Malmö Högskola
Lärarutbildningen Individ & Samhälle
Examensarbete
15 högskolepoäng
Hur kan man som pedagog hjälpa barn som far illa?
- En intervjustudie med pedagoger i förskolan och i de tidiga skolåren
How can a teacher help children who are mistreated?
- An interview study with early childhood teachers
Författare:
Sara Jönsson
Lärarexamen 210 hp Handledare: Katja Hultgren
Samhällsvetenskap och lärande Examinator: Jan Anders Andersson 2008-06-04
Sammanfattning
Mitt syfte med mitt examensarbete har varit att få mer kunskap om hur jag som pedagog ska gå tillväga ifall jag möter ett barn som far illa. Jag utgick från endast en fråga: Hur kan man som pedagog hjälpa barn som far illa? Jag valde att använda mig av kvalitativa intervjuer för att få svar på min frågeställning. Jag har även använt mig av litteratur om ämnet, Internet, och Lpo94. Intervjuerna gjorde jag med nio pedagoger för att få fram mitt resultat. Undersökningen gjorde jag på en F-4 skola, en F-5 skola och på tre förskolor i norra Skåne.
Enligt Lpo-94 skall pedagogen tillgodose varje individs behov, vilket även gäller om någon far illa (Lpo94). Utav min undersökning har jag fått fram att pedagoger måste vara lyhörda som pedagog. En misstanke måste tas på allvar och det är bättre att göra en anmälan för mycket än en för lite. Det är också viktigt att skapa en trygghet hos barnet och att berätta för barnet att det inte är barnet som gör fel. Pedagogen måste även tydliggöra för föräldrarna att enligt svensk lagstiftning måste en anmälning göras om ett barn far illa. Vid minsta misstanke skall enhetschefen kontaktas. Därefter anmäler denne till socialen. Slutsatsen utav min undersökning är att det finns många barn som far illa ute i samhället. Det kan bero på mycket, men en orsak kan vara att våld mot barn inte alltid räknas. De flesta människor vill nog se en minskning av våld mot barn och även vara med att förebygga på något vis.
Nyckelord:
Innehållsförteckning
Inledning... 6
Syfte och frågeställning... 8
Bakgrund – barn som far illa... 9
Barnmisshandel ... 9
Sexuella övergrepp på barn ... 11
Vem utför dåden? ... 12
Tecken hos barn som blir utsatta... 12
Vem berättar barnet för? ... 13
Våldets konsekvenser... 15
Anmälningsplikt ... 17
Allmänhetens anmälningsplikt... 17
Socialtjänsten ... 19
Ansvar och sekretess för pedagoger... 19
Metod och genomförande... 22
Val av metod ... 22
Undersökningsgrupp ... 22
Forskningsetik ... 23
Genomförande... 23
Bearbetning av insamlat material... 26
Resultat... 27
Misstanke om att ett barn far illa... 27
Pedagogens och skolans ansvar... 30
Att anmäla ... 33
Kontakten med föräldrarna... 34
Slutsats och diskussion... 36
Pedagogen och barnet... 36
Varför blir det ingen förändring? ... 37
Efter undersökningen ... 39
Mitt framtida yrke ... 39
Fortsatt forskning ... 40
Självkritik ... 41
Källor och litteratur ... 43
Tryckta källor ... 43
Intervjuer ... 44
Elektroniska källor ... 44
Bilaga 1 ... 46
Hjälporganisationer för barn som far illa – ... 46
Mio-gruppen... 46
BRIS ... 46
Inledning
Min frågeställning är följande Hur kan man som pedagog hjälpa barn som far illa? Jag genomförde en kvalitativ undersökning i form av intervjuer av nio pedagoger. Under intervjuerna utgick jag även från misshandel, sexuellt utnyttjande och vanvård hos barn. Jag bestämde mig för att lägga en begränsning här, för att det idag tyvärr finns fler barn som far illa. Mycket av det syns inte. Elever som far illa kan även vara de som blir mobbade. Jag valde att inte gå in på detta, även om det är ett stort ämne som jag har kännedom om. Jag har alltid haft ett stort intresse för frågor som just rör barn som far illa samtidigt som det berör mig djupt. Jag tyckte det därför kunde vara intressant att jag som nyexaminerad pedagog få mer kunskap om hur man går tillväga i just dessa frågor.
Idag är det många barn som blir misshandlade, sexuellt utnyttjande eller vanvårdas ute i världen. Det är hemskt att det inte får ett slut därför har jag undersökt hur pedagoger ska kunna hjälpa barn som far illa. Enligt BRIS sker det mesta våldet i familjen (se bilaga). Både misshandel och övergrepp har ökat kraftigt. Under 2000-talet har många hört av sig om problem med psykisk ohälsa. Detta omfattar självdestruktivitet, självmordsproblematik och ätstörningar. Det är inte särskilt många som ringer till BRIS om sorg ( BRIS-rapporten, 2007, s.14 ff.). Det är viktigt att göra allt som människa om något sådant uppmärksammas. I skolans värld finns pedagogen för eleven, och allt görs för barnets bästa. Som pedagog ska man se varje individ och tillgodose dess behov. Alla är lika mycket värda (Lpo94).
” Människolivets okränkbarhet, individens frihet och integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor och män, samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som skolan skall gestalta och förmedla.” (Lpo 94, Lärarens handbok s. 9).
Det är väldigt viktigt för min framtida yrkesroll att kunna hjälpa de barn som far illa för om inte allt står rätt till får de inte den kunskap de behöver i skolan. Pedagogen ska tillgodose varje individs behov (Lpo94). Först och främst är det viktigt att göra en förändring om någon misstanke kommer. Sker det ingen förändring blir det svårt att gå vidare i vuxenlivet både socialt och kunskapsmässigt. Barnets bästa ska alltid komma i främsta rummet. Barnets bästa innebär att man gör vad som är bäst för just det barnet. Barn har rätt till ett liv, att gå i skolan och att tas om hand (http://www.rb.se/, Att tänka på, 2003, s. 7). När ett barn far illa riskeras
dess personliga utveckling att skadas då barnet utsätts för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar, eller om någon försummar att tillgodose barnets grundläggande behov (Att tänka på, 2003, s. 7). Det finns barn som fortsätter att fara illa under sin skoltid om det inte sker någon förändring tidigt. Detta leder naturligtvis till att barnet mår ännu sämre och kan inte koncentrera sig på skolan.
Syfte och frågeställning
Syftet med undersökningen är att få mer kunskap om hur jag som pedagog kan gå tillväga om jag möter ett barn som far illa. Det gjorde jag för att det är ämnen som alltid har berört mig väldigt mycket, och jag vill veta hur jag kan hjälpa de barn som är utsatta. Idag kommer det ständigt upp nya fall i massmedia som just berör barn som far illa. I Uppsatsen tar jag upp pedagogers syn på hur man går tillväga med ett barn som far illa, hur man arbetar med det på olika skolor, och vad lagstiftningen säger.
Bakgrund – barn som far illa
Här nedan ska jag behandla en bakgrund kring barnmisshandel och sexuellt utnyttjande.
Barnmisshandel
Aga fanns tidigare, men förbjöds 1979. Tidigare ansågs aga vara nödvändigt för att barn skulle utvecklas till välfungerande samhällsmedborgare. Det var även då föräldrars plikt att slå sina barn. Barn skulle lyda och samtidigt inte ha egna åsikter. Idag ses det inte som ett mål för uppfostran att barn ska tiga och lyda (Hindberg, 2006, s.28 ff.).
”Aga innebär användandet av fysisk styrka för att orsaka smärta eller obehag i syfte att disciplinera, kontrollera och ändra ett barns beteende i uppfostringssyfte” (Hindberg, 2006, s.28 ff.).
Under 1900-talet har synen på barn som självständiga individer med egna rättigheter fått ett starkt genomslag. Organisationen Rädda Barnen har arbetat mot aga i många år. De var aktiva
i kampanjen under 1970-talet som ledde till att Sverige blev det första landet som förbjöd användning av aga. Efter det har Rädda Barnen fortsatt att hjälpa även fler länder att förbjuda aga (Hindberg, 2006, s.28 ff., http://www.rb.se).
Enligt undersökningar från Barnmisshandelskommittén förekommer våld oftare i familjer som har det svårt ekonomiskt. Även de vuxna som agats själva gör detta oftare på sina barn (Hindberg, 2006, s 31 ff.).
