I detta avsnitt ges en provkarta på några forskarideal som varit förhärskande genom historien. Prototyperna skiljer sig åt beroende på vilken indelnings-grund och tolkning som företas. Daston och Galison (2007, s. 375) identifie-rar exempelvis tre övergripande personae under olika tidsperioder, nämligen den vise (the sage), den outtröttlige arbetaren samt experten, korresponde-rande mot tre olika uppdrag eller förmågor: “thruth-to-nature”, ”objectivity” och ”trained judgement”.
Filosofie doktorn
Att fullborda en forskarutbildning innebär att bli doktor (och ibland licentiat). Därför kommer jag i det följande, i en allmän västerländsk akademisk kon-text, att presentera denna tillblivelseprocess och hur den har förändrats. Den mest fylliga applikationen av begreppet persona i relation till akademikern (scholar), dock ej så mycket analys av själva begreppet, torde William Clark (1992) stå för. Han hävdar att den tyska filosofie doktorstiteln, avhandlings-författandet och dess ritual skapade en ny persona, genom ”a simultaneous aestheticization and bureaucratization of the degree candidate” (s. 99). Kan-didat- och magistertiteln (master) kom under renässansen och reformationen att sjunka i anseende då de inom humanismen förknippades med skolastik, samtidigt som de icke filosofiska, ”högre” fakulteterna började uppvärdera doktorsvärdigheten i förhållande till magistergraden.20 Under 1600-talet hade filosofie magistertiteln sjunkit i status så till den grad att vissa innehavare av den började manipulera sina titlar och kalla sig filosofie doktorer, för att till-godogöra sig en doktorspersona (Clark 1992, s. 108).
Av den medeltida doktorn/doktoranden (candidate) krävdes utöver den fy-siska personen, en moralisk och juridisk dito, vilket gjorde utnämningen lik en riddardubbning, där kandidaten måste uppfylla en rad krav såsom att vara man, kristen, av rätt börd, uppfylla föregående akademiska grader, ha
avver-20 Den filosofiska magistergraden verkade i praktiken vara ekvivalent, men i teorin lägre an-sedd, än de högre fakulteternas (teologi, juridik och medicin) doktorsgrad.
kat föreskriven tid mellan graderna, bära särskild klädedräkt samt att svära en rad eder:
The candidate had to be physically present, alive, sane, and able to speak. […] Not only did award of the degree presume a certain moral subject or juridical person in the candidate, each degree also transformed it. […] You promise to abide for a time after receiving the degree and at times ascend the podium to preside over disputations. You are enabled, and at times obliged, to wear a cer-tain costume. And so on.
The degree thus presumed and modified a moral subject or juridical person within the candidate, created a distinct academic persona. A degree holder was differentiated from a nonholder by the degree's insignia and costume, by the ju-ral privileges vested in the status they signify. Master and Doctor were differ-entiated from a Bachelor, since the former could ascend the top of the podium
(cathedra) to preside and lecture ex cathedra […]. (Clark 1992, s. 114)
Under senmedeltiden började det dryftas huruvida oäktingar, ökända, barn, kvinnor, judar och döda kunde tilldelas akademiska examina. Akademikern som juridisk person höll på att skifta till att bli en individ (s. 115). Det första doktoratet i Tyskland, tilldelat en kvinna ägde rum 1754 (s. 117). Frågor res-tes också om kandidatens fysiska närvaro var nödvändig för att en utnämning skulle ske. Ett exempel på liknande ceremoni där detta inte krävs är kanonise-ring (s. 117).
Under 1700-talet försvagades kopplingen mellan akademisk grad och juridisk person och kring sekelskiftet 1800 övergavs ederna och de akademiska dräk-terna på vissa håll (s. 117).21 “The ‘authorial person’ would conquer the aca-demic corporation and replace the juridical as a principle of acaaca-demic indi-viduation, as a definition of the academic’s persona.” (s. 118) Den juridiska personen kom delvis att fortsätta att utöva inflytande på de akademiska gra-derna. Det gällde exempelvis Humboldtuniversitetet där det bland annat före-kom eder och att framställa två speciella dokument, nämligen:
first a curriculum vitae, a literary genre in which the public persona is rendered into a canonical form, and second a testimonium morum, which though perhaps originally a “testimony of morals” eventually becomes an
Unbescholten-heitsatteste, a document in which the police certify your freedom from
suspi-cion and the absence of warrants for your arrest […]. (Clark 1992, s. 118)
När filosofie doktorstiteln blev allmänt accepterad under 1800-talet, tack vare civilsamhällets och den byråkratiska statens behov, förändrades dess
