Även om lärarna har olika åsikter om nivågruppering så nämner de ungefär samma saker som fördelar och nackdelar. Detta liknar debatten om nivågruppering i stort där man grovt förenklat kan säga att motståndare till nivågruppering hänvisar till Slavin (1990) och förespråkare hänvisar till Kulik (Eriksson & Lindblad, 1987). Kuliks och Slavins analyser av nivågruppering ger likartade resultat, men de kommer ändå fram till olika slutsatser. Slavin menar att om man inte säkert kan påvisa att nivågruppering hjälper någon ska man undvika det p.g.a. nackdelarna som finns, t.ex. social diskriminering, minskade möjligheter, sämre undervisning och elevers bristande
42
det skadar någon, vore det ett fel att inte använda sig av det. (Wallby m.fl., 2001:105) Detta påminner ännu en gång om att inställningen till nivågruppering är en fråga av politisk och ideologisk karaktär, beroende på vilka argument man tycker är viktigast.
Den kursiverade texten i följande stycke är de argument för- och emot nivågruppering som Slavin (1990) tar upp och som han menar har varit desamma de senaste 70 åren. (se kap. 3.5.1.) Även det senare uppkomna argumentet att nivågruppering kan diskriminera elever av etniska minoriteter och arbetarklass finns med. Texten efter är vad lärarna tagit upp.
Fördelar
Undervisningen kan lättare anpassas efter elevens behov och blir enklare för läraren
Denna punkt uttalar sig alla lärare om mer eller mindre explicit. Ingen påstår att det är svårare för läraren att anpassa undervisningen efter en homogen grupp än en heterogen, men det är inte alltid som nivågruppering förenklar för läraren. Cecilia medger att för henne som lärare kan det faktiskt vara svårare att ha en renodlat svag grupp: ”man måste verkligen lägga ner hur mycket som helst på planeringen för att lyfta den svagare gruppen.”. Att arbetsmiljön i svaggrupper kan vara
problematisk bekräftas av Eriksson & Lindblad (1987:71). De menar att det kan ta längre tid att få ihop grupperna till socialt fungerande enheter eftersom eleverna kommer ifrån olika klasser och att alltför lång tid kan komma att ägnas åt ordningsfrågor eller till att reda ut sociala och psykologiska problem, vilket drar ner tiden från den faktiska undervisningen i ämnet. Även Beata medger att den svagaste gruppen är krävande och hon känner att hon får kämpa hårt för att få entusiasm från eleverna
I övrigt kan undervisningen bli lättare att anpassa efter elevernas behov då den är nivågrupperad och det är lättare att se varje elev i en mindre grupp, fånga upp dem och anpassa undervisningen, säger både Alva och Ditte. Även om Beata inte tycker att det är något problem att individanpassa i sammanhållna grupper så tycker hon att detta blir ännu lättare i en homogen grupp. Detta håller Cecilia med om. Hon poängterar att det främst är för henne själv som lärare som det blir enklare, men säger samtidigt att hon egentligen vill koncentrera på vad som är bäst för alla elever. Dahlgren m.fl. (1985:68) hänvisar till en amerikansk undersökning i vilken minst 75 % av lärarna föredrog att undervisa i homogena grupper, av anledningen att det är lättare för lärarna att undervisa i grupper där de har färre individuella skillnader att ta hänsyn till. Det kan tyckas
självklart att homogena grupper borde leda till bättre resultat, eftersom det där är lättare för läraren att lägga undervisningen på rätt nivå, och man kan fråga sig varför forskningen inte lyckats styrka att det skulle leda till bättre inlärningsmöjligheter.
