Scientific persona (pl. personae) eller forskarpersona (Hallberg 2008, 2011), är ett analysbegrepp för att fånga och undersöka de kategorier som en fors-kare, gärna en framgångsrik sådan, associeras med. Det har att göra med den idealtyp som forskaren förknippas med – den gestalt eller roll som denne ikläder sig. Begreppets relevans för vetenskapsstudier presenteras i artikeln Scientific Personae and their Histories av Lorraine Daston och Otto Sibum (2003). Denna artikel är en kortare introduktion till ett temanummer av tid-skriften Science in Context, med fokus på bilden av forskarens personlighet. Begreppet persona används här för att undersöka den kulturella identitet som formar en individ till kropp och psyke och bildar en gemensam karaktär – en idealbild med karaktäristisk fysionomi. Förutsättningarna för en persona in-nebär, enligt Daston och Sibum, ett visst kulturellt erkännande och en för gruppen särskild fysionomi (s. 5). Forskarpersonans fysionomi bygger i hög utsträckning på ideal efter specifika individer. I fallet med offentliga utred-ningar, som jag i denna avhandling gör bruk av som empiriskt material, kan det inte bli fråga om särskilda figurer som ett forskarideal formas efter. Sna-rare ges detta ideal genom uppfattningar och åsikter om forskarutbildningens organisatoriska förutsättningar. I någon mån kan fysionomin ändå karaktäri-seras genom kommittéernas uppfattningar om kön, ålder och nationalitet.
När det gäller persona kan paralleller dras till botaniken där ett specimen är ett exemplar i en vidare grupp eller familj inom en taxonomi. Denna bota-niska metafor använder Daston och Sibum för att sätta fingret på problemet att trots att temanumret redovisar en provkarta på särskilda forskarindivider så står begreppet persona för en kollektiv identitet och ett sammanfattande ideal. Det är ett begrepp som överskrider den individuella forskaren:
Although these papers are peppered with proper names, they are not about in-dividuals, but about species – about personae, rather than persons. They inves-tigate the personal element in science not as biographers but more as botanists, piecing together a type specimen that represents a class rather than any indi-vidual in particular. The aim of the collection is to introduce the concept of persona to the history of science, by showing how it can be fruitfully deployed in diverse periods, locales, and disciplines. (Daston & Sibum 2003, s. 3)
Begreppet persona hade i det grekiska dramat betydelsen mask, vilket inte ska tolkas som ett sätt att undertrycka en individs verkliga essens, utan sna-rare som en möjlighet till självförverkligande genom att med maskens hjälp inta olika roller. Persona skapar med andra ord nya utsikter att existera och verka i världen – dvs. är något funktionellt. I förhållande till avhandlingens empiriska material innebär detta att utredningstexterna ger förutsättningarna för en individ att verka som doktorand. Persona demonstrerar hur individen kan ges förutsättningar att verka och uppfylla vissa mål och roller:
The bases for personae are diverse: a social role (e.g. the mother), a profession (the physician), an anti-profession (the flâneur), a calling (the priest). There is no one-to-one correspondence between any given social category and the ex-istence of a persona: many venerable professions do not crystallize into a per-sona (e.g. the cook), while other activities that are established neither by insti-tution nor remuneration nor specialized education nonetheless do cohere into one (e.g. the social critic). (s. 2f)
Med persona lyfts karakteristiska egenskaper fram, som är sällsynta i förhål-lande till antalet individer, hävdar Daston och Sibum. Professionalisering och institutionalisering är inte tillräckliga villkor för att en persona ska kunna identifieras. Med hänvisning till sociologen Marcel Mauss demonstreras hur sociala identiteter oupphörligen ärvs i kulturer genom invigningsritualer:
The individual is subsumed within a collective identity, symbolized by names handed down for generations. In many cultures, personae are the literal incar-nation of tradition, projecting a past (legendary or historical) onto the present and into the future. Personae negate the facts of human mortality and individu-ality. In every generation there will be bearers of the ancient names and
identi-31
ties; in every generation the social order crystallized by personae will be re-newed. (Daston & Sibum 2003, s. 4)
Även om doktorsexamina inte ärvs kan paralleller dras till forskarutbildning-en, där forskarkompetensen förmedlas mellan handledare och adept, med disputationsakten och promoveringen och den kollektiva identiteten akade-misk doktor som de ultimata tecknen på upptagning i forskargemenskapen. Dessa traditioner kan tyckas föråldrade i förhållande till den moderna veten-skapen med dess individualism och mindre lämpade för studier av denna, anser Daston och Sibum, som exemplifierar med upptäckten av lagar och teorem, som bär enskilda personers namn, liksom de vetenskapshistoriska beskrivningarna av hjältemodiga forskarfigurer (s. 4). Samtidigt får hållas i minnet att forskning är en aktivitet som äger rum i sociala sammanhang, inom institutioner och forskargrupper.
