Förtroende och omsorg

Temat som jag har valt att kalla ”förtroende och omsorg” innehåller utsagor som jag uppfattar som mycket starkt knutna till de positiva upplevelserna i yrkesrollen för de intervjuade samhällskunskapslärarna, oavsett om de kläs i begreppet ”upplevelser av att vara lyckad” eller inte. Daniella berättar om elevers omdömen om henne, apropå att känna

sig lyckad, som har ”värmt hennes hjärta” och reflekterar kring vuxen-ungdom-relationen som kan vara väldigt viktig i att vara en medmänniska till eleverna:

Daniella: Att man fått höra att man har betytt mycket för dem. Och det, det får man att inse vilken viktig institution skolan är och vilken viktig roll man har som lärare. Att bara vara där som medmänniska för unga vuxna och vilken viktig roll man har och det är också elever som har sagt flera gånger till mig (…) För att det är en ganska skör ålder och jag vill kunna ge tillbaka det till ungdomar att ”jag är en vuxen du kan lita på”.

Daniella belyser dessutom relationernas företräde framför själva ämneskunskaperna eftersom hon bedömer det vara relationerna som kommer stanna med eleverna, och det kommer även hjälpa eleverna att växa som människor:

Daniella: Jag tror det är väldigt lite man… Jag kommer knappt ihåg från när jag läste själv på gymnasiet. Men man kommer komma ihåg, det låter så himla klyschigt, men det är sant, man kommer komma ihåg hur vissa lärare fick en att känna, oavsett om det var någonting positivt eller någonting negativt och där känner jag att det viktigaste jag kan göra för mina elever det är att liksom se och bekräfta dem och lämna dem med en positiv upplevelse men respektabel… en respekterad relation och att man ser dem, att man bekräftar dem, att man får dem att växa som människor, det tror jag är det viktigaste.

Viktor beskriver att han känner sig lyckad i sin yrkesroll när elever visar tillit till honom och är inne på samma spår som Daniella så som jag tolkar det – att det betyder något att man kan vara en vuxen som elever kan lita på och vara en medmänniska till dem.

Viktor: Det är någonting som har kört ihop sig för dem liksom och då hör de av sig till en och berättar det i förtroende. Och det behöver inte vara typ att ”det här berättar jag bara för dig” eller något men ändå att de visar att det blir tydligt att jag ändå är en person som de litar på och att de därför väljer att dela med sig av det här till mig. Och då kan jag också känna mig lyckad.

Daniella använder inte begreppet ”förtroende” själv men jag bedömer ändå att hennes beskrivningar av att uppleva misslyckanden i relation till högpresterande elever respektive elever med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) i förlängningen

relaterar till att Daniella känner sig otillräcklig i sin yrkesroll där hon uttrycker att hon känner att hon sviker de eleverna:

Daniella: Jag kan känna att ett misslyckande som jag har mött i min yrkesroll, (…) det kanske inte är mitt misslyckande, utan det är egentligen ett strukturellt problem där det egentligen handlar om att jag inte har fått rätt förutsättningar. Men det känns fortfarande som ett misslyckande från min sida och där har jag egentligen två olika spår. Det ena är ju att kanske möta högpresterande elever på en nivå som utvecklar dem och sporrar dem och som fördjupar deras kunskaper (…) Just där känner jag att jag inte fått rätt förutsättningar för att kunna till exempel utmana högpresterande elever (…) för att jag har så många elever som inte ens har tillräckliga förkunskaper (…) det är jättesvårt att veta – var kan jag lägga ribban? (…)

Den andra, något annat som jag har upplevt som ett misslyckande, men där handlar det också om, återigen, förutsättningar, eller brist på förutsättningar, det är ju hur man kan göra lärmiljön alltså hur man kan optimera lärmiljön för alla elever, det jag tänker på nu då är elever med NPF. För jag känner att (…) jag har inte tillräckligt med kunskap och förutsättningar för att ge elever med NPF den bästa lärmiljön som jag tycker att dom (…) har rätt till. Och det känns som ett misslyckande, för att det känns som att jag sviker dom när jag inte kan ge dom precis allt det stöd jag vet att dom behöver och har rätt till. (…)

Mikaela: Mm. Vad uppstår det för känslor kring det då?

Daniella: Ja frustration och att det är ett resultat av en snedvriden politik där allting handlar om kostnadseffektivisering men man ser inte människorna bakom det och de som får ta stryket i arbetslivet eller eleverna som inte får det de har rätt till i skolan. Frustration och ja ibland uppgivenhet också för att alla vet om det men vi får inte fler resurser för det utan (skratt) snarare tvärt om.

Daniella beskriver en situation där det inte finns tid att utveckla förtroende och härleder det till strukturella faktorer, vilket jag ber henne att utveckla.

Daniella: Ja precis. Ja det handlar ju såklart jättemycket om tid men det handlar ju också om att man står ensam som oftast i ett klassrum med kanske då 30–32 elever och tanken är ju att under en lektion så ska du ha sett och bekräftat varenda elev. Och det är (skratt) det är snudd på omöjligt och då om det finns några elever du behöver bekräfta ännu mer så känns det som, det känns som ett oerhört stort misslyckande att inte kunna ge dem den tid dom hade behövt för att kanske kunna klara saker

överhuvudtaget, eller lite bättre. Och också att de ska få känna att de lyckas, att inte allting bara är övermäktigt och för svårt.

Daniellas beskrivningar kretsar som sagt inte explicit kring de relationella mötena där förtroende, tillit och omsorg kan uppstå. Hon berättar om de mötena som uteblir, i min tolkning, där hon beskriver känslor av personligt misslyckande. Även om Daniella tillskriver problematiken på strukturella plan, så går det inte att hålla ifrån sig känslorna av frustration och uppgivenhet. Lasse uttrycker sig i termer av att lärare upplever att de gör fel när de inte lyckas med klasser och får veta att de inte är tillräckligt bra.

Lasse: Du vet inte när du kommer som lärare för en årskurs etta, du vet inte vad du har för grupp. Du vet inte vilka verktygslådor dom har. Och det blir alltid ditt ansvar hur du lyckas med den gruppen. Men du får inte ta reda på det – hur bra de är från början. Nej. Då blir det ditt fel. Du är inte tillräckligt bra, det här är också en sån här vanlig lärarfråga: vad kan du göra för att bli bättre? (…) Jag ska väl säga det, att jag har ju sett över de sista trettio åren att det är många, helt normalt fullt friska människor som skulle kunna klara sig jättebra i skolan som lärare men som väljer bort det därför att de pallar inte den här konstiga pressen som blir.

Sammanfattningsvis så knyter respondenterna flera av sina starkaste upplevelser av att vara lyckad i sin yrkesroll, så som jag tolkar det, till relationer med elever, när det finns förtroende, tillit och omsorg. Att vara en vuxen medmänniska som ungdomar kan lita på finns i flera av beskrivningarna. Slutligen utgör Daniellas andra beskrivningar, tillsammans med Lasses, av sin yrkesutövning en slags motbild, där förutsättningarna för att skapa förtroende och omsorg försvåras av bristande resurser. En tillvaro som präglas av upplevelser av misslyckanden.