43
Eleven kan göra framsteg i enlighet med sin förmåga
Denna punkt hänger samman något med den tidigare. Endast Elsa säger uttryckligen att resultatet blir bättre med nivågruppering. Hon anser att duktigare elever utvecklas bättre då de får göra saker i sitt eget tempo, får göra svårare saker och slipper invänta långsammare kamrater. Svaga elever menar hon får möjlighet att jobba med de saker som de behöver för att uppnå godkänt-nivån. Hon anser att det är en rättighet för de svaga att få det här stödet i den lilla gruppen då de har svårt att nå målen. Just denna åsikt tycks vara vanlig både hos lärare och hos andra debattörer, men är svår att finna stöd för i aktuell forskning. Också Alva tar upp att målet för de svaga eleverna är att bli godkänd i ämnet och då måste man använda de redskap man har, vilket kan vara nivågruppering. De andra lärarna vänder sig något mot det här, då de menar att eleverna ofta gör större framsteg då de är i en heterogen grupp och dras med av duktigare klasskamrater, något som även de flesta forskningsresultat stöder. Duktigare elever erbjuder goda mönster för de mindre duktiga när de undervisas i sammanhållna klasser. Även kamrater kan fungera som kunskapsförmedlare i ett klassrum.(Eriksson & Lindblad, 1987:69) Cecilia tar upp att det är de duktigaste eleverna möjligtvis kan vinna på att vara nivågrupperade och kan kanske få ytterligare kunskaper, men inte de svagare.
Läraren har svårare att differentiera arbetet för olika nivåer
Just i svenskämnet anser alla lärarna förutom Elsa att det är jämförelsevis enkelt att individualisera undervisningen för eleverna, så på den här punkten skiljer sig svenska från andra ämnen, enligt de flesta av informanterna. Detta argument känns igen från Svedner (1999:20), som poängterar att innehållet i svenskundervisningen, såsom textval och skrivuppgifter är särskilt lätt att anpassa efter varje elevs nivå.
Svaga elever blir mer aktiva då de känner tryggheten i en mindre grupp och inte kommer i skymundan av duktigare elever
Elsa håller med om att de tysta eleverna vågar prata mer i en liten grupp och tillägger att hon även upplever att koncentrationssvårigheter dämpas när eleverna blir mer sedda. Alva och Ditte tycker att då man lyckats sälja in idén med en långsam grupp hos eleverna och de känner att de hamnat rätt, så kan man skapa ett tryggt och behagligt klimat i klassen. Detta gör att eleverna vågar ta för sig mer och uttrycka sig högt i klassen på ett sätt som de kanske inte annars skulle göra i en större grupp med duktigare elever. Ditte tror att många elever uppskattar att man kan vara lite mer personlig mot läraren och det är en familjärare stämning. Att svaga elever får mer självförtroende i en lättare grupp, tar för sig mer och minskar risken för misslyckanden finns också dokumenterat som en positiv effekt i undersökningar om nivågruppering. (Eriksson & Lindblad, 1987:71)
44
Trots att Cecilia drar sig för att undervisa i renodlat svaga grupper så ser hon att det kan vara en fördel just att de långsamma grupperna är mindre och för att det oftast finns en speciallärare kopplad till gruppen, så att man faktiskt är två stycken som hjälps åt. Beata håller med om att små grupper är bra, så att hon kan känna att tiden verkligen räcker till.
Begåvade elever behåller motivation och blir inte uttråkade av svagare elever
Denna punkt har de intervjuade lärarna inte uttalat sig så mycket om. Elsa är den enda som betonar vikten av att de duktigaste eleverna också ska få känna att de kan jobba i sitt eget tempo, att de inte behöver vänta på dem som inte vågar redovisa, att de kan utmana sig själva mer. Detta är enligt mig ett mycket vanligt argument för nivågruppering, ändå är det något som sällan tas upp i
forskningsresultaten. De andra lärarna har i olika hög grad uttryckt att de inte tycker att det är något problem att individanpassa undervisningen i just svenska och antagligen är det därför de inte spontant tagit upp detta som någon fördel med nivågruppering för dem.
