Fördomar, ”vi” och ”dom” skapande och rasism

Alla våra informanter pratar om att det finns fördomar på arbetsplatsen och att de själva har fördomar och stereotypa tankar om olika grupper. Däremot lägger informanterna olika vikt vid betydelsen av dem och hur det kan påverka mötet. Alla våra informanter menar mer eller mindre att det är viktigt att reflektera över och att vara medveten om sina egna fördomar. Informanterna ser också olika på hur förekommande det är att generalisera och stereotypifiera människor på deras arbetsplats. Utifrån intervjuerna är det tydligt att vissa grupper oftare nämns, vilket kan tolkas som att fördomar om dessa är mer vanligt förekommande. De grupper som främst lyfts är somalier, människor från Mellanöstern/araber, romer, samt vissa släkter.

Amanda, Sara och Mina uppfattar allihopa att ens personliga attityder, fördomar och hur socialarbetare pratar på arbetsplatsen har konsekvenser för mötet.

Amanda är helt övertygad om att ens privata åsikter och moral om hur ett normalt liv ska se ut påverkar hur du bemöter folk. Sara lägger liksom Amanda vikt på hur ens privata åsikter har betydelse och menar att det är olämpligt att prata om vissa saker på arbetsplatsen men att människor trots allt uttrycker personliga rasistiska åsikter som sprider fördomar. Hon tycker vidare att det märks att samhällsklimatet har förändrats och att vissa fördomsfulla åsikter som skulle ha varit mer otillåtna tidigare lätt betraktas som en åsikt bland andra och att personer därför inte skäms eller hindras från att uttrycka dessa. Mina tycker att det är lätt att reagera utifrån sina fördomar och att dra förhastade slutsatser utifrån dessa och att det påverkar både mötet och kvinnorna. Hon menar dock att det inte är något som sker medvetet men att det är lätt att som socialarbetare ha en tanke om hur klientens situation är. Mina tror att mångfald både bland klienter och bland socialarbetare skulle göra det lättare att inte vara fördomsfull eller att placera in folk i fack. Klas menar att det är lätt att bli cynisk i det sociala arbetet men tror ändå att

socialarbetare har en öppenhet när de går in i möten och tror inte att det är ett direkt problem. Att man särbehandlar eller har stereotypa tankar tror han mer handlar om personen och inte vart de kommer ifrån. Han uttrycker att han hoppas att fördomarna inte påverkar mötena och att det i så fall vore något negativt. Sara: Man såg dem som så himla annorlunda och såg inte riktigt situationen de var i utan snarare att de var annorlunda och inte kunde förstå varandra eller att de såg dem som offer. Det var mycket mer stereotypt. (pratar om den mindre kommunen, vår parentes)

Klas : [....] men alltså mer generalisering alltså att vi grupperar folk, det tror jag att vi gör, och då tänker jag som sagt hela tiden på min första sommar så försöker man hålla det borta. Men vi gör det, självklart. För de grupperna man har, det är ju somalier, det är araber. Ja alltså pratar man med den kvinnan som jag har (pratar om en kollega med arabiskt ursprung, vår parentes) kan hon nyansera mer folk ifrån Mellanöstern än vad jag kan göra. I många drag så grupperar jag de i alla fall till ungefär samma människor, eller samma grupp. Sen har man ju de stora grupperna som

baltikum, man har... ja, ex-Jugoslavien, Polen. Där är, oftast är det ju vissa drag som går igenom[...] Och sen så alla kan strula oavsett vilket. Men tyvärr så grupperar man ju... Oh, vad hemskt!

De citat som lyfts ovan av Klas och Sara visar på samma process, ”de andra” förstås som annorlunda och tillskrivs egenskaper utifrån ursprung. Detta visar på hur konstruktioner av ”vi” och ”dom” finns på informanternas arbetsplatser och hur de rasifieringsprocesser, som Neergaard m.fl. (2004) menar tillskriver ”de andra” ett annorlundaskap, existerar där. Detta annorlundaskap grundar sig i föreställningar om skillnader som i detta fall uttrycks finns exempelvis om människor eller grupper med härkomst från Mellanöstern, Somalia och Polen. Här blir också tydligt hur Klas buntar ihop personer utifrån större geografiska områden och tillskriver dem gemensamma drag.

