Kungamakten, kyrkan och adeln var de stora jordä garna i det medeltida Skåne. De ägde rätten att upp bära jordräntor av olika slag, penningavgifter, natu- raprodukter och arbete i form av dagsverken och körslor. Bönderna ägde som regel rättigheterna att bruka och nyttja de tillgångar som hörde till gården, både de enskilda och gemensamma ägorna. Detta skedde troligen enligt de regler som föreskrevs i Skå nelagen, och i överensstämmelse med det skifte som genomförts, ofta ett bolskifte.
Uppgiften här är att undersöka jordägandets ut veckling och förändring i Kyrkheddinge socken över tid. Som en utgångspunkt tas läget vid 1600-talets mitt. Sedan går vi bakåt i tiden för att belysa ut vecklingen så långt tillbaka i tiden som de historiska källorna har några upplysningar att ge. Från 1600- talet finns det flera heltäckande fiskala register, som ger en bild av jordägandet i Kyrkheddinge socken. Decimantjordeboken från år 1651 anger antalet ti ondegivare och huvudmän: kungen/kronan, adeln eller kyrkan. Kronans jordebok från år 1662 inne
jordeboken 31 kyrko/kanikehemman, 12 utsockne frälsehemman och 5 kronohemman.1 Omräknat till procenttal var således 65 % av hemmanen av kyrklig jordnatur. Det är de hemman som kallas kanikehem- man i registren. Av de resterande hemmanen var 25 % utsockne frälsehemman och 10 % var krono hemman.2 Det fanns inte några skattebönder eller ”självägande” bönder i området.
Den kyrkliga dominansen var påtaglig framförallt i Kyrkheddinge, där nästan samtliga hemman i byn var kanikehemman. Sju hela hemman och två fjärde- delshemman var redovisade i längderna som kanike hemman. Endast ett hemman hade en annan jordna tur, det var ett fjärdedels kronohemman. Jordnaturer na redovisades för Kornheddinge by med följande enheter, fyra halva kanikehemman och två halva ut sockne frälsehemman. Hemmestorps by bestod ute slutande av fyra hela kanikehemman. Vallby by hade sju kanikehemman, sex utsockne frälsehemman och ett kronohemman. Hela Esarps socken hade också ett relativt stort inslag av kyrkligt jordägande med sina
HEDDINGEOMRÅDETS JORDÄGANDE
helt av det kyrkliga ägandet (Ingers 1978, s. 84 och 1662 års jordebok).
Kronans jordebok från år 1662 avspeglar således ett starkt kyrkligt jordägande i hela Heddingeom- rådet och i Esarps socken, mer än ett århundrade ef ter reformationen. Byarna Kyrkheddinge, Mosshed- dinge och Hemmestorp, dominerades helt av kyrkan. Enda undantaget var ett fjärdedels kronohemman i Kyrkheddinge by. En studie av decimantjordeboken, tionderegistret, från år 1651, har också bekräftat denna bild.3
Hur har det dominerande kyrkliga jordägandet växt fram? Finns det dokument som upplyser om jordägandet under närmast föregående århundrade, från 1500-talet? Vi går bakåt i tiden, till Lunds stifts landebok från år 1569. Vad kan utläsas ur landebo- ken om kyrkans inflytande i Heddingeområdet?
Lunds stifts landebok 1569
Landeboken är en förteckning över den avkastning som Lunds stift förväntades få in från sina olika går dar i socknarna. Kyrkheddinge socken med kyrka är redovisad som en canonicalis ecclesie, alltså en av de omkring trettio kyrkor i Skåne, som särskilt avsatts till ett prebende åt någon av domkyrkans kaniker.4 Sockenkyrkan i Kyrkheddinge hade således en star kare koppling till Lunds domkyrka än många andra sockenkyrkor på landsbygden runt om i Skåne. Av noteringarna dominium er boss Canicken för både prästgårdens och sockenkyrkans egendom framgår sambandet med domkyrkans kanikorganisation tyd ligt. Dominium innebar i detta fall, att rättigheterna till städsmål (arrendeavgifter), till äckor (körslor), till dagsverken, årligt landgille och tejor innehades av en av Lunds Domkyrkas kaniker. De sammanlag da inkomster kallades ibland för herligheder. I gen gäld för dessa herligheder hade kaniken skyldighet att ta bönderna i sitt försvar, framförallt mot an språk från kronan.
