Varje studie har sin början och sitt slut, vilket även denna har. Detta arbete började med att diskutera den viktiga roll myndigheter bär i kristider. Hur allmänheten och näringslivet vänder sig till de institutioner och aktörer som har nödvändig kunskap och makt i samhället för svar och vägledning. Och med tanke på denna betydande roll, hur de granskas av medier och medborgare för deras insatser i kristider. I våra medie- och kommunikationsstudier har
myndigheters kommunikation i dessa och tidigare kristider varit av intresse för oss. Därför var i vårt fall Folkhälsomyndighetens kommunikativa arbete ytterst intressant att granska. Under Covid-19-pandemin har myndigheten spelat en central roll i kampen mot viruset men även kampen mot rädsla och panik i samhället. Utan Folkhälsomyndighetens vetenskapliga expertis och förtroendekapital hade Sveriges beredskap och hantering av pandemier med största
sannolikhet sett väldigt annorlunda ut idag. I samband med beslutet att granska
Folkhälsomyndighetens kommunikativa arbete problematiserade vi även den kvalitativa ansats som brukar vara normen när man genomför en retorisk analys. I vår genomgång av tidigare forskning och litteraturen fann vi inga konkreta exempel på en kvantitativ
retorikanalys, enbart kvalitativa diton, vilket vi tyckte var anmärkningsvärt. Vi ställde oss själva därför frågan: vad hindrar studenter och forskare från att tillämpa retorikens teoretiska ramverk i kvantitativa studier? I detta avsnitt, vår slutdiskussion, kommer vi bland annat diskutera de resultat vår analys producerat och hur den kvantitativa metoden lämpat sig för en retorikanalys. Därtill kommer vi även kommentera om vi lyckats uppnå syftet med vår studie och besvara våra frågeställningar.
Studiens teoretiska ramverk och metod valdes utifrån våra frågeställningar (se avsnitt 3.3). Studien utgick från frågeställningarna då litteraturen (Dannefjord, 1999, s. 4f; Olsson, 2008, s. 34–35) menar att teori och metod är verktyg för att undersöka och besvara det vetenskapliga problemet eller frågetecknet. De framhåller fenomenen och egenskaperna som
frågeställningarna behöver svar på, vilket möjliggör en analys som lever upp till god validitet (Nilsson, 2010, s. 122; Olsson, 2008, s. 34–35). I detta avseende har vårt teoretiska ramverk fungerat. Genom att operationalisera teoretiska begrepp som belyser olika egenskaper i argumenterande text (retoriska begrepp) och riskkommunikation (exempelvis CERC:s
indikationsfaktorer) har analysen lyckats mäta de egenskaper som är intressanta för frågeställningarna. Huruvida mätningen varit tillförlitlig kan naturligtvis diskuteras. Kodningen har nämligen genomförts av två kodare med individuella och olika kognitiva slutledningsprocesser. Vidare har kodare – och människor överlag – olika perspektiv på hur ord och egenskaper tolkas och vilken mening de tillskrivs (Gripsrud, 2011, s. 177–179). Mot denna bakgrund finns anledning att, trots utstakade tolkningsregler och kodningsprinciper i studiens kodbok, ta höjd för att en del av kodningen skiljer sig mellan kodare och således lider av något lägre reliabilitet. Studiens reliabilitetstest (n=20) visade på 77 procents
överensstämmelse mellan kodaren vilket tyder på en olikartad tolkning av det manifesta innehållet i analysenheterna, men resultatet var samtidigt acceptabelt enligt Esaiasson et al. (2007, s. 235).