Trots den uppsjö av specialiserade vetenskapsidkare som finns idag, har i den engelskspråkiga världen scientist, dvs. (natur)vetenskapsman överlevt som ett samlande begrepp för hela yrkeskåren, hävdar Daston och Sibum (s. 3). De inkluderar dock i begreppet forskarpersona även “the instrument maker, the scholar, the technocrat, and the professor, as well as the experimenter and the naturalist.” Begreppet scholarly persona förekommer också i den internation-ella litteraturen (se Paul 2014). För att indikera att de personae som kan upp-träda i utredningar om svensk forskarutbildning kan vara av skiftande slag kommer jag i undersökningen att använda ordstammen ’persona’ med olika förled såsom forskar-, lärar-, m.fl. beroende på vilken typ som framträder. Vetenskapsbiografi och persona inom STS och andra discipliner
Att studera vetenskaplig aktivitet på individnivå innebär i regel att skriva forskarbiografi eller att arbeta inom området forskningspsykologi. Beträf-fande metadiskussioner kring den vetenskapliga biografin som genre kan en brist noteras. Medan det publiceras stora mängder forskarbiografier som väcker populärvetenskapligt intresse, skriver Thomas Söderqvist (2007) i inledningen till The History and Poetics of Scientific Biography att den ve-tenskapliga biografin har stor betydelse för den publika förståelsen av skapen, men att området är styvmoderligt behandlat inom STS och veten-skapshistoriegrafin (s. 24, 27):
Individual lives – either embodied life trajectories or literary representations of such trajectories – do not have a real habitation in the professional reflection about science in history and culture; biography seems to be the ugly duckling
in today’s discussions about historiographical approaches and science studies methodologies.
Daston och Sibum (2003, s. 2) hävdar att forskarpersona intar en mellanposit-ion mellan forskarbiografi och sociala institutmellanposit-ioner. Margareta Hallberg (2008, s. 125) menar att begreppet forskarpersona kan överbrygga forskarbio-grafin och den sociala analysen av vetenskapen: ”Medan bioforskarbio-grafin i alltför hög grad kretsar kring personen och ofta reducerar verket till livet, tenderar socialhistorien att göra tvärtom.” (s. 127) Även om begreppet forskarpersona inte är individcentrerat har det i praktiken ofta figurerat i anslutning till stu-dier av individer och forskarbiografier.17
En fråga reses vilket syfte denna intermediära analysnivå kan tänkas fylla? Ett svar kan vara den av Söderqvist (2007) påtalade teorilöshet som ofta vid-låder forskarbiografin och att dess beskrivningar tenderar att bli till hagiogra-fier. När det gäller utredningsmaterial, som är det empiriska underlaget för denna avhandling, befinner det sig fjärran från biografin. Det frammanar i stället en i det närmaste avindividualiserad gestalt. Likaså riskerar (makro)-sociologiska analyser att vara alltför grova och inriktade på kollektiva stor-heter för att fånga in mer enskilda egenskaper som konstituerar doktoranden genom forskarutbildningens organisatoriska aspekter (rekrytering, effektivi-tet, arbetsmarknad etc.). I min användning av begreppet persona kan det överbrygga den pendling mellan individ och kollektiv som forskarutbildning-ens verksamhetsformer ger upphov till på olika nivåer. När förutsättningarna för forskarutbildningen diskuteras på policynivå och i förlängningen hur den ideala doktoranden ska vara beskaffad, finns inga förebilder i form av indivi-der att forma en gestalt efter. Utredningarna presenterar en mängd omstän-digheter som ändå möjliggör en viss typ av doktorand att framträda. I tidigare studier framträder individer på institutionsnivå (se avsnitt om tidigare forsk-ning, s. 14), medan föga har gjorts på makronivå.