Landeboken redovisar inte de olika avgifterna gård för gård. Istället noteras här det sammanlagda tiondet av totalt fyrtio tiondegivare. Här uppgavs vad som
skulle erläggas till prästens lön, vad prästgårdens egendom avkastade, vad prästen hade att erlägga till kaniken i Lund, vad sockenkyrkan uppbar, klockarens lön och klockarbolets egendom. Specifikt angavs av kastningen från några av de olika vångarna. I detta sammanhang nämndes Norra vången, Södra vången, Flintebiers vång och Toftvången. Likaså noterades av kastning av flera ängsmarker. Ur landeboken kan ock så utläsas att sockenkyrkan i Kyrkheddinge hade en relativt stor egendom och det även fanns ett särskilt bol avsatt för klockaren. Detta redovisades under rub riken Bona Curiae aedituj, alltså klockarbolets egen dom. Det var relativt ovanligt med särskilda bol avsat ta för klockaren. Speciellt antecknades dessutom skyl digheten att hålla prästen med öl och säng när han kom för att fullgöra sina tjänsteförpliktelser i socknen. Sådana notiser är också relativt ovanliga i landebo ken. De förekommer endast för ett fåtal socknar. Sam manfattningsvis kan man ur landeboken utläsa att kyrkan hade en inte obetydlig avkastning från Kyrk heddinge socken också några decennier efter 1530-ta- lets reformation, och att kopplingen till Lunds dom kyrka var stark.
Vad vet vi om det medeltida förreformatoriska jordägandet i området ifråga? Vad kan utläsas ur de medeltida diplomen om Heddingeområdets relation till Lunds domkyrka och den katolska påvekyrkan?
Till att börja med kan vi konstatera att Heddinge omnämns i några biskopliga testamenten från 1200- och 1300-talen. Det är i ärkebiskopen Erland Er- landsens testamente från år 1269, som ecclesie Hed dinge duas marcham denariorum har noterats. Kyr kan i Heddinge har i testamentet värderats till två mark romerska mynt. Ärkebiskopen Jens Stigsons testamente 1361 innehåller liknande uppgifter om ecclesie Heddinge. Också i de räkenskaper från år 1334, som insändes från den påvlige kollektorn i Danmark, Sverige och Norge finns en tutoribus ec clesie Heddinge omnämnd. Denne tutoribus, vilket var benämningen på en person som hade speciellt ansvar för att förvalta kyrkobyggnaden och kyrkkas- san, hade lämnat ett bidrag till påven enligt räken- skapslistan.5
Banden mellan påvekyrkan, Lunds domkyrka och sockenkyrkan i Heddinge framkommer alltså myck et tydligt i dessa medeltida diplom. Heddinges med eltida historia hör alltså nära samman med Lunds domkyrkas utveckling. Det är därför motiverat att kortfattat redogöra för Lunds domkyrkas äldre med eltida kyrkohistoria och dess betydelse för socken kyrkorna i Skåne och för Lundabygden.