Vid närmare reflektion av våra operationaliseringar och studiens reliabilitet (läs
intersubjektivitet) uppstod det tveksamhet gällande kodningen av konstmässiga bevismedlen,
det vill säga ethos, logos och pathos. Trots att samtliga värden var baserade på litteratur (Gripsrud, 2011, s. 210–214; Lindqvist, 2016, s. 80–84; Mral, 2013, s.10) och tolkningsregler vägled kodningen förekom svårigheter, exempelvis ett entydigt svar på vad klassas som känslomässiga egenskaper eller attribut. Litteraturens många, likvärdiga definitioner erbjuder abstraktare svar än vad man kanske hade önskat sig. Dessa abstrakta svar – och påföljande variabelvärden – ger rum för godtycklig kodning av materialet, vilket ifrågasätter
¨konstmässiga bevismedel¨-variabelns validitet (Berger, 2014, s. 236). Denna sortens problematik, att även systematisk mätning av fenomen kan vara bristfällig, är vad
hermeneutiker menar är oundvikligt: Tolkning och mening är kulturellt och personligt styrt, vilket i sin tur borde innebära att systematisk tolkning, meningsskapande och kodning också är personlig och i slutändan lider av en viss grad subjektivitet (Gripsrud, 2011, s. 177ff, 183f). Med detta sagt bekänner vi att kodbokens variabler och variabelvärden kunde reviderats ytterligare en gång. Utöver att ta fasta på teoretiska definitioner från litteraturen kunde kodbokens värde tillskrivits mer konkreta egenskaper för att exemplifiera tolkningsreglerna och kodningsprinciperna. I studiens försvar i frågan om bristen på kodexempel så menar Krippendorff (2003, s. 131) och Neuendorf (2017, s. 222) att exemplifiering av kodning riskerar att styra kodarnas slutledningsprocess och kodning, vilket innebär att man riskerar att manipulera analysens data och i långa loppet studiens validitet.
Såhär retrospektivt är det lätt att vara efterklok och peka på punkter som kunde gjorts bättre. Exempelvis snävare operationaliseringar eller val av andra teoretiska begrepp för att stärka studiens validitet. Men det är just denna sortens reflektion över metod och teoretiskt ramverk som besvarar frågorna 1) uppnådde vi syftet; och 2) besvarade vi frågeställningarna på ett tillförlitligt och replikerbart sätt? Samtidigt som utvärderingen av arbetet bidrar till
forskningsdiskussionen, specifikt kring metod (Olsson, 2008, s. 38). Så, har vi uppnått syftet? Vi menar att den genomförda kvantitativa innehållsanalysen har stått på en retorisk grund (läs
teoretiskt ramverk) och därmed till en viss tillfredställelsegrad uppnått syftet. Kodningens
validitet kan ifrågasättas på grund av de konstmässiga bevismedlens abstrakta
operationaliseringar men det förminskar inte studiens bidrag till forskning, vilket var att fylla forskningsluckan kring den kvantitativa retorikanalysen. Vad det gäller frågeställningarna så menar vi att studien har producerat en beskrivande analys av Folkhälsomyndighetens
kommunikation i en hälsokris. Systematisk mätning av teoretiskt relevanta egenskaper har resulterat i kvantifierbara data kring myndighetens kommunikation i relation till
frågeställningarna och fenomenet hälsokris. Det slumpmässiga urvalet säkerställde att
delurvalets resultat är en trovärdig representation av den totala populationen av publikationer under Covid-19 i Folkhälsomyndighetens nyhetsarkiv. Mängden material passade uppsatsens uppsatta tidsram väl och därutöver anses den varit tillräcklig för att besvara studiens
frågeställningar. Tidsperioderna för respektive urval anser vi varit relevanta och intressanta i hänseendet att vi kunde följa hälsokrisernas utveckling genom deras många stadier och hur kommunikationen förändrades i takt med deras respektive utveckling. Mest optimalt för oss hade dock varit att studera kommunikationen från Folkhälsomyndigheten i samband med fågelinfluensan istället för Ebolaviruset. Med sannolikhet hade det funnits fler publikationer för oss att tillgå och sedermera jämföra med. Detta material var dessvärre inte möjligt att tillgå då Folkhälsomyndighetens nyhetsarkiv endast går tillbaks till 2014, medan
fågelinfluensan pågick tidigare än så, 2009. Sammanfattningsvis är vår ståndpunkt att studien har gjort ett försök att fylla omnämnda forskningslucka och besvarat studiens egna
frågeställningar med hjälp av de verktyg som funnits till vårt förfogande. Om verktygen varit optimerade och producerat resultat som håller hög validitet och reliabilitet återstår för andra att bedöma och avgöra.