Organisation och rasism

Amanda menar att hon som ny liksom andra ville känna av och se hur stämningen och klimatet var på arbetsplatsen. Hon menar att hon anpassade sig till

arbetsplatsens klimat för att kunna bli accepterad och passa in i arbetsgruppen. En sak som påverkar organisation anser hon vara den höga arbetsbelastningen och att många endast var anställda som vikarier vilket gav lite utrymme till att vara reflekterande och ifrågasättande av arbetet då hon menar att detta inte är något som värderas högt för att få en fast anställning. Den osäkra anställningen som vikarie anser hon bidrar till en rädsla att uttrycka kritik och en rädsla att förlora jobbet. Amanda menar att det fanns generella attityder och fördomar på

arbetsplatsen och att det fanns normer utifrån föreställningen om hur man gör i Sverige, där jargongen om hur ”invandrare” kommer hit och utnyttjar systemet var tydlig. Hon menar vidare att det fanns outtalade regler för hur man pratade eller inte pratade på arbetsplatsen.

Amanda:[...]det kan vara mycket sådant som... hur kan man uttrycka det, alltså den här klassikern 'ja de tror att de kan komma hit och bla bla bla utnyttja systemet och leva på våra fina bidrag'. Alltså den typen av kommentarer, 'och hon ska minsann inte tro att hon kan komma hit och inte jobba, här jobbar alla'. Och det är, den jargongen är väl ganska vanlig.

Vissa i arbetsgruppen sa till exempel rasistiska saker i fikarummet. Amanda menar att snacket gick och att det fanns rasistiska jargonger och ett klimat på arbetsplatsen som tilläts. En mening på arbetsplatsen var att i Sverige är vi inte rasister och att det var en främmande tanke att det skulle finnas där.

Amanda: Jag tror, eller jag tänker, eller det är mina egna funderingar men i Sverige är vi inte rasister liksom och det vet alla. Så tror jag att de flesta tänker. [...] Nej det är liksom så långt borta från en själv för de flesta. Det tror jag, det är därför man liksom inte pratar om det. Och det kändes som om det var en ganska främmande, främmande tanke liksom att det skulle finnas olika typer av bemötande beroende från vilket land man hade sitt ursprung. Så det var nog ingen som riktigt tänkte på det, faktiskt.

Sara ser att det finns olika ”kulturer” på olika socialkontor men att det finns en socialkontorskultur att inte ha konflikter på arbetsplatsen eller att vädra personliga eller politiska åsikter. Det finns normer om vad som är okej att prata om. Sara liksom Amanda menar att rasism ses som ett farligt ämne att diskutera då det bryter mot normen om vad du får prata om på arbetsplatsen, det blir för personligt eller för politiskt. Det pratas inte om rasism från socialarbetarnas håll, ämnet är svårt att ta upp då det blir obekvämt när det nämns så det smygs undan istället.

Sara:[...] jag tänker också så här att det handlar om socialkontorskulturer och att man inte ska ha konflikter på arbetsplatsen. Man ska inte diskutera någonting djupt... och man får inte vara för politiskt. Så fort det blir lite så här… lite jobbigt så är det alltid någon som går in och säger så här: ’Jaha men hur var vädret’ eller ’jaha hur var det i helgen’ eller… man ska ha någon flytande trevlig nivå och inte [...] och då blir politik också väldigt farligt tror jag. […] Ja eller så här att ta upp sådant där att ’nu tycker jag att du var jätterasistisk’ när du sa det här om de här om de romska kvinnorna som kom. Och det var någon gång som jag typ kommenterade såhär, ja det var någon som sa när vi var på hembesök eller vi ställde i ordning en servicelägenhet där det hade bott en stor familj romer och då var de såhär ’allting var trashat (engelska, vår kursivering) och jävla zigenare’… Då började jag med att säga ’det heter inte zigenare det heter romer’ och då var det som att det klipptes någonstans och då pratade inte vi mer på cykelvägen hem. Det är farligt att bli... alltså det är en farlig grej såhär ’att nu är du rasistisk’ jag tror att man själv eller om man har tänkt mycket på de här frågorna så tänker jag att för mig blir det inte lika hårt om någon skulle rätta mig om någon skulle säga såhär ’det där var ju jättekonstigt sagt hur menar du?’ Då hade jag sagt såhär: ’men vänta vänta vad tänkte jag egentligen?’ Då hade jag börjat fundera på vart kom den här grejen ifrån, det sitter ju saker i en.

Amanda menar att det fanns en generell attityd att inte upplysa folk om deras möjligheter och rättigheter. Det fanns en ovilja bland de anställda att se strukturer och hur dessa påverkar människors situation utan istället hitta ”naturliga”

förklaringar till problemet hos individen.

