INNEHÅLLFÖRTECKNING
1. Inledning 3
1.1 Problemformulering och syfte 3
1.2 Frågeställningar 4
1.3 Begreppsdefinitioner 4
1.3.1 ”Ras”/etnicitet 4
1.3.2 Kultur 5
1.3.3 ”Invandrare” och invandrarstatus 5
1.3.4 Strukturell rasism 5
2. Bakgrund 6
2.1 Välfärdspolitiken 6
2.2 Migration, arbete och välfärd 7
2.3 Integrationspolitik 8
2.4 Det sociala arbetets kontext 9
3. Teori 10
3.1 Intersektionalitet 10
3.2 Postkolonial feministisk teori 12
3.2.1 Rasifiering – ”vi” och ”dom” 13
3.2.2 Rasism 14
4. Forskningsläge 17
4.1 Frågor om makt, integration och strukturell
diskriminering 17
4.2 Kulturkompetens och anti-rasistiskt arbete 21 5. Metod och material
23
5.1 Intervjumetoden 23
5.2 Tillvägagångssätt 23
5.3 Material och databearbetning 24
5.4 Urval/avgränsningar 25
5.4.1 Presentation av informanterna 26 5.5 Etiska överväganden kring materialinsamlingen 26
6. Resultat/analys 28
6.1 Förståelsen av etnisk bakgrunds betydelse 28
6.1.1 Den egna positionen 29
6.2 Fördomar, ”vi” och ”dom” skapande och rasism 31 6.2.1 Förståelse av rasism och rasistiska praktiker 33
6.3 Organisation och rasism 37
6.4 Hur rasism tar sig uttryck och dess konsekvenser 39 6.4.1 Motverkande arbete på arbetsplatsen och
undvikande strategier 42
6.5 Informanternas lösningar 44
8. Slutdiskussion 46
9. Källförteckning 48
1. INLEDNING OCH
PROBLEMFORMULERING
Vi lever i ett samhälle med globala orättvisor och ojämlikheter som har
konsekvenser för människors levnadsvillkor och för deras makt över sina egna liv. Detta har betydelse för socialarbetare som arbetar med människor som av olika anledningar befinner sig i utsatta situationer. Det sociala arbetet är komplext då socialarbetare har en dubbel funktion, det ska dels ”hjälpa” personer och grupper och dels upprätthålla och normalisera personer in i rådande kapitalistiska,
patriarkala, heterosexistiska och rasistiska samhällsordningarna.
Kvinnor med invandrarstatus och fattiga kvinnor är utsatta för olika former av förtryck och deras röster hörs ofta inte inom den offentliga debatten. De presenteras ofta som offer och då speciellt offer för patriarkala kulturella strukturer. Denna bild osynliggör deras politiska kamp, tar deras röster ifrån de och osynliggör globala kapitalistiska, patriarkala, heterosexistiska och rasistiska strukturer. Utifrån ovanstående problematik är det, enligt oss, tydligt att det
behövs kunskaper och förståelse för olika maktstrukturer och hur dessa interagerar på olika nivåer. Vi menar att det sociala arbetet kan se ut på ett annat sätt och faktiskt solidarisera sig med förtryckta grupper istället för att vara ett arbete som utgår från ojämlika maktrelationer som innebär ett upprätthållande av den makt som utövas av stater och dess institutioner med ovannämnda strukturer.
Rasism är ett känsloladdat och tabubelagt ord som sällan talas om i en svensk kontext. Om rasism nämns är det i relation till tydliga direkta uttalanden eller händelser som till exempel hatbrott eller i relation till rasistiska gängbildningar. Det krävs således att handlingar eller uttalanden tas till en extrem för att de ska kunna betraktas som rasistiska. En mer utbred rasism undviks att tala om och att kalla någon rasist är en stor anklagelse.
I förhållande till ovanstående vill vi tydliggöra vår egen position. Vi vill själva placera oss i denna diskurs och vara tydliga med att vi, liksom alla andra, bär på rasistiska strukturer, strukturer som vi växt upp i, som påverkar oss och som vi själva är med och reproducerar. Vi anser dock att det går att jobba emot rådande strukturer genom en ökad medvetenhet och reflektion. Vårat syfte med denna uppsats är således inte att peka ut enskilda individer eller organisationer som rasistiska och inte heller säga att alla är rasister utan vi vill visa på hur vi alla bär på eller är påverkade av rasistiska strukturer oavsett hur medvetna eller
omedvetna vi är om dessa eller hur privilegierade eller förtryckta vi är av dem. Vi är alla påverkade av strukturer oavsett om det medför att vi privilegieras av dem eller att vi förtrycks av dem. Samhälleliga förändringar har skett utifrån gruppers och individers motstånd och ageranden mot förhållanden de ansett vara orättvisa. Likaså kan förändringar skapas i framtiden.
1.1 Problemformulering och syfte
Utifrån ovanstående vill vi undersöka vilken bild socialarbetare har av rasism och de organisationer de arbetar inom i relation till kvinnor med invandrarstatus. Vi vill se vilka uppfattningar och upplevelser de har av rasism, diskriminering och
liknande attityder och praktiker som kan förekomma. Utifrån tidigare forskning vet vi att strukturella ojämlikheter verkar exkluderande för kvinnor med
invandrarstatus och vi vill se hur de kan ta sig uttryck i institutioner för socialt arbete och främst inom socialtjänsten. Syftet med vår uppsats är följaktligen att undersöka hur personal inom institutioner kopplade till socialt arbete uppfattar mötet med kvinnor med invandrarstatus i förhållande till rasism. Samt att synliggöra ojämlikheter i tillgången till den svenska välfärden, och hur den ojämlika tillgången är kopplat till klass, ”ras”/etnicitet och kön.
1.2 Frågeställningar
- Hur uppfattar personal inom institutioner kopplade till socialt arbete mötet mellan kvinnor med invandrarstatus och representanter för det sociala arbetet. - Vilka uttryck tar sig rasismen i möten mellan kvinnor med invandrarstatus och
institutioner kopplade till socialt arbete?
- Hur påverkar strukturell/institutionell, kulturell och personlig/individuell rasism personal inom institutioner kopplade till socialt arbete?
1.3 Beg reppsdefinitioner
En reflektion som vi har gjort under skrivandet är kring språkets makt. Vissa vardagliga begrepp innehåller mer än dess egentliga mening och är ofta laddade med mycket känslor, föreställningar och värderingar. Om vi pratar om begrepp såsom ”invandrarkvinna” hittar vi flera underliggande betydelser och meningar. Begrepp kan givetvis ha olika betydelse för olika människor men har oftast en generell underförstådd mening. Betydelserna av begreppen är socialt konstruerade och kan relateras till historiska, politiska, sociala, kulturella diskurser och
maktrelationer. Detta får konsekvenser för hur vi förstår världen och för, i det här fallet, ”invandrarkvinnor” och deras liv. Vi vill därför redogöra för hur begreppen: ”ras”/etnicitet, kultur, invandrare och invandrarstatus används i vår studie och i allmänhet då förståelsen av dessa utgör en grund för vår problemformulering och våra frågeställningar.
1.3.1 ”Ras”/etnicitet
När begreppet ”ras” används inom citationstecken är det ofta för att författaren vill visa på att den menar att ”ras” är en social konstruktion av biologiska skillnader. Både Lena Dominelli (2008) och Anders Neergaard m.fl. (2004) använder begreppet på detta vis. Dominelli (2008) menar att ”ras” är en social konstruktion byggd på en politisering av vissa drag och att dessa varierar över tid och rum och bygger på allt från biologiska drag såsom hudfärg, hårtyp, ögonfärg till sociala såsom språk och religion. Utifrån detta tillskrivs personer och grupper föreställda egenskaper och tillhörighet. Etnicitet används för att beskriva olika grupper utifrån gemenskaper grundad på geografiskt ursprung, nation, språk, religion, traditioner och kultur. Begreppet har inom forskningen kommit till för att visa på hur föreställningar om grupper är socialt konstruerat men vi vill genom att använda det även visa på hur det används för att kategorisera människor i en hierarkisk ordning utifrån föreställda skillnader grundade på ett ”rastänkande” eller deterministiskt oliktänkande. Vi använder oss av båda begreppen
tillsammans för att synliggöra hur de är sammanvävda och för att inbegripa att praktiker och föreställningar om etniska skillnader dom i grunden bygger på ett ”rastänkande”.
