Hur rasism t ar sig uttryck och dess konsekvenser

Konsekvenserna av ens fördomar och generaliseringar ser de olika på. Amanda menar att i möten med heterosexuella par från Mellanöstern som har barn glöms kvinnan ofta bort på grund av de förutfattade meningar som finns kring dessa familjer och kvinnor. Kraven för att få bidrag riktas således mot mannen och allt ansvar i förhållande om försörjning läggs på honom. Konsekvensen blir att insatser som AIC och kontakt med Arbetsförmedling inte riktas mot kvinnorna. Amanda: Men något som jag tänkte mycket på är att i hushåll där, alltså i hushåll med ett heterosexuellt par, alltså med barn, och där familjen kom från, suck, främst då kanske Mellanöstern liksom. Så tänkte jag mycket på att jag hade en slags förutfattad mening om att kvinnan där aldrig har jobbat utanför hemmet, och att hon står jättelångt från arbetsmarknaden och att hon liksom inte vill komma ut i det svenska samhället. Alltså, att jag liksom lite, väldigt ofta glömde bort kvinnan. För när man söker som par så ska båda två bidra till försörjningen, medan det var mannen som fick kraven. Det var han som skulle gå till arbetsförmedlingen, ja AUC, och hela den här biten liksom. Och kvinnan hamnade lite så där, ja man snackade inte så mycket med henne. Det var ofta mannen som man kanske ringde till, eller så där.

Amanda menar att konsekvensen av detta är att kvinnan inte känner sig förstådd eller lyssnad på och det inte är henne det blir en bedömning på. Vidare anser hon att det är subtila saker som kan få en person att känna sig kränkt i ett möte och det är viktigt att var medveten om vad du signalerar. Sara menar att ärenden med kvinnor med invandrarstatus ofta drog ut på tiden i den mindre kommunen på grund av missförstånd. Kvinnorna blev betraktade som offer och att

socialarbetarna hade svårt att förstå kvinnor med invandrarstatus då de betraktades som väldigt annorlunda.

Sara: Men i den mindre kommunen (vår kursivering) kunde det vara så att nu har vi de här tre romska kvinnorna som är fast i den mindre kommunen vad ska vi göra med dem. Alltså de hade ett möte på 6 timmar för de här tre romska kvinnorna som sökte pengar för att ta sig vidare ifrån den mindre kommunen. Det är egentligen något som går på tjugo minuter för ja men typ en average (engelska, vår kursivering) turist i den mindre kommunen. Men med de här tre romska kvinnorna blev det jättemycket prat. […] vissa i den mindre kommunen var så här jätterasistiska och var så där: ’Jag gömde min handväska för att det kom romer’, så här.

Samtidigt så menade hon att det just för att det tog längre tid i vissa fall gav socialarbetarna en större möjlighet att få förståelse för kvinnan och hennes situation. Sara menar vidare att fördomar också kan leda till att socialarbetaren dumförklarar klienten istället för att se klientens situation eller andra

omständigheter som påverkar. Liksom tidigare nämnt lägger Sara även i

nedanstående citat fokus på hur organisationen på grund av missförstånd inte kan ge en adekvat hjälp utan att dra ut på tiden.

Sara: Jag tänker att det ofta drar ut på tid, på grund av missförstånd. Att det inte blir samma... Dels att de inte får samma information, tänker jag. Och inte heller ha haft möjlighet att uttrycka sig ordentligt. Eller så här att... att man inte kan bedöma det på samma sätt. För man gör ju en utredning och så, och utredningen blir väldigt ja, annorlunda (tar det ordet efter en stund, vår kursivering) mot om det är någon som bara pratar svenska, till exempel. [...] Jag kan tycka att även om det var ett annorlundaskap i den mindre kommunen (vår kursivering) så kan jag också tänka att man tog längre tid på sig. Att förklara, eller man bokade in fler möten, man... Just att man gjorde det krångligare, att det var svårare så gav man ju också de här kvinnorna en större chans på något sätt.[...] Jag tänker att det är ett hårdare klimat överlag i Malmö eller så här att. Man har mer ärenden och det är ett svårare system. Det är mer folk man måste samarbeta med. Det är klart att det, det i sig har konsekvenser. [...] Här (pratar om Malmö, vår parentes) så finns det inte att man har den kontakten med nätverket och det tycker jag är jättesynd.