Klas tror att det är stora skillnader mellan olika socialkontor både inom Malmö och i förhållande till socialkontor i andra kommuner. Han tror att stadsdelar med fler ”invandrare” gör att personalen blir bättre på att bemöta ”invandrare”. Klas berättar även om en anställd som talar arabiska och att hennes ursprung gör att hon bättre förstår klienter med samma ursprung och därav kultur. Kamalis (2002) kritik mot begreppet kulturkompetens blir relevant i Klas fall då han som tidigare nämnt buntar ihop personer från större geografiska avgränsningar och tillskriver dem gemensamma drag. Sådana generaliseringar reproducerar tanken om människor som kulturella bärare med en oföränderlig kultur och reducerar socialarbetarnas kompetens till att bara gälla ”likar”. Denna indelning av människor behöver sedan inte vara konsekvent utan människor klumpas ihop utifrån geografiska, kulturella, etniska, religiösa eller nationella avgränsningar. Än en gång skapas ett ”vi” och ”dom” tänkande och ett rasifierande som lägger över problemet på ”dom”.

Detta bortser från de strukturella förutsättningar som existerar och som det sociala arbetet vilar på. Det gör att större förändringar, som måste ske för att det sociala arbetet ska ge ett stöd som inte utgår från den dominerande positionens

föreställningar om ”de andra”, bortses från. Liksom strukturer utanför det sociala arbetet, som leder till ojämlika levnadsvillkor, bortses från.

I frågan om kulturkompetens eller mångfald inom organisationen är dock det språkliga kunskaperna högst relevanta. Sara, Klas och Mina menar alla att det är värdefullt att ha personal på arbetsplatsen som talar andra språk än svenska. Mina tycker att det är en skam att ingen pratar arabiska på arbetsplatsen när det är många klienter som talar arabiska. Vidare tycker hon att det är en skam att de är en sådan homogen grupp på hennes arbetsplats och att hon funderar över hur klienten uppfattar det att komma dit och inte möta något som klienten kan känna igen sig i.

Mina: Vi är än väldigt homogen grupp vi som arbetar. Vi är liksom kvinnor mellan... alltså väldigt homogen grupp och då kön och allting och vi mötet… alltså det är ju en skam att i 50 % av våra klienter har vi arabisk tolk och vi är ett hus på [...] personer och ingen pratar arabiska. Alltså det är ju nästan, det är mer den saken som är, alltså hur uppfattar då klienten det att komma hit och inte känna sig att jag är… Alltså att inte möta, möta… något man kan känna igen sig i utan… Det är väl den diskussionen som hade varit intressant och hur gör vi för att vi ska visa… den här kvinnan att… vi ser inte henne bara ur ett svenskt perspektiv utan vi har kanske en bredare syn och det skulle vi kunna göra genom att vi också är invandrare som jobbar här men det är ju väldigt få.

6.2.1 För ståelse av rasi sm och r asistiska praktiker

Informanternas uppfattning om vad rasism är och huruvida de ser att det förekommer rasistiska praktiker och rasism på deras arbetsplats skiljer sig åt. Amanda och Sara ser att de tidigare diskuterade stereotyperna och fördomar ligger till grund för rasism. Både förstår rasism som något som genomsyrar samhället och därför påverkar de själva. Amanda tycker att rasismen på hennes tidigare arbetsplats är tydlig och att vissa i personalen sa jätterasistiska saker. Dessutom sades saker som inte var lika tydliga, subtila saker som hon upplevde som rasistiska. Många gånger hittades ”naturliga” förklaringar till problemen hos klienten som till exempel att dumförklara personer istället för att se strukturella hinder, vilket visar på hur rasismen kan ta sig uttryck mellan representanter för det sociala arbetet och personer med invandrarstatus.

