I vilket förhållande stod då byn till staden och vil ken betydelse hade staden för landet/byn? Fanns det konflikter, motsättningar, beroenden, ett givande och tagande? Behövde staden byn eller byn staden? Relationen mellan stad och landsbygd har säkert skiftat beroende på vilka aktörer som funnits på respektive plats. De viktiga aktörerna som fanns i byarna, framförallt de större markägarna, agerade utifrån sina medel, äganderätten till mark och rå digheten över de människor som på olika sätt stod i en beroendeställning till dem (Widgren 1995, s. 6ff). En förtätning av bebyggelse och människor på de medeltida byplatserna, där den lokala eliten hade sin storgård, betydde att den här lätt kunde manifestera sin auktoritet. För att stärka sin rådig
ATT ”ÄGA RUM”- ELLER VEM BEHÖVER EN BY?
och maktutövning. Storgårdarna har kunnat funge ra som ”sociala centra” i byarna och innehaft ett inflytande på byarnas produktion och distribution (Anglert 1995, s. 99, Hansson 2001, s. 46). Som grundläggande aktör till bybildningen i Kyrkhed- dingeområdet vill jag således peka ut den lokala so ciala eliten, med kopplingar ner i den yngre järnål dern, vilken kan ha garanterat hjälp till bybor att uppföra nya hus och ersättning för eventuella pro duktionsbortfall i samband med en omläggning av områdets markutnyttjande.
De drivande faktorerna till bybildningen och initi ativen till en ny social organisation, måste ha upp trätt samtidigt över stora delar av Skåne. Det som är svårt att riktigt greppa är varför denna ”rörelse”, denna sociala omorganisation skedde i många regio ner samtidigt. Kan den lokala elitens agerande sättas i samband med den danska kungamaktens allt ivriga re vilja att manifestera sig i Skåne? En viktig aktör för grundläggandet av städer anses allmänt vara kungamakten. Före den danska kungamaktens mer manifesta närvaro i Skåne, fanns det inga regelrätta städer. Det fanns områden där handel och hantverk förekom, t.ex. vid köpingeorterna, men dessa platser var snarare knutna till den lokala sociala eliten och kungamakten agerade där sekundärt (Söderberg 2000). Dessa områden utvecklas inte heller till stä der. Kungens agerande i städerna med att inrätta myntning, kungsgård, tomtning av stadsområdet och upplåta handel och hantverk, kan ses som ett befäs tande av sin rådighet, ett synliggörande av förmågan att agera och att styra över stadsrummet, att fästa koncentrationen på städerna. Kungen, som tog på sig rollen av att vara kyrkans beskyddare under den tidi ga medeltiden, såg också till att stödja kyrkobyggan- det i städerna (se t.ex. Andersson 1990, s. 29ff).
Den lokala sociala eliten kunde agera både för och emot kungen. Genom allianser med kungamak ten, via ingifte, donationer, gåvor och socialt um gänge kunde de lokala aktörerna tilldelas och få in flytelserika roller i städernas administration. På ett tidigt stadium kunde de också välja att investera i staden, skaffa tomter och bostäder, utverka medel att
agera för handel och hantverk. De kunde även käm pa mot det regala inflytandet i regionen (Hermanson 2000, s. Iff). Från landsbygden finns dokumenterat omfattande konflikter mellan kungamakten, kyrkan och den lokala befolkningen om markområden, sär skilt allmänningar, skogar och fiskevatten (Myrdal 1999, s. 176). Parterna kunde vara både allierade och fiender och samtidigt ha ömsesidiga utbyten av varandra för att därigenom stärka sina respektive positioner (Hansson 2001, s. 29).
En aktör som gjorde sig gällande både i städerna och i byarna var kyrkan. Kyrkan hade i ett tidigt ske de svårt att agera självständigt, påtalar historikern Fars Hermanson som studerat den politiska kulturen i 1100-talets Danmark. Kyrkans företrädare alliera de sig därför på olika sätt med de maktelement som fanns närvarande, dvs. den lokala sociala eliten och kungamakten. Dessa i sin tur utnyttjade den kyrkliga organisationen för sin maktutövning (Hermanson 2000, s. 12).
Eftersom kyrkor kan ses som ideologiska uttryck och behov för den offentliga kulten, kan man som Andrén använda kyrkorna som mått på graden, och typen av urbanisering (Andrén 1985, s. 19). Vi kan räkna med att de flesta kyrkorna på landsbygden, liksom i städerna, etablerades under perioden 1050- 1150 och arkitektoniskt går det inte att skilja städer nas och landsbygdens kyrkor åt under 1100-talet (ibid., s. 38). Staden Fund verkar ha varit organise rad på ett landsbygdsmåssigt sätt med flera ingående socknar där varje socken hade sin kyrka. Detta tros höra samman med att städernas kyrkor från början var landsbygdskyrkor och därför knutna till en äldre ideologisk tradition än själva stadsbildningen. Rätt skipningen verkar socknarna ha ansvarat för innan städerna kom att bilda egna rättskretsar (ibid., s. 43).