21 Vid svenska universitet finns än i dag liknande ritualiserade inslag vid exempelvis doktors-promoveringen.
43
ning mot utförande av originalforskning och frammanade en ny persona (Clark 1992, s. 113). Inrättandet av filosofie doktorsgraden medförde att in-nehavaren alltmer förlorade karaktären av juridisk person och i stället blev ett tänkande subjekt (res cogitans). I Preussen infördes det som kommit att för-knippas med den moderna forskarpersonan, dvs. doktorn som forskare, där disputanden själv skulle författa en avhandling och försvara den, i stället för att förfäkta sin läromästares skrift. Clark hävdar att personan kom att skiftas mot ett författarskap i stället för den juridiska personen, vilket gestaltades i den heroiska kunskaparen och forskaren, som spelade ut sitt register under den teatrala disputationsakten (s. 119).
Skillnaden mellan den medeltida magistergraden och den nya doktorstiteln var att den förra visade prov på försvar och förmedling av de gamla lär -domarna, medan den senare krävde personlighet, originalitet och kreativitet (s. 127). Den nya ordningen innebar en individuation22 av doktoranden till att bli ett ”artistiskt subjekt” (s. 128) genom disputationsakten och gradgivningen, vilket var motsatsen till den medeltida ordningen och innebar början till professionalisering.
Den lärde eller gentlemannen?
Under antiken och medeltiden fanns två parallella, motstående uppfattningar huruvida ett kontemplativt eller aktivt och socialt liv för de lärde var att före-dra. Aristoteles förespråkade ett aktivt deltagande i samhällslivet, medan den kristna medeltida traditionen ofta förestod ett asketiskt kloster-, eller eremit-liv (Shapin 2010, s. 124ff).
Under renässansen kunde de lärde ofta återfinnas i "[t]he monastery, the col-lege, the closet or study, and even in the laboratory, observatory, and garden” (Shapin 2010, s. 127), vilket skilde ut dem från gentlemännen som intog mer aktiva roller i samhället. Det var inte självklart att rollerna akademiker eller lärde (scholars) och gentlemän var kompatibla i det tidigmoderna Europa (s. 150). Den lärde var socialt isolerad och ofta av tämligen påver bakgrund. Sinnebilden var inte sällan melankoli och enslighet (s. 154f). De båda roller-na var socialt och ekonomiskt aparta. Under 1500- till 1700-talet betraktades ofta den lärde som en ociviliserad pedant, vilken litade till gammal skolastisk och auktoritär kunskap som saknade praktisk och samhällelig relevans, och
22 Individuation beskrivs i Nationalencyklopedin som ”det som gör något till en individ i mot-sats till en art. Termen kan användas för att beskriva en utveckling från det allmänna till det specifika. Inom psykologin brukar individuation avse utvecklingen av en människa till en egen och självständig personlighet.” (NE 2017a)
kunde heller inte uppvisa gentlemannens förfinade manér (Shapin 2010, s. 154f). Gentlemännens intåg i bildnings- och forskningssfären försvårades av att dessa verksamheter normalt sett inte var kompatibla med deras roll. Den nya experimentella naturvetenskapen och naturfilosofin under 1600-talet bidrog dock till att propagera för en ny idealtyp, som var mer förenlig med gentlemannaidealet (s. 158f). Naturvetenskapen var nobel då den kunde främja handel och militärteknologi och var därför till brittiska imperiets fromma och kunde bidra till avkodningen av ”God’s Book of Nature” (s. 160). Robert Boyle var den ideale brittiske gentlemannaforskaren, som via Royal Society kunde överbrygga klyftan mellan den lärda och den nobla sfä-ren (s. 162f). Boyles figur användes också för att legitimera gentlemanna-forskaren.