Det finns länder som är ganska positiva till aga om man jämför med Sverige. Varför är då attityderna till aga så negativa i Sverige? Första förklaringen kan man finna i Sveriges historia, där Sverige är ett fredligt land och inte har varit i krig på över 200 år. Det är främmande för svenskarna att lösa nationella eller internationella konflikter med våld. I Sverige finns det en tradition att lösa konflikter med överläggningar och avtal, vilket gäller t.ex. i arbetslivet. Vårt land har dessutom kommit långt när det gäller jämställdhet mellan kvinnor och män. Kvinnor har idag en ganska stark roll både i familjen och i arbetslivet (Hindberg, 2006, s. 35 ff., http://www.rb.se). Sverige är även ett relativt barncentrerat samhälle där många arbetar professionellt med barn vilket innebär att det finns mycket
kunskap i samhället om barns behov och utveckling. Vårt lands lagstiftning har även ändrats för att markera att barns bästa ska komma i främsta rummet när det gäller vårdnad. Detta har syftat mest till pappors roll utav dessa förändringar. Huvudregeln idag är gemensam vårdnad och då uppmanas pappor till att ta ut mer av föräldraledigheten. En känslomässig bindning mellan pappa och barn kan leda till en minskning av aga (Hindberg, 2006, s. 35 ff.,
http://www.rb.se). Det är svårt att se om något barn far illa, därför är det vanligt att det går så långt som till när barnet går i skolan, och då börjar problemen synas. Då är det ju fler som ser vad som pågår (Hindberg, 2006, s. 124).
Polisanmäld misshandel av barn i åldern 0-6 år har ökat kraftigt i Sverige under 1900-talet. Brott som begåtts av en förövare som har någon relation till barnet har mer än fyrdubblats mellan åren 1990 och 1998. Den största delen av den polisanmälda barnmisshandeln orsakar lindriga fysiska skador eller inga dokumenterade skador alls. De allvarligaste skadorna kan faktiskt vara av psykiskt art (Barnmisshandel, Brottsförebyggande rådet, 2000, s. 7 ff.).
Vilka barn menar man när man använder begrepp som barnmisshandel, barn som far illa, utsatta barn etc.? Det finns många saker som kan kopplas till detta. Kommittén mot barnmisshandel säger att det är när en vuxen utsätter ett barn för fysiskt eller psykiskt våld, sexuella övergrepp, kränkningar eller försummar att tillgodose barnets grundläggande behov (http://www.shn.dk/artiklar/778.html). Det finns ändå ingen riktigdefinition om vad barnmisshandel är. Istället är det viktigt i olika sammanhang att vara tydlig med vad man menar eftersom det är lätt för missförstånd. All forskning inom detta tyder på att olika yrkesgrupper såsom socialtjänsten, hälso- och sjukvård har olika syn på detta (Hindberg, 2006, s. 21 ff.). Det finns två typer av misshandel som är fysisk misshandel och psykisk misshandel:
1) Fysisk misshandel: är när en vuxen slår barnet med eller utan något föremål. Den vuxne nyper, sparkar, knuffar, kastar, skakar, luggar, river eller biter barnet. Det kan även vara om man trampar eller stampar på barnet eller tvingar in föremål i barnets mun. I denna sorts misshandel inräknas också att förgifta, bränna, skålla, riva, försöka dränka eller kväva barnet (Barnmisshandel, Brottsförebyggande rådet, 2000).
2) Psykisk misshandel: orimligt hårda bestraffningar, förlöjligande kritik, hån,
nedvärdering, avvisande, utfrysning, orimliga krav eller konstant vägran att lyssna på ett barns synpunkter. Det är även om ett barn tvingas att se eller höra våld i sin närmiljö eller leva i en miljö där våld eller hot om våld ofta förekommer. (SOU
2001:72, s.24 ff.) De allvarligaste skadorna kan vara av psykisk art (Barnmisshandel, En kartläggning, 2000, s. 19).
Sexuella övergrepp på barn
Både internationell och nordisk forskning visar att mäns våld mot kvinnor ofta är kopplat till mäns fysiska och sexuella våld mot sina eller andras barn. Det visar sig att mellan 20 % och 70 % av de barn vars pappa misshandlar mamman är själva utsatta. Oftast är det pappan i familjen som är förövare till våldet mot barnen, även om det förekommer hos en liten del hos mödrarna också. I många studier visar det sig att barn blir utsatta för sexuella övergrepp samtidigt som mammorna i hemmet blir utsatt för våld ( Eriksson, 2007, s. 9 ff.).
Sexuella övergrepp är enligt lagstiftning när en vuxen utnyttjar ett barn och dess beroendeställning för sina egna sexuella och andra behov, utan hänsyn till den skada barnet får utav det inträffande. Det kan omfatta allt från ord, beröring med eller utan främmande föremål, till oralt, analt eller genitalt samlag. Barnet kan inte ge utryck för sin vilja utan ansvaret ligger helt på den vuxne (Glingvall - Priftakis, 1989, Larsson – Swärd, 2001, s. 16). Handlingen som görs kränker barnets integritet (Att tänka på, 2003, s.7).
Den vuxen som har ett varaktigt sexuellt intresse för barn är pedofil. Om samma medlemmar i en familj har sexuellt umgänge är det incest (http://www.paihdelinkki.fi). Den 1 april 2005 kom det en ny sexualbrottslagstifning i Sverige (http://www.rsci.nu/lagar.htm).
Enligt 1§ i Brottsbalken om sexualbrott innebär sexuellt utnyttjande:
”Den som genom våld eller genom hot som innebär eller som för den hotade framstår som trängande fara tvingar någon annan till samlag eller till annat sexuellt umgänge, om gärningen med hänsyn till kränkningens art och omständigheterna i övrigt är jämförlig med påtvingat samlag.” ( Sveriges lagar, 2005)
Enligt Larsson- Swärd är det är ovanligt att just pedagoger går vidare om de finns misstankar om sexuella övergrepp på barn. Vad beror det på? Larsson - Swärd tror att det är för att det är svårt att upptäcka barn som far illa. Barnens signaler når inte fram till pedagogerna, och litteraturen som finns om forskning på området inte läses. Det finns alltså inte tillräckligt kunskap om området (Larsson - Swärd, 2001, s. 7 ff.).
Vem utför dåden?
Ungefär en tredjedel av de anmälda är kvinnor och drygt två tredjedelar är män. I jämförelse med andra brottstyper utgör kvinnor en relativt stor del. Oftast är de föräldrar som utför dåden arbetslösa, studerande eller förtidspensionerade. Misshandel beror även mycket på familjens ekonomiska situation (Hindberg, 2006, s. 45 ff., Ekelund & Dahlöf, 2005, s. 73 ).
Det är ännu vanligare med en polisanmälan av misshandel i en familj där föräldrarna är skilda. Det är vanligast att förövarna till offret är deras biologiska föräldrar. Risken för att bli utsatt för misshandel är större hos de yngre barnen. Detta för att de har svårt att förstå vad som händer, och vad som är rätt eller fel (Hindberg, 2006, s. 45 ff.). Det är ganska vanligt att föräldrarna inte har någon förklaring till hur skadan på barnet har uppkommit. Berättelsen om det inträffande kan även vara orimlig. Barnet och respektive föräldrar kan ge olika versioner om det inträffande. Ibland läggs skulden även på någon annan och/eller vård söks för sent. Föräldrarna kanske även påstår att deras barn lätt råkar ut för olyckor, eller så söker de för något annat än själva skadan (Hindberg, 2006, s. 154 ff.).
Tecken hos barn som blir utsatta
Det är olika reaktioner hos olika barn. Det beror bl.a. på barnets ålder och när det sexuella utnyttjandet börjar (Larsson - Swärd, 2001, s. 46 ff.). Övergrepp på barn i familjen startar oftast i förskoleåldern (Kjellgren, 1995, s. 9). Det finns både fysiska, medicinska tecken och även psykosociala tecken:
1) Fysiska och medicinska tecken: svårigheter att sitta eller gå, blåmärken som är svåra att förklara, rodnader, skador, flytningar, eller blödningar i underlivet på flickor. Förstorad ändtarm hos pojkar, vilket ses under läkarundersökning. Det kan även vara ömhet, klåda eller infektioner i underlivet. Upprepande urininfektioner eller veneriska sjukdomar. Även barns egna berättelser om att ha blivit utsatta.
