Förlora kontrollen över klassrummet

Det här temat återkommer när deltagarna beskriver upplevelser av misslyckanden. Särskilt Karl, Viktor och Sandra beskriver mer ingående hur klassrumssituationer har fått dem att må dåligt när de har upplevt brist på kontroll. Viktor beskriver det som personligt misslyckande och att det inte blir en lämplig arbetsmiljö för eleverna:

Viktor: Men ett annat område där det kanske är ännu tuffare på något sätt i misslyckandet, det är när man tappar kontrollen över klassrummet på något sätt, när det är stökigt och det är, det är inte ett bra arbetsklimat i klassrummet. Och jag gör

vad jag kan, jag försöker skapa tydliga strukturer, men det ändå inte hjälper, utan, och där elever blir lidande av det i klassrummet (…) och ingen bra läromiljö och det misslyckandet kan jag tycka är jättejobbigt. (…) Jag hade en mentorsklass tidigare där det var några elever som var väldigt, som tog mycket plats i klassrummet, pratade rakt ut du vet utan att ta hänsyn till talordning och sådana här saker, rörde på sig mycket i klassrummet och som man ofta fick be lämna klassrummet (…) Några elever som gör precis vad de ska när man ber dem om det, som förmodligen hade kunnat utvecklas mycket mer i de här kurserna (…) och inte fick tillfälle att göra det just för att jag inte kunde hantera situationen och jag inte kunde skapa det lugnet som krävdes i klassrummet. (…) Jag ser gärna till mina egna misslyckanden och sätter ganska höga krav på mig själv och förväntar mig ofta att jag ska lösa saker och ting även om det inte är helt realistiskt liksom. Men utan där brast vi nog som skola. Där skulle skolan gjort mer och man borde ha hittat andra sätt för att lösa det här på. Vilket kanske också var ett misslyckande för mig eftersom jag faktiskt var mentor i den klassen och jag borde ha kunnat sett eller kunna hantera det på ett annat sätt eller komma med förslag som hade kunnat genomföras och så vidare.

Även Sandra berättar om relationella misslyckanden som hon ser uppstår i klassrumssituationer. Hon beskriver hur jobbigt det är och att det gör henne ledsen och arg och relaterar det till en mänsklig vilja att bli respekterad och älskad. Dessutom åskådliggör hon känslan av ansvar som även Viktor beskriver.

Sandra: Jag skrek på en klass. Jag brukar inte skrika. (…) jag liksom tappade tålamodet liksom och utbrast, eller hur man ska uttrycka det. Och det tyckte jag efteråt att det kändes som ett ganska tungt misslyckande liksom för att jag berömmer mig annars av mitt tålamod liksom (…) Och då är vi ju tillbaks till det här med att vi lärare har så få verktyg, åtminstone upplever jag det på gymnasiet, åtminstone att hantera den här typen av situationer. (…) Men det upplevde jag starkt just då att det var ett misslyckande från min sida. Dels är det ett misslyckande det här med att jag började skrika men det är också ett misslyckande att jag kom dit (…)

Mikaela: Hur känns det när du, vad är det för känslor du får när du upplever bara liksom det här ”nu kändes det som ett misslyckande”?

Sandra: Alltså då, när jag lämnade klassrummet och kom tillbaka till arbetsrummet så var [en kollega] där liksom och då typ slängde jag mig i stolen och hade gråten i halsen liksom. Inte akut. Det har ju förekommit att jag har gråtit också. Men inte denna gången liksom utan jag hade gråten i halsen liksom då för att, ja du vet hur det är, man vill bli älskad, man vill bli respekterad och man vill ha bra relation med klasserna för

att… Jag kan ju bara tala för mig själv men jag känner alltid ett väldigt starkt ansvar för dom klasser jag har (…). Så att jag var arg och ledsen liksom, besviken, besviken på liksom den akuta situationen, att jag hade skrikit men också då, kopplat till att jag inte lyckas skapa en trevlig stämning eller studiero.

Sandra beskriver förlusten av kontroll i ett klassrum som att ”tappa ansiktet”, vilket jag bad henne att utveckla:

Sandra: Så det som har skapat starkast känslor hos mig, det är de här så att säga relationella, som jag då uppfattade det då, misslyckandena liksom när det liksom inte bara går att få studiero i ett klassrum så att man måste avbryta en lektion på ett eller annat sätt. Det är det som väcker starkast känslor (…) då tycker man ju att man tappar ansiktet inför både elever och, inte kollegorna så mycket, men lite grann ändå liksom, även om vi har en öppenhet och det är okej, så är det ju liksom inte så att man drömmer om att bara komma in i arbetsrummet och berätta ”nu har jag flippat på en klass” liksom.

Mikaela: Och hur känns det då då? Att känna att man ”tappar ansiktet”?