1.3.2 Kultur
Kultur är ett brett begrepp som inkluderar olika känslor och föreställningar. Den historiska användningen av begreppet har främst relaterats till olika
utvecklingsstadier av samhällen inom kulturstudier. Begreppet grundar sig
följaktligen i ett evolutionistiskt linjärt tankesätt där det utvecklade moderna sätts i relation till det outvecklade primitiva eller traditionella. Den antropologiska synen på kultur som ”[…] ett system av värderingar, symboler och
tolkningsmönster […] som en abstrakt representation av det sociala livet”
(Kamali, 2002, s.19) har förkastats och istället blivit utbytt mot ett tankesätt i vilket kultur ses som en social förändringsbar handling. Kultur kan i den senare definitionen inte ses utifrån ett nationalistiskt tänkande där en grupp inom en geografisk avgränsning enas genom språk, tradition och kultur utan måste
följaktligen ses utifrån sociala praktikers variation. Samtidigt är den dominerande förståelsen av kultur uppbyggt och används på ett statiskt vis där grupper
beskrivs, liksom i tidigare forskning, som homogena utifrån geografiska
avgränsningar, språk, traditioner och kultur. Den dominerande förståelsen bortser således dels från hur ”kulturer” påverkas av varandra och dels från olikheter inom ”kulturen”.
1.3.3 ”Invandrare” och invandrarstatus
Begreppet invandrare är problematiskt då det låser fast människor i en kategori som är konstant. Talandet om ”andra generationens invandrare” är ett exempel på hur statiskt begreppet är då det omfattar personer som aldrig har invandrat. Olika grupper, men också olikheter inom grupper bortses från och människor som inte har ett svenskt ursprung kategoriseras som invandrare och utesluts från
”svenskheten”. Att vi istället använder oss av begreppet invandrarstatus beror på att vi vill visa på variationerna inom gruppen och hur invandrarskapet är
föränderligt och socialt konstruerat. (de los Reyes, 2005b) Vi vill tydliggöra hur kvinnor från olika länder har olika status utifrån just deras ursprung. En kvinna från Storbritannien betraktas till exempel inte som ”invandrare” i lika stor grad som en kvinna som immigrerat från Mellanöstern.
1.3.4 Str ukturell rasism/institutionell rasism
Begreppet strukturell rasism hänvisar till hur strukturer i samhället är uppbyggda på ett sätt som gör att de har rasistiska effekter. Exempel på hur den strukturella rasismen tar sig uttryck är den etniska boendesegregationen där personer med invandrarstatus på olika sätt utesluts på bostadsmarknaden. Ett annat exempel på den strukturella rasismen är hur personer med invandrarstatus i hög grad återfinns inom lågavlönade arbeten, har instabila anställningar eller i högre grad än
”svenskar” utesluts helt på arbetsmarknaden oavsett tidigare utbildningsnivå. (SOU, 2006:37). Begreppet syftar också på hur till exempel lagar om migration och integrationspolitiken är uppbyggda. (Dominelli, 2008)
Begreppet strukturell rasism grundar sig i de praktiker och förgivet tagna rutiner som gör att grupper inte har samma tillgång eller möjlighet att ta del av sociala resurser. Hur den strukturella rasismen tar sig uttryck i mötet mellan exempelvis socialarbetare och klient är svårare att sätta fingret på då det ofta rör sig om subtila saker. Den strukturella rasismen samverkar med och påverkar andra former av rasism och finns inom samhälleliga institutioner. Den strukturella och institutionella rasismen nämns ofta tillsammans då de är sammanvävda. Den strukturella rasismen påverkar hur institutionerna är uppbyggda och
att förstå till exempel utifrån vilka lösningar eller vilken form av service institutionerna tillhandahåller och hur de är anpassade utifrån den dominerande gruppen. Strukturell rasism konstitueras av bland annat den institutionella rasismen eftersom sociala resurser och makt används för att upprätthålla ojämlikheter till dessa och är således strukturell rasism. (ibid.)
2. BAKGRUND
I detta avsnitt har vi valt att belysa hur tanken om välfärd har vuxit fram och hur tankarna ser ut idag. Vi har även valt att fokusera på hur EU:s migrationspolitik ser ut då den påverkar Sveriges integrations- och migrationspolitiken och även det sociala arbetets kontext..
2.1 Välfärdspolitiken
De los Reyes (2006:37) menar att idén om välfärd är sammankopplad med strävan mot det goda samhället. Det är också sammankopplat med politiska synsätt om hur ansvaret för välfärden ska fördelas mellan olika sociala aktörer såsom staten, familjen, frivilliga organisationer/aktörer, eller privata aktörer som företag. I relation till välfärd ligger också frågan om vilka som anses vara berättigade till välfärden och vilka som anses tillhöra den samhälleliga gemenskapen. Tanken om välfärd är således kopplat till nationen då det är inom nationen välfärdsåtgärder konstruerats och implementerats. Det är också inom nationens gränser som diskussionen om hur den sociala ordningen och det goda samhället ska utformas förs. Den svenska välfärdsmodellen framställs i internationella sammanhang som en förebild med jämlikhetsideal och allas rätt till välfärd, samt för dess
korporativa lösningar. (SOU 2006:37) Dessa lösningar grundar sig på ett samarbete mellan arbete och kapital där välfärd är förenligt med ekonomisk tillväxt och där statens uppgift är att tillgodose en utveckling inom båda områdena. I en kapitalistisk välfärdsstat ses ekonomisk tillväxt som en grundförutsättning för den samhälleliga välfärden.
Samtidigt har den svenska modellen börjat ifrågasättas och forskning utifrån ett kritiskt perspektiv har undersökt olika gruppers tillträde till den ”svenska” välfärden. I SOU:n Välfärdsbokslut för 1990-talet (2001:79) i vilken välfärden bland olika grupper i samhället undersöktes kom fram till slutsatsen att välfärdens utveckling under 1990-talet främst slog hårdast mot tre grupper: ensamstående mödrar, utlandsfödda och ungdomar. De kom fram till att ofärden som drabbade dessa grupper berodde på försämringar i sysselsättningen och förändringar av arbetsvillkor samt att de var beroende av ideologiska ställningstaganden i socialpolitikens utformning och innehåll. (SOU 2006:37)
Utvecklingen av välfärdspolitiken har sedan 1980-talet gått allt mer mot att individens rättigheter grundar sig på dennes prestation på arbetsmarknaden och inte utifrån dennes behov. Då välfärden och dess trygghetssystem grundar sig på lönearbetet som norm uppstår konsekvenser för vissa grupper. Konsekvenserna av en etnisk och könsuppdelad arbetsmarknad förstärks således genom
välfärdssystemets konstruktion. Personer inom lågavlönade sektorer, med tillfälliga och instabila anställningar samt de som utesluts från arbetsmarknaden, är de som drabbas och vars tillgång till välfärden begränsas. (SOU 2006:37)
2.2 Migration, arbete och välfärd
Migrationen har i och med globaliseringen öppnats upp och på många sätt gett vissa människor frihet och möjlighet att skapa nya liv runt omkring i världen. Detta har följaktligen bidragit till en ökning av människor som immigrerar till andra länder. Anledningarna bakom migrationen är dock inte enhetliga utan komplexa och mångfaciterade. För att få grepp om dessa krävs således en grundläggande förståelse för hur globaliseringen påverkar olika samhällen och dess invånare.
När den nyliberala politiken under 1980-talet blev starkare inom EU, med inflytande från USA, konstruerades migrationen från länder utanför EU som ett gemensamt problem. För att möjliggöra att gränskontroller inom EU skulle kunna tas bort var gränserna utåt därmed tvungna till att bli hårdare. En europeisk
gemensam identitet och tanken om EU som territorium började därmed växa fram. Peo Hansen (2008) som skriver om hur EU:s migrationspolitik har utvecklats de senaste femtio åren menar att asyl och flyktingpolitiken har utvecklats till att bli en fråga om säkerhet och om en gemensam kamp mot ”den illegala
invandringen”. I frågan om migration har den fria rörligheten för människor med medborgarskap i något av medlemskapsländerna tagits bort ur diskussionen. Istället har frågan om migration blivit en fråga om asyl, flykting och migration endast från länder utanför EU (ibid.).
Immigranter som kommer till Europa ”utifrån” kan bemötas med en viss
skepticism och ses ofta som ett ytterligare hot mot ”svenskarnas” välfärd. Många immigranter som haft en högre status eller klasstillhörighet i det forna landet får degradera till en lägre klasstillhörighet då deras utbildning och så vidare ofta inte kvalificerar sig på den svenska arbetsmarknaden. Utifrån det hamnar de flesta immigranter i den lägre, utsatta och fattiga arbetarklassen i den nya kontexten. (Ålund, 2005)
Utvecklingen av debatten kring integration eller orsaker till social exklusion, menar Hansen (2008), har gått från en fråga om sociala rättigheter till att bli en fråga om betalt arbete där en flexiblare arbetsmarknad ses som lösning på problemet, detta går att hitta i Lissabonstrategin. Rättigheter för
tredjelandsmedborgare diskuterades i Amsterdam och Tampere i slutet av 1990-talet men ses som en fråga som ska utvecklas på sikt. Rättigheterna som
diskuterats handlar mest om möjlighet till fri rörlighet och är kopplat till
arbetsmarknaden som i sin tur koncentrerar sig på hur tredjelandsmedborgare är ”en outnyttjad arbetsmarknadsreserv”. (ibid.)
