Som berörts ovan har frågan om forskarutbildningens och forskarkarriärens lönsamhet i förhållande till andra levnadsbanor varit brännande. Utredningar-na har understundom resonerat att om forskarutbildningen inte är tillräckligt lönsam för de studerande riskerar verksamheten att inte attrahera de mest lämpade personerna64 och kan leda till vad som understundom har benämnts som negativ rekrytering – att till forskarutbildningen antas personer i brist på annan sysselsättning – dvs. forskarstudier som alternativ till arbetslöshet. Vem är det då som ska rekryteras? Det är någon som annars skulle fångas in av näringslivet. Av utredningarna framgår även att det heller inte ska vara någon som söker sig till forskarutbildningen i brist på annan sysselsättning. Forskarutbildning innebär ett risktagande, både för individen och för lärosä-tena. Genom anställning som doktorand minskar risken för den enskilde, men ökar för det allmänna.
Från bättre bemedlad till lönearbetare
Konkurrensen från den externa arbetsmarknaden har alltjämt varit ett pro-blem att tackla, för att attrahera dem som ansetts mest lämpade till forskarut-bildningen. Studiestödet kan användas för att möta upp denna konkurrens och frågan om ett eventuellt differentierat ersättningsbelopp mellan olika ämnes-områden har tilldragit sig visst intresse. Innan reformen 1969, då en komplett forskarutbildning (licentiatexamen och doktorsgrad) kunde innebära uppemot tio års normalstudietid, jämte avsevärd skuldsättning, var denna levnadsbana särdeles vansklig. Därtill ska läggas en trögrörlig forskarkarriär med ett fåtal topptjänster och det så kallade ”docenteländet”.65 Därför var doktoranden vanligen en bättre bemedlad man, innan krafttag sattes in för att försöka för-ändra denna persona.
Med oron för en allt större konkurrens från den externa arbetsmarknaden för ögonen, uppmärksammar U45 den ökade lönespridningen mellan olika ut-bildningsvägar och varnar för vad konsekvenserna blir för
forskarrekryte-64 Man kan också tänka sig att en undermålig studiefinansiering skulle attrahera de mest läm-pade och passionerade – där sökandet av kunskap var det ädlaste av ideal oavsett hur man klarade sitt levebröd. Denna typ av persona, likt gentlemannaforskarens (se kap. 2) har dock inte utredningarna ställt sig bakom.
65 Docentstipendium kunde vanligen uppbäras under maximalt sex år, varefter om ingen pro-fessur eller laboratur (motsv.) befanns ledig, hade forskaren mindre goda utsikter till en fortsatt akademisk forskarkarriär.
ringen. Lärarkollegiet vid nuvarande Lantbruksuniversitetet i Alnarp, anför följande för att få till en förkortning av forskarutbildningen:
Med hänsyn till de förskjutningar, som under de senaste åren ägt rum i löne-ställningen för personer med olikartad utbildning, varigenom längre och dyrba-rare utbildning ingalunda premierats utan ur ekonomisk synpunkt försatts i ett svårare läge, måste man förutse svårigheter med rekryteringen av vetenskap-liga forskare. För att icke ådraga sig alltför stor skuldsättning, som sedermera kan amorteras, söka sig de studerande fram till ett förvärvsarbete så snart som möjligt. (U45 V, s. 220)
I och med den expanderande universitetssektorn och de allt större studentska-rorna blev det aktuellt att rekrytera även mindre bemedlade studenter till den växande forskarutbildningen. Då gäller det att dessa inte avskräcks och vän-der sig till den externa arbetsmarknaden. Utredningen framhåller att det inte endast är i slutet av studietiden, dvs. under doktorandstadiet, som behovet av studiefinansiering gör sig gällande, utan minst lika viktigt för en god rekryte-ring är ett konkurrenskraftigt studiestöd under licentiatutbildningen. Det är vid denna nivå som man ska ta ställning till om en eventuell akademisk gär-ning med lång forskarutbildgär-ning kan vara ett alternativ till en snabbare och förmodligen säkrare yrkeskarriär med i vissa fall högre inkomster (U45 II, s. 174).