Lunds domkyrka under tiden 1085—1200 6
Den danska kungamakten är av central betydelse för Lunds domkyrkas allra äldsta historia. Domkyrkans godsinnehav byggdes ursprungligen upp kring kung liga donationer. Knut den helige gav år 1085 52 bol huvudsakligen belägna i Skåne (30 bol) och på Själ land (22 bol). Donationen i Lund omfattade 6 bol.7 På 1100-talet tillökades godset med ytterligare 2 1/2 bol från kung Sven Estridsen. Andra inkomster kom också Lunds domkyrka till del, i form av tomtskatter. Det var den s.k. midsommargälden från Lund, Lom ma och Hälsingborg. Merparten av Lunds domkyr kas jordinnehav vid 1100-talets första hälft, låg i Skåne, 30 1/2 bol, medan en del gods, 14 bol, fanns på Själland och 8 bol på ön Amager. Koncentrationer av större jordinnehav fanns i Herrestad, Flädie, Stora och Lilla Uppåkra i Skåne, och i Västra Sundby på Amager. Dessa jordegendomar var av storleksord ningen 4 1/2-8 bol. Det övriga jordinnehavet bestod av många mindre gods, där gårdar på ett halvt bol inte var ovanliga.
Godsen delades mellan det som kallades ”biskop ens bordsgods” och ”brödraskapets gods”. Till bi skopens bord inflöt kontinuerliga inkomster. Biskop liga förrättningar, bl.a. för invigning av nya kyrkor, gav inkomster. Sockenkyrkorna betalade för dessa biskopstjänster. Det var under biskop Absalons tid som biskopstiondet infördes. Det innebar att en tred jedel av tiondet tillföll biskopens bord. Därtill kom den mängd gåvor som flöt in i strida strömmar till domkyrkan. Vanliga gåvor var t.ex. guld, silver,
De egendomar som kom i brödraskapets ägo, t.ex. de som biskopen donerade från sitt bord till brödraskapet, blev ibland uppdelade i prebenden. Dessa utdelades sedan till medlemmar i kaniksam- fundet, till deras försörjning. Inom samfundet som var hierarkiskt organiserat fanns olika grader. Den högsta statusen hade dekanen följd av prosten, vilkas ämbeten kallades för digniteter. Lägre i rang stod presbyter och diakoner. Bland de ännu lägre ämbete na kan nämnas subdiakoner och akolyter. Utöver dessa ämbeten fanns andra slag av tjänsteinnehavare såsom kantor, kustod (en slags kyrklig uppsynings- man), källarmästare, gästvårdare, sjukvårdare, rä kenskapsförare och allmosegivare. Dessa slag av tjänster är kända från domkyrkans äldsta historia. Titlarna finns uppräknade i den Constuetudines Canonicae, som var gällande från år 1136 och fram åt i tiden.
Biskoparna grundade flera kloster i Skåne. Inom klostrens organisation fanns också en rad olika be fattningar. Högst i rang var prosten eller priorn, allt så klosterföreståndaren. Därefter kom underprior, prelater, diakoner och underdiakoner. Dessa var ka- niker och prästvigda. Till klostren hörde också den grupp som ombesörjde de dagliga sysslorna i kloster byggnaderna, ladugårdar och i klosterträdgården, dvs. lekbröderna. De hörde till klostret men var inte jämställda i rang med kanikerna.
Kanikerna skulle bl.a. läsa dödsmässor över de män och kvinnor, som efter en särskild anhållan bli vit upptagna som lekmannamedlemmar i kloster samfundet. Lekmännen kunde vara furstar och stor män, borgare och bönder, både män och kvinnor. Genom mässorna gjordes de delaktiga av de goda gärningar som utfördes i klostret. Säkert var det till stor del från sådana lekmannamedlemmar som många gåvor flöt in till klostren. För att bli delaktig i brödernas förböner och få en årlig dödsmässa, gav man både gåvor under sin livstid och testamenterade jord och annan egendom till kyrkan. Lunds domkyr ka upprättade ett kalendarium som fungerade som
HEDDINGEOMRÅDETS JORDÄGANDE
hållas. Kalendariet som kallades Memoriale fratrum, lades upp år 1123, och användes ett tjugotal år. Det ingår i den dokumentsamling som kallas Necrologi- um Lundense. Dessa dokument tillhör Nordens älds ta bevarade skriftliga dokument.