Ur kyrkligt hänseende kan man säga att den mas siva kyrkobyggnationen som genomfördes under 1000- och 1100-talet, vittnar om att landsbygden in tog en viktig position som ”arena” för kyrkan. Byn var ett viktigt fält för kyrkan att verka i. En otrolig byggnadsverksamhet iscensattes då man under 1100-talets senare hälft lät uppföra de otaliga sten 84
kyrkorna i byarna. Studerar man urbaniseringskro- nologin för Skåne (i Andersson 1990, s. 36) ser man att detta massiva stenkyrkobyggande skedde då stä dernas antal fortfarande var mycket litet. Vad man åstadkom var initialt en kapitalförstöring, då man först lät riva eller montera ned ett stort antal träkyr kor (Adam av Bremen omtalar att antalet kyrkor på 1000-talet i Skåne var flera hundra, se Anglert 1996, s. 59), sedan en satsning på ett nytt offentligt rum för den gemensamma religionsutövningen dit många viktiga handlingar som hörde till livet och döden lo kaliserades. Det kapital som satsades på stenkyrkan kom till stor del från byborna i socknen via kyrkoti- ondet, samt från den eller de familjer som donerade större summor och ofta upplät en del av sin mark till kyrkobyggnaden och kyrkogården. Genom denna satsning befästes kyrkans närvaro alltmer i byarna. I samband med att stenkyrkorna uppfördes frigjordes också kyrkan till en del från den sociala eliten, som ofta var den som initialt låtit uppföra de tidiga träkyr korna i direkt anslutning till, eller på sina stora tofter (Anglert 1995, s. 100,174, Riddersporre 1989).
I Kyrkheddinge antyds detta mönster av att stor gården i byn, gård nr 5, inom sin toftmark hade ett avgränsat markstycke som tillhörde prästbolet nr 14 (fig. 18). I detta område har inga arkeologiska under sökningar företagits, men det är inte uteslutet att det är just här som en eventuell äldre träkyrka kan ha legat. Genom att alliera sig med kyrkan kunde den sociala eliten fortsätta att hävda sin position inom kulten och det religiösa livet. Traditionen från förhis torien att integrera det religiösa livet och hålla kulten rumsligt närvarande inom storgården kan inte ha känts främmande, även om religionen var ny (Her- schend 1993, 1997). När sedan stenkyrkan uppför des kom den att få betydelse för ett större område, dvs. socknen, som kunde bestå av flera byar. På 1200-talet anses socknen ha blivit alltmer definierad utifrån en sockenmenighet, mot att tidigare ha grun dats på tillhörighetsförhållanden till enskilda stor- mannasläkten i byarna (Andrén 1985, s. 44).
skild familjs egendom eller arv, utan tillhörde en by- och sockensamfällighet (Anglert 1995, s. 177). Man fixerade stora kapital i kyrkan och i en kyrkomiljö som även försågs med kyrkogård och prästgård. Under 1400-talet utökades också ofta kyrkobyggna den med ett vapenhus, som även fungerade som sam lingssal för byting och andra offentliga möten (ibid., s. 186). Kyrkoplatsen blev ett offentligt rum där hela socknens invånare samlades minst en gång i veckan och under loppet av medeltiden ökade kyrkbyarnas offentliga miljö alltmer. Vägar förbättrades, broar byggdes, eventuellt tillkom vapenhus, en klockare gård, tiondebod/sockenmagasin och en krog. Längre fram i tiden byggdes fattighus, skola, handelsbod och stationshus, ofta i kyrkans omedelbara närhet. Ju fler verksamheter som etablerades vid kyrkoplatsen, ju mer ökade dess betydelse för hela socknen (Berg ström 1992, s. 35).
En viktig del av den urbana identiteten, det opti malt offentliga, byggdes alltså upp i byarna. Men vil ken funktion skulle kyrkorna fylla? Var det i syfte att ge byarna en urban karaktär? Man kan se kyrkobyg- gandet som en offentlig manifestation och ett gemen- samhetsfenomen. Uppförandet av en stenkyrka var ett omfattande byggföretag, ofta utdraget under fle ra decennier som krävde samarbete med många par ter, vilket bör ha påverkat ortens utveckling positivt. Byggmästare och många hantverkare arbetade till sammans, ofta med lokalt rekryterade grovarbetare, som alla behövde förses med förnödenheter och red skap. Detta skapade underlag för många extra ar betstillfällen och möjligen även lokala marknader knutna till kyrkoplatserna (Dahlbäck 1980, s. 63). Kyrkan var en monumental byggnad, och som sådan uttryckte den makt, ideologi, identitet och värdering ar i samhället, vilket offentliga byggnader alltid gör. Att uppföra offentliga byggnader stärkte de boendes känsla av betydelsefullhet eftersom man samtidigt manifesterade att man förmådde genomföra detta (Laurence 1996, s. 20). Själva handlingen kan också ha varit viktig och ett mål i sig, precis som runstens-
ATT "ÄGA RUM”- ELLER VEM BEHÖVER EN BY?