Amanda: Jag tror också att just en sådan sak som att man jobbar ganska mycket med tolk… och där det är så otroligt viktigt att man alltså är mån om… alltså dels att se till att använda tolk även om, alltså även om man kan kommunicera på svenska med en person i vardagen, eller vad man ska säga. Men sen om man till exempel ska kommunicera ett viktigt beslut eller att, ja saker som faktiskt får, kan få stora konsekvenser om man inte uppfattar ordentligt. Att… vad skulle jag säga med det? Nämen att man kanske inte riktigt liksom, ’ja men han fattar’ och sen om han inte riktigt fattade så var det lite för att han var dum i huvudet och inte för att… alltså så… Man hittar så att säga, inom citationstecken naturliga förklaringar till… ja men istället för att se till att nu är det här ett viktigt möte vi tar in en tolk även om man kan kommunicera hjälpligt. Skiter i det och istället tänker att, ja men han är ändå dum i huvudet, eller man har liksom inte den, man har lite mindre respekt för den personen liksom. Och att man kanske inte ser det problematiska i det, liksom att man får ett sådant bemötande.

Hon ser hur hela systemet, det sociala arbetet och försörjningsstöd genomsyras av strukturell rasism. Hon menar dock att det är svår att få syn på denna när du kommer in och arbetar i systemet. Likaså är det svårt att agera mot det strukturella inom systemets utformning. Hon ser att många bär på rasistiska strukturer,

inklusive hon själv då det är något som samhälletmatar en med hela sitt liv. Amanda menar att det finns en rädsla att diskutera frågan om rasism, att det är något som uppfattas som långt borta från en själv och att hon tror att det är en av anledningarna till att det inte pratas om.

Amanda: Alltså jag tänker ju att det är inbyggt i, vad ska man säga, i socialt arbete. Nu blir det jättestort, alltså att det finns, ja vad ska man kalla det, jag vet inte... rasistiska strukturer, eller liksom hur systemet är utformat... alltså vad ska man säga... ja men att det finns rasistiska

strukturer i systemet och att det är skitsvårt när man kommer in och jobbar i det att få syn på. Dels få syn på, det är steg ett på något sätt och också sen att göra något åt det. Att agera inom, alltså mot det på något sätt. Utan att kanske vända upp och ner på allting på något sätt. [...] och så tänker jag också att det är så att... Dels att det finns i själva systemet eller hur det är uppbyggt och också att om människor som, eller många, inklusive mig själv, människor som går in och jobbar som socialsekreterare har liksom, vad ska man säga, rasistiska drag. Nej men inte drag men som man blivit matade med i hela sitt liv och bär med sig på sätt, som är… Så om man inte tänker till liksom så går man in där i systemet och sen så lunkar man på där och sen så klappar ens egen rasism ihop med den som är i systemet och så upprätthåller man hela de linjerna.

Amandas förståelse av rasism menar vi visar en medvetenhet om strukturell rasism och hur dessa rasistiska strukturer är svåra att se då det är något som alla matas med. Ovanstående uttalande liknar Dominellis (2008) syn på hur den strukturella/institutionella rasismen verkar och gör att människor agerar rasistiskt utan att vara medvetna om det. Hennes uttalande om den rasism som många inklusive hon själv bär på och hur den klappar ihop med den som finns i systemet tolkar vi som en förståelse för hur den institutionella och individuella rasismen samverkar och upprätthåller varandra och påverkar personal som arbetar inom

institutioner inom det sociala arbetet. Genom intervjun visar hon också en

medvetenhet om den kulturella rasismen och hur föreställningarna om ”de andra” bland personalen är uppbyggda kring ett ”vi” och ”dom” tänkande och där de som står längst från den ”svenska” kulturen betraktas som konstigast (Bredström, 2005).

