Föreställningar om våldsutsatta män

I detta avsnitt kommer en sammanfattning av resultatet om hur våldsutsatta män framställs i empirin att redogöras. Avsnittet är indelat i två teman Trovärdighet och Dubbel-normbrytning som uppkom genom analysen och som relateras till de övriga teman som redan har redovisats. Detta avsnittet har som mål att

sammanbinda alla de redovisade teman och besvara studiens frågeställning om hur våldsutsatta män framställs i tidningsartiklar.

5.4.1 Trovärdighet

Trovärdighet var ett av de teman som i det empiriska materialet kan kopplas till och innefattar de två övriga teman ”Jämställdhet mellan könen” och ”Den

osynliga massan”. I tidningsartiklarna framställs de våldsutsatta männen som att

de ständigt måste försvaras för att kunna tala om “problematiken” kring män som utsätts för våld i nära relationer. Temat Trovärdighet baseras på att det

genomsyrar en misstänksamhet mot de våldsutsatta männen i allmänheten som ständigt måste försvaras i tidningsartiklarna för att kunna tala om våldsutsatta män. I analysen för temat ”Jämställdhet mellan könen” är tyngdpunkten på hur det har skett en inverterad dikotomi som går emot genusdualismens dikotomi, om att kvinnans egenskaper och karaktärer endast konstrueras i förhållande till

mannen och inte tvärtom (Gemzöe 2014). Samtidigt som den våldsutsatta mannen framställs som att han ständigt måste relateras till den våldsutsatta kvinnan i artiklarna, den våldsutsatta kvinnan används som en måttstock. Med måttstock innebär det att när det gäller våld i nära relationer då anses, enligt de sociala konstruktionerna, att endast kvinnor kan vara offer för våld i nära relationer. För att våldsutsatta män ska kunna beskrivas måste de relateras till de våldsutsatta kvinnorna. Vilket resulterar i att den våldsutsatta mannen blir osynlig bredvid den våldsutsatta kvinnan då de anses utsättas för grövre och allvarligare våld. I

tidningsartiklarna framställs det som att den våldsutsatta mannen måste förknippas med den våldsutsatta kvinnan och ha den våldsutsatta kvinnan som måttstock för att uppnå legitimitet. Samtidigt som i analysen för temat ”Den

osynliga massan” diskuteras det hur tidningsartiklar kontinuerligt nämner att det

söker hjälp inte en rättvis behandling eller bemötande av myndigheterna p.g.a. okunskap för problematiken våldsutsatta män. Att många män inte vågar anmäla kan också vara för att de går emot den rådande kvinno- och manlighetsidealet som offerföreställningen framställer (Hirdman 2001; Mattsson 2015). Vilket också kan vara orsaken till varför den våldsutsatta mannen blir behandlad annorlunda när han söker hjälp. Då den våldsutsatta mannen går emot manlighetsidealet och kan inte framställas som svag eller offer för våld i nära relationer.

Att många män inte vågar anmäla för att de går emot manlighetsideal och att det ständigt nämns att våldsutsatta kvinnor utsätts för grövre och/eller allvarligare våld leder till att det finns en misstänksamhet mot våldsutsatta män. Den våldsutsatta mannen framställs som att han måste jämt försvaras i artiklarna. I nästan varenda artikel av de samtliga, som analyserades i denna studie, relateras den våldsutsatta mannen till den våldsutsatta kvinnan. Nedan presenteras ett citat som illustrerar hur tidningsartikeln som handlar om våldsutsatta män även nämner våldsutsatta kvinnorna.

”Statistik som visar att de sexton kvinnor som varje år dödas av en partner inte har sällskap av lika många män som blir mördade av en kvinna. […] Kvinnor slår ytterst sällan ihjäl män, men det finns kvinnor som slår män. (Svenska Dagbladet

15.09.05:32 )

Citatet är en av många exempel på hur de våldsutsatta männen ständigt jämförs och förknippas med de våldsutsatta kvinnorna i tidningsartiklarna. Föreställningar om de våldsutsatta kvinnorna i nära relationer blir och är en måttstock för att förstå våldet som de våldsutsatta männen i nära relationer utsätts för. Våldsutsatta kvinnor används som måttstock eftersom enligt samhälleliga föreställningar kan endast kvinnor vara utsatta för våld i nära relationer. Vilket, som tidigare nämnt, resulterar i att de våldsutsatta männen blir osynliga bredvid de våldsutsatta kvinnorna.

