Teodicéer inbegriper en gudsbild som inte är förenlig med fullkomlig godhet

Weils filosofi kring lyckan inbegriper föreställningar om att Gud tillåter lidandet för ett högre gott, vilket kan tänkas göra den sårbar för D.Z Phillips invändningar. Det har lyfts fram hur Weil menar att nödvändigheten, och därmed lidandet, måste finnas till för att människan fritt ska kunna träda in i en relation med Gud. Hon hävdar också att olyckan skapats som ett medel för att möjliggöra den största kärleken som är kärlek på avstånd. Båda dessa förhållningssätt väcker frågan om Gud tvekat eller inte när han inrättade skapelsen på det viset, vilket medför att Gud enligt Phillips resonemang på ett eller annat sätt inte kan tillskrivas fullkomligt

godhet. Ett försvar mot Phillips invändningar, måste därför utgå ifrån huruvida Gud kan sägas dela samma moraliska gemenskap som människan och om Gud kan sägas ha en instrumentell syn på lidandet.

Weils filosofi kring lidandet har ett flertal element som skiljer den från klassiska teodicésvar. Hon menar för det första att olyckan inte är något Gud instiftat som ett medel för att uppnå ett högre mål, utan att det är en del av Guds trinitariska natur. Även om Weil i likhet med Hicks

172 Weil 1978, s. 131

173 Bell 2020, s. 46. Bell argumenterar för att en epistemisk distans vid korsfästelsen är nödvändig för att Gud ska kunna anses ha genomgått i ett representativt lidande för mänskligheten.

43 och Inwagen anser att lidandet måste finnas till för att människan fritt ska kunna träda in i en relation med Gud och utveckla önskvärda karaktärsdrag som ex. förmågan att älska, är detta inte primära orsaker för Gud att tillåta lidande, utan enbart biprodukter av Guds

tillbakadragande. Weil betonar (P1) människans litenhet i relation till skapelsen i stort, och ser inte skapelsen som primärt inrättad för att människan ska kunna utveckla sin karaktär i

fullkomlig frihet, utan för att Guds väsen fordrar avstånd. Eftersom Guds väsen är ett självändamål, kan den ordning Gud instiftat inte anses vara ett medel för någonting. Det finns en kvalitativ skillnad mellan hur människan som skapad varelse är delaktig i orsakskedjor och hur Gud som oskapad är causa finalis. När Weil beskriver avståndet mellan det goda och nödvändigheten som avståndet mellan skaparen och det skapade, beskriver hon hur gott och ont för människan aldrig kan vara synonymt med det som är gott och ont för Gud, eftersom människan ser begreppen i relation till syfte och ändamål, medan det för Gud blott är.174 Hon skriver att: ”Ordet gott har inte samma innebörd när det uppträder i

förbindelsen gott-ont som när det betecknar Guds eget väsen”.175 Ett möjligt sätt att beskriva detta är att Sub spacie aeternitatis är lidandet utan syfte, eftersom det ingår som en del i Guds kärleksfulla väsen (som är ett självändamål). Sub spacie humanitatis är det däremot inlemmat i en längre kedja av orsakssamband, ändamål och förklaringsmodeller, vilket ger det en fundamentalt annorlunda karaktär.

Ett annat mer Weil-klingande sätt att uttrycka detta är att Guds lidande är rent, medan människans lidande är blandat. Enligt Weil är det bara renheten som kan rena det onda och denna renhet bygger på en uppdelning. Hon skriver att: ”Att älska rent, det är att ge sitt bifall till avståndet, det är att dyrka avståndet mellan sig själv och det man älskar”.¹⁷⁶ Gud är den enda som förmår lida och älska fullkomligt rent, d.v.s. på störst avstånd. Weils framhävande av de negativa (P14) konkreta värdena i lidandet, (P9) det immanenta goda och förnekandet av (P16.1) att människan kan tänka ut tillräckliga anledningar till varför Gud tillåter lidande, kan ses som ett försöka att sammanföra människans och Guds perspektiv på lidandet, eller som hon utrycker det ”rena” det. Detta sker genom att avståndet mellan det goda och det onda – eller lidandet – tillåts vara intakt.

Som följd av att lidandet primärt inte existerar som ett medel för något annat utan är en del av Guds natur, kan Gud utifrån Weils filosofi inte sägas ha samma instrumentella syn på lidandet

174 Weil 1978, s. 144, 152 175 Ibid, s. 146

44 som människan. Eftersom Guds och människans perspektiv på lidandet skiljer sig åt, finns det också skäl att hävda att hennes filosofi kring lidandet inte inbegriper föreställningen att Gud delar samma moraliska gemenskap som människan. Därmed applicerar inte Phillips

invändning. Hans invändning riktar sig mot föreställningen att Gud ställs inför en situation som liknar ett mänskligt moraliskt dilemma. Om Gud hade befunnit sig i en sådan situation hade han haft ett åtagande gentemot människan, genom att känna eller agera som en människa skulle i en sådan situation. Weil förnekar detta eftersom hon betonar avståndet mellan det skapade och skaparen. Det enda vi enligt henne kan veta om Gud är: ”…att han är vad vi inte är”.¹⁷⁷ Weil menar som vi tidigare uppmärksammat att Guds uppmärksamhet är riktad, inte främst mot människan, utan mot (P3) skapelsen som helhet och att Guds kärlek är kärlek gentemot Gud själv. Det är orimligt att tänka sig att Gud har åtaganden gentemot något som är tomhet – icke-existens – annat än möjligen i bemärkelsen att Gud enligt Weil låter sig bindas av nödvändigheten, vilket ligger i Guds natur och således inte utgör ett personligt agerande gentemot människan.

Det är möjligt att invända mot föreställningen att Gud inte tillhör samma moraliska

gemenskap som människan utifrån det som lyfts fram i 5.2. Om Jesus delade den mänskliga erfarenheten av meningslöst lidande, kan han inte då också sägas ha delat frånvaron av mänskliga värden och förhoppningar – d.v.s. en del av det som kännetecknar människans och Guds delade moraliska gemenskap? Utifrån Weils tankar kring korset, finns det skäl att hävda att Jesus inte erfor frånvaron av mänskliga värden och förhoppningar, utan frånvaron av Guds närvaro och syften. Weil menar att enbart Jesus förmådde gå till den yttersta punkt där

avståndet är som störst, vilket är kopplat till att enbart Gud förmår lida ”rent”, d.v.s. i avsaknad av positiva (P13) symboliska värden. För Weil karaktäriseras oskulden eller syndfriheten i Jesu offer av att han accepterade frånvaron av allt bistånd, till och med

frånvaron av erfarenheten av Guds kärlek.178 Även om Gud och människan delvis kan sägas dela erfarenheten av frånvaron av mening i lidandet, är Jesu lidande mer ”rent” eftersom människan trots allt är ovillig att acceptera frånvaron av mening – tomheten. Jesus hade inga mänskliga illusioner om gottgörelse, rättvisa och evig frälsning på korset, utan han led ovillkorligt. Därför går det utifrån Weils tänkande att argumentera för att han aldrig var fullt delaktig i människans moraliska gemenskap.

177 Weil 1978, s. 168 178 Ibid, s. 138-139

45