Sara säger också att hon bär med sig rasistiska idéer, att det sitter i en. Liksom Frankenberg (1993) tänker hon på rasism utifrån vithetsbegreppet och hur ”vithet” som position, norm och kultur skapar bilden av den ”rationellt fungerande

människan”. Rasism utesluter människor från att bli denna ”välfungerande rationella människa”. Utifrån Dominelli (2008) medför ett medvetande om sin position en möjlighet att kunna synliggöra de normativa värderingar som finns i organisationen. Hon kan därav se andra värdiga levnadssätt utanför den

dominerande gruppens normer och arbeta utifrån detta i mötet.

Sara:[...] Jag tänker framför allt kring, kring så här vithetsbegreppet, så här att, en position, en kultur eller en norm kring hur man ska vara som rationellt fungerande människa i det här samhället på något sätt. Och rasismen kan ses som ett sätt att vissa personer inte kan bli den här rationella personen eller… som jag sa ett annorlundaskap. Man utgår från att en person är på ett visst sätt för att den har slöja till exempel. Men sådana saker sitter ju också djupt i en själv. Man förutsätter saker utifrån de man möter och man kategoriserar ju automatiskt ändå så här på något sätt för att få ordning i sitt liv men...

Sara använder sig följaktligen av vithetsbegreppet för att förklara rasism och hur det utesluter andra tolkningar än den ”vita” från att inkluderas i att vara en rationellt fungerande människa. Den position och utgångspunkt hon pratar om liknar Frankenbergs (1993) om att ”vithet” är position/lokalisering av strukturella fördelar och ”ras”privilegier. Det är utgångpunkt ifrån vilken ”vita” människor förstår sig själva, andra och samhället. I den mindre kommunen där hon arbetade kunde hon se att det fanns ett större ”annorlundaskap” av ”invandrare” och ett starkare ”vi”.

Sara menar vidare att det är farligt att betraktas som rasist och att många är rädda för ordet rasism som förstås som något väldigt hårt och förolämpande och långt ifrån en själv. Hon tycker att samhället är ganska främlingsfientligt och att det anses vara okej att prata i de termer som Sverigedemokraterna använder sig av och att dessa bara ses som en åsikt bland många.

Sara: [...] alltså att vara rasist är ju fortfarande något dåligt i Sverige eller inte [...] men folk kan ju gladeligen sitta och säga något rasistiskt [...] och för mig tycker jag såhär att det, det är rasistiskt att visa sina åsikter och jobba med personer som är utsatta då tycker jag att det färgar av sig. Det är totalt olämpligt tycker jag men folk tycker ju inte det. Men rasist ordet är ju väldigt hårt, och en förolämpning ingen vill ju vara rasist.

Vi tolkar Saras och Amandas förståelse av rasism som en medvetenhet om hur strukturell rasism påverkar det sociala arbetets institutioner och hur de själva är insocialiserade i rasistiska strukturer och således bärare av rasism. Denna rasism tar sig uttryck i vardagliga rasistiska praktiker. De vardagliga rasistiska

praktikerna, som innefattas i begreppet vardagsrasism som Wigerfelt (2001) diskuterar, är normaliserade och gör att de inte alltid ses. Vardagsrasismen leder till exkludering och marginalisering och aktiverar maktrelationer som är inbyggda i ett rasifierat samhälle. Detta i relation till den strukturella/institutionella

rasismen gör att socialarbetares handlingar betraktas som neutrala trots att de kan vara diskriminerande, förtryckande eller rasistiska. (Eliassi i SOU 2006:73)

Vi tolkar även deras förståelse som en medvetenhet om maktskillnader som skapas genom ”ras”/etnicitet men också andra former av förtryck det vill säga att de har ett intersektionalitetstänkande. (de los Reyes, 2005b) Båda nämner både klass och kön. Exempelvis pratar Amanda om vikten av att som socialarbetare vara medveten om bland annat sin egen klassbakgrund. Sara pratar om att det finns en tendens att marginaliserade grupper i rika områden sparkar neråt som visar sig genom att de exempelvis uttrycker sig rasistiskt. I fråga om kön tar Sara upp att det finns en hel det normer på arbetsplatsen i fråga om kvinnor och sexualitet och Amanda tar upp att det finns generella svårigheter utifrån att vara kvinna. Likaså tydliggör hon när det handlar om den heterosexeulla familjen vilket tyder på en medvetenhet om heteronormativitet.

