Det finns några exempel i litteraturen där egenskaperna för en idealtyp ut-trycks explicit. Stephen Gaukroger (2007) behandlar konstruktionen av en ny gestalt, men pekar inte ut ett särkskilt exemplar. Det gäller i detta fall natur-forskaren (natural philosopher) som typ. Även om Gaukroger inte skriver biografi, utgår hans studie från Francis Bacon och René Descartes som em-blematiska när det kommer till uppfattningar om hur en forskare skulle vara beskaffad. Dessa två sökte förändra bilden av filosofen från ”the Scholastic
cleric to the intelligent man of the world” (Gaukroger 2007, s. 104). Överfört var Bacon och Descartes i någon mån vad kommittéledamöterna är i en ut-redning, dvs. personer som har uppfattningar om hur en forskare bör vara, låt vara inom helt olika kontexter. Descartes’ självbiografi tonade ned personliga drag, men presenterade i stället generella egenskaper för en god filosof (s. 97). Gaukroger påstår att en individuell filosof mäter sin förmåga gentemot en arketypisk filosof. I fallet med Descartes och hans tidsålder, hävdar förfat-taren att arketypen hade fallit samman och måste ersättas med en ny. I denna sällsynta process kan man få en inblick i förändringen och konstruktionen av en filosof/naturforskare (s. 100).
Peter Dear (1998) visar att Descartes underhöll en bild av sig själv som den tillbakadragna enslingen – en gestalt han skapade snarare än antog från en färdig modell. Notera maskmetaforen:
Descartes had wanted the Discourse and the essays on optics, geometry, and meteorology that it prefaced to be published anonymously. His idea was to be able to observe the responses to it from a safe distance – ‘hiding behind the curtains,’ as he put it, just as, a few years earlier, he had spoken in a letter about appearing in public ‘wearing a mask’, like an actor in a play (that is, lit-erally adopting a persona). (s. 73)
Paula Findlen (2003) hävdar att slutet av 1600-talet bjöd på en ny forskartyp för naturfilosofin. Den franske 1600-talsförfattaren Bernard le Bovier de Fontenelle föreskrev två nya personae för naturfilosofin – en manlig och en kvinnlig som skulle komplettera varandra och passa det franska salongslivet. ”No longer a man of the university, a scholastic master surrounded by male disciples, Fontenelle’s philosopher was a charming seducer of women, a wit who made science comprehensible by cultural analogy.” (s. 59f) Det här ex-emplet demonstrerar hur begreppet persona kan lyfta fram att forskaren inte representerar en viss individ, utan snarare en modell eller idé: ”A bookish idea helped to solidify a social reality.” (s. 61)
I litteraturen förekommer även exempel där en specifik individ tycks kunna födas ur en vidare mall eller modell: “This rise of the scientific Bildungsbür-gertum rather famously culminated in the persona of Hermann von Helm-holtz, physicist, physiologist, physician, pianist, and Kulturträger.” (Jackson 2003, s. 122) Vad som mer precist orsakade bildningsborgaren är dock svår-fångat, men generellt torde historiska och kulturella omständigheter ligga bakom. Ett annat exempel där en ny forskartyp, så att säga, låg i luften var den tyska fysikern Moritz Jacobi, som inkarnerade en ny experimentalistper-sona, som var i görningen under 1700- och 1800-talen. I sina strävanden att
37
bli akademiskt erkänd som experimentator ingick konstruktionen av en elektromagnetisk maskin (Sibum 2003).
Den föreskrivna personan torde vara den som bäst kan relateras till utred-ningar om forskarutbildningen, då det inte är fråga om att forma ett ideal efter en specifik figur. Medan filosofie doktorn historiskt varit urtypen för forska-ren, har det i den svenska kontexten förts diskussioner om vissa delar av ar-betslivet varit betjänta av andra forskarexamina, t.ex. licentiatexamen och naturvetenskaplig specialexamen (se kap. 4-6). Trots att de begränsningar som fanns tidigare i historien för vem som var giltig att avlägga högre exa-mina kan te sig drastiska, äger det relevans för senare tiders diskussioner om vilka grupper som ska uppmuntras att söka sig till forskarutbildningen. Det vetenskapliga självet
Steven Shapin, som länge varit verksam inom STS, men som också orienterat sig mot vetenskapshistoria, använder sällan begreppet persona, men desto oftare det närbesläktade scientific self. Begreppet är även återkommande hos Daston och Galison (2007), vilket de tycks använda synonymt med persona (s. 198). De skriver att deras intresse i boken Objectivity främst ligger i det vetenskapliga självets manifestationer och metamorfoser under 1800- och 1900-talens Västeuropa (s. 198).