Frågan om stipendier för forskarstudier blev synnerligen problematisk för de juridiska fakulteterna, som hade svårt att attrahera forskarstuderande då juri-styrket lockade med större förtjänstmöjligheter. Som nämnts tidigare inrätta-des rekryteringsfrämjande stipendier inom juridisk fakultet 1939 och inom några år kunde övriga fakulteter erbjuda samma möjlighet. Beredningen an-ser att det är av betydelse att kunna använda stipendierna som ett instrument för rekrytering av nyligen examinerade grundstudenter, som en konkurrens-kraftig alternativ levnadsbana och inte enbart sätta in dem i forskarutbild-ningens senare skede (dvs. för doktorsgraden) (s. 174). Således föreslogs att stipendierna skulle spaltas i en kategori för licentiander och en för doktoran-der, vilket innebar vissa gränsdragningsproblem i de juridiska och medi-cinska fakulteterna, där i de förra en separat licentiatavhandling inte förekom och i de senare, där medicine licentiatexamen var att betrakta som en grun-dexamen, snarare än forskarexamen. Beredningen föreslog att juris stu-derande skulle komma i åtnjutande av det lägre stipendiebeloppet inlednings-vis och därefter flyttas upp om progression gjordes som förväntat, medan medicine studerande direkt skulle kunna påräkna det högre beloppet (s. 175). Här gynnas uppenbarligen den medicinska fakulteten med ett högre
stipen-119
diebelopp redan initialt. Det är uppenbart att dessa två yrkesområden av utre-darna betraktades lida av svår konkurrens med den externa arbetsmarknaden. Den doktorand som eftersöks är alltså någon som är riskvillig att avstå en lukrativ yrkeskarriär i utbyte mot en osäker forskarkarriär. Genom att inrätta stipendier för dessa ämnesområden frammanar man en doktorand som mest framgångsrikt kan demonstrera en forskarpersona och stanna kvar i akade-min.
Universitetsberedningen föreslår att vid tilldelande av stipendium ska hänsyn tas till om vederbörande tidigare innehaft tjänst som assistent eller amanuens (och förtjänstfullt utövat denna), vilket skulle meritera för stipendium. Rekry-teringen till assistent- och amanuensbefattningar skulle likaledes främjas av detta (U45 II s. 177). Detta innebär en konsolidering av en traditionell forskarpersona, dvs. att den som redan har visat håg och fallenhet för under-visning och forskning genom institutionsarbete lättare ska kunna komma i åtnjutande av stipendium.
Också U55 är inne på att stipendierna för licentiatstudier bör uppräknas, så att utsikterna att kunna lyfta licentiandstipendium närmar sig möjligheterna att erhålla doktorandstipendium. Likaså bör licentiandstipendiets belopp höjas i förhållande till doktorandstipendiet för att öka den rekryteringsfrämjande effekten. Dock verkar utredningen se ett värde i att det finns en viss diskre-pans mellan antalet licentiand- respektive doktorandstipendier. Ett problem är dock att stipendiebeloppet inte har hållit jämna steg med lönenivåerna för amanuens- och assistentjänster (U55 I, s.174, 178).