Klas menar som vi skrivit tidigare att han tror att stereotypa tankar finns innan mötet men att han inte tror eller hoppas att det kommer ner i mötet. Han diskuterar följaktligen inte vilka konsekvenser stereotypa tankar kan ha för kvinnor med invandrarstatus.

Mina menar att fördomar och generaliseringar leder till att socialarbetare drar förhastade slutsatser i ärenden och sätter människor i fack, vilket påverkar mötet. Hon menar att detta också måste påverka kvinnan och hur du som socialarbetare bemöter henne genom att hon inte känner sig sedd för den hon är utan ses utifrån en föreställning om vem hon ska vara, ett objekt. Mina menar liksom Amanda att detta kan göra att hon inte känner sig lyssnad på och att det inte blir henne det blir en bedömning av.

Mina: Hur man bemöter henne och att hon känner att hon inte blir sedd för den hon är utan att man har en föreställning om vem hon ska vara redan innan. Och det är nog rätt. Att det är nog många situationer tänker jag. Att man har, nu är jag inne på det här, det behöver inte alls vara på grund av ens bakgrund, utan det är väl ofta vilken förhandsinformation man har, att man drar förhastade slutsatser i en del situationer. [...] Konsekvensen blir ju att personen inte blir sedd, det sa jag innan, att den inte blir sedd som den är, alltså man... om man nu ska göra en bedömning till exempel och

kvinnan inte har fått komma till tals... så är det klart att det är ju. Det får en konsekvens för henne för det blir ju inte henne det blir en bedömning på. Till exempel, alltså... man blir inte sedd som en individ utan som ett objekt.

Gällande arbetet med vissa kvinnor med invandrarstatus ser Mina att fördomar i organisationen i fråga om ”hederskultur” leder till att grupper som inte anses tillhöra en ”hederskultur” förbises eller ses ur ett annat synsätt som inte tar hänsyn till likheten i problematiken.

Mina: Vi har ibland ärenden som vi kallar hedersärenden, jag tycker det är farligt att benämna men som man tar på största allvar om man hör att den flickan inte får, nu pratar jag inte om mammorna nu här, men i alla fall så, att hon inte får vara ute med sina kompisar och hon måste hjälpa till hemma. Och kommer hon från Libanon eller trakterna där så tar man det på jätteallvar. Vi hade en sådan flicka som precis berättade den historien att hon kom från, ja vad kom hon ifrån, ehm, nu har jag glömt var hon kom ifrån. Men i alla fall, det var inte där man ser att de har en hederskultur. Och då såg man inte ens det, att detta kanske stannar hennes utveckling precis lika mycket, detta kanske också är en fara, det är därför jag menar att jag inte ska prata om heder, men där fanns också ett tryck från familjen att man ska leva upp till en viss... Sen kanske det inte låg någon risk att hon skulle, bli skadad eller så, men det vet jag ju inte heller om de här flickorna från Libanon. Där kan jag märka det är lite uppdelat, att man ser problematiken ur ett visst sätt av ens

erfarenheter. Man ska ha ögonen öppna för att känna till att kulturen där kanske fungerar, kan finnas att det fungerar så där men… ja. Det är väl lite omvänt där att man inte ser den här flickan som faktiskt berättar om samma problematik.

De stereotypa föreställningar som tas upp av våra informanter kan förstås utifrån flera av de teoretiska perspektiv vi tidigare presenterat. Synen som Amanda tar upp existerar på hennes tidigare arbetsplats om hur kvinnor från Mellanöstern inte vill arbeta, att de står långt från arbetsmarknaden och att deras män inte tillåter de att jobbar visar enligt oss på representationen av kvinnor från Mellanöstern som mer traditionella och levandes tillsammans med den patriarkala ”andra” mannen. Denna representation ställs i relation till den ”svenska” kvinnan som lever med den ”svenska” jämställde mannen. Bredström (2005) menar att genom att positionera det ”svenska” ”vi:et” gentemot det sämre ”andra” exkluderas ”de andra” från den nationella gemenskapen. Detta går att förstå utifrån

rasifieringsprocesser som genom ”vi” och ”dom” tänkandet exkluderar ”de andra” utifrån föreställningar grundade på kultur, nation och ”ras”. Bilden av att, i det här fallet, kvinnor från Mellanöstern står långt ifrån arbetsmarkanden och vill vara hemma går att jämföra med det som står i Det blågula glashuset (SOU 2005:56) och Brodins (SOU 2006:37) undersökning. Dessa undersökningar menar att kvinnor med invandrarstatus tillskrivs en ”omsorgskultur” och därför inte erbjuds de insatser som socialtjänsten riktar mot arbetslösa socialbidragstagare. Ansvaret läggs därmed helt över på klienten. Detta är ett exempel på hur den institutionella rasimen tar sig uttryck i mötet mellan kvinnor med invandrarstatus och

