4.1
Människan bör enligt Weil undvika att fråga sig varför Gud tillåter lidande, utan istället acceptera tystnaden som en vibration av Guds sönderslitande kärlek. Avståndet mellan Gud och Gud som skapelsen och nödvändigheten utgör, är som vi sett kärlek. Människan måste lära sig att lyssna till och förnimma Guds kärlek i tystnaden, d.v.s. i hans frånvaro i tid och rum. Den som trots olyckan förmår rikta sitt fokus mot Gud i sin mörkaste stund, kan enligt Weil inte längre tvivla på Guds närvaro och kärlek.152 Att fråga sig varför lidandet finns är för Weil liktydigt med att söka en slutgiltighet i lidandet, men eftersom detta universum som nödvändighet i sig saknar mål, måste fokus istället riktas mot Gud. Paradoxalt nog innebär detta inte att människan ska vara världsfrånvänd i lidandet, utan hon måste först ”…acceptera det godas omöjlighet” i lidandet, genom att inte söka anledningar till eller möjlig
kompensation bakom lidandet. Först när hon gör det inser hon avståndet mellan
nödvändigheten och det goda – att hennes liv är en omöjlighet och ett icke-gott, vilket i sin tur banar vägen för fokus och uppmärksamhet på Gud.153 Weil skriver att insikten om att allt vi begär är omöjligt är det som tvingar människan att gripa efter det ogripbara (d.v.s. Gud) tvärsigenom det hon begär.154
En del av att vara världstillvänd i lidandet är att inte sträva efter att lida, men inte heller sträva efter att lidandet ska upphöra. Weil menar att olyckan är som mest bitter när den blott är och det är också i den bemärkelsen människan måste älska olyckan.155 Idiomatiskt uttryckt bör människan därför försöka se olyckan i vitögat och samtidigt uppfatta det som något hon inte vill stå inför. Detta är kopplat till vad vi redan berört i tidigare avsnitt, nämligen att avståndet måste få bli stort innan kärleken som fyller upp avståndet ska kunna bli större. Guds och människans ömsesidiga kärlek är lidande och därför måste människan dröja kvar i lidandet utan att reducera det genom att fly från det eller skapa en förskönad bild av det.
När människan riktar blicken neråt mot olyckan här på jorden för att därefter rikta den uppåt, speglar hon i viss mening den gudomliga rörelsen som nedsteg till jorden för att därefter dra
152 Ibid, s. 87-88
153 Weil 1978, s. 142-143 154 Ibid, s. 143
37 människan till sig. Weil menar att människan förr eller senare förs till korset, d.v.s. till
olyckan som inte kan uthärdas.156 Hon ställs då inför ett val att antingen samtycka till avskapelse, eller att göra motstånd och klänga sig fast vid tillvaron. Eftersom människan är produkt av frånvaron av Gud – nödvändigheten – kan det enda goda för henne, enligt Weil, vara att upphöra att vara till.157 Därför måste hon acceptera avskapelsen som en kärleksakt som speglar Guds frånträdande vid skapelsen. Detta kan människan inte göra utan Guds hjälp, eftersom enbart Gud förmår älska Gud, men människan kan samtycka till att låta sig
genomströmmas av Guds kärlek.158 Här spelar alltså Guds nåd en central roll.
Enligt Weil är den enda fria handlingen människan har i ett annars lagbundet system att förinta jaget.159 När människan inte avstår från sitt jag på samma sätt som Gud avstod från att vara allt, utan istället vänder sig bort från Gud, förvandlas hon ändå ofrivilligt till ett ting som blint följer naturens lagar, eftersom hon är en del av nödvändigheten.160 Olyckans verkningar som beskrivs i avsnitt 1.1 blir då genom en gradvis process permanenta och förmågan att älska genom olyckan avtar. Människan förlorar slutligen all sin möjlighet att frånsäga sig jaget, och kvar återstår då en vegetativ materiell existens som inväntar utplåning.161 Enligt Weil innebär helvetet ett skenbart varande som i själva verket är icke-existens, samtidigt som himlen är icke-existens som människan fogat sig i av kärlek till Gud.162 Människan som har Gud i sig känner hans frånvaro, och gör därmed inget anspråk på att vara. Helvetet innebär däremot en form av ytligt och falskt varande som i grunden är substanslöst.163 De objektiva omständigheterna är alltså desamma; tillvaron i sig är inte Gud och därmed overklig, men människan kan i olyckan antingen inse detta och eftersträva avskapelse eller klamra sig fast vid existensen som då döljer Gud och blir en avgud. Det senare alternativet innebär att jaget förintas utifrån, vilket är oerhört smärtsamt eftersom det är en ofrivillig process där Gud är frånvarande.164 Enbart för den som samtycker till avskapelsen kan olyckan vara någonting gott, annars är den synonym med helvetet.