Utredningen framhåller att forskarutbildningen måste kunna erbjuda ett rim-ligt alternativ till annan yrkesverksamhet för dem med håg och fallenhet. Detta gäller både nyexaminerade grundstudenter och yrkesverksamma i för-valtning, undervisningsväsende och näringsliv (U55 V, s. 43). Det framgår också att man vill distansera sig från bilden av den tidigare personan som aristokrat genom att bredda rekryteringsbasen:
Forskning fordrar alltid riskvillighet och uppoffringar icke blott av samhället utan även av vetenskapsmännen själva. Forskaryrket fordrar en mycket lång utbildning, och arbetet leder ej alltid till snabba resultat. Därför är det på intet sätt självklart att forskarbanan skall te sig lockande för var och en, som har fal-lenhet för vetenskapligt arbete. En realistisk uppfattning om de personella re-sursernas knapphet leder till slutsatsen att förbättrade villkor för forskaradepter och yngre forskare är en förutsättning för en nödvändig breddning av forsk-ningens rekryteringsbas. För närvarande framstår forskarbanan för många läm-pade ungdomar som mindre trygg i fråga om de framtida utkomstmöjligheterna
och mindre säker i fråga om möjligheterna att fortsätta pågående forskning ef-ter utgången av en begränsad period. Den stora gruppen av begåvningar, som finner sig kunna få utlopp för sin verksamhetslust även på andra banor och som för framtidens forskning skulle utgöra en värdefull tillgång, sådana begåvning-ar lämnbegåvning-ar nu alltför tidigt forskbegåvning-arbanan. Särskilt stora insatser för en intensifie-rad forskning behövs inom just de områden, där en svår konkurrens om nyex-aminerade unga akademiker möter från andra verksamhetsfält än det rent ve-tenskapliga, och här kan därför särskilda åtgärder vara nödvändiga för att trygga forskarrekryteringen. (U55 V, s. 43f)
Uppenbart är att personans komponenter består av riskvillighet och uppoff-ringar, tålmodighet, ständigt lärande och begåvning – och därför är doktoran-den svårrekryterad. När det kommer till kritan är det pengarna som styr. Forskaregenskaperna och de egenskaper den externa arbetsmarknaden efter-frågar verkar också smälta samman. Den vanligtvis uppställda gränsen mel-lan akademi och samhälle blir här mindre tydlig. Är man en ”forskarbegåv-ning” är man också i det närmaste predestinerad och lämplig för en rad verk-samheter och sysselsättningar utanför akademin, tycks det som. För att garan-tera konkurrenskraften gentemot andra levnadsbanor, betonar utredningen stipendiebeloppens kontinuerliga justering, både till antalet och till beloppet i relation till övriga arbetsmarknadens löneutveckling (s. 44). Man menar dock att för vissa kategorier (t.ex. de med försörjningsansvar eller tidigare studies-kulder) kommer beloppen att vara otillräckliga. Därför är det viktigt att ama-nuens- och assistenttjänster, som kombinerar avhandlingsarbete med institut-ionstjänstgöring kan erbjudas som konkurrenskraftiga alternativ för att garan-tera en vidgad rekrytering (s. 45).
De fakultetsvisa rekryteringsproblemen till forskarutbildningen påtalas av U55, där de medicinska, tekniska och i någon mån de matematisk-naturvetenskapliga områdena möter stor konkurrens från vårdsektorn, indu-strin och skolvärlden om de grundexaminerade studenterna. En trend är att antalet licentiander ökat vid de tekniska högskolorna medan doktoranderna inte följt denna utveckling. Därför föreslås en ny forskarrekryteringstjänst avsedd för doktorander inom medicin, teknik och odontologi, nämligen be-fattning som forskarassistent, som ett konkurrenskraftigt alternativ till yrkes-verksamhet efter avlagd licentiatexamen (U55 V, s. 70f). Kommittén hävdar att man inom de medicinska fakulteterna i högre grad måste anpassa ”de forskarrekryteringsstimulerande åtgärderna till den normala yrkeskarriären” (s. 71), med anledning av den reguljära läkarkarriärens attraktionskraft i form av bättre förtjänstmöjligheter. Forskarassistenttjänsten, med licentiatexamen som kompetenskrav, föreslås ta plats mellan reguljär assistenttjänst och extra
121
ordinarie docentbefattning och ska vara utformad så att innehavaren kan ägna större delen av tjänsten åt eget avhandlingsarbete (U55 V, s. 71).