brobyggare (Lönnroth 1982, s. 19). Att vara med om att uppföra och bygga en kyrka kan ha uppfattats som en religiös handling. I och med kyrkobyggandet visade man också att ”Gud bor hos oss”. Det kan ha förekommit protester också från bybor (Anglert 1995, s. 17) för på sikt innebar kyrkans tydliga när varo i byn att kontrollen av byborna ökade, både ideologiskt, socialt och ekonomiskt.
Kyrkbyarna kom att innehålla de kriterier som i projektet ”Den medeltida staden” sattes upp som tecken på urbanisering i städerna:
Topografiska kriterier - En förtätning av bebyg gelsen lokaliserades till bykärnorna, offentliga ytor upptogs till kyrka, kyrkogård och prästgård och en reglerad tomtindelning genomfördes, om inte förr så
vid 1100-talets slut eller kring 1200. Bygränserna var inte lika starkt avskiljande från den övriga landsbyg den som stadsgränserna blev. Byarnas ägogränser markerades med stenar och rösen medan själva by tomten kan ha haft grindar vid infartsvägarna.
Funktionella kriterier - Kyrkbyn kom att inneha en central funktion för ett omland dvs. socknen. Kyr kan blev platsen för religiösa utövningar och guds tjänster, den blev även samlingsplats för världsliga möten t.ex. byting och kungörelser, kyrkogården fyllde behovet av en kollektiv begravningsplats, mil jön kring kyrkan som var en monumentalbyggnad ökade byns offentliga och urbana rum. Prästen och klockaren var offentliga personer som ofta fick över ordnade uppgifter i byn och i socknen
(förtroende-Funktioner/aktiviteter Städer Kyrkbyar Byar utan kyrka Ensamgårdar
Centralort X X Religös samlingsplats X X Monument/offentlig investering X X Myntning vissa Varuutbyte/handel X X ? Marknadsplats/torg X 0 Tjänster/utskänkning/service X 0 ? Hantverk för avsalu X 0 0 ? Begravningar X X Hospital/helgeandshus X Kloster X Förtätning av bebyggelse X X X
Organiserat försvar vissa
Administrativa funktioner X X
Organiserad skatteuppbörd X X ?
Agrar produktion 0 X X X
Djuruppfödning o X X X
X = med säkerhet existerande o = sannolikt existerande ? = oklart
Fig. 20. Uppställning över funktioner i städer, kyrkbyar, byar utan kyrka och ensamgårdar under medeltiden. Obser vera att det finns kvalitativa skillnader mellan funktionerna i städer och kyrkbyar liksom mellan kyrkbyar och byar utan kyrka, vilket inte framgår av figuren. Uppställningen jämställer inte omfattningen av de olika funktionerna utan visar endast på förekomst. Det är främst tidig- och högmedeltida förhållanden som återges.
uppdrag, representation, kontrollfunktion etc.). Varu utbyten och handel förekom troligen i kyrkbyarna i samband med mässgången på helg- och söndagar. Kvalitativt går det inte att jämställa (eller ens jämfö ra) städernas omfattande handelsaktiviteter och hantverksproduktion med byarnas, men betydelsen av en byhandel har säkert spelat stor roll både för byborna och för hela socknen och ska inte förringas i sammanhanget.
Rättsligt-administrativa kriterier - Administrati va uppgifter t.ex. uppbörd av skatter (till kyrka och kungamakt) sköttes delvis av sockencentrumen som också fungerade som samlingsplatser vid olika kun görelser etc. Rättskipningen verkar ha varit lokali serad till socknarna under äldre medeltid och fort for att vara viktiga instanser för att lösa tvister i byarna. Bytingen administrerade byns inre angelä genheter.
Jämför man de fyra vanligaste typerna av bebyg gelser under medeltiden i Skåne; kyrkbyar, byar utan kyrka, städer och ensamgårdar, och studerar vilka funktioner och aktiviteter som förekommit på respek tive plats, kan man se att kyrkbyar och städer har många gemensamma funktioner, medan byar utan kyrka mest har likheter med ensamgårdar (se fig. 20). Nu går det svårligen att jämställa exempelvis städer nas handel och hantverk med handel och varuutbyte i byarna, och det är heller inte min avsikt. Jag vill en dast peka på att likartade funktioner har förekommit i städer och i kyrkbyar, även om karaktären och om fattningen har skilt sig dem emellan. På samma sätt kan det också ha funnits kvalitativa funktionella skill nader kyrkbyar emellan och mellan en stad och en annan. Uppställningen i fig. 20 berör främst tidig- och högmedeltida förhållanden.