Under en period från omkring år 1085 till 1100- talets mitt hade Lunds domkyrka blivit oerhört rik, genom gåvor både från kungamakten och enskilda personer. Domkyrkans organisation hade byggts upp genom att olika ämbeten hade inrättats. Dessutom hade författarskap börjat bedrivas och klostergrund- ningar hade påbörjats. Lunds domkyrka hade på en relativt kort tid blivit något av en medelpunkt för Nordens kristenhet. Biskoparna i Lund hade ett mycket stort inflytande över hela den kyrkliga ut vecklingen i Danmark och speciellt i de östdanska provinserna Skåne och Blekinge (Bolin 1930, s. 233- 246). Mission, kristnande, kyrkogrundande och sockenbildning var de stora uppgifterna under 1100- och 1200-talen. För att fullfölja dessa uppgifter krävdes stora resurser. Lunds domkyrkas utveckling tycks ha gått parallellt med ett allt starkare inflytan de från den danska kungamakten. Dess insatser har redan nämnts men hur var det med det världsliga frälset? Förekom det jorddonationer också från an dra än kungamakten?
Ur 1600-talsmaterialen kunde man utläsa att 25 % av antalet enheter i Heddingeområdet var utsockne frälsegårdar men andelen frälsegårdar kan emellertid ha varit större under den äldre medeltiden. Ett socialt skikt, ett världsligt frälse, utkristalliserades också allt tydligare under loppet av medeltiden. Generellt sett var det vanligt att donera gods till kyrkan och Lunds domkyrkas gods växte fram och expanderade kraftigt under hela medeltiden. Kan vi hitta några medeltida belägg för jordöverföringar och andra gåvor, från bönder och från världsligt frälse till kyrkan?
Några dokument samlade i Lunds ärkestifts ur- kundsböcker rör gods som överförts från frälse jord ägare till domkyrkan. Diplomen omtalar dessa i dombrev över gods, s.k. skötebrev. Som exempel kan nämnas, väpnaren Ffans Spoldener af Klågerup och Arlöf Pedersdotters överlåtelse av allt sitt gods i
Mossheddinge till Jens Poulsen, ärkedjekne och kyr- kovärd i Lunds domkyrka.8 Väpnare Nilsz Brädes på Wandåhs skötebrev på två gårdar i Kudbeddinge (Kornheddinge) till Lunds domkyrka är ytterligare ett exempel (Bolin 1930, s. 233-246).
Ett lokalt förankrat frälse skymtar också fram i andra källor. Mossheddinge finns omnämnt i Lunds domkyrkas gåvoböcker från äldre medeltid (Liber Daticus Lundensis Vestitutor). Här omnämns en rid dare Tulo vars hustru överlämnat en dyrbar purpur- färgad tunika att användas vid gudstjänst.9 Ytterligare en notis finns införd i gåvoboken och den behandlar en inkomstkälla från Mossheddinge som domini Thordonis sacerdotis, identifierad som dekan i Lund, uppburit. Denna inkomst ska användas till de fattiga och obemedlade.10 Det finns ytterligare ett belägg för kontakt mellan Heddinge och Lunds domkyrka.
Necrologium Lundense
Det allra äldsta skriftliga belägget där Heddinge om nämns återfinns i Lunds domkyrkas nekrologium.11 Heddinge har noterats i nekrologiernas Memoralie fratrum, alltså i den kalendariska delen av nekrologi- et. Anteckningen gäller för dagen den 11 jan. Speciel la årtal är inte angivna. Enligt handskriftsexpertisen kan notisen ha tecknats ned tidigast från 1120-talets mitt och allra senast år 1170. Hela meningen lyder in extenso o but Etta laica de heddmgi.12 Vad betyder detta? Anteckningen om laica de beddingi kan tolkas som ett belägg för att det i Heddinge hade funnits en lekman eller lekbroder, eventuellt knuten till något av klostren tillhörigt Lunds domkyrkas intressesfär, kanske Laurentius, Allhelgona eller Dalby kloster.
