människor ändå försöker göra något åt problemet.
Det är bättre att göra en anmälning för mycket än att ett barn som far illa inte fått hjälp och rättelse. Det är alltså bättre att anmäla än att inte anmäla. Hindberg skriver i sin bok att det saknas statistik om anmälningar för just barn som far illa. Det beror på att detta våld inte räknas (Hindberg, 2006, s. 16 ff.). Det är ofattbart att det går till på detta vis. Det viktigaste är väl ändå att barn får den hjälp de behöver så de inte hämmas i sin utveckling. Får barnet ingen hjälp kan det göra att hela livet blir förstört för ett barn som far illa. Finns det inte tillräckligt med fakta eller kunskap om fallet är det lättare att inte bry sig, fortsätter Hindberg (Hindberg, 2006, s. 16 ff.). Det finns alltid en stor risk att fakta eller kunskap saknas om barn som far illa, vilket beror på att ingen vill prata om barn som blir utsatta. Det är konstigt eftersom barnmisshandel och sexuella övergrepp är de allvarligaste problemen i samhället. Dessutom är våldet osynligt både i samhället och i hemmet (Hindberg, 2006, s. 16 ff.). Vad är det som är fel? Är det fel på rättsystemet? Kan de inte göra mer än vad de gör? Jo, det måste de kunna då detta våld inte räknas. Enligt min mening måste samhället arbeta ännu mer med detta om det ska ske en minskning. Sker ingen förändring är det så många barn som kommer efter i sin utveckling och får förstörda liv. Varför bortser människor från det? Vad är de rädda för? Samhället är så stressigt idag, att människor inte tror att det är så allvarligt som det är om de märker att ett barn far illa. Det är kanske en stressad person som utsätter ett barn för något, vilket gör att andra runt omkring tror det bara är en engångsföreteelse för personen var lite stressad just då. Det kan även vara som så att de som ser att ett barn far illa tror inte det är sant och tar därför inte tag i det. Naturligtvis är det ingen förklaring, då det är mot Sveriges lag att utsätta ett barn för misshandel, sexuellt utnyttjande eller vanvård. Jag och pedagogerna eller någon annan vet egentligen inte varför anmälningar inte görs, det går endast att spekulera.
Oftast är det pappan i familjen som är förövaren till våldet mot barnen, enligt Eriksson (2007, s. 9 ff.), men det förekommer även att mödrarna är förövaren. När det är någon som står nära blir konsekvenserna av det att barn förnekar det inträffande. Barnet är oroligt över vad som händer med sina föräldrar om det berättar vad som hänt. Likaså är det orolig över den lilla trygghet det har hos sina föräldrar. Detta gör att många fall inte uppmärksammas i samma utsträckning, vilket gör att det inte kan göras några anmälningar. Barn kanske inte kan berätta heller pga. barnet har ett funktionshinder eller tror att det som inträffat är rätt (Nilzon, 1999. s.17). Hur ska då någon få reda på att något har hänt? Ingen får veta, vilket gör att ingen
anmälning görs. Problemet blir inte synligt. Därför är det nog många anmälningar som inte görs. Eftersom problemet inte är synligt går det inte göra något för att en minskning ska ske. Om det saknas kunskap, hur ska det då kunna förändras? Därför är det viktigt att jag som pedagog i detta fall besitter kunskap för att just kunna fånga upp dessa barn. Mitt syfte med min undersökning var att öka kunskapen. Ingenting händer om det finns för få människor som besitter denna kunskap.