Jämställdhets-mönster

I det här mönstret ingår nio av de 24 analyserade studierna. Beståndsdelarna består av forskning som belyser Acceptans och inkludering, Uppmuntran till könsöverskridande samt Nedtoning.

5.2.1. Acceptans och inkludering

Forskningen fokuserar här en aspekt av ett medvetet jämställdhetsarbete hos pedagoger där en likabehandling fungerar som en metod för att inkludera alla barn, oberoende av kön. Möjligheter till könsöverskridande accepteras och skapas av pedagoger.

I Ingrid Karlsson och Maria Simonssons (2008) studie undersöks hur pedagoger arbetar med könsmedveten pedagogik (“gender- sensitive”) samt hur vårdnadshavare involveras i arbetet. Resultatet utgörs av fyra fokusgruppsintervjuer som visar att pedagogerna utgår från ett synsätt om att vårdnadshavare har en betydande roll för barns sätt att agera som flickor och pojkar. Resultatet belyser pedagogernas strategi för likabehandling när de möjliggör för barn att bryta könsnormer och överskrida könsgränser som de eventuellt har lärt sig hemifrån. En pedagog uttrycker att barn ska känna en frihet att kunna göra vad de vill oavsett kön och att beteenden eller uttryck inte förväntas av dem beroende på kön. Pedagogerna menar också att förskolan strävar efter att ge alla barn lika möjligheter och förutsättningar i livet. I arbetet med könsmedveten pedagogik har vårdnadshavare inkluderats och arbetssättet beskrivs som reflekterande och medvetet. Resultatet illustrerar en strävan mot att påverka barnen genom att ge dem fler möjligheter och förmedla en “bredare” bild av kön och se bortom stereotyper. Liknande könsmedveten pedagogik belyser Hjelmér (2020) en metod som fokuserar en medvetenhet kring att undvika och motverka könsstereotyper. En del av resultatet visar att i två av de totalt sex besökta förskolorna, finns ingen tydlig uppdelning mellan könen kring

vad och med vem barnen väljer att leka med. Istället finns ett fokus på gemenskap och interaktion mellan barnen och mellan barnen och pedagogerna. I en av förskolorna arbetar pedagogerna utifrån en ambition att dela in barnen i könsblandade, mindre grupper där barnen får bekanta sig med en stor variation av kreativt material. Målet är att inkludera alla barn, oavsett kön, och baseras på ett förhållningssätt hos pedagogerna som handlar om att barnens val blir mer eller mindre stereotypt beroende på vad pedagogernas egna

förhållningssätt förmedlar till barnen. Pedagogerna i studien belyser vikten av att vara bra förebilder och att de bör ha som utgångspunkt att interagera med barnen och engagera sig i alla sorters aktiviteter. Det här kan leda till ett bredare utbud av möjligheter för barnen. Vidare pekar Ärlemalm-Hagsér och Pramling Samuelssons (2009) studie på en

likabehandling där två av de könsmönster som kommer till uttryck i förskolans vardag är gemenskap och överskridande. Vid en situation där en pedagog bakar tillsammans med några barn, synliggörs hur alla barn får lika mycket uppmärksamhet och respons. Flickor och pojkar får “vara” på lika villkor och uppmuntras av pedagogen när det gäller hjälpsamhet och

omsorg mot varandra. I det överskridande mönstret framträder ett slags nyskapandeprocess som sker parallellt med beständiga normer. Här är det möjligt för barnen att inta olika positioner, göra omtolkningar och utöva könsöverskridanden. Resultatet visar dock att inga av pedagogerna medvetet utmanar barnen till könsöverskridande.

5.2.2. Uppmuntran till könsöverskridande

Här fokuserar forskningen en andra aspekt av ett medvetet jämställdhetsarbete där pedagoger aktivt motverka könsnormer genom att uppmuntra alla barn till könsöverskridande.

En sådan uppmuntran utmärks i Mia Heikkiläs (2020) studie, som undersöker hur

jämställdhetsarbetet sker i praktiken. Utifrån intervjuer och observationer visar resultatet att jämställdhetsarbetet kan föras in i olika nivåer. Den tredje nivån i studien utgår från ett arbetssätt som grundas i likabehandling. Arbetet inom den här nivån utgår från en hög kunskap av läroplanens mål samt en god struktur, öppenhet och kommunikation. Resultatet visar att gränsöverskridande uppmuntras för alla barn. Pedagogerna menar att de inte hindrar eller begränsar barn på grund av kön, utan barnen får möjlighet att leka med allt. Med ett fokus på självförtroende uppmuntrar och utmanar pedagogerna barnen att känna och testa på så många olika saker och intressen som möjligt. Jämställdhetsarbetet och likabehandlingen anses vara en process som är kontinuerlig över tid.