Eftersom föreställningar om våldsutsatta män går emot den samhälleliga föreställningen om våld i nära relationer, sociala konstruktioner samt

manlighetsnormen kan det heller inte existera. Vilket leder till misstänksamhet mot dessa männen som utsätts för våld i nära relationer. Mattson (2015) skriver hur upplevelser, erfarenheter samt händelser som saknar mening eller ord för att beskrivas kommer också att sakna existens, människan har ord för att uttrycka, beskriva och uppleva det som kan uppfattas av vårt sinne. Eftersom våld i nära relationer endast har inneburit mäns våld mot kvinnor samtidigt som mannen inte ”kan” bli slagen av sin kvinnliga partner, enligt våra samhälleliga föreställningar, kommer våldsutsatta män att bemötas med misstänksamhet. Misstänksamheten kan uttrycka sig i former som att den våldsutsatta mannen anses ha varit delaktig i våldet. Nedan redovisas två citat som visar hur misstänksamhet mot män som utsätts för våld kan utspela sig:

”*** ställde reflexmässigt en fråga som själv fick honom att tänka till efteråt.

”Slog du tillbaka?” Det var ju dumt sagt. Det hade jag aldrig frågat en kvinna, kom jag sedan på” (Blekinge Läns Tidning 15.05.12c:3).

Detta första citatet är från en artikel där socialsekreteraren diskuterar hur han hade bemött sin manliga klient som hade varit våldsutsatt i sin nära relation. Ur citatet kan det dras en slutsats att socialsekreteraren omedvetet frågar om klienten (den

våldsutsatta mannen) hade själv utövat våld i relationen och på så sätt också varit delaktig i våldet.

”Samtidigt är det ju komplicerat, hur skulle jag försvara mig själv? Det går ju

inte att göra det fysiskt. Som man är man ju uppfostrad att inte ens röra kvinnor på det sättet. Hur man än gör finns det också en risk att någon skulle tänka att jag

hade angripit henne” (DN 19.10.02:27)

Det andra citatet är från en tidningsartikel där en man som har utsatts för våld av sin partner talar om sina erfarenheter. Citatet visar hur även män som utsätts av våld vet att de kan bli misstänkta för att ha varit delaktig eller bidragit till våldet. De två citaten framställer våldsutsatta män som individer som ständigt måste försvara sig från den misstänksamhet som finns mot dem. Dessutom bekräftar de två citaten att det finns en misstänksamhet i allmänheten mot våldsutsatta män men att även de våldsutsatta männen är fullt medvetna om det. Att män drabbas av våld i sin nära relation bryter mot manlighetsnormen om att män inte blir slagna i sin relation och att män inte är svaga. På så sätt uppstår det en

misstänksamhet mot dem hos allmänheten vilket även de våldsutsatta männen är medvetna om då de förstår att de går emot manlighetsnormen. Män anses vara starka vilket är en av egenskaperna i genusdualismen som männen har vilket motsvarar till att kvinnor anses vara svaga (Gemzöe 2014). Att en man som är den “starka” individen blir slagen av en kvinna som är den “svaga” individen, enligt genussystemet, resulterar därför i misstänksamhet mot våldsutsatta män i nära relationer. Då de går emot allmänhetens föreställningar om vad som är manligt respektive kvinnligt. Misstänksamheten i allmänheten leder till att våldsutsatta män inte tas på allvar vilket i sin tur leder till att de inte får det stöd och hjälp som de behöver av samhället, lagen, politikerna och välfärdstjänsterna. Den

samhälleliga föreställningen om vad som är manligt samt föreställningen om vem som kan vara drabbad av våld i nära relationer står i vägen för att våldsutsatta män ska erkännas som ett socialt problem i samhället. Även i Desmarais, Sellers och Tirotti (2014) artikel visade resultatet att i de tidningsartiklar som de analyserade var ömsesidigt våld och våldsamt motstånd kännetecknande mer av kvinnliga våldsutövare än manliga våldsutövare. Medan våld i nära relationer förknippas oftare i artiklarna med manliga våldsutövare (92,4%) även om våld i nära relationer p.g.a. våldsutövande kvinnor fortfarande var rätt så hög (34,8%). Föreställningen om att även män kan fara illa i sin nära relation finns inte i allmänheten och därför uppstår det ett motstånd i form av misstänksamhet mot de män som utsätts för våld i sin nära relation.