Vad innebär det att persona tar plats mellan det individuella och det sociala? De stora namnen inom vetenskapen – Newton, Darwin, Einstein etc. – och senare den mer anonyma kadern doktorander och forskare får i denna av-handling representera individnivån. Den sociala nivån representeras här av stat, riksdag, regering, myndigheter och lagstiftning. I mitt fall handlar det om att identifiera den typ av doktorand som kan tillfredsställa de båda nivå-erna – den persona som möjligen kan bli en Albert Einstein eller Marie Curie
17 Hallberg (2008, 2011) har t.ex. tolkat begreppet forskarpersona och tillämpat det på en specifik individ – vetenskapsfilosofen Mary Hesse. Likaså de i temanumret ingående artiklarna centreras till stor del kring särskilda individer (se Science in Context 2003, vol. 16, nr. 1-2).
33
på individnivån, men som också kan uppfylla statens målsättningar med fors-karutbildningen.
Det torde vara i temanumret av Science in Context (2003), som begreppet forskarpersona först får genomslag på STS-fältet, även om liknande benäm-ningar har en längre historia än så. Greg Myers (1990, s. 46) använder be-greppen ”the persona of the scientific researcher” och ”The Writer’s Per-sona”, medan William Clark (1992) förestår koncepten ”akademisk persona” och ”doktorspersona”. En något längre del av framställningen nedan kommer att ägnas just Clarks arbete, vilket har hög relevans för forskarutbildningen. Clark diskuterar inte så mycket begreppens innebörd, men utför icke desto mindre en förtjänstfull analys av doktorstitelns utveckling och förändring med hjälp av begreppet doktorspersona.
En STS-inspirerad tillämpning av begreppet persona utförs av Greg Myers (1990), dvs. långt innan Daston och Sibum presenterade begreppet forskar-persona. En närläsning utförs här på texter inom disciplinen biologi. Det gäl-ler vetenskapliga artiklar, ansökningar om forskningsanslag och populär-vetenskapliga framställningar i syfte att blottlägga sociala aspekter av det vetenskapliga arbetet. Boken, som gavs ut 1990 ger uttryck för vetenskapsso-ciologiska influenser och hämtar näring från sociologi och diskursanalys18 (s. xi). Myers hävdar att i en forskningsansökan, som ska redovisa varför just den forskningen är viktig, kan begreppet persona användas för att beskriva den forskargestalt som tar form där (s. 46). Myers anser att begreppet kan fånga den förändring i hur forskaren framställer sig själv i olika versioner eller delar av en forskningsansökan för att passa in i anslagsgivarnas mallar (s. 56):
And the conventional tone of scientific articles carries assumptions about the appropriate persona for the researcher. The author has a story which he cannot tell as his own, ignoring the literature, and yet does not want to fit completely into the format, distorting the shape of his idea. (s. 80)
Som forskare handlar det alltså om att inordna sig i ett förväntat mönster, stående på traditionens axlar, men samtidigt lyfta fram den egna färdigheten, vilket avspeglas i publiceringskulturen, exempelvis i tidskriftsartiklar.
En samtida användning av begreppet forskarpersona står att finna i ett forsk-ningsprojekt angående kulturmöten i 1900-talets Europa, där den historiska konstruktionen av forskarpersonae studeras genom resandets betydelse för
den vetenskapliga professionen. Det empiriska materialet utgörs av så kallade egodokument i form av reseberättelser, personlig korrespondens, konferens-rapporter, fotografier och dagböcker (SPICE 2014). Ansatsen tycks alltså vara individcentrerad. I en av projektets publikationer ses dock en förskjut-ning från de biografiska perspektiven på persona till de institutionella. Pieter Huistra och Kaat Wils (2016) undersöker hur en forskningsfinansiär som organisation under mellankrigstiden ställde vissa krav på sina tilltänkta fors-kare och därmed föreskrev en särskild persona, nämligen forsfors-karen som am-bassadör. För att spela ut en sådan persona ingick exempelvis att kunna for-mulera en forskningsansökan, vilket var nytt för perioden, samt att avlägga rapport inför finansiären.
Exemplar (individ) eller ideal (kollektiv)?