1963 års forskarutredning hänvisar till en av SACO genomförd undersök-ning, som visar att skillnaden i livsinkomst mellan personer med endast grundexamina jämfört med de forskarexaminerade (licentiater och doktorer) är försumbar (U63 I, s. 175). Man menar dock att ”[m]ed det sifferunderlag som föreligger är det utomordentligt svårt att draga några säkra slutsatser beträffande forskarutbildningens ’lönsamhet’ för den enskilde individens del” (s. 175f). Med tanke på den tveksamhet inför forskarutbildningen som därför kan förekomma, är studiefinansieringsfrågan av största vikt (s. 176). Kom-mittén lägger dock till att rekryteringen inte enbart är en ekonomisk fråga. Högre social status kan vara en annan bevekelsegrund, jämte intellektuell stimulans, till att fullborda en forskarutbildning (s. 173, 177):
De personliga egenskaperna hos den enskilde akademikern som står inför valet av levnadsbana spelar också stor roll. Många lockas av den intellektuella sti-mulans som vetenskaplig verksamhet innebär. Sådana ting som personliga egenskaper och förutsättningar för att med framgång genomgå en forskarut-bildning kan emellertid knappast påverkas av samhälleliga åtgärder. Vad sam-hället däremot kan göra är att eliminera svårigheter av främst ekonomisk natur, som hindrar personer med håg och lämplighet för forskning från att välja denna levnadsbana. I dagens läge torde i flertalet fall i den personliga utrust-ningen hos den som väljer forskarbanan få ingå ett visst mått av riskvillighet beträffande den egna levnadsstandarden — måttet varierar naturligtvis bl a be-roende på vederbörandes sociala förhållanden, såsom ekonomi, försörjnings-börda etc — och betydelsen av denna egenskap kan reduceras till förmån för andra egenskaper som äger större relevans för en presumtiv forskare.
Riskvilligheten som utredningen påtalar fanns hos dem som var bättre be-medlade, men det var nu hög tid att låta andra typer av personer få ökat till-träde till forskarutbildningen. Utredningen anser dock att det är tveksamt om de nuvarande stipendiebeloppen har någon nämnvärt rekryterande effekt, särskilt som förvärvsarbete vid sidan av stipendieinnehavet är vanligt före-kommande, vilket riskerar att förlänga studietiden (s. 278). Kommittén föror-dar lön i stället för stipendier, inte minst med motiveringen att doktoranden utför samhällsnyttigt arbete (s. 182). Doktoranden hade nu anträtt vägen mot en professionell lönearbetare.
Differentierat studiestöd för ”de mest lämpade”
Pengarnas attraktionskraft blev ett medel att förmå personer att stanna i aka-demin i stället för att vända sig till den externa arbetsmarknaden efter
grund-examen. Den bristande harmoniseringen mellan arbetsmarknadens lönenivåer och ersättningen i forskarutbildningen tas upp i en reservation i U63, där det anförs att lönenivån för en doktorand bör anpassas till förhållandena på ar-betsmarknaden i övrigt för att ett kvalitativt gott urval av sökande ska kunna ske. Ledamoten anser att den föreslagna lönenivån i de flesta fall är att be-trakta som orealistiskt låg (U63 I, s. 367). Även FUN påtalar lärosätenas svå-righeter att konkurrera med näringslivet om de för forskarutbildningen mest lämpade personerna. Inom de tekniska och ekonomiska ämnesområdena har det tidvis varit svårt att övertrumfa den enskilda sektorn i lönehänseende (U74 I, s. 114).