Det finns många spekulationer kring hur migrationen i och till Europa har påverkat och påverkar olika nationer och deras socialpolitiska system. Ett flertal forskare (bland annat Midgley, 1997 & Holgersson, 2006) menar att det har haft och har en stor inverkan på länders socialpolitiska system, därmed inkluderat de sociala välfärdssystemen. James Midgley (1997) menar att välfärdssystemen överlag har liberaliserats för att passa den framträdande globala ekonomin och politiken. Det liberala tankesättet har helt enkelt normaliserats som den bästa välfärdsgrunden. Detta blir tydligt i det socialdemokratiska välfärdssverige där den liberala högern tagit sig fram samt där socialdemokratin i sig själv anpassats till det globalt liberala klimatet och närmat sig mitten- eller högertankarna. Vad detta har inneburit för den svenska välfärden är en tillbakagång med
förändringar har i sin tur lett till att arbetslösheten ökat, inkomstklyftor har växt och ojämlikheter och fattigdom likaså. (ibid. & Ålund, 2005)
En köns och etniskt delad arbetsmarknad måste förstås ur en internationell eller global kontext och ta hänsyn till den koloniala historien i vilken en ojämlik
världsordning kan sammankopplas med dagens ojämlikheter. Paulina de los Reyes m.fl. (2005a) skriver om migrationens feminisering och att kvinnor har en särskilt utsatt och instabil position, dels beroende på arbetets organisering utifrån
principer om klass, kön och etnicitet och migrationslagar och dels beroende på en historia av globala maktskillnader och ojämlikheter som kan spåras tillbaka till kolonialismen. Många kvinnors arbetskraft återfinns både inom hemmet utförandes det obetalda hushållsarbetet och/eller i medelklassens hem för att utföra deras hushållsarbete (de los Reyes m.fl. 2005a). Fattiga kvinnors
arbetskraft i en global etniskt/”ras”-, köns- och klassdelad arbetsmarknad återfinns också inom jordbruket, turism och industrier för tillverkning av textil, elektronik, kläder, leksaker, sexindustrin etcetera, både i rikare delar av världen och i
fattigare länder (Mohanty, 2003) Arbetets organisering globalt och lokalt är av vikt för att förstå välfärdens utformning och strukturella ojämlikheter kopplat till kvinnor med invandrarstatus då lönearbetet är en viktig grund i att kvalificera sig till de svenska trygghets- och välfärdssystemen. I en historisk återblick av den svenska politiken går det att dra kopplingar mellan dagens debatt om hushållsnära tjänster som en strategi för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män och till ”de andra” kvinnorna i efterkrigstidens Sverige anställdes som hembiträden och barnflickor för att möjliggöra ”svenska” kvinnors yrkesarbete. De los Reyes (2005a) skriver också om hur Sveriges invandringspolitik anpassades efter detta behov, liksom behovet av arbetskraft inom industrin.
Förändringarna som har skett i frågan om migrationspolitik och hur den
europeiska identiteten stärkts genom en bild av hotet ”utifrån” är relevant för vår uppsats då det påverkar bilden av personer med invandrarstatus och hur de bemöts. Vi menar också att en förståelse av den delade arbetsmarknaden är relevant då den visar på hur ”den andra” kvinnan bidrar till den ”svenska” välfärden. Dessutom är det av relevans för att visa på hur synen på ”de andra” som inte lika förtjänta av den ”svenska” välfärden osynliggör globala och lokala maktförhållanden och exploatering av ”de andra” och kvinnor med
invandrarstatus.
2.3 Integrationspolitik
Den svenska utlänningslagen från 1927 kom till för att kontrollera invandringen och upprätthålla Sveriges ”enhetlighet” och ”renhet” samt för att skydda den svenska arbetsmarknaden. Politiken grundade sig på ett antagande om att
arbetskraftsinvandrarna skulle återvända när de inte behövdes längre, men när det på 1960-talet visade sig att invandringen skulle fortsätta och ”invandrarna” permanent skulle bosätta sig förändrades politiken och byttes ut till en assimilerande integrationspolitik där ”invandrarna” skulle anpassas till ”det svenska samhället”. Efter detta har Sveriges politik byggt på olika
integrationspolitiska åtgärder. (SOU 2005:56)
I Sverige har de enskilda kommunerna ansvaret för att integrera personer med invandrarstatus och göra dem delaktiga i det ”svenska samhället”. I denna, av kommunerna så kallade integrationsprocess ska en individuell plan läggas upp med syfte att göra gällande person självförsörjande och på andra sätt se till att
denne blir delaktig. Denna process inkluderar en obligatorisk introduktion i svenska för invandrare (sfi) och i vissa fall olika arbetsmarknadspolitiska återgärder. (Holgersson, 2006) Denna önskan att integrera har dock blivit
problematiskt. Delaktigheten kräver nämligen en anpassning och lämnar inte plats för att skapa ett eget utrymme. Integration handlar förutom om lönearbeteoch ”flexibilitet” om att externa migranter och minoriteter har ett eget ansvar i integrationsprocessen och att integration måste ske från båda hållen. Hansen (2008) menar att detta är motsägelsefullt och utgår från att ett antagande om att det finns en jämlikhet mellan socialt exkluderad minoriteter/migranter och de som har tillgång till makt och resurser.
Mångkulturalism är ett perspektiv som har dominerat integrationspolitiken på senare år. Detta perspektiv innebär att det finns en syn på det ”svenska samhället” som mångkulturellt, det vill säga bestående av många olika kulturer.
Mångkulturalism förstås som grundat på respekt för och erkännande av olika kulturella skillnader. Den kritik som framförts mot begreppet är att det har används på ett sätt som bortser från tillgång till rättigheter och makt, samt bristen av jämlikhet. I begreppet tillskrivs människor som kommer till Sverige en annan kultur som skiljer sig från den normativa ”svenska kulturen”. I
integrationspolitiken har det lagts ett ansvar på de avvikande ”invandrarna”. Det är ”dom” som kan välja att anpassa sig till den ”svenska kulturen” om de vill, vilket också innebär att brist på integration kan förklaras genom ”deras” val. (SOU, 2006:73).
Det finns ett flertal problem i frågan om integration. Långa väntetider i asylärenden, det vill säga osäkerhet i att få uppehållstillstånd, och den
segregerande bostadspolitiken är två faktorer som har inverkan på den önskade integreringen. Vidare är det en minoritet av kommunerna i Sverige som erbjuder att lägga upp den individuella handlingsplan som ingår i integrationsprocessen. I och med det tar kommunerna inte hänsyn till individens tidigare utbildning, kunskaper och erfarenheter vilket i sin tur inte inbjuder till delaktighet utan istället inordning i ett statiskt system. Bemötandet, innehållet och kvalitén i kommunerna skiljer sig självfallet åt men trots det känner många med invandrarstatus inte en acceptans av samhället i stort. Det faktum att arbetslösheten i Sverige är hög kombinerat med den institutionella/strukturella rasismen som existerar, som tar sig uttryck i en högre arbetslöshet bland ”invandrare”, minskar dessutom chansen för ”invandrare” att bli självförsörjande/integrerade. (Holgersson, 2006)
Integrationspolitiken har betydelse för en förståelse av vår studie då den dels visar på hur bilden av personer med invandrarstatus konstruerats och då det också har betydelse för det sociala arbetets utformning. Den ger också en förståelse av bakomliggande anledningar till att personer med invandrarstatus är klienter inom socialtjänsten.
2.4 Det sociala arbetets kontext
Det sociala arbetet är liksom samhället i stort påverkad av den internationella kontexten och dess ekonomiska och politiska klimat. De sociala problem som uppstått, främst utifrån den ökade fattigdomen, är centrala i det sociala arbetet. Socialarbetare har således en stor roll i det sociala förändringsarbetet. (Dominelli, 2004)
Liksom Sven Trygged (2007) skriver så finns det koloniala och imperialistiska tankemönster i det sociala arbetets arena. Dessa tankemönster är del av ett historiskt arv som genomsyrar västerländska samhällen i stort och därigenom relationen mellan socialarbetare och klient. Denna så kallade ”professionella imperialismen” som socialarbetare bär med sig dominerar det sociala arbetet. Det imperialistiska tankesättet utgår ifrån ett individuellt perspektiv i förhållande till problem och lösningar, likaså bygger det på kvarvarande strukturer som främjar ett särskiljande mellan individer från olika geografiska regioner och därigenom även exkludering och förtryck.
Även Dominelli (2004) menar att det liberala västerländska klimatet har skiftat fokus från solidaritet till individens eget ansvar i förhållande till välfärden. Strukturella ojämlikheter utifrån kön/genus, etnicitet/”ras”, klass, sexualitet osv. tas således inte hänsyn till. Dominelli påpekar dock hur socialarbetare har en förmåga att synliggöra och motverka ovannämnda strukturer, alla socialarbetare behöver inte anamma den dominerande diskursen i sitt arbete eller i sitt
förhållningssätt. I mötet med klienten har socialarbetaren följaktligen utrymmet att skapa nya praktiker, att påverka inom organisationen och arbeta med frågan utanför arbetsplatsen på ett mer politiskt plan genom att organisera sig med andra. Detta är högst relevant för vår studie då vi har en emancipatorisk utgångspunkt och vill visa på den förändringspotential som finns inom det sociala arbetet.