Amanda: [...] sen är det väl också liksom, en generell attityd, kan man väl säga liksom. Att man liksom inte går in, man har eller så här, bland min arbetsgrupp då, att man har den attityden att kvinnor från Mellanöstern de vill inte jobba och deras män säger att de får inte jobba och det är för jobbigt att gå in och liksom peta i det. Även om man kanske liksom är, eller man är rädd för att gå in och peta i det liksom. Och ja, för att det är så himla mycket värderingar och fördomar som. Ja men en rädsla för att liksom diskutera de frågorna. [...] Men jag tror att, övergripande alltså att liksom, att man är lite, lite rädd… (vi tolkar det som att hon är på väg att säga rädd, men hon påbörjar bara ordet, vår kursivering) Som socialsekreterare är man ju hela tiden inne och rotar i folks privatliv, liksom. Och hur man, hur olika människor, väljer att formera sina familjer eller liksom samlevnad eller hur man väljer att leva sina liv. Och så kommer socialsekreterarna in och tycker liksom att så här gör vi i Sverige och så där och det är ju... Väldigt så ömma saker hela tiden.

Klas tror att den unga åldern hos de anställda har lett till ett öppnare klimat på arbetsplatsen. Han reflekterade över hur snabbt socialarbetare kan bli cyniska utifrån den kultur som sitter i väggarna inom institutionen. Han menar att det inte är medvetet men att det är lätt att stereotypifiera och generalisera utifrån det rutinmässiga som finns inom arbetsplatsen. Han anser att alla på arbetsplatsen är väldigt öppna och att det inte är något problem med särbehandling eller stereotypa tankar. Gällande rasism menar Klas att han inte tror att socialarbetare kan ha ett uttalat rasistiskt sätt på arbetsplatsen. Är det någon som tänker något

särbehandlande så håller den personen det för sig själv, menar han. Ärenden diskuteras sällan på fikapauser och om någon behöver uttrycka något så gör den det med en kollega eller på exemeplvis handledning. Mina och Klas bild av organisationerna de jobbar inom är att det inte finns problem med rasism på deras arbetsplatser. Vi kan dock utifrån deras berättelser om saker som sagts på

arbetsplatserna, även om Mina inte tar upp många exempel, konstatera att de fördomar som yttras är en del av ”vi” och ”dom” skapandet som i sin tur är en del av den strukturella, kulturella och personliga rasismen. Skillnader som beskrivs utifrån ”vi” och ”dom” tänkandet behöver inte alltid utgå från att den egna ”kulturen” är överlägsen men det innebär alltid ett tydligt isärhållande mellan kulturella identiteter som utesluter ”de andra” från ”vår” föreställda gemenskap. (Bredström, 2005)

Klas: […] anledningen till att vi inte gör det tror jag är att det är inget direkt problem att man särbehandlar, eller att man har stereotypiska tankar, eller det är ibland som det kommer upp något men det är nog förmodligen bara kopplat till ett specifikt ärende. Och då brukar vi ta det i handledningen eller så, som sagt, det är öppna dörrar här så man bara går in och kräker av sig lite. Och jag tror inte ja har hört någon som har uttryckt någonting som egentligen är direkt fel, alltså i min uppfattning. Utan då handlar det om personen, inte om vad de kommer ifrån.

Mina: […] jag drog ett ärende för vår socialrådgivare, där hon hade de här problemen, och då sa socialrådgivaren ”är hon från Somalia, eller?” Då kände jag att hon drog slutsatser. Jag sa ’jag vet inte, jag har faktiskt inte ens kollat, men visst hon ser ut och kunna vara från Somalia’. Men då kände jag varför frågade hon det, varför var det relevant? Men det är som sagt jag har jobbat här i tre år och det är kanske tre sådana exempel jag kan komma på. Det är kanske tre för många men jag kan inte säga att det är mycket, eller vardagligt eller absolut inte på något sätt.

Att det är en främmande tanke att det skulle finnas olika typer av bemötande beroende på klientens ursprung går att tolka utifrån bilden av Sverige som ett föredöme i frågor som jämställdhet, jämlikhet och integration som bland annat Eliassi (I SOU 2006:73) tar upp. Vidare går det att förstå utifrån hur institutionell rasism fungerar på ett sätt som gör att handlingar inom institutionerna uppfattas som neutrala och medför till att socialarbetare kan agera rasistiskt utan att vara medvetna om det (Eliassi i SOU 2006:73, Dominelli 2008).

Uttalande på arbetsplatsen om att ”de” inte ska komma hit och leva på ”våra” bidrag och så här gör ”vi” i Sverige, visar på de gränser till välfärden som nämns i några av de SOU rapporter som gjorts om strukturell diskriminering. Personer med invandrarstatus får inte tillhöra den ”svenska” gemenskapen och ses inte som lika förtjänta av välfärden. Detta kan tolkas utifrån den nationalism och ”vi” och ”dom” skapandet Bredström (2005) tar upp, ”de andras” närvaro hotar denna gemenskap och ”de” förknippas ofta med problem. Amandas uppfattning av att arbetet som socialsekretare innebär praktiker som handlar om att rota i

människors privata liv och hur de väljer att leva och de bilder av hur man gör i Sverige, går att jämföra med Fahlgrens (2005) tankar. Hon menar att det sociala arbetet är normerande och är uppbyggt bland annat på rasistiska ideologier och att konsekvensen av det är att grupper som inte passar in i mallen för det normala kan komma att exkluderas från det sociala arbetet och således även från

välfärdstjänsterna. I denna förståelse av kvinnor med invandrarstatus osynliggörs också deras arbete och bidrag till välfärden (de los Reyes 2005a & Mohanty 2003)