Nackdelar
Svaga elever behöver stimulans och uppmuntran som närvaron av duktigare elever kan ge
Samtliga lärare håller med om att svaga elever kan lära av duktigare, men det är olika hur stor vikt de lägger vid detta. Fredrika menar, som tidigare nämnts, att en stor del av språkutvecklingen för svagare elever kommer just från diskussioner och argumentationer med duktigare elever i helklass. Alva, Beata, Cecilia och Ditte tycker att eleverna behöver stimulansen från andra duktigare
kamrater, inte bara i gruppdiskussioner, eftersom de skapar en dynamik som är svår att värja sig mot. Elsa anser att det finns en spridning i kunskap även i den svaga gruppen och att vissa kan mer än de andra och drar med sig gruppen ändå. Även besök i de starkare grupperna förekommer, t.ex. vid större redovisningar, då de svaga kan få ta del av hur de andra jobbar.
Detta att svaga elever behöver stimulans och uppmuntran från starkare elever är något lärarna har stor erfarenhet av och enligt Eriksson & Lindblad (1987:69) pekar forskningsresultaten åt samma håll. Det är inte bara läraren och läromedlen som är kunskapsförmedlare i ett klassrum, utan även kommentarer, inställningar och språk från kamraterna blir något eleverna kan ta till sig. Särskilt relevant är detta vid språkinlärning, då språk är starkt knutet till ålder och identitet genom uttryckssätt, ordval, tankar och åsikter. Betydelsen av kamratgruppen för ungdomars språk och attityder brukar även betonas av både sociolingvister och sociologer, menar Eriksson & Lindblad (1987:69).
Även Dysthe (2003:290–291) tar upp hur elever kan lära av varandra. Hon menar att då eleverna i responsgrupper tar del av varandras texter får de också tillgång till varandras kunskaper,
45
tankar, mönster för texter och språk, skrivstrategier, o.s.v. vilket kan vara av nytta för det egna skrivandet. Dessutom går de in i aktiviteterna vid den optimala tidpunkten för inlärning, nämligen när de själva håller på och skriver. Detta kräver enligt Dysthe att läraren aktivt utformar situationer och uppgifter för eleverna för att de ska läsa och analysera varandras texter, och från eleverna krävs också en viss vana för att de ska kunna tillgodogöra sig av det.
Ditte, Beata och Cecilia anser att utan stimulans från duktigare elever så blir resultatet att eleverna i de svaga grupperna snarare drar ner än drar upp varandra. Cecilia säger: ”I en renodlad svaggrupp ger eleverna upp, tänker ’vi kan inte, det är inte lönt’, och så går de in i en lite slapp attityd och kämpar inte.”
Elever får en stämpel på sig som dumma
Lärarna lägger ner ganska stor möda på att få grupperingarnas innebörd neutral, så att eleverna inte ska känna sig nedvärderade för att de är i en långsam grupp. Lärarna har provat olika strategier för detta, antingen genom att försöka dölja gruppens nivå med färgnamn, eller så har de pratat mycket med eleverna om hur de kommer att jobba i gruppen, varför de tror att just den här gruppen är passande för just den eleven o.s.v. Många gånger har de också lyckats övertyga eleverna så att de känner sig nöjda med sin grupp. Trots det berättar Alva, Beata, Ditte och Elsa att det fortfarande finns en negativ inställning till svaggrupperna, som ibland lite hånfullt kallas IG-gruppen eller cp- gruppen. Detta tycker särskilt Beata är bekymrande eftersom att det just som tonåring kan det kännas viktigt att vara som alla andra och att vara ”normal”.
Att eleverna får en stämpel på sig som dumma har egentligen inte så mycket att göra med klasskamraternas inställning till grupperna, utan mer med att lärarna har förutbestämt vilken potential eleven har. Alva och Cecilia ogillar den här kategoriska indelningen av eleverna, att man placerar dem i fack och tror att det kan påverka elevernas självkänsla negativt. Ditte tror att
eleverna känner sig utsatta och stigmatiserade av att vara i en svagare grupp, även om de logiskt sett förstår att det är bäst för dem. Svedner (1999:21–22) anser att en viktig del i lärarens uppgift är att bygga upp och förstärka elevernas självtillit, eftersom en elev som uppfattar sig själv som svag i ett ämne lätt anpassar sitt beteende efter detta och identifierar sig med en roll som kanske är tillfällig eller inte ens sann. Nivågruppering är en sorteringsverksamhet i skolan som formar barnens identitet. Dysthe (2003:147) menar att det inte är säkert att svaga elever placeras i svaga grupper och på begränsade utvecklingsspår. Hon framhåller också att elever kan öka sina skolfärdigheter genom att placeras i mer krävande klasser eller kurser där det sociala systemet vägleder och stödjer dem.
