7. Analys
7.1. Hur försöker Folkhälsomyndigheten informera och övertyga allmänheten om en
Folkhälsomyndigheten har som tidigare nämnts det nationella ansvaret när det kommer till säkerställandet av en god folkhälsa i Sverige (Folkhälsomyndigheten 2020a) Kommunikation i allmänhet och riskkommunikation i synnerhet utgör ett av de viktigaste redskapen för att klara det ansvaret. Vilket FoHM visar genom omfattningen av publikationerna och tidsramen inom vilka de publicerats. Lika viktigt som det är att informationen kommuniceras är det att allmänheten skapar sig en innebörd av den. Karl Weick (1995, s. 305f) menar att detta kallas
sense making, översatt till meningsskapande. Inom begreppet existerar poänger som upphöjer
skapandet av kommunikationens innebörd. I fallet Covid-19 och delurvalet så förmedlar FoHM enbart publikationer som är talade eller skrivna, vilket är en av poängerna Weick (1995) nämner som nödvändigt för ökat meningsskapande. Därtill ska den vara lättförståeligt genom att uttryckas med ord. Med anledning av att denna studie inte mäter effekt, alltså mottagarnas upplevelser, kan studien inte uttala huruvida kommunikationen har varit lättförståelig, utan slutsatserna vilar helt på teoretiska grunder.
Myndigheter agerar vid riskkommunikation likt en brygga till allmänheten, för att förändra beteenden på både kort och lång sikt (Warg, 2010, s. 55). Därtill ska riskkommunikationen enligt Warg (2010, s. 59f) vila på en vetenskaplig grund. Folkhälsomyndigheten har agerat enligt de premisserna genom att vara konstruktiva samt lutat sig mot de icke konstmässiga bevismedlen, vilka innefattar fakta, aktuella sakförhållanden och dokumentation bland andra. Det är endast i 29 procent av delurvalets fall som det har saknats icke konstmässiga
bevismedel vilket ger sken som tyder på att kunskap om risken finns och att den är högst hanterbar (Warg, 2010, s. 67).
Figur 2: Frekvensanalys av Icke konstmässiga bevismedel
Betydelsen av att inkorporera fakta och dokumentation i kommunikationen är något vi finner stöd i Green et al (2020) studie om högt uppsatta amerikanska politikers Covid-19-
kommunikation på Twitter. Vad forskarna kunde se var att politiker valde att fokusera på andra faktorer än samhällsviktiga fakta i deras information gällande Covid-19, vilket forskarna kunde härleda till den politiska tillhörigheten personen tillhörde. Slutsatsen som drogs var att olikartad kommunikation leder till olikartat ställningstagande hos allmänheten gentemot pandemin (Green et al., 2020, s. 4). Bristen på konsensus gällande vad som är viktigt att kommunicera vid hälsorisker får inte uppstå, då ett desinformerad och delat samhälle är minst lika farlig som smittan (Green et al., 2020; Weick, 1988, s. 305–317).
En problematik som kan uppstå vid riskkommunikation är kopplad till sändare och
mottagarna menar Warg (2010, s. 56). Närmare bestämt att sändarna upplever att mottagarna inte reagerar eller agerar som önskat på kommunikationen. Vilket kan härledas till att
allmänheten upplever att kommunikationen brister när den ska besvara deras frågor (Warg, 2010). Genom CERC-variabel i dataanalysen för både Covid-19 och Ebola har analysen gett en bild om hur FoHM:s kommunikation konsekvent uppmanar till olika förhållningssätt gentemot pandemin (Bilaga 3). I delurvalet för Covid-19 förekommer det en eller flera
uppmaningar i 73 av 83 av de granskade publikationerna, översatt till 88 procent. Att jämföra med totalurvalet för Ebolaviruset där 66,6 procent (f=8) uppmanar till handling. Det som uppmanas är sådant som är i linje med vad CDC (2018, s. 4) menar är några av de mest grundläggande frågorna allmänheten har vid hälsorisker. Syftet, som både CERC och den tidigare forskningen (CDC, 2018, s. 4f; Warg, 2010, s. 54) betonar, är vikten av att
allmänheten måste ta egna beslut och således uppnå ett långsiktigt engagemang. Med andra ord vill Folkhälsomyndigheten upphöja självförmågan hos allmänheten genom sin
kommunikation. Begreppet, som tillhör CERC, ämnar skapa meningsfulla saker att göra (Weick, 1988, s. 305f). Ju högre denna nivån av självförmåga upplevs, desto mer motiverade blir allmänheten att överkomma hindret de står inför (Weick, 1995). Som dataanalysen visar ger Folkhälsomyndigheten allmänheten något meningsfullt att genomföra i form av
uppmaningar. Endast 12 procent (f=10) av publikationerna utelämnar möjligheten till upphöjd självförmågan genom att inte uppmana till någon handling. Motsvarande siffror från
Ebolavirusets totalurval visar att kod 99 “framkommer ingen uppmaning” kodades betydligt mer frekvent. En tredjedel (f=4) av publikationerna kodades på det sättet vilket går att härleda till omfattningen hälsoriskerna emellan, främst då Ebolaviruset inte var lika påträngande på det svenska samhället som Covid-19.