2) Psykosociala tecken: förlust och tillit till vuxna, eller allmänna anpassningssvårigheter. Barnen kissar eller bajsar på sig. Rädsla för kroppskontakt. Barnet kan regrediera genom att gå tillbaka till ett tidigare utvecklingsstadium, t.ex. börja suga på tummen eller tala babyspråk. Barnet kan visa depression och skära sig
själv eller göra sig illa på något annat sätt. Barnet kan vara utåtaggerande, visa ilska, komma ofta i konflikt, slå och bråka. Det kan finnas en stark fixering vid sexuella lekar i ord och handling (Larsson – Swärd, 2001, s. 46 ff.). Barnet kan onanera intensivt. Detta kan ibland uppfattas som tvångsmässigt. Tecken kan även vara barn som visar överdrivet intresse för vuxnas sexliv. De barn som utsatts för övergrepp under en längre tid utvecklar ofta mekanismer för spänningslindring av stress. Det kan även förekomma stark rädsla och ångest hos barnet (Larsson – Swärd, 2001, s. 46 ff.). Andra symtom förekommer också som, att barn är extra känsliga för lukter. Barn har ont i magen, huvudvärk, matvägran, eller aptitlöshet. Barnet kan ofta ha sömnsvårigheter och drömma mardrömmar. De kan vara extra känsliga för mörkret och vågar då inte sova ensamma. Barnet kan även vara rädd för manliga vårdare eller manlig förskolepersonal. Hos tonåringar kan det vara svårt med kontakten med det motsatta könet. De kan vara utvecklade sexuellt långt över det normala för åldern. Tröstätning och anorexi förekommer. Liksom även droger och prostitution. Ibland kan detta leda till självmord (Larsson - Swärd, 2001, s. 48). De barn som är utsatta är ofta sorgsna och har ingen glädje alls. Det kan finnas en ilska som kan vändas mot en själv och då skada sig själv (Kjellgren, 1995, s. 14).
Vem berättar barnet för?
Det visar sig att barn har svårt att berätta om våld och övergrepp. Eftersom så är fallet leder detta till att det blir svårt för polis, socialtjänst och barn- och ungdomspsykiatri att utreda detta om det finns misstankar om misshandel. Att barn har svårt att berätta är ett av skälen till att många anmälningar läggs ner. Barn som inte har någon möjlighet att berätta är de yngre barnen, likaså barn med funktionshinder samt, barn som talar dålig svenska. Barn har ingen förståelse om att ha flera känslor i en och samma situation förrän i 5-12 års ålder. Därför har de svårt att förstå vad som är rätt eller fel. Barn börjar inse att både positiva och negativa känslor kan finnas med i samma situation. De som är äldre har större kunskap om sitt känsloliv och uppvisar större känslomässig variation. Alla barn går igenom en lång process mot personlighetsmässig och känslomässig mognad (Nilzon, 1999. s.17). De äldre kanske inte vågar eller vill berätta (Hindberg, 2006, s. 112 ff.) Personer i omgivningen måste då reagera redan vid misstanke om något barn utsätts för psykisk eller fysisk misshandel ( Hindberg, 2006, s. 11). Men det finns sätt som gör det lättare för barn att berätta. De kan exempelvis
göra teckningar om det de varit med om. Här kan de få ut många av sina känslor och om vad det är som egentligen har inträffat. Teckningarna kan ibland vara svåra att tolka, men pedagogen måste ta till sig alla misstankar som finns (Larsson – Swärd, 2001, s. 45).
Barn berättar sällan spontant om det är någon som barnet har en relation till som utfört dådet. Det är mer vanligt att de berättar om det har varit någon okänd, och dessutom förväntar de sig stöd från omgivningen. Förövaren säger till barnet att inte berätta, att det är deras hemlighet. Barnet blir så påverkat utav detta att det uppkommer en rädsla. I fall det är en person som barnet har en relation till använder förövaren oftast våld för att barnet ska vara tyst. Vissa barn vågar inte berätta för att det finns en rädsla för hotelser om bestraffningar, känslor av skuld och skam. De är även rädda för att bli övergivna. Det finns även de barn som vågar berätta. De väljer ut en person som de litar på, som kan vara en vuxen som arbetar med barn. De vänder sig kanske till skolhälsovården, skolkurator eller skolpsykolog ( Kjellgren, 1995, s. 9 ff., http://www.paihdelinkki.fi). De har strängare sekretess än pedagoger. Dess mål är att:
• att följa elevers utveckling och hälsa
• få eleverna att förstå att man kan påverka sin hälsa genom sitt levnadssätt • att stödja och hjälpa elever med särskilda behov
• vara tillgänglig i så stor utsträckning som möjligt för eleverna och deras föräldrar • verka för kvalitetsutveckling inom skolhälsovården
• samverka inom stödteamet (http://www.globen.nu).
Barnet kan även ha försökt att berätta för sin mamma om det är pappan som är förövare. Mamman förstår inte riktigt, vilket kan ha många orsaker. Hon orkar inte ta tag i det osv. För en del finns det inte möjlighet för att berätta i senare ålder. Det är viktigt som ”åhörare” i sådana här fall att anteckna i efterhand vad barnet sa, inte vara rädd för att ställa följdfrågor, lova aldrig barnet att detta kan stanna mellan er, och utgå ifrån att du behöver diskutera med någon annan hur man på bästa sätt ska hjälpa barnet. Förekommer det skador på ett barn är det viktigt att detta utreds och händelserna kring skadorna blir klarlagda (Kjellgren, 1995, s. 9 ff.)
Vuxna som under sin uppväxt blev utsatta för misshandel, sexuellt utnyttjande eller vanvård ställer sig frågor som: Varför var det ingen som såg något? Varför var det ingen som gjorde något? I de flesta fallen har det varit någon som känt till det men ändå inte gjort något. Det kunde vara både föräldrar, någon annan närstående eller lärare som kände till händelserna
men ändå inte gjorde något. Mamman trodde inte det om sin nya kärlek, socialen gjorde inget åt familjehemmet, eller rektorn trodde inte att det fanns lärare som luggade sina elever. Bland de äldre barnen finns det barn som pratar med sina kompisar om det inträffande. De vågar inte vända sig till vuxna, skolsköterska, polis, osv. (Hindberg, 2006, s. 15 ff., http://www.rb.se).
Människor håller gärna tyst om brott inom familjen, vilket gör att barnet till slut börjar tvivla på sin egen verklighetsuppfattning. Barn är beroende av sina föräldrar för sin överlevnad och berättar därför inget som kan göra att deras lilla trygghet tas ifrån dem. Många barn skyddar och försvarar ofta sina föräldrar. Barn förnekar ofta det som inträffat, för de vill inte kännas vid det. De kan även känna en skuld och skämmas för det de tror om sina föräldrar. Tyvärr visar det sig också att barn oftast inte har någon de känner tillit till för att prata om det inträffande (Hindberg, 2006, s. 114-115).
Våldets konsekvenser
Att bli misshandlad kan leda till allvarliga konsekvenser både på lång och kort sikt. Förutom fysiska skador kan det påverka den psykiska såväl som den emotionella, kognitiva och sociala utvecklingen. Konsekvenserna blir så allvarliga eftersom de oftast är kombinerade med andra problem. Ett misshandlat barn kan ha allt från blåmärken, vilket är det vanligaste tecknet på misshandel, till avslagna ben i skelettet och hjärnskador. De vanligaste skadorna har orsakats av slag och sparkar, bränn-, skållningsstick-, skär- och bettskador förekommer och även skador pga. syrebrist och förgiftningar. Hos små barn kan skadorna ha orsakats av skakningar. Det är svårare att hitta de psykiska skadorna. De varierar beroende på faktorer som barnets ålder, typ av våld, hur länge misshandel pågått, förövarens relation till barnet, och barnets personlighet (Hindberg, 2006, s. 60 ff.).
MSbP (Münchhausen Syndrome by Proxy) är en speciell och ovanlig form av barnmisshandel som innebär att en förälder framkallar sjukdom eller förfalskar sjukdomssystem hos sitt barn. Detta kan ha dödlig utgång. Förövaren här är oftast mamman, som kväver eller förgiftar sitt barn. Att mamman oftast är förövaren beror nog på att hon är närmare barnet än någon annan när det precis är nyfött. Symtomen att det är denna misshandel är:
• barnets symtom har framkallats av en förälder eller någon som är satt i förälders ställe • barnet tas ofta till undersökning och behandling
• föräldern förnekar kunskap om symtomens orsaker
• akuta symtom försvinner när barnet skiljs från föräldern (Hindberg, 2006, s. 79 ff.,
http://www.nkmr.org).
Ofta låtsas barn att det inte är dem som utsatts för sexuella övergrepp. Några försöker sova när övergreppet sker. Andra barn försöker låtsas att den nedre delen av kroppen inte finns (Larsson – Swärd, 2001, s. 58).
Anmälningsplikt
Allmänhetens anmälningsplikt
Varenda människa som får kännedom om något som kan innebära att socialnämnden behöver ingripa för att skydda ett barn bör anmäla direkt (Bengtsson & Svensson, 2006, s.67, lagstiftning14 kap. 1§).
Det första en människa ska göra om misstanke om misshandel uppkommer är att ta bort barnet från den miljö där misshandeln kan ha skett. Barnet ska genast bli förflyttat till en barnklinik där barnet får undersökas (Hindberg, 2006, s. 164). Det sker samtal med barnet när det har tagits om hand. Sjukvården vill med detta samtal göra barnet tryggt i mötet, få information för att kunna ställa rätt diagnos, och information för att kunna skydda barnet, slutligen stödja barnet (Hindberg, 2006, s. 169).