Mina säger att rasism är något som utgår ifrån ras och att det handlar om att döma människor utifrån ras. Hon ser att rasism kan ta sig olika former. Hon upplever ordet som väldigt tungt och använder inte det för att beskriva någon av de situationer hon tar upp från sitt arbete. Mina ser inte att någon har handlat rasistiskt men säger dock att det kanske räcker med att det stannar vid en tanke. Hon säger att hon upplever att några få situationer på arbetsplatsen varit

fördomsfulla på gränsen till diskriminerande men att det då inte varit så tydligt. Diskriminering ser hon som ett vidare begrepp än rasism.

Mina: Rasism det är väl... ordet kommer ju från ras alltså det handlar väl om att döma människor eller till om med rasen utifrån ras. Det är väl det som är grunden men sen kan det ta sig olika former. Diskriminering är mycket vidare […] Fördomsfull, kanske lite på gränsen till diskriminerande, men sen vet jag inte om det har, jag har kanske inte känt att det har gått ut i handling, men det räcker kanske att det stannar vid en tanke å andra sidan. Rasism känns som ett väldigt tungt ord. Nej det kan jag inte säga att jag har känt, som sagt vi har mycket... fördomar har man väl alltid men inte så tydligt eller så, nej det tycker jag inte.

Minas sätt att prata om kvinnor med invandrarstatus och kring frågor om genus och ”ras”/etnicitet visar på en medvetenhet om hur detta påverkar individers position i samhället. Dels problematiserar hon och tycker att det är viktigt att inte bara utgå från ett ”svenskt” perspektiv. Hon tycker att det är viktigt att anpassa sig till klienten och att det inte bara är klienten som ska anpassa sig till det ”svenska” samhället. Att hon problematiserar det ”svenska” perspektivet går att tolka som att hon inte bara ser ”de andra” i ett rasifierat samhälle utan också placerar in det ”svenska” i en förståelse av hur interaktioner skapas. (Frankenberg 1993, Bredström 2005) Hon visar också en medvetenhet om att kvinnors situation är svårare överallt i världen och att invandrarskap är ännu en sak som kommer till. Detta visar liksom i Sara och Amandas fall på en intersektionell förståelse av kvinnor med invandrarstatus.

Trots en medvetenhet om olika förutsättningar för olika grupper, pratar hon aldrig om makt på samma sätt som Sara och Amanda. Mina är försiktig med att använda ordet rasism och vill inte använda det för att beskriva någon situation hon har varit med om på arbetsplatsen. Hennes förståelse kan tolkas utifrån den diskurs som menar att rasism existerar främst bland extrema grupperingar. Denna diskurs tas bland annat upp av Dominelli (2008) och i Om välfärdens gränser och det

villkorade medborgarskapet (SOU 2006:37) och är dominerande i den svenska

debatten och förståelsen av rasism. Minas förståelse går också att förstå utifrån diskursen som framställer Sverige som ett jämlikt land och som leder till att rasism uppfattas som lokaliserat någon annanstans men inte här.

Både Amanda och Sara beskriver några situationer som ”jätterasistiska” och syftar då på en synlig rasism och tydligt uttalad rasism. I Minas svar tycker vi oss kunna urtolka att den dolda rasismen inte betraktas som rasism. I Westins (1999)

definition av rasism är den öppna rasismen tydlig ifråga om hur människor grupperas och nedvärderas. Dessa fall är enklare att reagera på och se till skillnad från den kamouflerade vardagsrasismen som sällan ses eller upplevs som rasistisk. Då den öppna rasismen och vissa handlingar förstås som jätterasistiska blir

diskursen om vad rasism är tydlig. Den strukturella rasismen som ofta uttrycks genom den mer dolda vardagsrasismen och som har en stor effekt på människors liv betraktas inte lika ofta som rasism. (Westin, 1999 & Dominelli, 2008) Klas ser rasism som att gå in i ett möte med förutfattade meningar och när man