Under informanternas skoltid upplevdes att matematik var ett ämne där ett svar med dess uträkning antingen var rätt eller fel. De menar att en del matematiklärare lär ut ett sätt, sedan måste eleverna använda det sättet, annars får de fel på uppgiften. Den känslan av rätt eller fel bidrog till uppgivenhet hos informanterna. När de till exempel hade fått hjälp med matematikläxan hemma och visade upp den för läraren och hen sa att det var fel, då gav informanterna upp istället för att kämpa vidare. Dessutom fanns även känslan av att några lärare såg ner på andra sätt att lösa en uppgift än det som läraren visat. En matematiklektion, enligt informanterna, bestod av att läraren inledde med en genomgång på tavlan, sen var det räkning i matematikboken. De som inte förstod en uppgift fick räcka upp handen och då kom läraren med exakt samma förklaring som på tavlan. Dorine förklarar:
… jag förstod aldrig läraren ... först hade han en genomgång på tavlan som jag inte förstod alls ... då bara satt jag där, jag störde ingen… jag bara satt där och kände mig dum ... sen när jag räckte upp handen och frågade så förklarade han likadant igen ... jag förstod fortfarande inte… man kände sig väldigt lämnad och ensam då… så jag fortsatte att bara sitta utan att göra nåt… jag upplevde det som att läraren inte tog till något annat knep, utan det var exakt samma förklaring som innan. Som att det bara fanns ett sätt…(Dorine).
Vid vuxen ålder har informanterna insett att det finns flera sätt att lösa en matematisk uppgift på. När de tänker tillbaka på sin skolgång tycker de att det är synd att matematiklärarna inte förklarade mer, förklarade samma uppgift på flera olika sätt samt berättade hur de kunde använda sig av matematik i vardagen. Idag tror majoriteten av dem att deras känsla inför matematik i så fall hade sett helt annorlunda ut. De hade önskat sig fler redskap för att förstå hur de ska tänka vid olika sorters uppgifter, inte bara lära sig ett sätt för stunden. En bra lärare, enligt informanterna, tar sig tid att förklara en uppgift på olika sätt tills den som frågat förstår. Två av informanterna delar med sig av sina tankar kring förståelse i matematik:
Jag kommer ihåg att jag ville ha förklaringar…varför blir det så här?...Varför är det svaret så?...Och så kunde läraren inte säga det, för det gick tydligen inte att förklara allting menade hon. Och då, jag klarar inte riktigt när jag inte får en förklaring. Jag tappade helt sugen på matte under den tiden, det var inte roligt när jag inte förstod (Berit).
32
Det var inte så att det satt någon bredvid mig och sa att förstår du inte ska du tänka så här eller så här. Utan det var mer att om du inte förstod det sättet, då var det mer som att det var kört (Cecilia).
När informanterna tänker tillbaka på matematiklektionerna i skolan nämner alla att majoriteten av lektionerna bestod av tyst räkning i matematikboken. De anser att den tysta räkningen mer var en tävling i vem som räknat flest uppgifter, än vad det gav dem matematikkunskaper. De upplevde boken som ett stressmoment i matematikundervisningen. Uppfattningen i klassrummet var att den som var längst fram i boken automatiskt var den som var smartast i klassen. Tyst räkning i boken innebar för informanterna att de lärde sig en metod för stunden, som de sedan glömde bort. De förstod inte vad de lärt sig, vilket de så här i efterhand anser resulterade i en meningslös matematik och lägre betyg.
Sen minns jag att vi alltid har jobbat i matteböcker. Min upplevelse var att man jobbade på i matteboken. Låg man långt fram i boken, ja då var man ju smart. Var man inte lika snabb så var man ju lite dum, alltså tillhörde jag dom dumma ... matteboken förstör mer än vad den hjälper, det blir en tävling vem som kommit längst (Dorine).
Ovanstående citat visar Dorines tankar kring matematikboken.
Analys
Skolinspektionens (2009) kvalitetsgranskning visade att majoriteten av lärarna låter matematikboken styra deras undervisning, vilket kan leda till tyst räkning i matematikboken, något som stämmer väl in på informanternas tankar och känslor kring matematiklektionerna. Skolinspektionen anser att eleverna riskerar att inte få den undervisning de har rätt till samt riskerar att inte nå upp till kursplanens mål om läroboken får styra. Resultatet visar på ett undervisningssätt som resulterade i låga betyg hos informanterna samt missade matematikkunskaper från matematiklektionerna i skolan. När det gäller elevernas kunskapsutveckling poängterar Vygotskij (1934b/1999) att elever som lämnas för sig själva kommer att försenas eller avstanna i inlärningen. Både informanterna i den här studien samt informanterna i Forsmarks (2009) studie upplevde en stress kring matematikboken, där målet var att komma så långt fram som möjligt, vilket visade klasskamraterna hur duktig eleven var i matematik. Vidare visar både Forsmarks (2009) studie och den här studien att det finns ett ”rätt-eller-fel” tänkande inom skolmatematik. Eleverna i Forsmarks studie valde att lära sig utan att förstå det ”rätta” sättet att lösa en uppgift, medan flertalet av informanterna i den här studien valde att inte använda det ”rätta” sättet då de inte fick det förklarat för sig och därmed
33
inte förstod det. I båda fallen resulterar det i kunskapsluckor i matematik samt uppkomsten av matematikängslan för några av informanterna (Baroody i Forsmark, 2009).