Det finns flera lagar om hur våld mot barn ska hanteras. Misshandel mot barn regleras på samma sätt som våld mot vuxna i brottsbalken (BrB). Det finns en lag som är särskilt till vård av unga (LVU). Lagen kallas Lag av vård av unga och förkortas LVU. Ett barn kan omhändertas med stöd av LVU om barnets hälsa eller utveckling riskeras att skadas även om en förälder inte dömts för misshandel (Hindberg, 2006, s. 22).
Den centrala paragrafen i brottsbalken när det gäller misshandel finns i kap. 3 5 § om brott mot liv och hälsa:
”Den som tillfogar en annan person kroppsskada, sjukdom eller smärta eller försätter honom eller henne i vanmakt eller något annat sådant tillstånd, döms för misshandel till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter eller fängelse i högst sex månader” (Hindberg, 2006, s. 22 ff., Lag 1998:393, Sveriges lagar).
Under de sista tio åren har polisanmälningarna för barnmisshandel ökat mycket kraftigt. I de yngre åldersgrupperna har de ökat med 40 % och i de äldre med 80 %. Dock är det oklart vad ökningen beror på (Hindberg, 2006, s. 39 ff.).
Om man märker eller misstänker att ett barn utnyttjas sexuellt kan man anmäla till barnskyddsmyndigheten, vilket även kan göras anonymt. Enligt barnskyddslagen är man som
(http://www.paihdelinkki.fi). Många blundar gärna för eller bortförklarar tecken på att barn har blivit sexuellt utnyttjade eller misshandlade. Naturligtvis är detta en förstålig reaktion av något som berör en starkt. Man tycker det är svårt att närma sig och prata med barn. Vuxna är rädda att skapa en oro hos barnet. När man ska samtala med ett barn bör man ha empatisk förmåga, kunskap i samtalsmetodik och barnkompetens. Det behövs även allmän kunskap om barns behov och utveckling och om det enskilda barnets livssituation. Det ska även finnas tid för ett samtal (http://www.w.lst.se, Hindberg, 2006, s. 116)
Eftersom det är svårt att prata med ett barn som far illa, leder detta dessvärre till att färre anmälningar görs. Grunden till att inte anmälningar görs är osäkerhet. Misstankarna kan visa sig vara obefogade. Det kan vara på detta sätt, men det värsta är ändå om barnet är i fara. Vuxna kan vara rädda för att socialtjänsten förflyttar barnet någon annanstans som till fosterföräldrar eller liknande, det de vuxna inte ser är att det är ett bättre ställe (Hindberg, 2006, s. 128). De barn som far illa märks oftast inte förrän de börjar i skolan. Det kan bero på att då är barnen äldre och de kan berätta själva. Andra skäl är att det ställs högre krav på barn i skolan än i förskolan. Barn får pristera mer än vad de gjort i förskolan, och det är då det märks mer. Skolpersonalen diskuterar först det som inträffat innan de gör en anmälan (Hindberg, 2006, s. 129). Det finns inga direkta regler hur en anmälan ska göras. Den ska i varje fall tas emot, dokumenteras och behandlas av socialnämnden. Efter anmälan är gjord ska anmälaren kontakta föräldrarna och motiven till anmälan. Sedan bör ett möte hållas med socialtjänst, anmälare och föräldrar (Hindberg, 2006, s. 130). Socialtjänsten är den instans som har det yttersta ansvaret för att barn får den hjälp och det stöd som de behöver (Hindberg, 2006, s. 135). Det varierar från kommun till kommun hur mycket hjälp och stöd som finns för barn som behöver hjälp. I vissa kommuner finns det mer hjälp att få men i andra finns det nästan ingen alls (Hindberg, 2006, s. 145). Arbete mot våld måste ständigt pågå. Det måste ske på olika fronter genom opinionsbildning, personalutbildning, föräldrautbildning etc. ( Hindberg, 2006, s. 211). Ständigt måste det finnas hög uppmärksamhet på barnmisshandel, och att framförallt uppmärksamheten ökar. Många kan i så fall påminnas om att det är brottsligt att slå sina barn. Det är även viktigt att organisationer som BRIS och Rädda Barnen fortsätter sitt arbete (se bilaga) (BRÅ, 2000, s. 11).
Genom att övervaka de yngre barnen kan man som vuxen minska risken för utnyttjande. Yngre barn har svårt för att skydda sig själva mot att bli utnyttjade. De större barnen som
närmar sig skolåldern och de som redan går i skolan kan man istället prata med omatt det är förbjudet att följa med okända människor. Risken är större att bli utnyttjad som barn om vuxet sällskap ofta saknas samtidigt som man längtar efter en vuxen persons uppmärksamhet.
Därför är det väldigt viktigt att föräldrar ger sina barn uppmärksamhet och spenderar mer tid tillsammans (http://www.paihdelinkki.fi).
Socialtjänsten
2 § ”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas” ( Lag (1990:52), Sveriges lagar).
Personalens insatser hos socialtjänsten är frivilliga, men det kan dock även ibland bli ett tvångsingripande. Då får man tillgripa enligt LUV ( se ovan) ( Bengtsson & Svensson, 2006 s. 68).
Socialtjänsten har det högsta ansvaret för att barn och unga växer upp under trygga och goda förhållanden. Det ska finnas ett nära samarbete med hemmet om barnet i fråga behöver ett extra stöd. För barnets bästa ska de se till att de får den bästa vård och uppfostran utanför hemmet om det inte fungerar där (Hindberg, 2006, s. 24 ff.).
Den som tar emot anmälan när den kommer till socialtjänsten avgör hur den ska hanteras (Larsson-Swärd, 2001, s. 101 ff.) De uppgifter som socialtjänsten anser är viktiga att få fram är: 1)Barnets persondata, namn, adress och personnummer, 2) Barnets vårdnadshavare, 3)Vem som är misstänkt, 4)Var barnet finns, 5)Var den som är misstänkt finns, 6)Om det är barnet själv som har berättat, 7)Vilka ord barnet använt vid berättelsen, 8) Vad anmälaren har sett hos barnet, t ex beteende, skador, 9)Hur misstanken uppkom, 10)Om barnet har skydd från fortsatt övergrepp, 11)Vad anmälaren i övrigt vet om barnet och familjen (Att tänka på, 1997 & 2003, Larsson – Swärd, s.103).
Ansvar och sekretess för pedagoger
Myndigheter som har kontakt med barn och ungdomar såsom hälso- och sjukvården och socialtjänsten är skyldiga att anmäla genast till socialnämnden om de får kännedom om något som innebär att ett barn behöver skydd (Bengtsson & Svensson, 2006, s. 67, lagtistiftning,14 kap, § 1).
Läroprocessen ska i skolan främjas då barnet stimuleras att skaffa sig kunskap genom olika kunskapsformer (Larsson-Swärd, 2001, s. 67). Förskola och skola ska värna omsorgen av individen, motverka utstötning (mobbning) och aggressivitet, vara ett stöd för familjen i
dess ansvar för barnets fostran och utveckling. Skolväsendet ska speciellt uppmärksamma och stödja barn och unga med behov av särskilt stöd, stärka barns och ungas vilja att lära. Upprätthålla information om den enskilda individens personliga situation, genom utvecklingssamtal främja barns kunskapsmässiga och sociala utveckling. Se till att barn med behov av särskilt stöd får en individuell handlingsplan/åtgärdsprogram som upprättas i samarbete med hemmet. Barn och omsorg har alltså ett särskilt ansvar för barn som misstänks fara illa, och att de i skolan visar att de är behov av särskilt stöd. När detta behövs görs ett åtgärdsprogram, där föräldrarna alltid ska vara delaktiga. Finns det misstanke om övergrepp ska föräldrarna naturligtvis inte vara delaktiga, eftersom att det är ett brott. De kan vara delaktiga i brottet och faran för att bevis förstörs är uppenbar om personalens misstankar når föräldrarna. Detta är för barnets bästa. Det viktigaste är att ha ett barnperspektiv och att skydda barnet. Dessutom är det socialtjänstens uppgift att prata med föräldrarna när en anmälan kommit in (se ovan). På skolan är rektor eller enhetschef ansvarig för att en anmälan görs (Larsson-Swärd, 2001, s. 67 ff.).
Att personal inom skolan ser att barn är i behov av särskilt stöd är för att de dagligen arbetar nära barnen och de har ofta många års erfarenhet av barn. Personalen på förskola och skola har även fått kunskap under sin utbildning (Larsson-Swärd, 2001, s. 71).
