Förmodat könsneutralt mönster

I mönstret, som vi benämnt ett Förmodat könsneutralt mönster, ingår sju av de 24

analyserade studierna. Beståndsdelarna behandlar En osäker och uppgiven inställning samt En okritisk och oberörd inställning.

5.3.1. En osäker och uppgiven inställning

Centralt i den här forskningen är att pedagoger uppvisar ett oreflekterat förhållningssätt där det skiljer sig mellan vad pedagoger tror sig göra och vad de faktiskt gör. Istället för en könsneutralitet uttrycker pedagogerna snarare ett tankesätt som grundas i skillnader mellan könen. Utmärkande för just den här beståndsdelen är att pedagoger även förmedlar en

osäkerhet och uppgivenhet i hur jämställdhetsarbetet i förskolan ska struktureras och utföras. Exempelvis visar Eidevalds (2009) avhandling hur pedagogerna tycks tala om jämställdhet i generella termer, men att de har svårt att framföra hur det kommer till uttryck i praktiken. Vid intervjuer blir pedagogerna tysta eller fokuserar möjliga hinder. Pedagogerna säger sig

bemöta flickor och pojkar lika, men i praktiken visar sig något annat. Snarare bidrar de till att producera stereotypa uppfattningar om kön och makt, genom sitt förhållningssätt och

bemötande. Eidevald beskriver pedagogerna som “könsblinda”, eftersom de tycks vara omedvetna om sitt eget bemötande av barnen.

Även Lee-Thomas m.fl. (2005) studie visar hur en del av resultatet pekar mot en förmodad tanke om att det råder jämlikhet och könsneutralitet. Lee-Thomas m.fl. formulerar också det som en slags blindhet; när pedagogerna gör antaganden utifrån kön uppfattas dessa

antaganden inte av pedagogerna själva. Pedagogerna förmedlar att de i arbetet strävar efter att ha blandade barngrupper med olika kön och att de resurser och utrymmen som finns ska vara till för samtliga barn. Det här menar Lee-Thomas m.fl. indikerar en förenklad bild av kön och

jämställdhet som här blir något som utifrån dessa förutsättningar antas ske av sig självt. Pedagogerna “överväger” en tanke om att de har en viktig roll när det handlar om att destabilisera könsstereotyper, men har samtidigt en negativ och tvivlande inställning till förmågan att kunna ingripa och rubba på traditionella könsmönster. Pedagogerna markerar inte bara en slags maktlöshet som finns hos barnen, utan också en egen maktlöshet som aktörer där syftet är att rubba på traditionella sätt att konstruera kön.

Ytterligare påvisar Ärlemalm‐Hagsérs (2010) studie att kön sällan problematiseras eller utmanas av pedagogerna i barnens lek och lärande utomhus. Till en början beskriver

pedagogerna utemiljön som könsneutral, men föreställningar om könskodade platser uttrycks vid senare diskussioner. Pedagogerna uttrycker en uppgivenhet vid försök till att utmana barnen i leken, då de menar att barnen ändå leker könsstereotypa lekar. Ett exempel i resultatet visar sig när en pedagog förklarar att de försöker involvera flickorna i

fotbollsmatcher, men att de tröttnar efter ett tag och då är det återigen endast pojkar som spelar. Resultatet belyser också att när pedagogerna anser att utomhusmiljön är könsneutral, utgår de från en typ av könsblindhet där de blundar för de könsstereotyper som visar sig i verkligheten.

5.3.2. En okritisk och oberörd inställning

Centralt även i den här forskningen är att pedagoger uppvisar ett oreflekterat förhållningssätt där det skiljer sig mellan vad pedagoger tror sig göra och vad de faktiskt gör. Istället för en könsneutralitet uttrycker pedagogerna snarare ett tankesätt som grundas i skillnader mellan könen. Däremot uppvisar pedagoger här snarare en okritiskt och oberörd inställning i hur jämställdhetsarbetet i förskolan ska struktureras och utföras.

I Sandströms m.fl. (2013) studie framställs en ytlig förståelse hos pedagoger om barns könsidentitetsprocess. Det handlar om en slags strategi som går ut på att undvika att tala om könsskillnader och föreställningar kring kön och att de på så sätt kommer att försvinna. Pedagogerna i studien väljer att varken uppmärksamma eller diskutera uttalanden eller frågor från barnen som handlar om skillnader mellan könen, dessa avfärdas direkt som felaktiga eller irrelevanta, ignoreras eller studsas tillbaka till barnen. Resultatet visar att barnen själva uppmärksammar frågor som bland annat handlar om könskodade färger, kläder och roller, och att pedagogerna i stort sett undviker dessa frågor. Enligt Sandström m.fl. har

pedagogerna ett okritiskt och instrumentellt förhållningssätt till kön; pedagogerna agerar på ett oreflekterat sätt och gör saker utan att veta varför eller fundera kring vad det får för

konsekvenser för barnen. Det här riskerar att könsidentitet antingen förmedlas som något onödigt, förvirrande eller ytligt.