156 Ibid, s. 128 157 Weil 1978, s. 74 158 Weil 1998, s. 96-97 159 Weil 1978, s. 67 160 Weil 1994, s. 91 161 Weil 1978, s. 67-68 162 Ibid, s. 69 163 Ibid, s. 69 164 Ibid, s. 68
38
4.2
Weils reflektion kring att människan inte finner någon mening i lidandet annat än som ett bevis på livets omöjlighet, kan ses som ett förnekande av (P16.1) att människan kan tänka ut tillräckliga anledningar till att Gud tillåter lidande. Den mest genomgripande anledningen till att Gud tillåter lidandet är för att uppenbara avståndet mellan nödvändigheten och det goda, men det människan gör när hon förklarar lidandet är att minska detta avstånd. Att hävda (P16.1) att människan kan tänka ut tillräckliga anledningar till varför Gud tillåter lidande, är att bidra till att göra livet möjligt, vilket är raka motsatsen till Guds avsikt med lidandet. Därför är människans förklaringar och Guds avsikter självupphävande, vilket alltså innebär ett avvisande av (P16.1). Dessa dialektiska spänningar hos Weil är svåra att förklara och återge på ett rättvisande sätt. Det centrala i resonemangen är att det verkliga, d.v.s. Gud, uppenbaras i tomheten, medan det overkliga – nödvändigheten och människan – försöker utfylla
tomrummet och skapa en skenbar verklighet, ex. genom att ge lidandet och döden en transcendent innebörd.
De strategier som Weil föreslår för att hantera lidande, präglas som följd av hennes dialektiska syn på relationen mellan nödvändigheten och Gud, av ett negativt fokus. Människan måste uthärda tystnaden, smärtan och frånvaron som något negativt för att det skall kunna ha en positiv innebörd. Detta ligger i linje med hur hon menar att: ”…det goda låter sig bestämmas genom motsatsernas förening”.165 I det yttersta lidandet där det goda tycks som mest frånvarande, är det goda tvärtom mest närvarande eftersom motsatsen är dragen till sin spets. Detta är en strategi som bidrar till att besvara frågan (P16.2) hur lidandet och ondskan ska kunna upphävas i (P4) den enskilda individens liv. Det finns åtminstone en reell möjlighet att de som tycks genomgå fruktansvärt lidande här och nu, samtidigt får greppa det ogripbara genom detta lidande – att de når fram till Gud. Det går att argumentera för att Guds kärlek är ett ojämförbart gott som ensamt äger förmågan att upphäva det onda. Hos Weil är denna föreställning närmast underförstådd. Hennes ord att det är nödvändigt att det onda blir
renat och att Gud ensam kan göra det, kan tolkas i den riktningen.166 Hon skriver också att: ”Allt vad människan förgäves längtar efter här på jorden, finns hos Gud, verkligt och
165 Weil 1978, s. 148 166 Ibid, s. 124
39 fullkomligt”.167 Weils syn på avskapelsen som en kärleksakt mellan människan och Gud bygger på föreställningen att kärleken upphäver det onda i lidandet. Lidandet måste (P8) integreras i det goda för att (P16.2) kunna upphävas helt, vilket sker när människan samtycker till avskapelse. I Gud omvandlas lidandet till kärlek om människan samtycker till det.
En oklarhet i Weils resonemang kring olyckans betydelse för avskapelsen är att hon inte förklarar på ett tillfredställande sätt varför den ömsesidigt förstärkande relationen mellan erfarenheten av nödvändigheten och erfarenheten av Guds kärlek, bara fungerar till en viss gräns. Det är möjligt att hävda att den människa som inte samtycker till avskapelse och därmed förvandlas till ett ”ting” i negativ bemärkelse också är den som lyder Gud mest, eftersom hon är enbart materia och fullt determinerad av naturlagarna. Hon är också i någon mening mest delaktig i tomheten, vilket borde innebära att hon är som mest fylld av Kristi kärlek, som är kärlek i och genom tomrum. Men när jaget förintas utifrån av olyckan upphör denna dialektala logik. Det är svårt att greppa varför det är en avgörande skillnad för
människan att upphöra att vara till av kärlek till Gud eller som en konsekvens av olyckan, särskilt eftersom utplåningen i sig innebär ett gott – d.v.s. att det bidrar till att minska avståndet mellan Gud och Gud.
Eftersom lidandet upphör i (P3) världen som helhet som följd av att alltings ”förtingligande”, är det också oklart varför (P4) den enskilda individens lidande är betydelsefullt i relation till (P16.2) lidandets upphävande. Människans subjektiva syn på sitt lidande framträder som mer problematiskt än lidandet i objektiv bemärkelse som en del av skapelsens natur. Det är inte lika mycket närvaron eller frånvaron av lidande, som närvaron eller frånvaron av personen som är i centrum för problematiken. Detta understryker det soteriologiska fokuset i Weils diskussion kring olyckan.
5. Kan Weils förhållningssätt till lidandets problem utstå invändningar som riktats mot