5.4.2 Dubbel-normbrytning

Temat dubbel-normbrytning är också en av analysens resultat vilket visade sig relateras till de tre övriga teman Perspektiv på våldets natur, Jämställdhet mellan

kön och Den osynliga massan. Temat Dubbel-normbrytning utvecklades ur den

enhetliga bilden om hur de våldsutsatta männen framställas i tidningsartiklarna. Den våldsutsatta mannen framställs som att han blir både förtryckt av sin partner men även av samhället då män som utsätts för våld inte anses existera för de går emot manlighetsnormen. De tre citatet som redovisas nedan är ett par exempel på det:

“Att vara man och utsatt av en kvinna i ett parförhållande blev ett dubbelt tabu. I

“Så oerhört fastlåst politiken ofta är, i fasta, förenklade synsätt, och så den i sin

retorik hjälper till att reproducera och stadfästa även skadliga normer. ”Varje kvinna i Sverige ska kunna leva som hon vill. Stolt, rakryggad, självklar. Sverige ska vara tryggt för alla”, sade statsministern i sin regeringsförklaring i riksdagen

den 12 september. Men staten behöver ha synsättet att även varje man i Sverige ska kunna leva som han vill.” (Svenska Dagbladet 17.11.12:2).

“Är det så här vi vill ha det, att våldsutsatta män på grund av en frånvarande samhällsnorm inte får någon hjälp eller stöd i en svår livssituation? Allt våld är

fel; kvinnor, män, deras barn, husdjur och övriga närstående far illa i en familjesituation som innehåller skrik, hot, kränkningar och våld. Lägger vi inte

denna sista pusselbit på plats i ett övrigt framgångsrikt jämställdhetsarbete så bromsar vi in hela jämställdhetsutvecklingen i Sverige” (Expressen 17.03.12).

Citaten intygar om hur samhället inte har ännu bekräftat eller accepterat gruppen “män utsatta för våld i nära relationer” som ett socialt problem som finns i

samhället. Specifikt visar det sista citatet hur det inte finns många insatser riktade åt våldsutsatta män genom att indikera på att samhället inte anser att män kan bli våldsutsatta i sin nära relation. Vilket har resulterat till att de våldsutsatta männen framställs som dubbel-normbrytande i artiklarna . Eftersom de våldsutsatta

männen inte endast blir förtryckta av sin partner utan även av samhället genom att de inte anses existera. Den samhälleliga föreställningen om att män kan bli

våldsutsatta i sin nära relation existerar inte trots att sociala konstruktioner enligt socialkonstruktivism inte är huggna i sten utan kan förändras över tid. Förändring av konstruktioner beror dock på den historiska, sociala och kulturella kontexten (Mattsson 2015). Fastän att det finns försök att bryta mot de rådande

föreställningarna och normer i samhället avseende våld i nära relationer och visa att även män kan fara illa i sin nära relation så kommer det vara en lång process. Då våld i nära relationer är så starkt förknippat med allmänhetens föreställningar om manlighet och kvinnlighet vilket har påverkat hur vi ser, uttrycker, tänker och talar om män samt kvinnor. Hellgren, Andersson och Burcar (2015) förklarar i sin artikel att orsaken till att män inte vill tala om att de har blivit slagna av sin

partner är för attdet inte ingår i den allmänna föreställningsvärlden att en man kan bli slagen av en kvinna. Män blir inte misshandlade av kvinnor och ifall det händer då måste den mannen vara svag. Kvinnors våld mot män är tabubelagt eftersom kvinnors våld mot män inte är framställt som ett uttalad socialt problem. På så sätt handlar det inte om handlingen i sig, att utsättas för våld, utan om den som utför våldet då män förväntas behärska vissa saker (Hellgren, Andersson och Burcar 2015). Mörkertalet kan vara stort när det gäller våldsutsatta män för att samhället inte låter dem tala samtidigt som våldsutsatta män inte kan tala p.g.a. våldet skedde i deras nära relation. De våldsutsatta männen vet heller inte hur de ska tala om sitt problem för att enligt de samhällelig normerna/föreställningar kan en man inte utsättas för våld vilket innebär att det inte heller går att tala om det. Detta har resulterat i att den våldsutsatta mannen framställs som dubbel-

normbrytande vilket innebär att det krävs mer av den våldsutsatta mannen att söka hjälp samt tala ut om sitt problem än av den våldsutsatta kvinnan.