Liknande pekar Rachel Chapmans (2016) australiensiska studie, som syftar till att undersöka barns lek i förhållande till pedagogers föreställningar om kön och hur dessa influerar barns lek, på hur vissa av pedagogerna uttrycker ett arbetssätt som de anser är könsneutralt. Studien baseras på intervjuer och observationer. En pedagog menar att de utgår från barnens intressen när de utformar miljön och aktiviteter, men att de också är medvetna om att inte tillämpa könsstereotyper i utformningen. För att skapa upplevelser och lektyper för alla barn, syftar hon till att införliva ”manliga och kvinnliga förebilder”. En annan pedagog förklarar att hon medvetet erbjuder ”icke-könsspecifika” platser för barnen”. Pedagogen anser att både flickor och pojkar i dessa miljöer leker utanför de fasta stereotypa lekarna. Pedagogernas fokus på barnens intressen, får en inverkar på pedagogernas syn på “typisk lek”, vilket påverkar det sätt som de planerar aktiviteter och skapar platser. Det här, i sin tur, får konsekvenser för hur barnen leker. Resultatet visar dock att pedagogernas försök till att utgå från individens intressen och skapa könsneutrala miljöer, snarare förstärker traditionella könsnormer. Även i Edströms (2014) studie framgår, förutom ett könsstereotypiskt synsätt, att

pedagogerna anser sig arbeta könsneutralt men att de snarare upprätthåller könsstereotypa normer. Pedagogerna förklarar att de intar ett individualistiskt synsätt i arbetet med jämställdhet i förskolan. Exempelvis menar en pedagog att de ser det individuella barnets behov, oavsett om det är en flicka eller pojke. Parallellt med denna individuella och

“könsneutrala” syn finns också ett fokus på “flickor” och “pojkar” som uppdelade grupper. Trots pedagogernas inställning till sitt “könsneutrala” arbete visar en stor del av resultatet ett essentiellt och dualistiskt arbetssätt där pedagogerna i diskussionerna talar om “flickor” och “pojkar” som homogena grupper utan variation inom grupperna. Edström menar att det här förhållningssättet i själva verket är mer framträdande än det individualistiska som

pedagogerna själva framhäver.

En okritisk och oberörd inställning framkommer även i Emilsons m.fl. (2016) studie. Resultatet visar på ett förhållningssätt hos pedagoger som berör kön och könsmässiga

värderingar där ett dualistiskt synsätt blir framträdande. Det dualistiska synsättet relateras till en uppdelning av pojkar och flickor, vilket pedagogerna kopplar till traditionella

uppfattningar inom barnens familjer, kommersiella influenser, genetiska skillnader och skillnader i beteenden som kopplas samman med kön. Pedagogerna själva framhåller att de

strävar efter att upprätthålla en anti-dualitet, men resultatet visar på att det blir mer av en förmodad och motsägelsefull könsneutralitet. Exempelvis förekommer uttalanden om att alla barn ska få leka hur och med vad de vill, samtidigt illustreras det exempelvis som ett problem att vissa av flickornas kläder anses vara för “fina” och ömtåliga. När en pojke väljer sådana kläder däremot, ser pedagogerna inte det som ett problem. Det dualistiska synsättet

framträder även när pedagogerna talar om genetik och könsrelaterat beteende. Samtidigt som det finns en stark strävan efter jämlikhet, förekommer det tvivel om hur det ska fungera i praktiken. Det här tycks bero på den hos pedagogerna inbäddade uppfattningen om att pojkar och flickor rent genetiskt är olika. Pedagogerna anser därför att de ibland “måste”

upprätthålla könsuppdelningen, exempelvis när det gäller barnens fysiska aktiviteter. Pojkar beskrivs vara mer vilda i sin lek än vad flickor är, och om flickor skulle vara mer vilda och svårhanterliga, är det på ett annat sätt än pojkar. Hos pedagogerna uttrycks ingenting om en acceptans eller uppmuntran till överskridande. Sammantaget visar resultatet att pedagogerna inte ser sin egen roll och att de agerar på ett oreflekterat sätt där de “skyller” ojämlikheter och uppdelningen mellan könen på influenser utanför förskolan, och även på barnen själva.

5.3.3. Sammanfattning

Sammanfattningsvis visar ett Förmodat könsneutralt mönster ett oreflekterat förhållningssätt där pedagogerna tror sig arbeta könsneutralt. Forskningen visar dock att ett okritiskt och oberört förhållningssätt, samt en osäkerhet och uppgivenhet hos pedagogerna, sätter gränser för en eventuell påverkan på barns könsidentitetsprocess.