Efter Charles Darwin kunde en sekularisering23 av de vetenskapliga under-sökningarna noteras (Shapin 2008, s. 25) och en mer modern forskargestalt tog form under mitten av 1800-talet, nämligen ”der Wissenschaftler, le scien-tifique” (Daston & Galison, 2007, s. 217). Under 1900-talet kom forskarna att alltmer överge klassiskt absolutistiska och universalistiska uppfattningar om sanning. Den moderna (natur)vetenskapsmannen som typ kom att formas efter ingenjören snarare än filosofen och ett aktivt, snarare än kontemplativt och spekulativt, forskningsideal trädde i dagen (s. 30f).
Professionalisering, industriforskaren och experten
I modern tid har de båda figurerna den lärde och gentlemannen förpassats till historien till fördel för en ny forskartyp – experten (Shapin 2010, s. 181). Samtidigt gör sig en annan gestalt sitt intåg på arenan – industriforskaren – som ofta finner sig slitas mellan två intressen, den akademiska friheten visavi företagets krav, vilket enligt Shapin har skapat en olycklig typ: “The scientist in industry, or in the military, would be unhappy, awkward; and possibly even a disloyal figure, in constant conflict with commercial values and orga-nizational structures.” (s. 214) Industriforskarna känner ofta lojalitetskonflik-ter och har svårt att anpassa sig till den auktoritära affärskulturen, inskolade som de är i fritt tänkande, autonomi och öppenhet, med större respekt för forskarkollegiet än för företagsledningen, hävdar Shapin (s. 214ff). Industri-forskarna ses som udda figurer inom företaget och affärsfolket har svårt att förstå vad de säger och gör. Dessutom verkar de dras till industrin mot sin vilja, men kan i gengäld få tillgång till större forskningsresurser och högre inkomster (s. 216).
23 Gentlemannaforskaren utförde ett i det närmaste religiöst uppdrag när han avläste ”God’s Second Book” (Shapin 2008, s. 35).
45
Samtidigt som professionaliseringen av forskaryrket pågick började uppfatt-ningen om att forskaren skulle vara mer moraliskt högtstående än andra med-borgare ifrågasättas under 1930-talet:
So at the beginning of the twentieth century the identity of the scientist was radically unstable. To be a scientist was still something of a calling but it was
becoming something of a job; it was still associated with the idea of social
dis-engagement but increasingly recognized as a source of civically valued power and wealth; it was still associated with a notion of special personal virtue but it was on the cusp of moral ordinariness. (Shapin 2008, s. 46)
Under 1970-talet hade forskaryrket blivit en profession som vilken annan, hävdar Shapin (2008, s. 209). I USA växte en idé fram om den entreprenöri-ella forskaren. Den karaktär som trädde fram under decenniet var inte indu-striforskaren i ett större företag, utan snarare den enskilde innovatören eller den mindre forskargruppen, som med eller utan lärosätets hjälp försökte om-sätta forskningsresultat till inkomstbringande produkter och tjänster (s. 209f). Byråkratiseringen och professionaliseringen av forskaryrket sammanfogade det i samma kategori som andra yrken och den nya kunskapsexperten ansågs inte drivas av någon annan motivation än andra professioners och förestod heller ingen särskild kroppskonstitution (Lawrence & Shapin, red. 1998, s. 15).
Avslutning
Även om andra teorier och begrepp vore tänkbara att tillämpa, t.ex. academic tribes (Becher & Trowler 2001) och habitus (Bourdieu 1977, 1990), synes det mig att dessa begrepp bättre lämpar sig för en (fält)studie av forskarut-bildning i praktiken på institutionsnivå; dvs. hur doktorander förväntas agera i olika sociala sammanhang i den vetenskapliga gärningen (jfr Peixoto 2014). Dessa aspekter kommer utredningsmaterialet inte åt då det överlåter åt aka-demin själv att råda över vad som är god vetenskap och hur en doktorand förväntas uppträda på seminarier; hur artiklar författas och hur man nätverkar på vetenskapliga konferenser etc. Därför stannar jag vid begreppet persona, som ska fungera som den samlande benämningen av ett ideal. Efter denna presentation av begreppet persona, kommer nästa kapitel att ägnas åt den typ av empiriskt material som det ska arbeta i, nämligen betänkanden från offent-liga utredningar.
47