”The negotiation of understandings and experienced realities provides the bases for the work that practitioners and clients do together and constitutes the social that shapes and is shaped by their interaction. The social is a contextualized negotiated space within which practice occur, providing a panorama that can change or remain the same.” (Dominelli, 2004, s.42)
3. TEORI
Centralt för våra frågeställningar är en maktanalys och därav har vi valt att utgå ifrån postkoloniala feministiska teorier då dessa ger en grundförståelse för olika förtrycksmekanismer. Dessutom vill vi använda ett intersektionalitetsperspektiv för att undersöka hur olika faktorer såsom klass, kön, etnicitet och ”ras”
samverkar och skapar ojämlikheter i tillgången till den ”svenska” välfärden. Då vi främst vill fokusera på hur ”ras” och etnicitet skapas och reproduceras har vi valt att även lyfta fram teorier kring rasifiering och rasism. Vi vill se vilken betydelse detta har för hur representationen av ”invandrarkvinnor” skapas i det sociala arbetet.
3.1 Intersektionalitet
Intersektionalitet handlar om att se hur olika former av förtryck och hierarkier utifrån kön, klass, ”ras”/etnicitet, sexualitet och så vidare, verkar tillsammans och har betydelse för personers materiella livsvillkor och positioner. I ett
intersektionalitetsperspektiv betonas hur olika positioner skapas genom flera former av hierarkier och hur det är nödvändigt att analysera dem tillsammans.
”Intersektionalitet tillhandahåller en teoretisk ram för att analysera hur makt konstitueras utifrån socialt konstruerade skillnader som är inbäddade i varandra
och som förändras i skilda rumsliga och historiska sammanhang.” (de los Reyes m.fl., 2005, s.25)
Flera olika processer samspelar i skapandet av rasism. Under dessa processer gömmer sig djupt förankrade mönster och för att tydliggöra dessa mönster krävs ett intersektionalitetsperspektiv. Med detta emancipatoriska perspektiv kan vi belysa sambandet mellan olika kategorier/representationer, hur de förhåller sig till varandra och till maktordningar. Ett intersektionalitetsperspektiv visar följaktligen hur olika grupper i samhället utesluts och marginaliseras mer än andra.
Intersektionalitetsbegreppet har sitt ursprung i Kimberlé Crenshaw´s tankar som i sin tur är grundade i black feminism. Denna feminism ville lyfta fram skillnaden mellan olika kvinnors utsatthet och visa hur den feministiska kampen uteslöt att se detta. Att ”svarta” kvinnor hade fler diskrimineringsgrunder att förhålla sig till i samhället behövdes lyftas fram. Den vita heterosexuella medelklassmannen (och kvinnan) har varit norm att utgå ifrån både i forskning och politik och
marginaliserade grupper har därmed hamnat utanför fokus. I och med det har ojämlika maktförhållanden mellan olika grupper reproducerats och osynliggjorts. När olika former av förtrycksgrunder analyserats har de oftast gjort det åtskiljda från varandra och lagts på varandra istället för att se hur de samverkar med varandra. (Fahlgren m.fl., 2005)
Klass är en kategori som har varit aktuell och om diskuterat inom forskning men kan kortfattat beskrivas som människors plats i den kapitalistiska ordningen och plats i produktionen, samt gruppers likhet i materiellt välstånd, maktutrymme och socioekonomiska förutsättningar. Kön och genus är ytterligare kategorier.
Begreppet kön utgår ifrån ett biologiskt medfött kön medan genus visar på det sociala och kulturella konstruerandet i genusroller. (de los Reyes, 2005a) Själva kategorin kön har numera kritiserats. Kritiken grundar sig i att det i benämningen kön ligger en förväntning om skillnad, och att det är i det sociala att denna skillnadsbetydelse skapas. Följaktligen är själva benämningen en tillskrivelse av olika egenskaper på människor, utifrån om de födds med genitalier som då i sin tur benämns som kvinnliga eller manliga. Precis som med kategorin ”ras” finns det en förväntning om skillnader. Det gemensamma för dessa kategorier är att de visar på den strukturella underordningen av människor, utifrån antingen deras klass eller deras kön/genus, och hur denna underordning ger vissa sämre förutsättningar i samhället.
De Los Reyes m.fl. (2005b) menar att maktrelationer mellan olika kvinnor än idag ofta förbises. När invandrade kvinnor lyfts fram framställs de till skillnad från ”den svenska kvinnan” som ”den andra kvinnan”. Det relevanta i
intersektionalitetsapparaten är således att belysa de maktstrukturer som skapar/reproducerar olika förtryck genom representation(er), det vill säga framställningen av, i vårat fall ”invandrarkvinnor”. (Bredström, 2005)
Genom ett intersektionalitetsperspektiv synliggörs således olika maktstrukturer och hur olika positioner och levnadsvillkor skapas i skärningspunkterna mellan dessa maktstrukturer baserade på klass, kön och etnicitet/”ras”. Grunden för ojämlikheter bygger på den position människor har utifrån dessa olika
maktstrukturer och är kontextbaserade. Maktstrukturerna skapas och reproduceras genom institutionella praktiker och individuella handlingar, samt genom dikotoma
konstruktioner kring likhet och olikhet mellan personer och grupper grundat på kapitalistiska, patriarkala och rasistiska ideologier. (de los Reyes, m.fl. 2005b) Siv Fahlgren m.fl. (2005) poängterar liksom ovanstående författare att sociala problem inte enbart skapas utifrån en kategori utan alla olika kategorier samverkar i konstruerandet av sociala avvikelser. Det normala skapas automatiskt i
förhållande till det avvikande som något självklart och eftersträvansvärt. Handlingar, identiteter, uttalanden osv. fördelas och värderas mellan det ”normala” och det ”onormala”. Detta kategoriserande och hierarkiserande av människor i en normalitetsstege upprätthåller maktojämlikheter och förtryck inte minst inom sociala institutioner. Det sociala arbetet är i grunden normerande, dvs. att arbetet eftersträvar det normala, och socialarbetare kommer därav att jobba utifrån antaganden av vad som är normalt. I mötet med klienter kan
normaliserandet vara uteslutande. Om representationer inte passar in i mallen för vad som är normalt kan stora grupper exkluderas från det sociala arbetet och således även välfärdstjänsterna.
”I det sociala arbetets institutionella diskurser och praktiker konstitueras såväl sociala problem som välfärdsstatens interventioner genom att dimensionerna kön, sexualitet, ’ras’/etnicitet och klass vävs samman. Detta påverkar såväl
’klienternas’ levnadsvillkor som socialarbetarnas självbild” (Fahlgren m.fl., 2005, s.98)
3.2 Postkolonial feministisk teori
Den postkoloniala teorin utgår ifrån det koloniala arvet och dess fortsatta påverkan på strukturella ojämlikheter och dess skapande av över- och underordning idag. Den postkoloniala feministiska teorin vill synliggöra hur kolonialism, patriarkala och kapitalistiska system historiskt har samverkat och än idag skapar olika förutsättningar för rasifierade grupper globalt och lokalt. (Young, 2003) I en feministisk postkolonial teori synliggörs således hur det koloniala arvet är påverkat av och samverkar med genus/kön, något som tidigare ofta har förbisetts inom den postkoloniala teorin och västerländsk forskning inklusive feministisk forskning.
Den feministiska postkoloniala utgångspunkten ser till marginaliserade grupper vars position har underordnats av den globala kapitalismen. Därför kritiseras de normativa berättelser och diskurser som tar sin utgångspunkt i den vita
västerländska heterosexuella medelklassmannen (och kvinnan). Den ”vita” kvinnan har historiskt setts som norm i relation till de ”andra” kvinnorna”. Detta reproduceras genom ett modernitetstänkande där det västerländska eftersträvas. Kvinnor från andra kulturer, samhällen, nationer, religioner anses vara historiskt och rumsligt närmre eller längre ifrån det utvecklade väst.
Chandra Talpade Mohanty (2003) är en forskare som utgår från feministisk postkolonial teori. Hon menar att denna teori synliggör olika former av
kvinnoförtryck, den har följaktligen en intersektionell ansats. Hon anser att det måste förekomma ett kontextualiserande kring kön, femininitet och sexualitet i forskning då det ständigt rasifieras. Den postkoloniala feministiska
teoribildningen ger följaktligen utrymme för detta kontextualiserade vilket i sin tur ger en förståelse för vad det innebär att vara kvinna i dagens sexistiska, rasistiska, kapitalistiska och heterosexistiska samhälle.