Misstänker förskolan eller skolan att ett barn far illa, ska en kartläggning göras av barnets beteende och utsaga och dokumenteras tydligt i ett åtgärdsprogram. Detta ska ligga till grund för samråd med polis och socialtjänst. Här är det viktigt att barnets identitet skyddas. Syfte med samråd är att ge den som anmält stöd i sina misstankar. Polis och socialtjänst kommer tidigt in i fallet och får det beskrivit. Därefter skriver man en anmälan. En del ur åtgärdsprogrammet skickas med, eventuella bilagor som t.ex. teckningar och annan information som kan vara till hjälp skickas. Barns teckningar kan även de säga mycket om vad som sker inne i ett barnets huvud. Det är oftast svårt för barnet att berätta om de traumatiska som hänt. Då kan barn uttrycka sina känslor och tankar i det de ritar. Oftast förbjuder förövaren för barn att berätta om det som inträffat, men att rita har förövaren inte förbjudit. Barns teckningar måste tolkas med stor försiktighet. De kan aldrig användas separat utan vidhängande observationer och dokumentation av barnets beteende. Det krävs en utbildning för att tolka teckningar rätt. Teckningar kan vara viktiga för en utredning längre fram, därför ska pedagogen skriva ner på teckningens baksida vad barnet själv uppger att det är (Larsson - Swärd, 2001, s.49 ff.). Sjukvården lämnar sin dokumentation om undersökningen av barnet som ett komplement till socialtjänstens utredning. Psykologiska insatser sätts in efter behov. Handläggaren inom socialtjänsten ska utreda hela
familjesituationen. Deras uppgift är att både tala med föräldrarna och barnet. Handläggarens uppgift är även att skydda barnet. De bör samverka med polisen om misstanke finns. De har ingen skyldighet att anmäla till polisen, men kan ses väldigt konstigt om det finns misstanke om brott. Såvida det inte finns tillräckligt med grund för anmälan kan de lägga ner fallet, annars startar polisen förundersökning och börjar förhöra barnet. Det bästa är att förhör sker i en känd miljö för barnet. De förhör även den misstänkte, där den får ta del av barnets utsagor. Om polisen inte har tillräckligt för anmälan kan fallet läggas ner. I annat fall går ärendet vidare till åklagare. Det kan därefter gå vidare till domstol, såvida inte åklagaren finner att det blir svårt att styrka brott, för då läggs fallet ner (Larsson- Swärd, 2001, s.71 ff. & 137 ff.).
Anmälningar görs bl. a av förskolor och skolor till socialtjänsten. De går inte alltid vidare till polisen med alla anmälningar utan de bedömer först underlaget man har. Är inte underlaget tillräckligt läggs fallet ner (Larsson-Swärd, 2001, s. 17).
Yrkesgrupper som arbetar med barn har anmälningsskyldighet. Detta berör läkare, sjuksköterskor, och lärare även inom den privata sektorn. Det man anmäler ska grunda sig på allvarlig misstanke. Efter anmälningsskyldighet kommer uppgiftsskyldighet, som innebär skyldighet för lärare, förskollärare, fritidspedagoger osv. att lämna uppgifter till socialnämnden som är av betydelse för nämndens utredning. Uppgiftsskyldigheten bryter sekretessen (Larsson-Swärd, 2001, s.23).
I rättväsendet finns polisen, åklagarmyndigheten, domstolarna och kriminalvården. Dessa myndigheter står ofta i fokus när det gäller frågor om våld och övergrepp mot barn. Ett problem här är att deras barnkompetens är låg. Denna kompetens behövs för att nå barnen på rätt nivå. Men i Stockholm, Malmö, Helsingborg och Uppsala finns det särskilda enheter/grupper som är specialiserade på familjerelaterat våld, dvs. vålds- och sexualbrott mot kvinnor och barn (Hindberg, 2006, s. 190-191).
Metod och genomförande
Allmänt om metod
I undersökningar skiljer man mellan kvalitativ och kvantitativ metod. I forskningen inom kvalitativa metoder är det vanligt att forskare tillämpar egna varianter och tolkningar av kvalitativ metod. I kvalitativa studier är ambitionen att upptäcka företeelser, att tolka och förstå innebörden av världen och även att beskriva uppfattningar eller en kultur. När man jobbar med kvalitativa metoder handlar det oftast om att bearbeta intervjuer ( Patel & Davidsson, 2003, s. 103, 118 ff.).
Val av metod
Jag valde att genomföra min undersökning med kvalitativa intervjuer. Genom att utgå från öppna frågor i intervjuerna kunde de intervjuade prata fritt utifrån sina erfarenheter. Kvalitativa intervjuer har nästan alltid en låg grad av standardisering, alltså att frågorna som ställs ger utrymme för intervjupersonen att svara med egna ord ( Patel & Davidsson, 2003, s. 78). Jag valde denna undersökning för att som jag ser det är det lättare att få svar på just min fråga via denna undersökningsmetod. Jag vill naturligtvis få ut mycket av mina intervjuer och enligt min mening får man veta mer om en öppen fråga används (Bryman, 2000, s.157). Mina intervjuer blev en aning ostrukturerade då jag inte använde mig av något specifikt frågeschema (Bryman, 2000, s. 127). Intervjusituationen blev mer flexibel, och det fanns mer frihet både för mig och för respondenten (Bryman, 2000, s. 120).
Undersökningsgrupp
Min undersökningsgrupp bestod av nio pedagoger. Undersökningen gjorde jag på en F-4 skola, en F-5 skola och tre förskolor i norra Skåne. Pedagogerna jag intervjuade på skolorna hade elever i åldrarna 6-10 år och pedagogerna på förskolorna hade barn i åldrarna 1-3 år. Min frågeställning lyder hur en pedagog ska gå tillväga om barn far illa. Enligt min mening är
det lättare att få svar på min fråga med intervjuer med pedagoger. Eftersom de är pedagoger till yrket har de bäst kunskap om just det jag ville veta om min undersökning. Jag gjorde undersökningarna på mindre orter för att det skulle vara intressant att se det hur det skulle se ut på liten ort. För under utbildningen har det varit mycket ur ett storstadsperspektiv. Jag har alltid haft en tanke om att barnantalet inte är lika stort på liten ort som blir utsatta för misshandel, sexuellt utnyttjande eller vanvård. Därför vill jag gärna undersöka detta och se om jag har rätt eller fel. Det är alltid bra att få svar på sina frågor som rör just sådant om man inte förutsätter någonting. Att jag valde dessa skolor och förskolor är för att jag har någon har en tidigare relation till dem.
Forskningsetik
När en undersökning görs kan man själv påverka resultatet genom den uppfattning man själv har innan själva undersökningen. Personen har redan olika tolkningar, som kanske tolkas på ett annat sätt efter undersökningen. En undersökning där intervjuer görs tolkas svaren olika från individ till individ (Patel, Davidsson, 2003, s. 60 ff.).
När en sådan här typ av undersökning görs är det viktigt med en anonymitet. Uppgifterna ska behandlas konfidentiellt, vilket innebär att den som genomför undersökningen inte får lämna uppgifter till utomstående och att det inte ska gå att identifiera en enskild individ då resultatet presenteras. Det är viktigt att värna om integritet. Innan min undersökning tänkte jag i genom, vilka konsekvenser ett val av undersökningsgrupp kan medföra. Patel och Davidsson menar att det är svårare i större grupp att identifiera de enskilda individerna än i en mindre grupp (Patel, Davidsson, 2003, s. 60 ff.).
Genomförande
Till en början gjorde jag upp en intervjuguide med flertalet frågor som tillslut blev följdfrågor: Hur ser man som lärare om någon mår dåligt i klassen? Hur går man tillväga i så fall? Hur kommer man nära eleven? Om eleven inte vill berätta vad som hänt, vad gör man då? När kontaktar man föräldrarna? Minns du något särskilt fall när någon mådde dåligt? Hur gjorde du då? Finns det någon handlingsplan att gå efter om man har någon elev som mår dåligt?
Jag och min handledare kom sedan överens om att jag bara skulle fokusera mig specifikt på endast en stor fråga som är samma som min frågeställning i examensarbetet. Frågan var:
hur ska man som pedagog hjälpa barn som far illa? Frågeställningen behandlade mycket
utav det jag hade i mina tidiga frågor. Svaren på alla de frågor som jag först hade har jag fått genom min stora fråga eftersom den innefattar väldigt mycket. Den behandlar även det jag i själva verket vill få fram i min undersökning. Först var jag lite emot att bara ha en fråga, därför att jag inte trodde att jag skulle få ut särskilt mycket men det visade sig att jag hade fel. Under undersökningen har jag märkt att det verkligen kom upp mycket även om jag specifikt endast inriktade mig på en fråga. Att det specifikt bara blev en fråga var just att jag inte riktigt kunde bestämma mig för vilka frågor jag skulle använda mig av och dessutom gick frågorna in i varandra och hade nästan samma innebörd.