Ett annat problem gäller den arbetslöshet som kunnat förmärkas hos personer med examen från teknisk eller filosofisk fakultet under början av 1970-talet, vilket har lett till att vissa av dessa personer sökt sig till forskarutbildningen i brist på annan sysselsättning. En välbetald forskarutbildning är tänkt att skapa ökad konkurrens om doktorandplatserna:
Såvitt vi kan bedöma, bidrar inte förhållandena på arbetsmarknaden och för-ändringarna i attityderna till forskning till, att de för forskarutbildning mest lämpade studerandena söker sig till denna utbildning. Mycket talar i stället för att effekterna är de motsatta. Det är mot denna bakgrund angeläget att finna åt-gärder som kan göra forskarutbildning – och annan fortsatt högskoleutbildning – till ett realistiskt och attraktivt alternativ till yrkesverksamhet utanför hög-skolan. (s. 114)
Utredningen påtalar även den så kallade naturvetarkrisen, dvs. personers skepsis att påbörja tekniska och naturvetenskapliga studier, med bakgrund i attitydförändringar i negativ riktning till den tekniska utvecklingen, och de vetenskapskritiska strömningarna. Dock har man kunnat iaktta ett större in-tresse för de samhälls- och beteendevetenskapliga ämnesområdena (s. 115). Utredningen anser att studiefinansieringssystemet kan användas som ett in-strument för att främja rekryteringen genom differentiering av beloppet och justeringar av dess tillgänglighet. Differentieringen av utbildningsbidraget har framförts som en åtgärd i medicinsk forskarutbildning, där diskrepansen mellan inkomst för läkaranställning och mellan studiestödet har försvårat rekryteringen. Utredningen motsätter sig dock detta synsätt och förordar en enhetlig persona över ämnesgränserna: ”Ett differentierat studiestöd, där ni-vån i realiteten bestäms av löneläget på den konkurrerande arbetsmarknaden, kan emellertid, enligt vår uppfattning, inte accepteras.” (s. 151)
123
En rimlig ersättning för den forskarstuderande, ser utredningen som garantin för en tryggad rekrytering (U74 II, s. 12). Man hävdar att forskarutbildningen i stort är att betrakta som arbete och menar att studiefinansieringen bör bestå av ett beskattningsbart utbildningsbidrag. Märk väl alltså inte anställning, som skulle bli för kostsamt. I samband härmed redovisas också rekryterings-problematiken i förhållande till konkurrensen från näringslivet (s. 21). Dokto-randen ska här spela rollen som respektabel yrkesarbetare snarare än som fattig student och är ett led i implementeringen av en professionspersona. Även den Andrénska kommittén är inne på att studiestödet måste förbättras för att öka forskarutbildningens attraktivitet (U79 I, s. 125). Det hänvisas till en doktorsavhandling av en Göran Jense (1979), vari uppmärksammas risken för ”negativ selektion” till forskarutbildning och forskarkarriär (U79 I, s. 127). I anslutning till diskussionen kring studiestödets standard hänvisas till LÄTU:s uppfattning i frågan: ”Nivån på studiestödet skall kunna vara sådan att forskarutbildningen för den enskilde blir ett konkurrenskraftigt alternativ till yrkesverksamhet utanför högskolan direkt efter avslutad grundläggande utbildning.” (s. 127) En höjning av beloppet och förbättring av de sociala förmånerna måste till framhåller utredningen och detta uppnås bäst genom införande av doktorandtjänster (s. 128).
Andrénska kommittén är inte lika avståndstagande som FUN vad gäller ett differentierat studiestöd gentemot den externa arbetsmarknaden. För att de föreslagna doktorandtjänsterna ska verka konkurrenskraftiga, också i relation till existerande assistenttjänster, föreslås en lönetrappa samt ”en generös syn på bisysslor särskilt inom ’konkurrensutsatta’ discipliner och fakulteter” (U79 I, s. 130). Utredningen kopplar också rekryteringsfrågan till (den ringa) tillgången på mellantjänster i forskarkarriären och de långa studietiderna. Om det inte finns rimliga utsikter att erhålla sådana tjänster vid rimlig ålder riske-rar forskarutbildningen att ses som ett alltför riskfyllt företag (s. 69).