Namnet Etta komplicerar emellertid tolkningen. Etta anses vara ett kvinnonamn besläktat med Estrid, enligt kompletterande uppgifter till Lunds domkapi tels gavebøger. Det fornsvenska namnet Ætta har ock så förekommit på en runsten i Norrvidinge härad i Småland. Namnet är också känt från Finland (Svens ka runinskrifter 1935, s. 74). Lauritz Weibull påtalar att det endast förekommer ett fåtal kvinnonamn i nek- rologiet. När kvinnor förekommer i nekrologiet be 144
nämns de ofta som moniales, sanctimoniales eller mo- nacbe. Benämningen laica är också relativt ovanligt, vanligare är att conversus användes. Weibull kom menterar dock inte specifikt Etta. Hur ska vi tolka det ta mysterium, att det i Heddinge funnits en kvinnlig lekman/lekbroder under en period då nunnekloster var ovanliga i den här regionen? Möjligen kan hon ha tillhört S:t Peders nunnekloster av benediktinerorden i Lund. Detta kloster grundades troligen av ärkebiskop Eskil (1137-1178) men notisen i nekrologiet härrör sannolikt från biskop Askers tid, dvs. före nunneklos trets grundläggning. För att få klarhet i frågan måste den ytterligare utredas. Vad avspeglas egentligen i denna notis? Hur ska den tolkas?
En tänkbar förklaring till att kvinnan Etta finns omnämnd i kalendariet kan troligen kopplas till föl jande företeelse. Det var en ganska vanlig tradition för medeltidens människor, särskilt i de högre kret sarna, både för kvinnor och män, att på dödsbädden anhålla om att få anlägga klosterdräkt. I gengäld ställde de hela eller delar av sin förmögenhet till res pektive klosters förfogande. De har alltså inte varit att betrakta som ordinära medlemmar av respektive klosterorden. Storleken av den förmögenhet som de gav i utbyte var kanske avgörande för hur de be nämndes i det ursprungliga nekrologiet. Denne lek broder, kvinnan Etta, är noterad i Memoralie frat- rum, i den kalendariska del av nekrologiet där man förde in uppgifter om de tjänster som skulle utföras. I detta fall har det noterats att en själamässa årligen ska hållas för kvinnan. Notisen finns också införd i Lunds domkyrkas gåvobok, Liber Daticus Lunden- sis, Vestitutor. En smärre ändring av texten har skett. Den lyder där istället obiit Etta in heddingi laica. Lauritz Weibull som analyserat båda källorna, me nar generellt att Memoralie fratrum (nekrologiet) ger uttryck för uppfattningen hos ärkebiskopen Asker (1104-1137) och hans närmaste män. Medan ärke biskopen Eskil (1137-1178) och kretsen kring ho nom, skymtar bakom notiserna i Liber Daticus (gå- voboken). Omskrivningarna avspeglar också i vissa
1923). Möjligen med risk för en övertolkning kan formuleringen in heddingi laica istället för det ur sprungliga laica de heddinge avspegla en förskjut ning i både Heddinges och Ettas dignitet i förhållan de till klostret och till Lunds domkyrka. In heddingi istället för de heddingi och den ändrade ordföljden, alltså att laica nämns allra sist, ger ett annat intryck. Heddinges och Ettas dignitet tonades ned medan domkyrkans makt markerades.
Min tolkning är att Etta har varit en betydande person från Heddinge. En kvinna som kanske tillhör de ett tidigmedeltida ”världsligt frälse”. Denna kvin na har i likhet med andra ledande personer som till hörde ett högre socialt skikt, haft för avsikt att gå till eftervärlden som en from person, och därför donerat något dyrbart, en förmögenhet eller ett jordagods till Lunds domkyrka eller till något av klostren.