institutioner för det sociala arbetet. Det visar också på hur den kulturella rasismen samverkar och påverkar den stukturella/instituionella rasismen, samt hur den påverkar den individuella/personliga rasismen hos den enskilda socialarbetaren. De fördomar och negativa attityder som tycks existera inom de organisationer våra informanter arbetar inom gör även att grupper förbises och leder till att de som arbetar inom dessa organisationer kan handla rasistiskt utan att vara medvetna om det då vissa praktiker och föreställningar har normaliserats. (Dominelli 2008)

6.4.1 Motver kande arbete på arbetsplatsen och undvi kande strategier

Flera av de situationer där fördomar, stereotypa bilder av kvinnor och män med invandrarstatus tas upp går att förstå genom Dominellis (2008) undvikande

strategier. På ingen av informanternas arbetsplatser diskuteras huruvida stereotypa bilder, fördomar, diskriminering eller rasism kan ha konsekvenser även om

Amanda försöker initiera en diskussion. Det verkar inte uppfattas som att vissa fördomar och generaliseringar kan vara rasistiska eller exkluderade på någon av arbetsplatser och även om det gör det så tas det inte tag i. Detta menar vi är ett förnekande av rasismens existens och dess påverkan på arbetsplatserna, samt ett bortseende av ”ras”/etnicitets betydelse för sociala interaktioner.

Detta går även att tolka som en dekontextualisering på arbetsplatsen, det vill säga ett bortseende från maktrelationer. Till exempel i fråga om kvinnor från

Mellanöstern ses förtrycket ligga hos mannen och de patriarkala strukturer som finns i ”deras” kultur. Nedlåtande kommentarer om romer som tjuvaktiga kan också förstås utifrån dekontextualisering och där den ”vita” gruppens levnadssätt ses som överlägsen (Dominelli, 2008). Bilden av romer hänger ihop med en konstruktion om att ”de” inte vill arbeta och ett misstänkliggörande av ”dem” som kriminella.

Dekontextualiseringen på arbetsplatserna tar sig vidare uttryck genom att rasism i vissa fall förklaras genom att lägga fokus på ett annat förtryck. Mina säger att det finns ett genusperspektiv men inte ett ”invandrarperspektiv” på hennes

arbetsplats. Problemen som finns läggs över på ett annat perspektiv, i detta fall ett genusperspektiv. Det finns en skillnad mellan när fler förtryck ses samverka med rasism och på situationer där rasismen helt förbises som medverkande till kvinnor med invandrarstatus positioner och situationer.

Amanda tar upp en allmän jargong om att ”invandrare” inte ska komma hit och tro att de kan leva på ”vår” välfärd vilket bortser från maktrelationer och strukturell rasism som exkluderar personer med invandrarstatus från exempelvis

arbetsmarknaden. Detta tankesätt innehåller förutom dekontextualisering flera av de undvikande strategier som Dominelli tar upp som förnekar rasism, men också ett allmänt undvikande att konfrontera kollegor när dessa beter sig rasistiskt. Vidare berättar Amanda hur hon försökte att dra igång policydiskussioner tillsammans med en kollega och en praktikant på arbetsplatsen. Intresset var lågt och många verkade tycka att det var jobbigt och undrade när de skulle hinna med sitt arbete med klienterna. Amanda upplevde att det låga intresset delvis grundade sig i den på den höga arbetsbelastningen och delvis i en rädsla för förlora sitt jobb då reflekterandet värderades mindre än att vara jobbflitig. Vidare tror hon att många tycker att det är jobbigt att prata om det för att det visar ens egna brister och ens eget ansvar i att jobba med sig själv. Amanda upplevde inte att hon fick något direkt stöd av chefen även om han sa att han tyckte att det var ett bra initiativ. Han agerade följaktligen inte på något sätt för att få igång de här diskussionerna.