Att FoHM i stor utsträckning uppmanar folk till ett visst förhållningssätt är något som har en enkel förklaring utöver aspekten av självförmåga. Då det råder stor ovisshet kring pandemiers livslängd och utveckling är det viktigt att informera med syfte att uppnå ett långsiktigt tänk inom beteendet hos allmänheten (Folkhälsomyndigheten, 2019, s. 5). Vilket går att hävda med avstamp i CERC, då allmänheten ses som en stor del av lösningen (Reynolds & Seeger, 2005, s. 14).
FoHM:s försök att informera ämnar i förlängningen att stävja den oro som ständigt växer vid hälsorisker. Inom retorikens appellformer och specifikt ethos-delen särskiljer Mral et al (2016, s. 37f) två centrala termer för att uppnå det; välvilja och öppenhet. Genom att belysa oron, rädslan och ångesten så visar FoHM att de tar faktorerna på allvar. Den del av
frekvensanalysen som tillhör vår studies delurval (Covid-19, n=83) åskådliggör att 21,7 procent (f=18) av analysenheterna kodas som publikationer där ethos är den mest dominerande appellformen. Vilket i mångt om mycket beror på den förtroende- och
med känslomässiga aspekter är pathos (Mral et al., 2016, s. 39f). Delurvalet (Covid-19 n=83) visar att publikationer som domineras av enbart appellformen pathos är sällsynta, ynka 2,4 procent (f=2). Trots detta finns det fog att hävda att appellformen kan vara betydligt mer förekommande i dataanalysen då 39 av 83 publikationer, alltså 47 procent, kodades som innehållande dimensioner av samtliga tre appellformerna. Denna tes finner stöd hos Lindqvist (2016, s. 80–81) som menar att det alltid går att tolka diskurser utifrån de tre appellformerna.
Den andra delen av ovan frågeställning handlar om Folkhälsomyndighetens försök att övertyga allmänheten, under hälsokriser. Vilket åstadkoms igenom de retoriska
appellformerna samt olika sorters tal (Lindqvist, 2016, s. 80–84; Mral & Vigsø, 2013, s. 35– 37). Med hjälp av att kommunikationen genomsyras av legitimitet och korrekthet i dess utförande (Erikson, 2017). Något som är synonymt med bevismedlet ethos (Mral & Vigsø, 2013). Som tidigare nämnt under analysen så utgjorde så kallade “ethos-dominerade”
publikationer 21,7 procent (f=18) av fallen. Därtill kunde dataanalysen se att i 61,1 procent av fallen som publikationen kodades som ethos upplevdes den även minska känslan av risk. Detta antyder att det finns en korrelation mellan trovärdighet (ethos) och övertygelse (minskad känsla av risk). Vilket understryker Aristoteles bedömning av ethos som det viktigaste medlet när det kommer till övertygelse (Sloane, 2001, s. 188). Siffror från motsvarande fall i Ebolavirusets totalurval anses intetsägande, detta beror på att endast två publikation kodades som ethos.