Informanterna uppger alla att de efter några års misslyckanden inom matematik gav upp hoppet om att någonsin bli bra i matematik. De poängterar att det var lättare att ge upp och acceptera än att kämpa i motvind. Det som kändes speciellt svårt var att nya moment ständigt introducerades innan de hunnit med att försöka förstå tidigare kunskapsområden. Även en ensamhetskänsla tas upp när de diskuterar matematiken i skolan. Ord som dum i huvudet och trög inom matematik nämns när de ser tillbaka på sig själva under den tiden. Som vuxna kan de sammanfatta det med att självbilden i matematik var väldigt låg under skoltiden. Emma menar att ett dåligt självförtroende i matematik är något som följt henne genom livet:
Men allt man varit med om påverkar en … att alltid ligga efter och ständigt försöka förstå allt det nya … jag har ju inte så bra självförtroende i matte i dag heller (Emma).
35
Då informanterna konstaterar att deras skolgång var för cirka 30 år sedan, var det inte aktuellt med en matematikdiagnos för deras del. De flesta informanter uppger att det bara var inom matematik som de upplevt som ett problem med under skoltiden, övriga ämnen var inga problem. Kritiken som kommit upp under intervjuerna har varit riktad mot enskilda matematiklärare. Avsaknaden av ett bra bemötande och ett undervisningssätt som tilltalat informanterna saknades. De framhåller alla att om de fått en lärare som engagerat sig mer i dem samt hjälpt dem att komma över sin matematikängslan, som uppstod efter år av matematikproblem, tror de att deras upplevelser av matematik under skoltiden sett annorlunda ut idag. En av informanternas tankar kring en matematikdiagnos:
Jag har ju ingen diagnos eller så, det pratade man inte så mycket om på den tiden… men hade jag gått i skolan idag hade jag säkert fått någon form av mattediagnos (Anna).
Vi hade alltid matte på tisdagmorgonen och redan på måndagskvällen började jag få ont i magen …(Emma).
Några av informanterna uppger att de medvetet valt att inte närvara på alla matematiklektioner, då de upplevde ett obehag inför matematikstunden. Obehaget kunde bero på hur matematikläraren var, att informanterna upplevde sig själva som mindre begåvade än klasskamraterna eller en utsatthetskänsla då matematikläraren ville att de skulle svara högt på en uppgift som de inte kunde. Majoriteten poängterar att självförtroendet i matematik sänktes med åren. De började skolan med ett gott självförtroende, som sänktes efter hand som de inte förstod matematik. De förstod inte uppgifterna, fick ingen bra förklaring vilket ledde till en uppgivenhet och ensamhetskänsla. Då var det lättare att inte gå på lektionerna än att sitta av tiden och må dåligt. För de flesta informanterna blev högstadietiden svårast och var också den period när skolket eskalerade. Emma förklarar:
Jag hade ju behövt ett självförtroende i matte… om jag till exempel hade fått vara med och hjälpa läraren, som hans två favoriter alltid fick, så hade det ju höjt mig. Nej, då valde han istället de som redan var duktiga. De sänkte mig ännu mer… det gjorde att jag upplevde en viss matteångest under högstadiet. Jag vet att jag struntade att gå på många mattelektioner på grund av läraren och mitt dåliga självförtroende (Emma).
Analys
Malmer (2002) tar upp olika inställning hos de elever som är i matematiksvårigheter. Informanterna betonar alla att de tillhör den grupp som accepterat sina matematiksvårigheter
36
och gett upp hoppet om att de skulle bli bra matematik. Skillnaden mellan Malmers (2002) grupp och den här studien är att informanterna inte har varit lågpresterande i andra ämnen. I Skolverkets (2003b) studie där de ville mäta självkänsla relaterat till skolprestationer i matematik lyfter de fram att kapacitetsupplevelsen är högre än prestationsupplevelsen i matematik, medan det är tvärtom för skolarbetet generellt. Informanternas kapacitetsupplevelse, vilket innebär att lita på sin förmåga i matematik, är låg samtidigt som prestationstilliten, hur informanten uppfattar sin förmåga att lära sig matematik, även den är låg. Där skiljer sig Skolverkets (2003b) studie och den här studien sig åt. Däremot stämmer informanternas svar väl överrens med PISAs (2015) undersökning som visar att elever med låg självkänsla i matematik presterar sämre oberoende av deras faktiska förmåga. Informanterna klarade övriga skolämnen bra, men ansåg själva att de inte kunde matematik, vilket resulterade i att matematikresultatet blev lägre än deras egentliga kapacitet. När det handlar om matematiksvårigheter skiljer Adler (2001, 2007) mellan fyra olika sorter, där pseudodyskalkyli innebär en känslomässig blockering som leder till svårigheter i matematik, samtidigt som både känslomässiga och kognitiva resurser finns för att lyckas med matematik. Några av informanterna fick tidigt höra av vuxna att de inte kunde matematik, medan resterande själva ansåg att de inte kunde lära sig matematik. Det leder efter ett tag till en känslomässig blockering i matematik. Alla eventuella matematikmisslyckanden under skolgången har bekräftat deras självbild som en elev som är dålig i matematik. Engströms (2000a) studie visar precis som den här studien att felaktiga undervisningsmetoder eller ensidig färdighetsträning kan leda till matematiksvårigheter. Den matematiska prestationsförmågan sänks, enligt Magne (1998) och Sparks (2011), vid matematikängslan. Vidare betonar Magne (1998) att matematikängslan kan uppstå då ett nytt arbetsmoment i matematik inleds innan tidigare kunskaper är befästa, något som informanterna bekräftar. De anser att de aldrig hann förstå ett moment innan det var dags att inleda nästa. Magne (1998) poängterar även att om matematikängslan upplevs ofta är risken stor att den permanentas, vilket leder till sämre matematikkunskaper. Några av informanterna upplever fortfarande en matematikängslan, medan andra har arbetat bort den ängslan de hade under skoltiden. Anledningen de uppger till varför de inte känner ett obehag eller en ängslan inför matematik längre, är att de fick en matematiklärare under gymnasiet eller högskolan som trodde på dem och deras matematiska kapacitet.
37