Även Elida Giraldo och Julia Colyar (2011) påvisar pedagogers strävan efter en likabehandling. I studien, som är gjord i USA, undersöks hur pedagoger påverkar

konstruktionen av barns könsidentitet. Genom en porträtt- och fallstudie följs fyra pedagoger i deras arbete på en gemensam förskola. Förskolan beskrivs sträva efter att ha en fysisk och psykosocial miljö som ska vara “fri” från föreställningar om kön. Personalen uppmuntras även att själva undvika uttalanden om exempelvis vad i miljön som är för pojkar respektive flickor. Ett framträdande resultat är att samtliga av pedagogerna aktivt försöker motverka könsnormer. En av pedagogerna förmedlar barns könsidentitetsprocess som något flytande; barn får exempelvis möjligheten att utforska olika sätt att “vara” pojke och flicka. Att

exempelvis som pojke leka med tåg accepteras och uppmuntras lika mycket som att leka med dockor. Pedagogen menar att kön inte är något som antingen är manligt eller kvinnligt; pojkar och flickor ska få samma möjlighet att utveckla “båda sidor” av sig själva. Liknande syn har en annan pedagog, som framhäver att (alla) barn måste få pröva olika sätt att uttrycka sig, oberoende av kön. Även den tredje pedagogen arbetar aktivt med att låta barnen ta del av olika erfarenheter som de kan lära av. Ifall en pojke tar på sig en klänning eller en flicka tar på sig en byggnadshjälm, låter pedagogerna det ske oanmärkt och utan deras inblandning. Det här för att barnen själva ska få utveckla “egna” roller. Den fjärde pedagogen i studien förmedlar särskilt en medvetenhet om att undvika könsstereotyper och väljer exempelvis ämnen som motiveras av intresse, men som samtidigt inte favoriserar en särskild grupp av barn.

Slutligen belyser även Margareta Sandström, John Stier och Anette Sandberg (2013) hur pedagogers förhållningssätt och metoder anpassas efter barnens behov. Studien har för avsikt att undersöka hur pedagoger i förskolan talar om, agerar och relaterar till kön i interaktion med barn och baseras på intervjuer och gemensamma diskussioner med pedagoger. Resultatet förklaras genom fyra varierande strategier, varav en av dem handlar om hur pedagoger kan ha ett förhållningssätt som utmärks av en slags öppenhet till “nya” identiteter, där alternativa könsrepertoarer tillåts att utforskas. Sandström m.fl. förklarar att ett sådant förhållningssätt fokuserar barns egen vilja och möjliggör för könsöverskridande där barn får utforska olika könsroller. Föreställningar om kön synliggörs och utmanas och alla barn ses som individer där pedagogens uppgift är att erbjuda ett klimat som är konstruktivt och inspirerande för identitetsskapande. Det här förmedlar en reflekterande medvetenhet hos pedagogerna, där de granskar kollegors och sina egna värderingar och föreställningar kring kön. Resultatet synliggör även en annan strategi där pedagogerna aktivt uppmanar barn att “växla” mellan

könsroller. Sandström m.fl. förklarar att könsidentitet därmed kan bli något som skapas i nuet. Strategin framställer även en slags ideologisk övertygelse som handlar om att samhället måste erbjuda alla människor lika möjligheter, det här utifrån en tanke om att varje barn har något att vinna på att utforska identitetsaspekter som härstammar från båda könen. Genom att pedagoger uppmuntrar barn till könsöverskridande kan det leda till en utvidgning av barnens identitetsrepertoar. Pedagogerna kan här förklaras befinna sig i ett metareflekterande läge; de reflekterar kring den sociala aspekten av barns könsidentitetsprocess genom att granska och se sig själva, samhället, kollegor och barn som “könsbyggande” aktörer.

5.2.3. Nedtoning

Den här forskningen belyser en aspekt av ett medvetet jämställdhetsarbete hos pedagoger där kön görs irrelevant. Det handlar om en acceptans, men till skillnad från en uppmuntran till könsöverskridande får överskridandet medvetet ingen reaktion från pedagoger.