Hur används så begreppet forskarpersona? Är det för att kunna urskilja hur en specifik individ ger upphov till en generell gestalt, eller är det tvärtom så att gestalten föregår exemplaret, dvs. att det finns en föreställning om ett ideal som enskilda individer sedan förväntas uppfylla? Är det tänkbart att ideal och exemplar samproduceras?19 Vad betyder detta för analysen av forskarutbild-ningens förutsättningar? Ett par olika svar är tänkbara. Det första är att till-räckligt många individer eller exemplar demonstrerar en likartad typ som sedan vinner inflytande och pekas ut som ideal och vinner spridning. Denna variant torde kräva en kritisk massa av individer. Ett annat är att man med-vetet skisserar en idealtyp som eventuellt kan realiseras. Ytterligare ett är att en faktisk figur identifieras (t.ex. Albert Einstein), som får representera ett forskarideal. Sådana utnämningar kan också ske retrospektivt efter att veder-börande vunnit erkännande. I utredningar om svensk forskarutbildning är det inte tal om att forma forskarutbildningens förutsättningar efter en specifik individ. Om kommittéledamöterna skulle ha en särskild person för ögonen när de tar ställning till dessa frågor, framkommer det inte av materialet. Det är i stället främst ur forskarutbildningens organisatoriska förutsättningar som doktorandens persona kan ta gestalt.
19 Hallberg (2008) menar att teorin om forskarpersona har beröringspunkter med samprodukt-ionsperspektivet inom vetenskapsstudier (s. 127f). Det är dock oklart vad Hallberg avser i detalj. Begreppet samproduktion förknippas främst med Sheila Jasanoff (2004), som med begreppet avser att vetenskapliga, tekniska och sociala företeelser ömsesidigt konstituerar varandra och därmed samproduceras. Dessförinnan har Bruno Latour argumenterat för att vetenskap och samhälle samproduceras (se t.ex. Latour 1993, s. 134) samt att både ”naturliga” och sociala företeelser står för förklaringskraften till vetenskapliga fakta (s. 94ff). Latours monistiska ontologi medger inte heller en distinktion mellan natur och kultur. Jasanoff önskar, liksom Latour att undvika ”naturlig” respektive social determinism, vilket man lätt hamnar i om rationalistiska respektive sociologiska förklaringar till vetenskaplig kunskap åberopas.
35
Daston och Galison (2007, s. 216) antyder att teorin om forskarpersona favo-riserar synsättet att det är de enskilda exemplaren som bildar prototypen eller idealet. Men på ett annat ställe indikeras att prototypen föregår individen. Biografier som skrevs mellan 1700- och 1900-talen klädde ”moral and epistemological precepts” i syfte att lära ut hur man skulle bete sig som fors-kare (s. 232f). Detta synsätt är mer kongruent i förhållande till avhandlingens empiriska material, eftersom det inte är mättat med individuella namn på ideala forskare. Materialet är heller inte rikhaltigt på uppgifter om ideala forskaregenskaper, varför sökarljuset måste riktas mot uppfattningar om fors-karutbildningens organisatoriska förutsättningar. Till skillnad från exempel-vis vetenskapliga metodregler måste den vetenskapliga livsgärningen demon-streras. Detta görs lämpligen genom forskarutbildning: ”The word must be made flesh. And exemplar presuppose both types and regulative ideals.” (s. 233) Det verkar återigen som att typen eller idealet föregår de enskilda ex-emplaren. Enligt Daston och Sibum hade forskarbiografierna den pedago-giska funktionen att inkarnera de vetenskapliga idealen:
From the eighteenth through the twentieth centuries, the literature on the scien-tific ways of life has drawn on biographies to give flesh and blood to moral and epistemological precepts, to teach one how to be a savant, a man of science, a
Wissenschaftler. [---] The word must be made flesh. And exemplar presuppose
both types and regulative ideals. (Daston & Galison 2007, s. 232f)
Här ser det ut som att ideal föregår exemplar. Personabegreppet verkar därför passande för att undersöka pendlingen mellan ideal och exemplar samt mel-lan individ och kollektiv, där forskarutbildningens organisatoriska förutsätt-ningar framträder då dessa faktorer tycks samproduceras. Myers (1990) ovan satte exempelvis fingret på hur forskaren framställde sig som medlem av ett kollektiv alternativt som en unik individ i forskningsansökningar.