Michel Foucaults technologies of the self är ett annat begrepp som ägnas särskild uppmärksamhet av Daston och Galison. Det handlar om kroppens och medvetandets praktiker som formar och upprätthåller ett särskilt själv (self) (s. 198f). Praktiker som formar självet i vetenskapen kan gälla:
training the senses in scientific observation, keeping lab notebooks, drawing specimens, habitually monitoring one’s own beliefs and hypotheses, quieting the will, and channeling the attention. Like Foucault, we assume that these practices do not merely express a self; they forge and constitute it. Radically different practices are prima facie evidence of different selves. Unlike Fou-cault, we do not see a single self in the periods of examination here. On the contrary, we find, for example, scientific and artistic selves to be conceived and trained in diametrically opposed ways in the mid-nineteenth century. (Daston & Galison 2007, s. 199)
Dessa självets teknologier är verksamma i forskarutbildningen när doktoran-den utför forskning och socialiseras in i forskargemenskapen och bidrar till att utveckla en forskargestalt, men är dock svåråtkomliga i en analys av of-fentligt utredningsmaterial. Till skillnad från Foucault, anser Daston och
Ga-lison (2007, s. 199) att det finns flera sorters vetenskapliga själv, vilket var särskilt markant under mitten 1800-talet. Det handlar om att disciplinera, inöva och spela ut forskartypens repertoar i den lokala praktiken, men inte så mycket att skapa en gestalt för beskådan utifrån, så att säga (s. 204). Daston och Galison menar dock att summan av forskarbeskrivningarna bildar en idealtyp, en karikatyr, som gör dem än mer intressanta att studera som feno-men:
A figurative portrait gallery of prototypical knowers of nature – the insightful sage, the diligent worker – can be reconstructed from the literature of scientific biography and autobiography, academic eulogies, memoirs, advice manuals, and actual portraits. We do not regard these accounts as faithful descriptions of the individuals they treat. Indeed, it is precisely the biographical inaccuracies, systematic distortions, and idealizations that interest us here; it is the type of scientist as a regulative ideal, as opposed to any flesh-and-blood individual, that we have in our sights. (s. 204)
De ”naturtrogna” forskarporträtten är alltså inte de optimala undersöknings-objekten, enligt Daston och Galison. I stället är det den idealiserade typen de far efter, vilket också talar för att kommittébetänkanden från utredningar om forskarutbildningen kvalar in som kandidater för kartläggningen av de förut-sättningar för forskarutbildningen, som ger en viss typ av ideal. Liksom Daston och Galison rekonstruerar olika forskarideal utifrån så kallade ego-dokument vill jag i denna avhandling bidra till att, utifrån policyego-dokumentens genererade forskarförmågor och kontexter, teckna en bild av doktorandens persona.
Vetenskapliga hjältar och deras kroppar
De stora namnen inom vetenskapen, de unika exemplaren – Newton, Darwin, Einstein m.fl. har blivit mönsterbildande för den publika förståelsen av veten-skapen och många är också de akademiska porträtt som föreställer individu-ella hjältefigurer i forskarvärlden. Att hylla vetenskapens framgångar har ofta varit liktydigt med att prisa dess utövare, vilket lät sig göras i biografier, som ofta blev till rena hyllningar. Det var något som uppmuntrades av veten-skapshistoriens grand old man – George Sarton (Shapin, 2010, s. 3f). Denna tradition har till endast nyligen fått konkurrens av andra, mer kritiska, per-spektiv (s. 117). Ett uppvaknande från dessa oproblematiska och självtillräck-liga vetenskapshistoriska skildringar har också efterlysts av Söderqvist (2007).
Michael Hagner (2003) skildrar genikulten, som exempelvis kunde ta sig uttryck i undersökningar av framstående vetenskapsmäns skallar och hjärnor
39
under och 1800-talen. Newton har haft hjältestatus sedan tidigt 1700-tal i beskrivningar av den ideala vetenskapsmannen (Daston & Galison, 2007, s. 216). Ett modernt exempel demonstreras av Andreas Gunnarsson (2009), som studerar hur den svenske astronauten och fysikern Christer Fuglesang fått ikonstatus och en överbryggande funktion mellan vetenskap och sam-hälle. Gunnarsson anser att Fuglesang, sedan hans första rymdfärd 2006, fått ikläda sig rollen av en hjälte, som personifierar vetenskapen i det svenska samhället: “Each of these ways enables him to emerge as a genuinely out-standing and exemplary individual commanding skills and experience that many can aspire to gain, but only a few can actually obtain.” (s. 141)
I en forskargestalt ingår, förutom manér, intellektuella resurser och mentala egenskaper, även en lekamen, som ofta har ansetts stå i motsatsförhållande till den rena kunskapen. Uppfattningen att objektiv kunskap är frikopplad kunskapssubjektet benämns disembodied knowledge, något som brukar om-famnas av rationalistiska strömningar. Synen på förhållandet mellan kunskap och kropp har intresserat teoretiker, däribland Shapin (se Lawrence & Shapin 1998). Att tämja kroppen genom rigorös vetenskaplig praktik, t.ex. genom observationer, mätningar och avbildningar blev en strategi under slutet av 1800-talet för att eliminera självet och garantera objektivitet (Daston & Gali-son, 2007, s. 196f).