De los Reyes m.fl. (2005b) skriver om hur ett postkolonialt perspektiv inte alltid ses som relevant i en svensk kontext. Hon (m.fl., 2005b) menar dock att
perspektivet är relevant, även om Sverige inte var en av de stora kolonialmakterna har nationen färgats av kolonialism som ideologi. Dagens kulturrasim bygger i själva verket på postkoloniala idéer om olikhet som legitimerar underordning av ”de andra”.
3.2.1 Rasifiering – ”vi” och ”dom”
Neergaard (2004) definierar begreppet rasifiering som processer som gör att grupper av människor, invandrare och barn till invandrare, skapas som annorlunda genom antaganden om deras skillnader utifrån biologiska förklaringar, etnicitet och kultur. I rasifieringsbegreppet skapas ett underordnat ”dem” som skiljer sig från ett ”vi”. Invandrarbegreppet i sin tur kategoriserar människor som en homogen grupp trots olikheter utifrån att de inte anses vara ”etniskt svenska”. ”Invandrare” skiljs från ett ”vi” och inbegriper även människor som aldrig själva invandrat.
Ruth Frankenberg (1993) har gjort en studie av ”vithet” och hur ”ras” skapar vita kvinnors liv i USA. Frankenberg vill visa på hur vita kvinnor lever rasisfierade liv och hur rasifiering är något som påverkar både ”vita” och ”färgade” människor men där ”vita” har privilegier i denna hierarkiska struktur. Genom att analysera ”vithet” menar Frankenberg att alla får en plats i rasismen och att rasism inte är något ”vita” kan bortse från då det påverkar deras liv och identiteter i det
vardagliga livet. Frankenberg (ibid.) menar att ”vithet” är en position/lokalisering av strukturella fördelar och ”ras”privilegier. Det är en utgångpsunkt ifrån vilken ”vita” människor förstår sig själva, andra och samhället. Slutligen menar
Frankenberg att ”vithet” inbegriper kulturella praktiker som oftast är odefinierade och omarkerade, det vill säga att ”vitheten” förstås som en neutral utgångspunkt. Vissa grupper har i olika sammanhang betraktats både som ”vita” och ”ickevita”, vilket visar på hur ”vithet” och ”ras”/etnicitet konstrueras genom förändrade diskurser, maktrelationer och kamp mot dessa maktrelationer. Vilka som ingår i gruppen ”vita” är socialt konstruerat och måste ses i relation till politiska, historiska, sociala och kulturella processer som skapats genom dominans och är kopplat till olika rum och kontexter. (Ibid.)
Anna Bredström (2005) menar att ”svenskhet” som kulturell bakgrund inte diskuteras eller ifrågasätts, istället fokuseras det på hur grupper med annan kulturell bakgrund än ”svensk” har problem att integreras i ”vårat svenska samhälle”. Ett exempel som Bredström lyfter fram är hur ”invandrarkvinnor” i förhållande till ”de svenska kvinnorna” får representera en traditionell kvinnoroll som inte passar in i det ”svenska samhället” och hur ”invandrarmannen” blivit förenad med förtryckande föreställningar. Detta leder i sin tur till rasistiska antaganden som positioner ”oss svenskar” mot ”de andra”.
Bredström (ibid.) drar även paralleller till en nationalism där ”vi” och ”dom” skapandet på samma sätt kan lokaliseras. ”Svenskheten”, den nationella
gemenskapen, upplevs här som oumbärlig och ”de andra” hotar denna gemenskap med sin närvaro och förknippas inte sällan med problem. Den hegemoniska position som amerikansk och europeisk nationalism har i världen visas genom att ”vi” har ett behov av att utmärka ”vår” jämställdhet och ”våra” påstått väl
positionera sig som överlägsen inkluderar eller exkluderar ”vi” människor från gemenskapen utifrån kultur, nation och ”ras” och rasifierade grupper bildas. Media är en av flera institutioner i samhället som upprätthåller och reproducerar den dominerande diskursen där föreställningar om ”vi” och ”dom” existerar. Denna diskurs framställer följaktligen representationer av olika grupper i samhället och legitimerar därmed olika sociala maktförhållanden och förtryck. Media knyter ofta sina påståenden till ”expertis” i form av politiker eller
vetenskapliga institutioner/discipliner. ”Expertisen” kan sedan bekräfta de bilder av ”patriarkala kvinnoförnedrande kulturer” som media talar om att män med annan etnicitet än ”svensk” (västerländsk) har. T ex är det vanligt att media framställer och tillskriver ”invandrarkvinnor” egenskaper utifrån ”kulturella arv”, och dessa ”kulturella arv” och egenskaper normaliseras som statiska och som ”sanningar”. (ibid.) Kulturell och institutionell rasism är vad liknande påståenden konstitueras av och resulterar i och påverkar i sin tur den personliga/individuella rasismen.
Att definiera grupper eller ett ”vi” skulle inte vara problematiskt om dessa skedde i en jämlik struktur. Att definiera ett ”vi” är också ett sätt att definiera en
utgångpunkt att göra motstånd och en politisk kamp mot ojämlika förhållanden. (Dominelli, 2008 & Thomsson, 2005) Problemet uppstår när kategoriseringar verkar exkluderande och utgår från en homogenitet inom gruppen som bortser från olika maktförhållanden, erfarenheter och skillnader.
”Vi” och ”dom” tänkandet innebär således att det dominerande ”vi”:et utgör normen och förstås som neutralt och det normala i relation till ”de andra”, som i frågan om ”ras”/etnicitet handlar om etnocentrism och rasistiska föreställningar. Etnocentrism och normativa uppfattningar verkar exkluderande för ”de andra” oavsett om det är medvetet eller omedvetet och leder till rasistiska praktiker och andra former av exkluderande. Att dra en skarp gräns mellan normativitet, etnocentrism och rasism är svårt men det viktiga i ett postkolonialt feministiskt perspektiv och intersektionalitet är ett synliggörande av de för givet tagna dominerande strukturer som skapar och påverkar människors liv. (se Kamali, 2002 & De los Reyes, 2005b)
3.2.2 Rasism
Rasism är ett svårfångat begrepp då det används på en rad olika sätt och definitionen av vad rasism innebär är därmed tvetydigt (Westin, 1999:6). Den klassiska eller biologiska rasismen, delvis inspirerade av Darwins utvecklingslära och delvis av ett modernitetstänkande, är en inriktning som menar att rasism skapas utifrån antaganden om individers olika utseenden, förmågor eller mentala egenskaper. I detta synsätt inkluderas ett antagande om en överlägsen ”ras” utifrån biologiska förutsättningar och andra mer eller mindre underlägsna raser
(Wigerfelt m.fl., 2001). Denna överlägsna ”ras” använder sig av attityder och handlingar som legitimerar underordningen av ”de andra” lägre stående ”raserna” i rashierarkin. Idag har ett annat perspektiv blivit mer aktuellt, ett perspektiv som fokuserar på skapandet av kulturella och religiösa skillnader. Dessa skillnader behöver inte nödvändigtvis delas upp i överlägsna eller underlägsna kulturella identiteter men utgår alltid ifrån ett isärhållande av kulturella identiteter. Strävan efter en ren kultur inom nationen är grunden till rasismen och dessutom anses den kulturella identiteten vara oföränderlig vilket i sin tur skapar rasifierade grupper som anses vara närmre eller längre ifrån ”vår” kultur (Ibid.). Det kulturella
avståndet betraktas som anledningen till invandrargruppers dåliga
integrationsförmåga och därav deras oförmåga att nå arbetsmarknaden samt förklarar ”deras” boendesegregering.
Rasismen som ideologi och praktik är föränderlig och påverkas av kontexter. Hierakiseringen av människor och grupper grundar sig i ovannämnda historiska konstruktioner av olikheter mellan ett skapat ”vi” och ”dom”. Språket är en av de grundläggande mekanismer för hur rasismen har konstruerats och hur den skapat olika idéer som legitimerat ojämlikheter mellan ”raser”. Det finns dock en
historisk kontinuitet i särskiljandet även om detta förklätts i olika språkliga termer som kan spåras till kolonialismen och imperialismen. (de los Reyes, 2005b) I en svensk kontext har den svenska inblandningen i slavhandeln och
kolonialismen setts som marginell eller obefintlig. Sverige var dock delaktig i kolonialismen och hade under en kort tid en koloni. Det ekonomiska kapitalistiska system som genomsyrade slavhandeln, vilken i sin tur byggde på rasistiska
strukturer, gynnade följaktligen Sverige ekonomiskt. Linnés bidrag till
klassificerandet av ”raser” som olika utvecklade på grund av biologiska skillnader hade också betydelse för skapandet av ett rasistiskt och kolonialt tankessystem. Sverige var under 1930-talet en del av den akademiska elit som studerade frågan om ”rashygienism”. Rashygienistiska tankar fyllde sin funktion genom att möjliggöra skapandet av ett ”vi” inom den svenska nationen och folkhemmet. Samhällsordningen krävde en anpassning till dessa ideal och en identifiering av det avvikande, där arbetare, ”tattare” och zigenare sågs som de mest
problematiska avvikarna. Dagens rasistiska ideologier går således att härleda till kolonialismen. De koloniala tankestrukturer som legitimerade kolonialisering genom en hierarkisk uppdelning av människor i ”raser” och således skapade de kolonialiserade som ”de andra”, lever kvar genom dagens kulturella rasism. (de los Reyes m.fl., 2005b)
Charles Westin menar att rasism kan ses som en ideologi ”det vill säga ett
sammanhängande system av föreställningar och värderingar” (1999:6, s.76) som
bör inkludera vissa grundkomponenter. För det första krävs att människor delas in i en grupp utifrån vissa egenskaper ofta grundade i kroppsliga kännetecken, men även mentala, kulturella och religiösa kännetecken. För det andra ska dessa egenskaper tydliggöra att gruppen har en gemensam härstamning. Slutligen ska dessa ”egenskaper” användas för att utesluta eller nedvärdera gruppen.