Också U96 anser att anställning mer eller mindre är en förutsättning för att rekrytera de mest lämpade doktoranderna, som ska tillåtas spela rollen av en mer värdig person än den påvra och eviga studenten:
De som skall rekryteras till forskarutbildning har gått igenom en kvalificerad högskoleutbildning – med viss framgång, bör också få förutsättas. De är i regel i 25-årsåldern eller äldre. Det kan vara svårt att locka de allra mest kompetenta till ett fortsatt liv som ’evig student’. (U96, s. 46f)
De problem som under lång tid har förekommit, med skrala finansiella villkor i forskarutbildningen i förhållande till den externa arbetsmarknaden, torde till viss del ha avhjälpts i och med reformen 1998 och ambitionerna att i större utsträckning förordna doktorander på tjänst i stället för att nyttja utbildnings-bidrag. U96 konstaterar därvid att de inrättade doktorandtjänsterna fått en konkurrenskraftig lönenivå. Slutlönen för en doktorand är inte sällan högre än den för en grundskollärare efter decenniers tjänstgöring, hävdar utredaren (U96, s. 50f). Lönetrappor har gjort att åtminstone i forskarutbildningens slutfas kan viss konkurrenskraft mot andra yrkesbanor hävdas. Möjligen är det därför som U02 inte talar om forskarutbildningens räntabilitet, utan ser rekryteringsproblemen som ett informationsunderskott (U02, s. 162).
Konklusion – att konkurrera med näringslivet
Här skapas en persona som kan överlappa med de egenskaper som eftersöks av näringslivet – det har varit en ständig kamp mellan akademin och närings-livet om att komma över de mest lämpade. Det går ej komma ifrån att den persona som skapas tillhör den riskvillige. Utredningarna uppehåller sig stän-digt vid att det inte ska vara någon som i brist på annan sysselsättning söker sig till forskarutbildning. Genom att inrätta stipendier skulle forskarutbild-ningen även bli ett attraktivt alternativ även för dem som inte hade det så väl förspänt – en väg bort från personan som aristokrat till förmån för en profess-ionell lönearbetare från U63 och framåt. Sedan slutet av 1990-talet har fors-karutbildningens attraktionskraft konsoliderats och förbättrade anställnings-villkor under senare tid har lett till en ökad konkurrens om utbildningsplat-serna. En ny professionspersona träder fram på arenan – kompetent och täv-lingsinriktad, rekryterad ur ett stort antal tillgängliga individer.
Avslutning
I detta, avhandlingens första, empiriska kapitel har doktorandens personae genererats genom utredningarnas uppfattningar om forskarutbildningens re-kryterings- och finansieringsaspekter. Här har jag iakttagit förändringspro-cessen där rekryteringsapparaten har svängt från en äldre ordning där ”forskarbegåvningen” utsetts av professorn, till att forskarutbildningen ska ge förutsättningarna för en alltmer heterogen studerandepopulation att bli fors-kare. Från att ha varit en fråga om håg och fallenhet för forskningsarbete har rekryteringsprocessen riktats om mot ”förmåga att tillgodogöra sig utbild-ningen” som urvalskriterium, där också professionaliseringstrenden tog sig uttryck i 1998 års forskarutbildningsreform med dess striktare regler för
an-125
tagning. Detta också mot bakgrund av den alltjämt skarpa konkurrensen från näringslivet om de potentiella doktoranderna och deras kompetens, vilket har gjort frågan om forskarutbildning som lönearbete ständigt aktuell. Låt mig nu gå över till en annan persisterande problematik som också relaterar till finan-sieringstemat, nämligen forskarutbildningens upplevda effektivitetsproblem samt handledningsfrågan, och undersöka hur dessa aspekter är konstituerande för doktorandens personae.
127
Ett tema som genomgående återkommer utredningarna igenom är tids-aspekten, dvs. det uppfattade problemet att forskarutbildningen tenderar att dra ut på tiden för de forskarstuderande. Nuförtiden är den fyraåriga utbild-ningstiden mönsterbildande över ämnesgränserna och doktoranden ska före-komma så kort tid som möjligt i det akademiska systemet eller helst inte mer än fyra år. Genom att gå tillbaka i historien finner man att dessa tidsgränser inte har varit självklara, men forskarutbildningens bristande effektivitet har ständigt varit närvarande i diskussionerna.
Att skärpa de organisatoriska formerna för forskarutbildningen har betydelse för doktorandens persona, men är också något som påverkar forskarutbild-ningens funktionärer, t.ex. handledare, studierektorer och seniora kolleger. I detta kapitel visas hur forskarutbildningen och doktorandens persona har