Existensen av ett tidigmedeltida världsligt frälse har också diskuterats utifrån helt andra iakttagelser, nämligen de äldsta tomtindelningarna i byarna. Skif teskartor från Kyrkheddinge ger upplysningar om att det verkar ha funnits en ornumliknande större tomt i byn. Ornum kallades de stora oregelbundna stycken av jord som av någon anledning inte delats upp i te gar. De låg ofta i anslutning till bymarken, och var sedan urminnes tider genom tydliga märken avgrän sade. De var inte heller underkastade alla de bestäm melser, som vid den tiden annars gällde byns mark. Den gård som ägde ett ornum, hade förmodligen också del i alla skiften, vilket sammantaget innebar lite större resurser och jordägande än vad de övriga gårdarna i byn hade. Historikern Sture Bolin menade redan på 1930-talet att ”Det är nog ofrånkomligt, att dessa ornum voro i bondeadelns hand och dess skapelser.” (Bolin 1930, s. 46 och Dahl 1942).
Oregelbundna större oskiftade delar av tofter, tom ter eller annan bymark, diskuteras också i dagens forskningsdebatt som en indikation på gamla ur sprungliga, kanske försvunna ”huvudgårdar”. På samma sätt antas att ”gaard” i medeltida källor indi- kerar existensen av en ”huvudgård” (Skansjö 1983
HEDDINGEOMRÅDETS JORDÄGANDE
en närmare kontroll av detta belägg visar det sig att det härrör från Tornmarps kloster och lyder in extenso ]them Heddinghe gaard ligger till Tomerups clostber. Heddinghe gaard har i detta fall lokaliserats till Bara härad och belägget är osäkert daterat till 1490-talet.
Tornmarps kloster var ett premonstratenserklos- ter liksom Öveds kloster, Bäckaskog-Vä och Trefal- dighetsklostret i Lund. Ärkebiskop Eskil (1137- 1178) grundade Tornmarps kloster. Det var också ett av de äldsta hospitalen i Skåne, ett s.k. S:t Jörgens hus. Många av biskoparnas klostergrundningar i Skåne ägde rum under 1100 och 1200-talen (Schal- ling 1936 och Wallin 1989).
Det är tre grupper som haft stor betydelse för klos trens jordrikedom: kungamakten, enskilda personer och kyrkans män (biskoparna). Vanlig allmoge sakna des i stort sett som jorddonatorer under äldre medel tid, när det gäller såväl donationer till kyrkan som till klostren. Klostren i Skåne blev efterhand mycket godsrika, och vid medeltidens utgång innehade de inte mindre än ca 2000 gårdar (Schalling 1936).
Sammanfattningsvis kan sägas att en tänkbar tolkning av källorna, både av kartmaterial och de äldre skriftliga dokumenten, är att en huvudgård kan ha funnits i Kyrkheddinge. Enligt ett skriftligt belägg existerade Heddinghe gaard under senmedeltiden och tillhörde då Tornmarps kloster. Hypotetiskt kan jordegendomen ha kommit till Tornmarps klostet från Lunds domkyrka, genom en donation av en jordegendom. Den kan ha en koppling till Etta från Heddinge. Bakom notisen Etta laica de heddinge i lundanekrologiet, skymtar i sådana fall både en jorddonation och en världslig jordbesuttenhet från 1100-talets Heddinge.
Överföringen av Heddinge gaard kan ha skett under senmedeltiden. Paralleller till detta finns ex empelvis från Skytts härad där flera mindre huvud gårdar, hela 12 av 14 adliga huvudgårdar för väpna re eller riddare, har upphört att existera. På 1570- talet fanns där endast två huvudgårdar kvar. Detta har diskuterats i samband med omstruktureringar till följd av flera krisfenomen under senmedeltiden (Skansjö 1983, s. 261 f).
Medeltida huvudgårdar med gods i Heddinge. Finns det fler belägg för ett mer utbrett frälse jordä gande i Heddinge under medeltiden?
Eftersom det på 1600-talet fanns ett antal gårdar som hörde till kategorin ”adelns utsockne” i Hed dinge bör vi undersöka om dessa kan ha varit gårdar som långt tillbaka i tiden tillhört frälse. Dessa ut