På skola 1 fanns det ingen handlingsplan att gå efter om något skulle hända. De intervjuade trodde inte att någon annan skola heller hade någon. Men på den andra skolan och de förskolor jag gjorde min undersökning på fanns detta. Det var väldigt konstigt att skolan här inte hade någon. Jag trodde att alla förskolor och skolor hade handlingsplaner gällande detta. Jag fick uppfattningen av personalen här att det var osäkra på om det fanns. Om någon verksamhet saknar handlingsplaner, borde en förändring vara att skapa en sådan. Visst finns det många olika sorters handlingsplaner på skolor, men jag tror att en handlingsplan som detta skulle vara bra. Den hade varit bra till om man haft en misstanke om något fel, hur man skulle gå tillväga, vad man skulle titta efter osv. och sedan hur man skulle göra för att göra en anmälan. Jag tror att detta hade hjälpt till mycket och även att fler anmälningar hade gjorts, så det hade varit fler barn som fått hjälp. Om det finns något att gå efter tror jag det gör det lättare för pedagoger att gå vidare. Det är naturligt att ställa sig själv en massa frågor om man har sett rätt osv. En handlingsplan kan då vara till god hjälp. Det är en förändring som förskolor och skolor borde arbeta fram om detta saknas. Jag hoppas att forskningen kring att hjälpa barn som far illa fortsätter. Hoppas att det börjar uppmärksammas mer, så det får ett slut. Huruvida det finns mer litteratur om detta så uppmärksammas det mer.
Slutsatser som kan dras av detta är att det redan förekommer ofta och barn fortsätter att fara illa ute i samhället. Troligtvis vill alla människor att detta ska minska, och det kan alla förebygga. Precis som det står i läroplanen är det viktigt som pedagog att få med sig sina elever i sin undervisning. Samtidigt är det ens skyldighet att se till att barn får hjälp om de far illa (Lpo94).
Som människa måste man försöka att hålla ögonen mer öppna, då kanske det kan minska till en viss del. Folk i allmänhet borde se över hur de lever om det finns något barn i omgivningen som far illa. Idag är det ett väldigt stressigt samhälle, där man ibland inte ens hinner få en lugn stund på en hel dag. För att minska stressen i samhället bör människor kanske försöka ta dagen som den kommer och försöka lägga undan alla måsten under en längre tid. Jag tror att vi människor måste försöka sätta mer guldkant på stunderna med familjen. Nu efter snart 3,5 års högskoleutbildning på lärarutbildningen har jag förstått att föräldrar inte tillbringar särskilt mycket tid med sina barn. Detta är väldigt tråkigt, och då kan frågor komma upp som varför har de skaffat barn? Har det inte varit planerat? Finns det ingen annan som kan ta hand om barnet om man inte är redo? Jag tror att väldigt många vill nog både göra karriär samtidigt som de skaffar barn. I dag är det ganska vanligt att man gör på det
sättet. Föräldrarna gör båda karriär samtidigt när barnen är små, vilket leder till att barnen tillbringar mycket tid på förskola eller fritidshem. Det var vanligare förr att man skaffade barn ganska tidigt, men sedan kom dessa människor på att de ville göra något annat med sitt liv också och struntade nästan helt i sina barn. Sedan blev samhället så karriärartat att människor gjorde karriär innan de skaffade barn. Men idag verkar det som att människor vill göra det samtidigt. Människor borde nog tänka över saken en extra gång innan de sätter barn till världen. Eftersom föräldrarna inte har särskilt mycket tid över till sina barn leder det till att barnen är en plåga, att föräldrarna inte orkar med dem, så blir det ett slag i slutändan istället. Även om en person inte har något jobb utan är arbetslös har det dåligt ekonomiskt, är studerande, förtidspensionerad eller vad det nu kan vara så skapar även detta en stress.
Jag tror att alla människor kan bli så arga någon gång att de skulle kunna ta till vad som för att få ut sitt agg. Men då borde man kanske tänka lite längre istället, eftersom det är förbjudet att skada en annan människa. Dessutom är det ofta barn som blir utsatta för dessa dåd då de inte har möjlighet att säga ifrån, beroende på deras ålder, de inte förstår, tror det är rätt, har något funktionshinder osv.
Självkritik
Jag tycker det fungerade bra med att göra intervjuer för att få svar på min frågeställning: Hur
kan man som pedagog hjälpa barn som far illa? Det känns som jag inte hade kunnat gå tillväga på något annat sätt, genom observation eller liknande. Detta är inte något som direkt händer i förskolan eller skolan, utan det är bara tendenser som pedagogen ser vilket pedagogen inte ser varje dag. Observation kan man använda sig av om man ska göra en studie hur pedagoger arbetar osv. på något specifikt sätt eller liknande. Som sagt anser jag att det bästa var att använda sig av kvalitativa intervjuer i denna undersökning för att nå mitt syfte och även få svar på min frågeställning. Det var relativt bra med endast en öppen fråga, vilket gjorde att de intervjuade kunde prata ganska fritt kring min fråga. Det enda som inte fungerade riktigt var intervjun med pedagogen som skapade en stressad intervjusituation. Där hade det nog varit enklare att genomföra en intervju med flera intervjufrågor då pedagogen kanske hade pratat lite mer. Men det vet jag inte idag, det enda jag kan göra är att spekulera.
Under de första intervjuerna använde jag mig endast av papper och penna, vilket jag nu efter min undersökning inte var tillräckligt. Jag skulle ha haft tillgång till en diktafon, då hade jag kunnat gå tillbaka och kanske på så vis få ett bredare resultat. En annan tanke är att jag
genomfört undersökningen på en skola till, för att få andra tolkningar av mitt syfte och frågeställning vilket jag sedan gjorde. Jag genomförde därför undersökningen på en skola till och dessutom tre förskolor. Vid den andra omgången av intervjuerna använde jag mig av en diktafon, vilket gjorde att det var lättare att få med mycket i mitt resultat. Det var även lättare att sammanställa mina intervjuer. Det hade även varit intressant att veta hur det går tillväga ho socialtjänsten för det är där barn som far illa hamnar och dessutom dit skolan anmäler.
Nu efter jag har tagit del av litteraturen har jag sett hur mycket barn som far illa förekommer. Det är väldigt tragiskt att det finns så mycket och det enda som jag och säkert många andra också är en minskning eller att det helt försvinner. Nästan varje dag tar massmedia upp något fall om någon som misshandlat sin bebis till döds, eller utnyttjat något barn sexuellt. Detta gör att människor börjar fundera på hur andra människor egentligen tänker om att anmäla om man har upptäckt att ett barn far illa.