Från början hade jag tänkt använda mig av en diktafon, men hade dessvärre ingen tillgång till någon sådan. Detta gjorde att jag endast kunde använda mig av penna och papper. Nu efter undersökningen är jag väl medveten om att jag skulle behövt ha med mig mer av intervjuerna då mitt resultat i slutändan blev ganska tunt. Därför fick jag arbeta vidare med detta lite till. Om jag hade använt mig av diktafon hade jag även fått med hur deras röstläge var. Då hade jag dessutom kunnat göra en tolkning utav detta. Naturligtvis missar jag en del av vad de intervjuade sa. Jag hade även kunnat göra olika tolkningar från gång till gång när jag lyssnat på bandet. Mitt resultat hade troligtvis blivit annorlunda och mer utförligt om jag använt mig av en diktafon. Som sagt är jag medveten om att jag hade fått ut mer av intervjuerna om jag samlat in material på annat sätt. Efter opponering valde jag att göra några intervjuer till. Vid dessa tillfällen använde jag mig av en diktafon.
Den första pedagogen jag intervjuade var väldigt tillmötesgående, och det märktes att hon hade mycket som hon ville säga. Intervjun tog en timme. Det märktes att pedagogen var trygg med intervjusituationen. Intervjun genomfördes i lärarrummet på skolan. Vi var ensamma då de andra lärarna hade lektion. När jag satt där tänkte jag att detta nog inte blir särskilt svårt om alla skulle prata så mycket. Två av de andra pedagogerna som jag pratade med hade även de mycket att säga. Det kändes som ett bra klimat mellan oss i intervjusituationen också och de bjöd dessutom på fika. Dessa intervjuer tog även de över en timme. Den ena skedde i lärarens klassrum och den andra i personalrummet sent på eftermiddagen. Den fjärde intervjun skedde på fritidshemmet under skoldagen, och det verkade även där att intervjupersonen var trygg med intervjusituationen. Jag fick även här mycket information. Dessvärre fanns det en intervju som jag inte fick så mycket information ifrån. Intervjun skedde i ett litet rum. Den intervjuade verkade stressad, och tycktes befinna sig någon
annanstans i tankarna. Det var ingen bekväm situation. Detta för jag fick inte särskilt många genomtänkta svar på min fråga. Pedagogen var inte så tillmötesgående. Jag kände mig obekväm i rollen som intervjuare och bröt upp efter ett tag då det nog inte fanns mer att säga. Det gick nog inte att göra på något annat vis i denna situation. Det enda kanske hade varit att jag hade haft fler frågor, men då tror jag att risken varit att pedagogen svarat på frågorna utan att prata vidare. Jag tror att det hade varit svårt att hitta något annat tillvägagångssätt för denna intervju. Som jag ser det var situationen inte alls bra. Pedagogen ville förhoppningsvis vara med i undersökningen, men antagligen fanns det mycket arbete just då. Därav situationen inte var den bästa. Jag är i alla fall tacksam för att även denna pedagog ställde upp på intervju.
En annan intervju ägde rum ute i kapprummet på förskolan. Förskolläraren var väldigt tillmötesgående. Hon berättade mycket och var verkligen närvarande i det hon berättade. Men hon kände sig osäker på vissa delar som hon berättade om. Eftersom jag redan hade gjort många intervjuer påverkade det inte resultatet särskilt mycket att hon var lite osäker.
Sedan var det en intervju till med en förskolelärare direkt efter henne ovan. Denna intervju ägde också rum i kapprummet på förskolan. Denna pedagog hade precis börjat jobba på den förskolan som intervjun ägde rum. Men hon hade jobbat i många år i en annan kommun, så det var intressant att se hur det var där. Även denna förskollärare var väldigt tillmötesgående. Hon hade mycket att berätta om och hon var lite mer säker på det hon sa än föregående. Intervjun pågick en lång stund.
Den näst sista intervjun var med pedagog med dubbel behörighet. Alltså en pedagog som både är förskollärare och lärare i grundskolans tidiga år. Hon jobbade i en etta nu tillsammans med en grundskollärare. Pedagogen var även här tillmötesgående. Det var en trevlig och lång stund. Intervjun ägde rum hemma hos pedagogen. Jag blev hembjuden till denna pedagog för att göra intervjun och vi känner varandra ganska bra då vi har arbetat tidigare tillsammans.
Min allra sista intervju gav mycket. Det var med en manlig förskollärare, som jobbade på en förskola på liten ort. Det var även intressant att ha med en manlig pedagog i undersökningen då det finns ett fåtal. Pedagogen var väldigt tillmötesgående. Intervjun pågick en lång stund och den ägde rum hemma hos mig. Respondenten är en kollega till en vän till mig därav intervjun ägde rum hemma hos mig. Det passade oss bäst att göra intervjun där. Naturligtvis kan olika miljöer spela in och även relationen till personen man intervjuar. Jag hade kanske fått helt andra svar på mina frågor om vi genomfört undersökningen på pedagogens arbete, men tycker ändå att jag fick väldigt mycket information här så det räckte till.
Bearbetning av insamlat material
Efter min undersökning sammanställde jag mina intervjuer direkt. Detta för att det var färskt, vilket gör att det är lättare att få med allt. Allt jag var med om skrev jag ner, såsom ansiktsutryck, röstläge osv. Jag började även tolka resultatet och skriva ner vad jag fått veta. Samtidigt arbetade jag med min kunskapsgrund, vilket gjorde att jag samtidigt öppnade upp mina tankar ännu mer för undersökningen och dess bakgrund. Det uppstår en annan sorts förståelse om det finns någon teoretisk bakgrund att koppla till.
Resultat
Mitt resultat delas in i olika rubriker där jag presenterar mina olika intervjuer.
Misstanke om att ett barn far illa
Pedagogerna säger att om något barn far illa är det viktigt att först prata med eleven och se vad han/hon säger. Det är viktigt att berätta att ingen ska få utsättas för något sådant, och samtidigt berätta för barnet att det inte har gjort något fel. Pedagogen måste försöka göra så att barnet förstår detta, vilket kan vara väldigt svårt då barnet inte vill se ner på sina föräldrar om det är de som har gjort något. Det är även viktigt att göra en observation och se hur barnet beter sig. Pedagogerna anser att det även under idrottslektionerna är ett bra tillfälle att göra en observation. Då ser man helheten i barnet. Hur barnet rör sig, samspel i grupp osv. Efter observationen får man meddela enhetschefen om det man har sett och diskutera vidare. Pedagogerna är även överens om att man efter ett antal års arbetserfarenhet känner man igen de signaler som visar att allt inte står rätt till hos barn. Det inträffar även mer idag, och pedagogerna här är överens om att man blir duktigare att upptäcka om fel. Klimatet är även det tuffare idag.
”Efter ett par års arbetserfarenhet känner man igen signaler hos barn som att inte allt står rätt till. Det inträffar mer idag, och vi pedagoger med ett par års arbetserfarenhet blir duktigare på att se saker. Det är även idag ett tuffare klimat”, säger lärare i klass 2-3.
På en utav skolorna i norra Skåne som jag undersökt tar pedagogen kontakt med enhetschefen om det förekommer misshandel. På förskolorna jag var på och den andra skolan i norra Skåne pratar man med sina kollegor först om vad man har sett. Enhetschefen som även föräldrarna är medvetna om står alltid bakom anmälan här på båda de skolor och de tre förskolor jag gjort min undersökning på. Det har inte kommit någon reaktion från föräldrarna att det går till så. Väldigt ofta gör enhetschefen och skolsköterska anmälan tillsammans. Skolan utreder aldrig något utan anmäler direkt till socialen, vilket de är skyldiga enligt svensk lag.
”Föräldrarna är medvetna om att det är pedagogens skyldighet att anmäla, men här gör ändå vår enhetschef anmälan.”, säger lärare i klass 2-3
Enligt pedagogerna är det svårt att se om någon blir sexuellt utnyttjad. Det är inte många fall som har upptäckts på någon utav skolorna eller förskolorna som rört sexuellt utnyttjande. Det är svårt att få kontakt med de barn som varit utsatta för sexuellt utnyttjande. Dessa barn söker inte heller själv kontakt.
”De barn som varit utsatta har inte haft någon ögonkontakt med någon av oss vuxna eller varit nära någon.”, säger lärare i klass 1-2.
En pedagog berättar om en mamma som kom och frågade om en manlig personal på förskolan var en sådan där pedofil. Det var vid ett tillfälle då många pedofiler blev anmälda. Det är svårt med manlig personal ute i barngrupper, de är en minoritetsgrupp inom yrket, vilket gör att det tyvärr uppstår lättare misstankar.