Det här visar Sara Frödén (2019) i sin studie som syftar till att visa hur pedagogers dagliga handlingar bidrar till att etablera och upprätthålla situerad avkodning av genuskonceptet i en förskolemiljö. Studien grundas på långsiktiga medverkande observationer i en

waldorfförskola i Sverige. Resultatet visar att pedagogerna medvetet avkodar kön. Det innebär inte att kön försummas eller förnekas, utan snarare görs mindre relevant. På detta sätt framträder en möjlighet att gå bortom det binära könet. Pedagogerna väljer att inte reagera om ett barn överskrider könsidentiteter, utan arbetar med självreflektion, medvetenhet och låg affektivt bemötande. Frödén anser att en könsneutral och jämställd kultur existerar på

förskolan där exempelvis aktiviteter, färger, beteenden eller roller i lek inte begränsas till kategorierna “flickigt” eller “pojkigt”. Den här kulturen upprätthålls av både barn och pedagoger och resultatet visar att barn vid flera tillfällen argumenterar mot andra barn kring avkodande. Ett exempel är i en situation där en flicka inte vill vara pojke i leken för att hon har långt hår, och ett annat barn påpekar att pojkar också kan ha långt hår. Flickans

generaliserande uppfattningar om traditionella manliga karaktärer utmanas här av det andra barnet. Frödén menar att en daglig förskjutning mellan olika könspositioner visar att

könsgränserna inte bara får vidgas utan också förlorar sin betydelse. Resultatet visar att pedagogerna uppmuntrar alla barn till samtliga aktiviteter och att de förmedlar underliggande uppfattningar (avkodande) om kön genom handlingar och icke-handlingar, på ett konsekvent, implicit och ordlöst sätt. Ett exempel är en situation där en pojke uttrycker sin uppskattning över ett garn i färgen rosa och pedagogen väljer att inte reagera. Frödén menar att om

pedagogen reagerat positivt eller med uppskattning för pojkens könsöverskridande leder det snarare till en förstärkning av stereotypa föreställningar om maskuliniteter eller femininiteter. Genom att inte avslöja de dominerande normerna som verkar utanför sammanhanget förblir pojkens yttranden könsavkodade och som en del av en normaliseringsprocess i förskolan. Vidare illustrerar Hellmans (2011) studie att vissa situationer i förskolan reproducerar könsstereotyper och vid andra situationer har de mindre relevans. De situationer där

könsstereotyper och normer undermineras eller ifrågasätts är exempelvis vid gemensamma projekt och vid samarbete. I dessa situationer utgår normerna ofta från inflytande, deltagande, samarbete, att ta hand om varandra, kreativitet och humor. När dessa normer dominerar blir gränserna mellan kön eller ålder mindre relevanta för både barn och vuxna. Resultatet visar att leken utgör en arena där barnen genom social interaktion lär sig hur man förhandlar om normer, till exempel normer om kön.

En liknande strategi kring nedtoning visar sig i Anette Emilson, Anne-Mari Folkesson och Ingeborg Moqvist-Lindbergs (2016) studie som demonstrerar hur pedagogers uppfattningar om kön och könsmässiga värderingar kommer till uttryck. Genom intervjuer undersöker studien hur pedagoger resonerar kring förhållandet mellan barn, identitet och kön. I studien framkommer två förhållningssätt där den ena handlar om en könsneutral uppfattning hos pedagogerna. Förhållningssättet tar utgångspunkt i idéer om individualitet och jämlikhet där kön inte ska vara något slags hinder för barnen. Med den utgångspunkten försöker

pedagogerna att undvika att tänka på barnens identitet som definierad av deras kön. Att exempelvis en pojke klär sig i feminint kodade kläder förmedlas inte som något märkvärdigt - ifall barnen själva vill det, så får de det. Individualitet kopplas här samman med den fria viljan, det framstår som viktigt för pedagogerna att barnen själva får välja hur och vad de vill leka med. Pedagogerna kan även ses ta ett ansvar för barnens uppfattningar och värderingar om kön. Det handlar om att säga ifrån när vårdnadshavare uttrycker stereotypa föreställningar om kön framför barnen, att pedagogerna själva tänker på att använda sig av ett könsneutralt språk samt att ta bort könskodade artefakter i miljön. Emilson m.fl. pekar dock på hur

resultatet även synliggör dilemman som uppstår när det finns en strävan efter könsneutralitet; förhållningssättet kolliderar ibland med tanken om den fria viljan och vad barnen önskar. Det här eftersom pedagogerna menar att barnen ofta leker enligt traditionella könsmönster, oavsett om miljön är könsneutral.

5.2.4. Sammanfattning

Sammanfattningsvis tyder ett Jämställdhets-mönster på ett medvetet arbetssätt kring jämställdhet, som kan framträda på olika sätt. Forskningen belyser en nedtoning, samt en acceptans, inkludering och uppmuntran av könsöverskridande som ger barn möjligheter att utforska könsidentiteter på egna villkor.