Mina berättar liksom Amanda att det finns en stående punkt på personalmötet som ger utrymme att diskutera dessa frågor och likaså en JÄMO-grupp som ger

föreläsningar. Hon menar dock att intresset att diskutera saker på mötet liksom att gå på föreläsningarna är lågt. Hon uttrycker ett missnöje utifrån detta då hon anser att det alltid kan dyka upp saker som behöver diskuteras. Även Sara berättar hur

hon har lyft diskussioner på sina arbetsplatser och att hon tycker att det är viktigt att ta diskussioner även om det kan bli obekvämt och att det ofta tystas ner. Detta passiva motstånd som finns på arbetsplatserna kan förklaras på många olika sätt utifrån Dominellis (2008) undvikande strategier. Ett tydligt undvikande av att konfrontera rasism finns i Amandas berättelse då hon berättar om hur hon försökte dra igång policydiskussioner kring ämnet rasism och ytterligare ett exempel på detta finns i Saras berättelse när hon försökte konfrontera sina kollegor. Amanda: Alltså, det var ju inget öppet så bara ’nej, varför ska vi göra det här så’, som man kan tänka sig i skolan om man tar upp någonting. Det var väl mer att det var lite pust och stön och när ska vi klämma in det här, och vi har ju så mycket att göra [...] Och lite också så när vi

sammankallade till de här träffarna eller mötena om man ska säga så. ’Nej men jag måste sitta kvar på rummet och jobba, jag hinner inte det här, jag är jätteledsen’ och så. Man märkte att okej det här var inte någon prioritet på liksom.

Sara: Ja eller så här att ta upp sådant där att ’nu tycker jag att du var jätterasistisk’ när du sa det här om de här om de romska kvinnorna som kom. Och det var någon gång som jag typ kommenterade såhär, ja det var någon som sa när vi var på hembesök eller vi ställde i ordning en servicelägenhet där det hade bott en stor familj romer och då var de såhär ’allting var trashat (engelska, vår kursivering) och jävla zigenare’… då började jag med att säga ’det heter inte zigenare det heter romer’ och då var det som att det klipptes någonstans och då pratade inte vi mer på cykelvägen hem.

Mina säger att hon tycker att det är bra att diskutera men att det har skett väldigt lite på arbetsplatsen. Hon tänker att detta kan bero på att man inte anser att det finns problem i bemötandet. Likaså ser Klas inget egentligt speciellt fel på arbetsplatsen och att det inte finns några större problem med särbehandling och stereotypa tankar och tror att det är anledningen till att det inte diskuteras. Klas lyfter dock upp flera exempel där rasistiska kommentarer har vädrats.

Klas[…] anledningen till att vi inte gör det tror jag är att det är inget direkt problem att man särbehandlar, eller att man har stereotypiska tankar eller det är ibland som det kommer upp något men det är nog förmodligen bara kopplat till ett specifikt ärende. Och då brukar vi ta det i handledningen eller så som sagt det är öppna dörrar här så man bara går in och kräker av sig lite. Och jag tror inte ja har hört någon som har uttryckt någonting som egentligen är direkt fel, alltså i min uppfattning. Utan då handlar det om personen, inte om vad de kommer ifrån.

Detta menar vi går att tolka utifrån ett förnekande av den strukturella och

institutionella rasismen på arbetsplatsen och rasism ses därav bara existera på det personliga planet och då i form av extrema åsikter hos individer. Det är således inte något som skapas i institutionerna för det sociala arbetet och visar på ett bortseende av hur ”ras”/etnicitet påverkar interaktionen i mötet mellan representanter för det sociala arbetet och kvinnor med invandrarstatus. (Dominelli, 2008)

Den rädsla som uttrycks verkar finnas på arbetsplatserna och som också visar sig genom ett lågt intresse för att diskutera frågor om rasism tror vi kan handla om socialarbetarens roll, och hur den är utsatt för en kritik som gör att den enskilda socialarbetaren kan uppleva en maktlöshet som den Amanda exempelvis tar upp när hon säger att hon inte har hitta något sätt att arbeta mot rasismen inom organisationen som involverar mer än att diskutera. Dominelli (2008) menar att rädslan, maktlösheten och att socialarbetarna hålls till ansvar för de rasistiska praktikerna inom det sociala arbetet kan hindra de från att agera på ett större plan dels genom de skuldkänslor som de kan känna och en oförmåga att se sin egen position som priviligerad eller förtryckande. Många undvikande strategier blir

synliga här ovan och det är tydligt hur en del av den strukturella rasismen bygger på praktiker som blir osynliga då de blivit normaliserade och tas för givna inom institutioner där det sociala arbetet bedrivs. (Dominelli, 2008)