Westin (ibid.) skiljer mellan öppen och kamouflerad rasism. I den öppna rasismen så är de tidigare nämnda kriterierna för vad rasism är synliga medan de i den kamouflerade rasismen är otydliga eller gömda och därav sällan upplevs som rasism. Denna form av rasism brukar även kallas vardagsrasism.
Vardagsrasism är ett vanligt använt begrepp som innefattar de insocialiserade vardagliga rasistiska handlingar som vi inte nödvändigtvis tänker på då de är så normaliserade och systematiserade. Det är följaktligen en ”[...] rasism som i
vardagen ’aktiverar’ underliggande maktrelationer”, (Wigerfelt med flera, 2001,
s.30) bland annat genom marginalisering, exkludering och problematisering av invandrare. Omvänd rasism är ytterligare en form av rasism som ofta nämns. I den omvända rasismen förbises maktförhållanden, exempelvis kan ”svenskar” lägga över fokus på ”invandrarna” genom att påstå att ”invandrare” är lika mycket rasister som de själva. Detta är problematiskt då ”svenskar” tillhör den
maktposition och de rasistiska praktiker som bland annat finns inom
välfärdssystemet måste ses utifrån vilka som har makten att exkludera de med mindre maktkapital, det vill säga ”de andra”. (Ibid.)
Rasism bygger följaktligen på ideologier, institutionella praktiker och individuella handlingar kopplade till över- och underordning som i sin tur är kopplat till
rasifiering eller ett olikgörande, som skapas i sociala interaktioner i det dagliga livet. (Dominelli, 2008) Fenomenet rasism uppträder i alla samhälleliga
sammanhang, reproduceras utifrån olika processer och kan ta sig uttryck på många olika sätt. (Wigerfelt m.fl., 2001) I relation till rasism brukar det även talas om diskriminering. Rasism till skillnad från diskriminering förstås som kopplat till ojämlika strukturer medan diskriminering mer ser till enskilda fall och endast är en liten del av ett ojämlikt och förtryckande system. (Dominelli 2008)
Dominelli (ibid.) ser rasism som verkande genom tre delar: personlig/individuell, institutionell och kulturell. Dessa tre samverkar och upprätthålls av varandra och placerar ”västerländska” normer som enda möjligheten till ett värdigt liv.
Institutionell och kulturell rasism är strukturella eftersom dessa är kopplade till tillgång till sociala resurser och makt och används för att upprätthålla ojämlik tillgång till dessa. Institutionell rasism är professionellas praktiker och policys som innebär ett exkluderande av vissa grupper. (Dominelli, 2008 & Wigerfelt, 2001) Den institutionella rasismen skuldbelägger exkluderade grupper för att de inte ”lyckas” inom systemet. Vidare gör den att grupper förbises på grund av vardagliga rutiner som tas för givna och legitimeras genom offentlig makt och lokala auktoriteter. Den institutionella rasismen gör också att personer kan bete sig rasistiskt utan att vara medvetna om det. Detta är enligt Dominelli (2008) personlig/individuell rasism, det vill säga de fördomar, negativa attityder och handlande som hindrar vissa personer från värdighet och jämlikhet. Den individuella rasismen legitimeras därmed genom institutionell och kulturell rasism.
Kulturell rasism är de sociala värderingar, traditioner och normer som styr
interaktionen mellan personer och grupper. Kulturell rasism legitimerar personers och gruppers beteenden och plats i samhället utifrån att tillskriva grupper
stereotypa egenskaper som förstås som ”kulturella”. Den kulturella rasismen är starkt sammankopplat till identitet och därför också olikggörande av ”dem andra” till skillnad från ett ”vi”.
Dominelli (ibid.) beskriver ett antal olika praktiker/sätt som gör att rasism och rasistiska handlingar förnekas. Hon kallar dessa undvikande strategier som osynliggör rasism. Vi anser att ordet strategier kan vara missvisande då de syftar på något som sker medvetet. Vi tror inte att dessa praktiker alltid behöver vara något som görs medvetet utan menar att praktikerna oftast sker på rutin i vardagen.
– Dekontextualisering är en av dessa och innebär att rasismen tas ur sitt sammanhang/kontext. Rasismen erkänns finnas men det är något som existerar där ”ute” och inte i vardagliga interaktioner. Dekontextualisering bygger alltså på att se situationer utan att se vilka maktrelationer som finns i samhället, men det kan också vara att rasistiska praktiker förklaras som beroende av något annat förtryck och bortser från rasistiska strukturer.
- Förnekande dvs. att strukturell rasism inte anses finnas är en annan strategi. Rasism blir i denna något som handlar om individers fördomar och åsikter och är sammankopplat med extrema grupper.
- Bortseende av ”ras”/etnicitet för hur sociala interaktioner skapas är ytterligare en strategi vilken bygger på att rasism inte finns, och om den finns så finns den i alla fall inte här.
- ”Färgblindhet” eller likabehandlingsprincipen är en strategi där alla behandlas som tillhörande den dominerande gruppen och därigenom bortses det från hur erfarenheter av rasism och strukturella ojämlikheter är kopplade till ”ras”/etnicitet.
- Överdumpning är en annan strategi som utgår från att rasistiska problem skapas och bör lösas av ”invandraren”, situationer dumpas således över till ”dem”. I fråga om integration är det ”invandrarna” som har ett val att integrera sig till det dominerande samhället. Arbetstagare med
”invandrarbakgrund” förstås ofta, utifrån detta, som mer kompetenta att bemöta ”likar”.
- Nedlåtande beteende är ännu en strategi där den ”vita” etniska
dominerande gruppens värderingar ses som överlägsna men ”tolererar” minoritetsgruppers åsikter, en form av mångkulturalism utan att se ojämlika maktförhållanden.
- Undvikande av att konfrontera rasism är en vidare strategi där det trots en medvetenhet om det rasistiska inte görs något åt det.
- Överdrivning av betydelsen av hur små agerande ska lösa rasism som till exempel att införa en likabehandlingspolicy är den slutgiltiga strategin. Utifrån våra frågeställningar, vår förförståelse av samhälliga ojämliketer menar vi att rasism måste förstås utifrån ett maktperspektiv, ett ”vi” och ”dom” skapande, som ser till flera förtryckande grunder, men också hur rasismen kan ta sig uttryck på olika sätt. Vi kommer därför att använda oss av Dominellis (ibid.) förståelse av hur rasism verkar genom personlig/individuell, institutionell och kulturell rasism, samt de undvikande strategier hon tar upp som förnekar rasism. Vidare tycker vi Westin (1999:6) definition av rasism är användbart genom de grundkomponenter som han tar upp, vilka tydliggör hur rasism verkar. Vardagsrasism och mer subtila och dolda uttryck för rasism ser vi också som viktiga då dessa fokuserar på
insocialiserade och vardagliga praktiker som vi finns inom det sociala arbetet. Slutligen anser vi att intersektionalitetsperspektivet och den postkolonial
feministiska teorin ger oss verktyg att se hur rasism samverkar med andra förtryck utifrån klass och kön och därav ger oss en övergripande ram.
4. FORSKNINGSLÄGE
Som tidigare nämnt så finns det inte så mycket forskning som har koncentrerat sig på de strukturella praktikernas betydelse för diskriminering och rasism och hur de i sin tur begränsar kvinnor med invandrarstatus tillgång till välfärden. Vi har dock hittat ett antal utredningar som gjorts i Sverige vilka vi kommer att redovisa i detta avsnitt tillsammans med annan väsentlig litteratur.