Sandra: (…) Man tänker liksom att jag ska vara en förebild det är jag som ska vara tålmodig och den vuxna i rummet (…) det känns ju inte bra nu, de kanske inte tycker att jag är en bra lärare och kanske kommer de att respektera mig mindre och såhär, men det har jag faktiskt inte upplevt.

Karl berättar om personliga upplevelser av att skapa ordning i klassrummet när det inte har fungerat och kopplar det till misslyckanden. Jag tolkar det som att Karl gör en skillnad mellan att det är lite snackigt i klassrummet och upplevelsen av att tappa kontrollen över klassrummet.

Karl: Den andra typen av misslyckanden som hänger kvar längst det är ju det som jag uppfattar, och de är ju väldigt personligt då, det är ju att skapa ordning i klassrummet, hur man bemöter elever, om till exempel det är oroligt och man inte bemästrar liksom, jag tänker ”man jag skulle gjort sådär, jag skulle gjort på det sättet, jag skulle ha tagit den eleven, kanske gått ut i korridoren och pratat istället för att bara höja rösten” (…)

Mikaela: Hur känns det då då, när du upplever de stunderna liksom?

Karl: Ja, det är väl typ det som är rent mänskligt, alltså det är stress. Nu står man ju inte och känner pulsen på sig själv, men (…) det är hög puls, man står ju längst fram

i klassrummet. Det är ju läraren som är ansvarig för undervisningen det är jag som är ledaren i klassrummet men jag är ju inte den här, och det tror jag inte eleverna uppfattar mig heller, som den här auktoritära ledaren utan jag gillar ju dialoger i klassrummet.

Karl beskriver att de jobbiga situationerna ger puls och att det känns stressigt, han kopplar det dels till ledarskap i klassrummet men även, likt Sandra, till vuxen-ungdomar- dynamiken, att det är viktigt att vara den vuxna i rummet. Karl berättar dessutom om en jobbig upplevelse som inträffade tidigare i hans yrkesliv. I en klass som han undervisade i kastade någon elev en sak när han stod vänd med ryggen mot klassen.

Karl: (…) träffar inte mig, men den landar bredvid. Och jag avbryter ju lektionen. Men jag blev ju jättearg. Och jag vet inte om det känns som ett misslyckande men det känns som ett ”varför gör de så mot mig? är det mig de vill träffa?” (…) Så det känns väldigt olustigt, jag blev som sagt arg, jag avbröt lektionen. (…) Men då kändes det såhär ”är jag utsatt här nu?”

Karl berättar att han aldrig var vänd med ryggen mot den klassen igen. Han upplevde det inte direkt som ett misslyckande berättar han, men det var åtminstone en negativ upplevelse och det skadade förtroendet präglade Karls förhållningssätt i klassrummet efter det, i min tolkning.Sandra lyfter problematiken i att inte ha några verktyg för att hantera tuffa klassrumssituationer:

Sandra: Vid ett tillfälle där så lämnade jag klassrummet och bara gick därifrån och gick in i närmsta arbetsrum liksom och bara stortjöt alltså, för att jag var så överväldigad av liksom situationen och det tror jag liksom är mycket det att man (…) inte har redskap, liksom att, jag har ingenting, inte jag personligen, inte skolan, inte pedagogiken liksom, så man står liksom frustrerad och hjälplös inför en situation.

Sammanfattningsvis knyter de flesta av de intervjuade samhällskunskapslärarna sina mest, i min uppfattning, sårbara och jobbiga berättelser kring upplevelser av misslyckanden till en förlust av kontroll i klassrummet. De nämner att det skapar starka känslor, att man uppfattar det som att tappa ansiktet, att ens ledarskap naggas i kanten, att arbetsmiljön blir lidande för andra samt att det uppstår en rädsla kring att förlora elevernas respekt. Dessutom beskriver Sandra ett problem i att hon inte vet hur hon ska handskas med vissa situationer eftersom hon inte har fått lära sig det någonstans, varken på lärarhögskolan eller i yrket i form av exempelvis fortbildning. Sandra betonar även bristen

på organisatoriskt stöd när det gäller psykosocialt mående, vilket är vad de intervjuade lärarna beskriver blir lidande när klassrumssituationerna inte fungerar.

Sandra: Sen så finns ju en elevhälsa men det finns ju inte alls lika tydligt en personalhälsa (skratt) alltså jag menar om någon mår dåligt. Alltså om någon av mina elever mår dåligt då säger jag ”prata med kuratorn” (…) Men någon sådan lättillgänglig debriefing eller om du förstår vad jag menar (skratt) eller stödfunktion, psykosocial stödfunktion, finns ju inte för lärare.

Ovanstående citat knyter ihop resultatdelen på ett lämpligt sätt, tycker jag. Sandras efterlysning av en lättillgänglig psykosocial stödfunktion för lärare sammanfattar ett behov av att behöva ventilera de tuffa delarna av yrkesutövningen som kanske inte alltid är så lätt, eller lättillgängligt, att prata om inom verksamheten.