Under intervjuerna började respondenterna att prata om vanvård. Det är svårt att tolka vad vanvård är, och vanvård är nog olika för alla. Jag tyckte det var intressant som de intervjuade tog upp vilket gjorde att jag tog även med just vanvård.
Barn som utsätts för vanvård, är även det barn som far illa. Pedagogen måste därför uppmärksamma om ett barn kommer smutsig, med trasiga kläder, eller har för lite kläder på sig när det kommer till skolan. Först och främst pratar man på ett proffsigt sätt med barnet utan att trampa på barnet ifråga. Man berättar att det är föräldrarnas skyldighet att hjälpa barnet så de har tillräckligt med kläder på sig osv. Samtidigt förklarar pedagogen för barnet att om föräldrarna undrar något är det bara till att ta kontakt med pedagogen. I ett annat fall tas det upp på utvecklingssamtal såvida det inte är akut. Innan dess har pedagogen pratat med eleven. En pedagog på skolan tog en gång med ett ombyte kläder till skolan. Hon presenterade på så vis att om där var någon elev som behövde lite extra kläder någon dag så fanns detta att tillgå. Det är viktigt att man presenterar detta på ett proffsigt sätt, då det är ett känsligt ämne.
Kläder prioriteras inte särskilt mycket på en av skolorna jag gjorde min undersökning. Ofta finns det barn utan strumpor. Men barnen här är ganska accepterade vad de än har på sig, då skolan inte är en direkt ”modeskola.”
Många av dessa barn får ofta gå upp själva på morgonen. De får klä sig själva, göra frukost samtidigt som de ska hjälpa sina småsyskon, så att de också kommer till skolan. Barnen har ett för stort ansvar, vilket gör att det inte alltid stämmer med kläder.
En pedagog frågar sig: Vad är egentligen vanvård? Vanvård kan ju också vara om barn inte borstar sina tänder eller inte vill byta underkläder. Som pedagog måste man lägga fram
detta på ett proffsigt sätt för föräldrarna. Om ett barn inte byter underkläder, luktar detta i sin tur sedan. Detta kan göra att barnet blir mobbat.
När pedagoger ska försöka föra fram att ett barn har för lite kläder på sig får det tas successivt, t ex berätta att det är kallare ute nu. Pedagogerna kan även informera om organisationer som ”majblomman” att där finns hjälp att få såvida behov finns. En pedagog har sagt att på idrotten är skor obligatoriskt, och att eleverna inte kan medverka om de saknar riktiga skor. Ingen förälder har reagerat på detta. Pedagogen har även poängterat att skorna inte måste vara nya, utan att man kan ta de som man redan har och tvätta i tvättmaskinen.
”Det är väldigt vanligt här med dåliga kläder, det prioriteras inte. Det förekommer ofta barn utan strumpor. Barnen är ganska accepterade vad de än har på sig, det är ingen modeskola. Det är väldigt många yngre barn som själva får gå upp på morgonen, klä sig, göra frukost samtidigt som de ska hjälpa sina småsyskon, så att även de kommer till skolan”, lärare i klass 1-3.
”Eftersom dessa barn inte är så gamla kanske det inte fungerar helt med att tvätta sig och klä sig ordentligt. Ansvaret blir för stort på de barn som inte är äldre”, lärare i klass 1-3.
”På idrotten har jag sagt att skor är obligatoriskt. Barnen kan inte medverka i allt om de inte har riktiga skor. Det har faktiskt inte varit någon förälder som reagerat på det. Jag har sagt ta de skor som ni har och tvätta dem i tvättmaskinen istället för att köpa helt nya”, lärare i klass 1-3.
”Man måste fråga på ett proffsigt sätt om det är problem med tandborstningen där hemma. Det är även viktigt att berätta för föräldrarna att det är viktigt med att byta underkläder. Efter ett tag luktar detta, och då blir i sin tur barnet mobbat. Naturligtvis är det även för hygiens skull man säger detta till föräldrarna, lärare i klass 1-3.
I ett av samhällen i norra Skåne där jag genomförde min undersökning är barn ofta ute sent på vardagskvällarna och det är alltid samma barn. Även detta är vanvård. Huruvida skolan haft någon konferens som slutar lite senare på kvällen, är det alltid samma barn som är ute på skolgården när personalen ska köra hem efter konferensen. Barnen känner sig trygga på skolans område, vilket gör att de även tillbringar en stor del av sin fritid där. Självklart påverkar det även skolarbetet att de är ute sent mitt i veckan om kvällarna. De konsekvenser som uppkommer brukar pedagogen ta upp på utvecklingssamtal eller så kontaktar pedagogen föräldrarna om behovet finns innan utvecklingssamtal.
”De känner sig trygga i skolan, vilket gör att de befinner sig här utanför skoltid också. Naturligtvis påverkar det skolan om barn är ute mitt i veckan sent om kvällarna. De är trötta, och läxorna görs inte. Detta brukar tas upp på utvecklingssamtalen eller ringer pedagogen hem till föräldrarna om det behövs innan”, lärare i klass 1-3.
Några pedagoger tyckte det var väldigt viktigt att skiva ner sina tankar i en bok om man uppmärksammat något fel. Denna bok kan vara bra att behålla under tiden pedagogen undersöker och observerar det som han/hon har sett. Ett bra sätt att titta tillbaka på.
”Man kan skriva ner sina tankar om det man har uppmärksammat i en bok. Det kan vara bra att ha under tiden man undersöker och observerar det man har sett. Det är ett bra sätt för att kunna titta tillbaka”, lärare i klass 1-3.
Pedagogens och skolans ansvar
Som pedagoger måste man vara lyhörd för alla signaler. Tyvärr görs det få anmälningar beroende på bristande uppmärksamhet. Ett annat skäl till att det görs få anmälningar är att pedagogerna är rädda för att anmäla. Pedagogerna känner sig osäkra på vad de har sett. Den intervjuade och likaväl jag anser att förskolan - och skolans verksamhet borde ha mer kontakt med socialen än vad man har idag. Såvida inga anmälningar görs blir det inte statistiska mått på hur många barn som far illa, vilket leder till att problemet inte blir synligt. Pedagogen har ett ansvar att bilda en relation till barnet samtidigt som denne har ett ansvar att skapa en egen uppfattning om barnet.
”Idag anmäler man för lite. Pedagogen vågar inte gå så långt eftersom man är osäker på vad man har sett. Oftast kvarstår det bara vid misstankar. Förskolan – och skolans verksamhet borde ha mer kontakt med socialen än vad som finns idag”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
”Det är viktigt att en uppfattning bildas om ett barns situation och beteende”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
Pedagogerna är överens om att man måste vara professionell i sin yrkesroll och observant på de tysta eleverna. Det måste finnas en bra relation mellan pedagogen och barnet och naturligtvis även tvärtom. Likheter som finns mellan pedagogerna på skola 1 är att det är klimatet är ganska öppet hos dem, då har eleverna kommit om det var något problem. Även föräldrarna har varit medvetna om denna öppenhet.
En av förskollärarna på en av förskolorna säger att han/hon kan se mycket på hur barn äter. Om de kastar sig i maten, eller äter lugnt. Just under måltiderna kan det komma fram mycket. Samma pedagog lyfter fram att känner man barnen bra är det ganska lätt att uppmärksamma om något är fel.
”Om någon plötsligt blir tyst måste man uppmärksamma detta. Kontakten mellan mig som pedagog och elev måste vara stabil och naturligtvis även tvärtom. Uppstår det någon separation i familjen märks detta tydligt i skolan”, lärare i klass 1-2.
”Under måltiderna här på förskolan är det sätt att se om något är fel. Om barnet kastar sig i maten eller äter lugnt”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
”Känner man barnet ganska bra är det relativt lätt att se att det är något som inte stämmer”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
Som pedagog kan man uppmuntra barnet som är utsatt till att ha roligt så gott det går. Det är viktigt att skapa en trygghet hos barnet, eftersom det säkert finns en osäkerhet och rädsla hos barnet. När det gäller de yngre barnen kan de få sitta i knäet på någon pedagog. Pedagogen kan även läsa böcker för barnet, vilket gör att det skapas en trygghet. En pedagog kan finnas där bara för barnet som är utsatt. Det är viktigt att vara stöttande och professionell i sin yrkesroll. Egentligen borde det finnas en vuxen enbart till för att stötta barnet som har råkat ut för dessa tråkigheter , tycker en förskolelärare. Omsorg är väldigt viktigt.
”Jag som pedagog får försöka uppmuntra barnet till att ha kul så gott det går. För jag tror att barnet har en rädsla och osäkerhet inom sig. Det viktigaste är trygghet och omsorg. Det är viktigt att vara stöttande och professionell som pedagog”, manlig förskollärare på 1-3 års avdelning.
”Jag tycker att det borde finnas en vuxen enbart till att stötta barnet som är utsatt. Visa att man finns”, manlig förskollärare på 1-3 års avdelning.