46
slipper bli utpekade då specialläraren alltid sätter sig vid samma elev och hävdar vidare att eftersom det finns en öppenhet om grupperna, att eleverna vet att de kan byta grupp om de vill, så behöver det inte alls vara så dömande. Enligt Elsa är grupperna mycket flexibla. Trots att hon ser andra lösningar än de andra lärarna i den här frågan, så är hon medveten om samma risker som de är, d.v.s. att undervisningsgrupp och nivå är något som påverkar elevernas självkänsla.
Lärarna ogillar de långsamma grupperna
Alva medger att hon tycker att de svaga grupperna är krävande och Cecilia tycker att det är roligare att jobba i de snabbare grupperna för att hon då får mer användning för sina egna kunskaper i ämnet. Alva tycker att för sin egen del som lärare kan hon även känna att det kan vara lite tråkigt att bara undervisa i svagare grupper och aldrig få göra de roligaste sakerna som man ämnesmässigt eller kursmässigt är mest intresserad av. Elsa säger att hon tycker att alla nivåer är lika roliga och Fredrika som är speciallärare har ett särskilt intresse för de svagare eleverna.
Nivågruppering fungerar diskriminerande mot minoritetsgrupper och socialt svaga elever.
Denna punkt har inte kommit upp i någon av intervjuerna. Jag har inte specifikt frågat efter den, men man hade ändå kunnat tänka sig att någon av lärarna skulle nämna det. Dock kan man tänka sig att eftersom den stora majoriteten elever på skolan har invandrarbakgrund, så tillhör majoriteten av eleverna en minoritetsgrupp (i samhället i stort) Men oavsett etnisk bakgrund så måste det bland eleverna finnas skillnad i socioekonomisk bakgrund.
Nivågruppering riskerar att ”diskriminera” elever som av olika skäl inte uppfattas som skolanpassade
Cecilia säger att det i de svaga grupperna ofta blir många elever som har koncentrationssvårigheter, och att sätta dem alla i samma grupp gör att det blir en ganska rörig grupp. De som dessutom inte har koncentrationssvårigheter och tvingas vara i gruppen blir lidande. Alva har också sett tendenser till att stökiga elever hamnar i svaggrupper bara för att ”bli av med dem”, men tror att lärarnas medvetenhet om detta har blivit bättre, även om det nog är en vanlig tendens på många skolor.
Wallby m.fl. (2001:99) tar upp hur disciplinfrågor tar upp mer tid i lägre nivåer, vilket gör att undervisningen blir lidande. De diskuterar om lågpresterande elever verkligen är stökigare, eller om det är så att de stökiga barnen placeras i långsammare grupper. Eriksson & Lindblad (1987:72) tar också upp den här frågan och menar att även om alla elever i de svaga grupperna är
underpresterande så betyder det inte att de alla har samma problem. En del behöver arbeta
47
Vid en sådan gruppindelning blir inte gruppen särskilt homogen. Det är denna problematik Cecilia känner av.
Av de vanligaste fördelarna som tas upp med nivågruppering är det bara en punkt som lärarna riktigt håller med om, nämligen att svaga elever blir mer aktiva då de känner tryggheten i en mindre grupp och inte kommer i skymundan av duktigare elever. De andra fördelarna kan mina informanter bara delvis hålla med om, och de har en hel del invändningar mot dem.
Vad gäller nackdelarna tycker lärarna i större utsträckning att de stämmer, förutom att ingen av dem tagit upp att nivågruppering kan diskriminera minoritetsgrupper och socialt svaga elever. Även detta är en indikation på att svenskämnet särskiljer sig från andra ämnen. Enligt lärarna är alltså fördelarna med nivågruppering i svenska färre och nackdelarna fler.