Asketism och celibat är framträdande drag i uppfattningarna om de ideal som förknippas med de medeltida lärde. Under senmedeltiden kunde ett skifte iakttas i det att dessa kunde tillåtas giftermål (Algazi 2003). Skiftet från ett förmånssystem till ett avlöningssystem förändrade kopplingen mellan liv och verk och familjebildning blev vanligare samtidigt som ett mer borgerligt ideal gjorde sig gällande (s. 11f).
En annan aspekt av den fysiska kroppen är rösten. Förutom karaktär, vandel och utseende är rösten också relevant för diskussionen kring begreppet forskarpersona. Myles Jackson (2003) skriver att fogmassan för tyska natur-forskare och läkare var koralsjungande, något som bidrog till att forma deras forskaridentitet (s. 121). Likaså signalerar ”professorsrösten” vetenskaplig auktoritet och objektivitet (Clark 2003, s. 47). Även i de muntliga samman-hangen kan en persona demonstreras. Den akademiska föreläsningen kan betraktas som ett teaterstycke, där professorn spelar rollen av den lärde för-medlaren av auktoritativ kunskap och sanning. I det medeltida läraruppdraget ingick att läsa (upp) kanoniska texter, något lärarna ofta hade mindre intresse av, men som de motvilligt accepterade, eftersom lärostolarna var få och det gällde att inte försitta ett tillfälle till en sådan, även om ämnesområdet inte
passade som hand i handske: ”Many professors played a persona, wore a ’mask’, in their public lectures. Academia was public theater.” (Clark 2003, s. 50) Clark beskriver professorsrösten som att den talar likt en ”maskerad kör” (s. 50), där en röst representerar hela den samstämmiga vetenskapliga auktoriteten på området, dvs. att en individ talar för kollektivet. Immanuel Kant tas som exempel på skillnader i vad som var tillåtna uttryckssätt som författare visavi professor. Som författare menade Kant att han kunde formu-lera sig efter eget tycke, men som lärare var han tvungen att förmedla kanon med hjälp av en auktoritativ mask: ”As an author, Kant said he could say whatever he wanted. But as professor, he had to wear the mask of canonical authority and sing in the chorus set by the canon.” (s. 51) Likaså refererar Clark till Foucault, som hävdade att han skrev för att inte behöva visa sitt ansikte (s. 52).
Kroppens förhållande till näring och diet är ett förhållande som väckt in-tresse, inte minst i förhållande till vad genierna hade för mathållning och vilka ideal som föreskrevs en exemplarisk forskare. Shapin (2010, s. 237f) ger några exempel på personer som varit så uppslukade av sitt sanningssö-kande att de glömde bort att äta (t.ex. Isaac Newton) eller de som av prin-cipskäl eller av asketism valt att avstå från det dignande bordet (t.ex. Ludwig Wittgenstein). ”These are stipulations about the bodies of truth-seekers.” (s. 238) Är det därför fråga om idealbilder eller nidbilder som målas upp som dessa exemplar lever upp till eller är det tvärtom så att dessa figurer har blivit mönsterbildande? Här är det återigen tänkbart att exemplar och ideal sampro-duceras. Shapin ställer frågan varför magen betraktas som sanningens mot-pol? (s. 239) Frågan har att göra med disembodied knowledge – en uppfatt-ning bland vissa teoretiker om att kunskaper och idéer har studerats oavhäng-igt deras kroppsliga sammanhang och ursprung. Shapin sällar sig till denna skara och hävdar att de mest hyllade personerna, som representanter för san-ning och objektivitet också figurerar i berättelser om “the meager and the physiologically disciplined bodies of truth-lovers” (s. 239), som ett asketiskt ideal (s. 242). Shapin menar att i modern tid tycks disembodiment ha spelat ut sin roll och att identifiera sanningsälskaren som varje annan medborgare har fastslagits av den moderna vetenskapssociologin. I stället är det nu experten som träder fram som garanten för objektiv kunskap, hävdar Shapin (2010, s. 257).
Vad som följer av dessa resonemang om kroppen är konstaterandet att fors-karutbildningen inte handlar om specifika individer som får stå som modell för verksamheten, till skillnad från de stora namnen som fått representera vetenskapens framgångar. Forskarutbildningen handlar icke desto mindre om
41
kropp i så motto att utredningarna kan ha uppfattningar om exempelvis ålder, kön och etnicitet hos de forskarstuderande. Man kan förmoda att förutsätt-ningarna för att vara doktorand har skiftat genom historien och att individ kontra kollektiv har fått olika tyngd inom verksamheten.