Ibland är det omedveten misshandel som sker av föräldrarna. Då kan det hända att barnet har gjort något dumt hemma som man inte får. En möjlighet är att jobba med konfliktlösning med barnet och även med föräldrarna. Pedagogen kan berätta att det går bra att bli arg.
”Du får bli arg och känna att du är arg, men stampa hårt med dina fötter i marken istället”, manlig förskollärare på 1-3 års avdelning.
Verksamheten kan jobba med ett tema som rör det som inträffat. Naturligtvis är det lättaste om det gäller hygien, eller liknande. Den manliga pedagogen berättar om att de jobbade med temat Bajs vid ett tillfälle när de hade en barngrupp som bara pratade om just bajs hela tiden. Resultatet blev att det inte var lika roligt att prata om det längre. Det är viktigt att försöka hitta alla lösningar just för att sätta barnet i främsta rummet.
”Barngruppen pratade inte om något annat än bajs. Då jobbade vi med temat ”bajs”, vilket led till att det inte var lika roligt att prata om det längre. Jag tror att man skulle kunna jobba med tema även om något barn far illa på något sätt”, manlig förskollärare på 1-3 års avdelning.
”Alla pedagoger som hamnar i en situation som handlar om barn som far illa, måste inse sina begränsningar. Man ska inte vara rädd för att koppla in ytterligare kompetens. Även vi pedagoger behöver stöttning ibland”, manlig förskollärare på 1-3 års avdelning.
På skolan skola 1 fanns det ingen handlingsplan framarbetad. Personalen här trodde inte heller att det fanns någon annan förskola eller skola som hade en handlingsplan som rörde misshandel, sexuellt utnyttjande och vanvård av barn. Pedagogerna hade varit väldigt positiva till en handlingsplan om den funnits.
”Alla skolor har väl en handlingsplan som rör detta. Det är ju jätteviktigt! Det är en självklarhet att man har en sådan handlingsplan. Jag tycker det är väldigt konstigt om en verksamhet som detta inte har någon handlingsplan”, lärare i klass F-2.
”Naturligtvis har vi en handlingsplan som rör detta. Vår skola har en hel pärm med handlingsplaner. Skolan jobbar väldigt mycket med detta. Jag tycker det känns tryggt att det finns handlingsplaner som rör precis allt”, lärare i klass F-2.
”Andra skolor har nog inte heller någon handlingsplan, men man hade varit positiv till det om någon hade funnits”, lärare i klass 1-3.
Skillnader man kan se här är att de förskolor och den andra skolan som jag gjorde min undersökning på har handlingsplaner som rör misshandel, sexuellt utnyttjande och vanvård hos barn. Dessa pedagoger sa att det är konstigt om man inte har någon handlingsplan. Det är ju en självklarhet att varje verksamhet har en sådan. Den andra 0-5 skolan som jag undersökte hade en hel pärm med handlingsplane, vilka jag fick ta del av. Denna skola arbetar mycket med olika handlingsplaner. Pedagogen här tycker det är tryggt att det finns handlingsplaner som rör precis allt.
Eleverna kommer oftast till någon pedagog de har förtroende för och berättar om det finns problem. Det förekommer även att elever berättar under samlingen. Då måste pedagogen säga till barnet att de ska prata om det senare. Annars kan de andra barnen bli oroliga och börja undra. Deras historier ger ofta ledtrådar till något som inträffat som gör att pedagogerna börjar fundera. Pedagogerna ställer sig då olika frågor för att få ut så mycket som möjligt av barnens historia.
”Då ställer man sig frågor som: Vad menade du med det? Hur menar du där? Det är viktigt att tysta ner det då och säga att man får prata om det vid ett senare tillfälle. Annars börjar de andra eleverna undra och bli oroliga”, förskollärare i F-klass.
Elever går även med sina historier till skolsköterskan som då har strängare sekretess. Såvida det behövs i någon anmälning delger skolsköterskan sig av sin sekretess till enhetschefen. I annat fall hålls den väldigt hårt. På detta sätt vet skolsköterskan mer än enhetschefen och pedagogen. Det är viktigt att det finns en bra kontakt mellan en vuxen och eleven, naturligtvis även tvärtom.
”Skolsköterskan delger en del av sin sekretess såvida det behövs i någon anmälning för enhetschefen ska förstå, annars hålls det hårt. Skolsköterskan vet på så vis mer än enhetschef, pedagog m fl.”, lärare i klass 1-2.
Att anmäla
Det är väldigt få anmälningar som görs överhuvudtaget på de verksamheter där jag intervjuat pedagogerna. För ett par år sedan gjordes det många anmälningar samtidigt på skola 1, vilket är ovanligt. Även om det är ovanligt, var det fler än vad jag trodde. På en av förskolorna har en pedagog varit med om 4-5 anmälningar under en fem års period. Där handlade det om att barnet far illa pga. att föräldrarna låg i skilsmässa och att pappan dessutom var ute och slogs om helgerna. Där har pedagogen vid ett flertal tillfälle blivit kallad till utlåtande innan domstol. Just för att pedagogen ska berätta om hur barnet mår i förskolan, vad pedagogen har sett och märkt själv osv. Detta har varit väldigt jobbigt. Tidigare skulle han/hon skriva ner det som pedagogen varit med om. Då slussades handlingarna fram och tillbaka och formulerades om hela tiden ända tills det till slut var klart. Idag finns det ett frågeformulär att fylla i, vilket gör det hela mycket lättare.
”Under en fem års period har jag varit med om 4-5 anmälningar. Där jag har fått vara med om att göra ett utlåtande innan fallet ska gå till domstol. Detta har varit väldigt jobbigt. Tidigare skulle man skriva ner allt man varit med om. Då slussades handlingarna fram och tillbaka och formulerades om innan det till slut var klart. Detta var väldigt jobbigt. Men nu idag har man ett frågeformulär att fylla i, vilket gör det mycket lättare”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
Socialtjänsten har vid ett flertal tillfällen varit ute och haft föreläsningar på skolan i skola 1. De har sagt att man ska fortsätta att skicka in anmälningar om ingen feedback kommer på den
första för till slut tar de tag i dem. Varje dag får socialtjänsten in många anmälningar, vilket gör att det tar tid att gå igenom dem.
En annan pedagog berättar om att innan hon byte jobb hade hennes tidigare förskola ett seminarium med socialen. Där berättade de att socialen gör en utredning på fyra månader. Om inte föräldrarna har velat samarbeta under denna tid läggs ärendet ner. Detta vet nog inte så många pedagoger om. Det är ju självklart att något händer när ärendet ligger hos socialen. Pedagogen tycker att man borde få reda på detta och i så fall göra en ny anmälning i hopp om att föräldrarna till sist vill samarbeta. Men det handlar ju om tystnadsplikten hos socialen.
”Socialen gör en utredning på fyra månader. Vill inte föräldrarna samarbeta under denna tid, läggs ärendet ner. Det hade jag inte en aning om, vilket säkert många andra pedagoger inte heller har. Det har ju varit en självklarhet att när ärendet ligger hos socialen, kommer det ske en förändring. Jag tycker att socialen borde meddela detta, men det är väl beroende på tystnadsplikten. Om man hade visst detta, kunde man ha gjort en ny anmälan i hopp om att föräldrarna till slut vill samarbeta”, förskollärare på 1-3 års avdelning.
Det finns två sorters anmälningar. I den tyngsta anmäler pedagogen direkt till socialen tillsammans med enhetschefen. I den andra pratar pedagogen först med föräldrarna och berättar att de enligt svensk la är skyldiga att anmäla när sådant här inträffar. Vilken grad av anmälning man anser behöva göra bestämmer pedagogerna tillsammans med enhetschefen.
”Vilken grad av anmälning man anser behöva bestämmer vi pedagoger tillsammans med enhetschefen. Helst försöker man alltid ta kontakt med föräldrarna, men det beror helt och hållet på hur det ser ut”, lärare i klass 1-3.
”När det gäller vanvård förbättras det ofta, vilket gör att man slipper gå vidare. Sker ingen förändring då måste pedagogen ta kontakt med enhetschefen”, lärare i klass 1-3.
Kontakten med föräldrarna
Oftast finns förtroendet kvar hos föräldrarna efter en anmälning. Skulle det finnas någon ilska från dem, måste man försöka stå emot detta för att vara professionell i sin yrkesroll.
”Oftast går det att möta föräldrarna utan något agg från dem. Finns där något agg försöker man stå emot det, vilket man måste försöka eftersom det är en yrkesroll”, lärare i klass 1-3.
De flesta föräldrar blir helt förstörda när man berättar, men där finns även de som blir tacksamma att man säger ifrån. Det är väldigt många föräldrar som är så stressade att de inte