4.1 Frågor om makt, integration och strukturell diskriminering Ett antal utredningar har gjorts på uppdrag från staten kring frågor om makt, integration och strukturell diskriminering. I april 2004 tillsattes Utredningen om
kartlägga bakomliggande anledningar till strukturell och institutionell diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet för att kunna möjliggöra en förändring och åtgärder av sådana strukturella hinder. En av dessa utredningar är Bortom vi och dom (SOU 2005:41) i vilken de
institutionella praktikerna och deras betydelse för diskriminering och rasism lyftes fram. Utredningen koncentreras kring skapandet av ”vi” och ”dom” och dess betydelse för rasifiering, diskriminering och rasism. Bland annat tar utredningen upp hur myndighetspersoner och andra individer håller sig passiva gentemot vardagsrasism och att de därmed reproducerar och legitimerar diskriminering samt själva diskriminerar. Vardagsrasism anses få betydelser i dess helhet av relationer och praktiker, det är således aldrig en isolerad handling utan alltid en del av ett komplext system. Denna vardagsrasism eller diskriminering behöver dock inte vara en medveten handling. Normer existerar som förbiser den
maktobalans som finns mellan ”vi” och personer med sämre (socioekonomiska) förutsättningar, dvs. ”de andra”, diskrimineringen eller rasismen upplevs därav inte utan osynliggörs.
”Den diskursiva åtskillnaden mellan ’vi’ och ’dem’ naturaliserar den
socioekonomiska ojämlikheten i samhället och bidrar till att bevara rådande maktstrukturer. Inte minst för att föreställningen om ’olika’ sorters människor naturaliserar ojämlika villkor och säråtgärder, riktade till dem som betraktas som annorlunda.” (ibid., s.17)
Utredningen tar även upp att dagens politiska koncentration på integrationspolitik inte nödvändigtvis innebär en förbättring då begreppet i själva verket kan
innehålla samma gamla främlingsfientliga värderingar men under en ny täckmantel. Detta oproblematiserande som finns inom politiken och inom
elitdiskurserna finns på samma sätt inom institutioner och hos individer och är det som ligger till grund för diskriminering och rasism. Den politiska strukturella makten konstateras ha ett inflytande på den institutionella och individuella nivån och att den därav måste tas hänsyn till. (ibid.)
I Det blågula glashuset (SOU 2005:56) lyfts den strukturella diskrimineringen fram som existerar inom sociala myndigheter och institutioner utifrån tidigare forskning. Utredningen visar på att det finns en etnisk uppdelning av välfärden, det vill säga att det finns stora klyftor mellan ”svenskars” och ”invandrares” levnadsförhållanden. Likaså visar den på hur kvinnor med invandrarstatus är i en speciellt utsatta position i förhållande till arbete, studier, hälsa. Ålder och
nationalitet är ytterligare faktorer som han menar påverkar tillgången till välfärd. I utreningen lyfts liksom i många andra fram skapandet av ”de andra” och visar på hur socialarbetare, utifrån stereotypa bilder av ”de andra”, lägger över ansvaret på ”invandrare” för deras situation eller för de sociala problem som finns omkring ”dem”. Segregering förklaras helt enkelt med ”deras” ovilja att integreras. En stereotyp av invandrarkvinnor är den att kvinnorna vill vara hemma och ta hand om sjuka eller äldre. Denna stereotyp bidrar till att socialarbetare tar kvinnornas insats för givet och på så sätt begränsar socialtjänst tillgången till välfärdstjänster i segregerade områden eller i förhållande till kvinnor med invandrarstatus.
I Om välfärdens gränser och det villkorade medborgarskapet (SOU 2006:37) har undersökningar gjorts gällande strukturell diskriminering och ojämlikheter av välfärd inom olika områden. En av utredarna, Helene Brodin visar hur
ojämlikheter inom äldreomsorgen har ökat eller bevaras efter att den har gått mer mot en marknadsanpassning. Främst har detta slagit mot ”invandrarkvinnor” och kvinnor med arbetarklassbakgrund. Brodins undersökning visar att det finns föreställningar om att invandrade kvinnor ingår i en ”omsorgskultur” vilket gör att invandrare i högre grad får anhörigvård och ersättning istället för vård inom den offentliga välfärden. Detta påverkar således de anhöriga och då främst anhöriga kvinnor. Brodin tar upp att du som anhörigvårdare i vissa kommuner inte får någon ersättning om du inte har en förlorad arbetsinkomst. Detta berör
följaktligen främst invandrade äldre kvinnor som kommer utanför Europa. Äldre invandrare konstrueras utifrån avstånd till hemlandet och språkkunskaper. De beskrivs som problematiska med hänvisningar till språk- och
kommunikationssvårigheter. Brodin visar således på en konflikt mellan
integrationspolitiken och äldreomsorgen genom föreställningen om invandrade kvinnors inneboende ”omsorgskultur”. Å ena sidan betonas vikten av ett lönearbete för att integreras å andra sidan pressas kvinnor i hemmet som
omsorgsgivare. Detta visar på hur ett kulturellt särartstänkande skapar ett ”vi” och ”dom”-tänkande som ligger till grund för en bekönad vardagsrasism.
Marie Nordefeldt och Lars-Erik Olsson (SOU 2006:37) har forskat om
bostadslöshet och personer som har invandrat. Deras studie visar hur synen på en bostadslös barnfamilj oftast utgår från bilden av den stora flykting- eller
invandrarfamiljen. Denna föreställning har blivit en standardberättelse inom olika organisationer inom välfärdsarbetet och socialtjänsten. Tillsammans med
standardberättelser om kategorierna ”hemlösa” och ”bostadslösa” och att behöva vara klient hos socialtjänsten som bärare av sociala problem förstärks hindren till bostad. Stöden socialtjänsten kan erbjuda utformas i relation till dessa
föreställningar. Kvinnor med utländsk bakgrund som är ensamstående med barn har större risk att hamna både utanför arbetsmarknad och bostadsmarknad, som förstärker varandra i möjligheterna i att få tillgång till det ena eller andra. Genom att privata hyresvärdar utesluter denna grupp blir lösningarna på boendefrågan oftast de bostäder socialtjänsten ansvarar för och som kräver att du är klient hos socialtjänsten. Författarna menar att detta låser fast klienterna i ett selektivt system och utesluter de från den generella lönearbetscentrerade välfärden. Keith Pringle (ibid.) har både studerat den svenska och den brittiska välfärden i frågan om barn och familjer i relation till etnicitet. Likaså visar han på
förekomsten av rasistiska praktiker inom välfärden. Pringle tar upp olika exempel på hur vissa diskurser har ett större utrymme i hur de professionella tolkar och förstår olika situationer och sociala problem. Ett problem som togs upp av flera socialarbetare och av de policymakers som Pringle intervjuade var frågan om fysiskt våld och antagandet om att föräldrar ur etniska minoritetsgrupper var de som utövade fysisk misshandel. Flera av Pringles informanter såg ett starkt samband mellan den etniska bakgrunden utifrån föreställningen att det i dessa grupper var ”kulturellt legitimt” medan föreställningen om att föräldrar med etnisk svensk bakgrund inte slår sina barn för att man inte får det. Han vill dock understryka att det var flera av hans informanter som inte påstod att fysiskt våld mot barn endast handlar om etnicitet men att det var flertalet som gjorde det. Frågan om fysiskt våld som socialt problem kopplades samman med etniska minoritetsgrupper och framförallt de som hamnar utanför gruppen ”vit”/”svensk”. Informanterna förklarade problematiken dels utifrån etnicitet och ålder men det förklarades också utifrån kategorin kön och patriarkala strukturer. Liksom i fråga om ålder och etnicitet sågs patriarkala strukturer som något som fanns bland
etniska minoritetsgrupper och inte i den ”vita” etniska familjen eller samhället. Vidare kommer Pringle fram till brister i utbildningarna för socialarbetare och saknar innehåll om hur det går att arbeta mot etnisk diskriminering och rasism. De los Reyes menar att undersökningarna i SOU:n visar på:
”[…] rasismens centrala betydelse i förståelsen av processer som genom att särskilja, stigmatisera, misstänkliggöra och kriminalisera etniska minoriteter och personer med invandrarbakgrund legitimerar gränsdragningar mellan (o)jämlika identiteter, rättigheter och tillhörigheter.” (SOU 2006:37, s.27)
I utredningen Den segregerande integrationen - Om social sammanhållning och
dess hinder (SOU 2006: 73 ), som syftade till att se vad som hindrar
samhällsmedborgare från att ha lika villkor och möjligheter, visas hur
integrationspolitiken som sedan 1970-talet har handlat om att integrera ”de andra” misslyckats och hur den i stor del har handlat om ett olikhetstänkande. En av utredarna Barzoo Eliassi (ibid.) har skrivit om diskriminerande föreställningar inom socialtjänsten, en av få undersökningar om hur socialtjänsten verkar diskriminerande mot ”invandrare”. Eliassi som har gjort kvalitativa intervjuer ville ta reda på hur socialarbetare såg på rasism/strukturell diskriminering inom den egna organisationen, och i samhället samt hur de bemötte detta.
Eliassi (ibid.) tar upp hur bilden av Sverige som ett föregångsland i fråga om jämställdhet, jämlikhet och integration råder både nationellt och internationellt. Eliassi (ibid.) tror också att det är denna bild som gjort att det finns så lite
forskning kring hur socialt arbete verkar diskriminerande och har en ”rasmässig” dimension. Undersökningen visar på hur ”invandrares” sociala problem förstås som beroende på kultur. Personer som förstås vara längst från den ”svenska kulturen” är de som utsätts för mest diskriminering och anses vara svårast att integrera, d v s muslimer, asiater, afrikaner, latinamerikaner. Lösningen för fördomsfulla socialarbetare har ansetts vara att införskaffa sig ”kulturkompetens” genom att läsa om andra kulturer, och organisationer har anställt fler personer som anses ha ”kulturkompetens” utifrån att de är ”invandrare”.
Det finns flera exempel i denna utredning (ibid.) på hur klienternas problem beror på deras inneboende ”kultur”. När den ”svenske” socialarbetaren höjer rösten beskrivs det i termer av ett försök att vara tydlig och övertygande. Medan när klienten höjer rösten så är det på grund av hennes temperament som hon har beroende på sin ”kultur”. Förutom temperamentet, som anses grunda sig i en inneboende kultur, så vill socialarbetaren även stödja kvinnan med en ”kulturtolk” så att hon bättre ska kunna förstå det ”svenska” samhället. Att kvinnan hade det stökigt hemma när socialarbetarna kom på besök förklaras även det genom att det kan bero på kvinnans kultur och att socialarbetaren blir nyfiken på om det är så att personer från Thailand är allmänt oordningsamma. I det här fallet tar kvinnan upp problemet och menar att socialarbetarna har betett sig rasistiskt. Det blir ingen stor sak på socialkontoret och kvinnans handläggare menar att bli anklagad för rasism var väldigt hårt. Kvinnan fick samma handläggare igen även om hon uttryckligen sagt att hon inte ville det. Eliassi (ibid.) förklarar det genom en bakomliggande institutionella rasism där socialarbetarnas handlingar inte förstås som diskriminerande, förtryckande eller rasistiska utan som neutrala. Förutom att de anses neutrala lyssnar i det här fallet gruppchefen på sina kollegor och
I ytterligare en SOU, Integrationens svarta bok (2006:79), tas särskiljandet och skapandet av det normala ”vi” och det avvikande ”dom” upp. Dessa dikotoma särskiljanden och normativa uppfattningar om ”svenskar” är processer som legitimerar hierarkiska maktförhållanden mellan olika grupper och därmed även rasistiska föreställningar. I utredningen läggs stor vikt på att visa hur stereotyper både är bekönade och klassrelaterade. Med det menas att rasistiska stereotyper ser olika ut beroende på om vi pratar om till exempel ”invandrarkvinnor” eller
”invandrarkillar”. Utredningen visar även hur invandrare kulturaliseras, det vill säga ses som bärare av vissa kulturella egenskaper. Dessa egenskaper utgår liksom tidigare nämnt utifrån en tanke om ett avvikande från den ”svenska” normen vilket innebär att tanken om mångkulturalism, som inte alltid innefattar maktskillnader, normaliserar skillnader och därmed rasism. Utredningen
understryker således att diskriminering grundas i en okunskap eller oförmåga att hantera strukturell ojämlikhet.
”Den strukturella diskrimineringen uppstår antingen som resultat av
slentrianmässiga handlingar, baserade på förutfattade meningar om etnisk eller kulturell likhet, eller så utgör den utfallet av att regler som är grundade på normativa modeller tillämpas på individer eller grupper vars behov och förutsättningar skiljer sig åt.”(ibid., s.196)
Fler hinder och problem med integrationen tas upp i utredningarna men dessa handlar inte specifikt om kvinnor med invandrarstatus eller om det sociala arbetet. Vi har därför inte valt att ta med de här även om andra områden inom integration är relevanta för vår undersökning då de påverkar förhållandena för både det sociala arbetet och dess klienter.
4.2 Kulturkompetens och anti-rasistiskt arbete
Kamali (2002) har i boken Kulturkompetens i socialt arbete tagit en utgångspunkt i relationen mellan klienter med ”invandrarbakgrund” och socialsekreterare med ”svensk bakgrund” eller ”invandrarbakgrund”. I dagens heterogena samhälle har ett behov av en förändring inom den traditionella socialtjänsten efterfrågas för att förbättra det sociala arbetet med ”invandrarklienter”. En idé som är aktuell är enligt Kamali (ibid.) idéen om kulturkompetens. Kulturkompetens grundar sig i en tanke om kulturbärande ”invandrare” och en socialtjänst i behov av att anställa socialsekreterare med ”invandrarbakgrund” för att de har en förståelse eller kompetens som inte ”svenska” socialsekreterare har. Han visar vidare på hur socialsekreterare generellt sett välkomnar idén om kulturkompetens och speciellt de språkliga fördelarna och förståelsen i denna.
Kamali (ibid.) menar dock att man bör vara kritisk mot begreppet då det har en förmåga att göra människor till kulturbärare vilket i sin tur har en förmåga att osynliggöra skillnader i grupper och stereotypifiera dessa utifrån nationell härkomst. Dessutom menar han att kulturkompetensen i många fall utökas till att även gälla närliggande länder eller kulturer vilket kan bli problematiskt då det förekommer etniska konflikter mellan och inom vissa länder. Kamali (ibid.) menar vidare att det inte går att bortse ifrån att det i många länder finns stora skillnader mellan grupper utifrån exempelvis socioekonomisk bakgrund, ålder, socialgruppstillhörighet, livserfarenheter och så vidare. Vissa socialsekreterare är även själva tydliga med att de inte vill betraktas som kulturella bärare då de anser att deras kompetens ligger i något annat än i kultur. Kamali vill istället fokusera
på ett kulturellt/etniskt sensitivt arbete något som alla kan erhålla oavsett härkomst. (se ibid.)
Vad Kamali (ibid.) dessutom tar upp är hur socialsekreterare med ”svensk bakgrund” skiljer sig från socialsekreterare med ”invandrarbakgrund” utifrån synen på ”invandrarklienter”. Han menar att de sistnämnda socialsekreterarna ser mer ”bidragsfusk” och har en generellt hårdare attityd och därav lägger mer ansvar på ”invandrarklienter”. Vidare uppger de oftare individuella orsaker till klientens problem och undviker att uppge invandrarskapet som en del i detta. Slutligen tar Kamali (ibid.) upp hur ”invandrarkvinnor” har en mer positiv bild av socialtjänstens bemötande än vad ”invandrarmän” har. Socialsekreterarna svarade att anledningen till det troligen berodde på att de var bättre på att bemöta
kvinnornas problem än männens. Varför det var så utforskades inte närmre i studien.
Dominelli (2008) har i Anti-racist social work forskat på migranters, asylsökandes och flyktingars situation i Storbritannien och hur anti-rasistiskt socialt arbete kan bedrivas. Dominelli menar att rasismen och rasistiska praktiker är en global fråga där immigration har blivit ett ”internationellt socialt problem” och immigranter ”problematiska”. Dominelli menar att social arbetare får lite stöd och har lite kunskap i hur de kan arbeta med immigranter, asylsökande och flyktingar. Dessutom finns det lagar som begränsar det sociala arbetet om du vill arbeta på grunder för social rättvisa. Lagarna gör att socialarbetare blir ”gränsvakter” som ska sortera de ”förtjänta” från de ”oförtjänta” och därigenom bidrar socialarbetare till den institutionella rasismen. (Ibid.)
Rasismen finns i det sociala arbetet finns på olika sätt. Rasismen blir tydlig exempelvis utifrån hur olika arbetsplatser och organisationers anställda tillhör den privilegierade ”vita” gruppen eller inte, och i vilken uträckning de ”icke-vita” har högre positioner på arbetet eller inte. Vidare går det att se utifrån om personer med invandrarstatus får möta ”likar”, samt om de tillskrivs ansvar att lyfta frågor om rasism och diskriminering. Detta visar på hur den strukturella rasismen i högre grad exkluderar personer med invandrarstatus från högre positioner.(ibid.)
Rasismen uttrycks också genom att det ofta finns ett antagande om att behoven är likadana för alla, detta menar Dominelli (ibid.) leder till att ”vita” socialarbetare utgår från normativa värderingar och bortser från hur rasism påverkar individers livssituation. Detta legitimeras genom ett antagande om att likabehandling av alla leder till jämlikhet utan att ifrågasätta eller försöka arbeta mot strukturella
ojämlika hinder i samhället utifrån ”ras”/etnicitet, sexualitet, kön, klass, funktionshinder, ålder etc. Detta bygger följaktligen på idén om att den dominerande gruppens levnadssätt är det enda värdiga alternativet och att de sociala insatserna strävar mot en normalisering av individer till detta. Anna-Klara Müntzing (1998) har i sin magisteruppsats ”Rasism – angår det
socialtjänsten? En kvalitativ studie om socialsekreterares syn på rasism och diskriminering i samhället och inom socialtjänsten” studerat hur
socialsekreterare ser på rasism och diskriminering. I hennes undersökning visar det sig att hälften av de socialsekreterare hon intervjuat är tveksamma till att diskriminering och rasism förekommer i den grad som det framställts i en tidigare undersökning gjord av Centrum för Invandrarforskning, 1996. I denna utredning
