4. Resultat och analys
4.1 Är förskolan en plats för inkludering?
Men det är grundtanken i förskoleverksamheten, att barn är inkluderade. Pedagog 4, sid 2
Både Pedagog 1 och Pedagog 3 talar om att alla barn ska vara med i gruppen. Ingen tas ut och särbehandlas utan det är verksamheten som de tittar på när något ska förändras, för att den ska bli lämplig för alla. Pedagog 1 berättar att alla barn, oavsett behov och svårigheter, finns i samma verksamhet i förskolan. Hen påpekar att inga barn lyfts ut eller exkluderas, och menar att hen arbetar med att barnen ska vara med i gruppen samt att förskollärarna ska anpassa
33
verksamheten efter gruppen och dess behov. Även Pedagog 4 talar om att förskolan är till för alla barn, och att den tar emot alla barn. Hen menar att tanken på att barn ska vara inkluderade i verksamheten hela tiden finns i bakgrunden i arbetet, vilket även Pedagog 1 poängterar. Pedagog 3 sammanfattar hela synsättet med följande ord:
Tanken är ju att förskolan ska vara en plats för alla barn. Pedagog 3, sid 4
Pedagog 3 talar om olikheter och att det är viktigt att barn får möta detta redan i tidig ålder för att få förståelse för att inte alla är likadana. Även Pedagog 5 uttrycker liknande tankar, då hen i sin intervju berättar att hen tror att det är bra för barn att uppleva att alla barn inte kan bli behandlade likadant, men att alla ändå får plats i samma verksamhet. Pedagog 5 berättar att detta är något man möter hela livet, och därför är det bra att tidigt få uppleva olikheter. Pedagog 1 talar också om fördelarna med olikheter, och att man enligt hen bör se dem som en tillgång.
4.1.2 Förskolan som plats för inkludering
En intressant tanke som har dykt upp är talet om den inkluderande förskolan, som Palla nämner i sin avhandling (Palla, 2011, sid 120). Det har fått oss att fundera över hur inkluderande förskolan egentligen är. Vi har fått höra många tänkvärda åsikter under våra intervjuer, som har förmedlat idén om den inkluderande förskolan. Pedagog 3 talar i sin intervju om “en specialpedagogisk verksamhet för alla”, där specialpedagogiska metoder och verktyg ska vara tillgängliga för samtliga i barngruppen. Hon säger även att “tanken är ju att förskolan ska vara en plats för alla barn”. Detta tycks förmedla en slags grundsyn, och en utgångspunkt för den specialpedagogiska verksamheten, som även andra specialpedagoger visade. Förskolan är och ska vara till för alla, och tillsammans ska förskollärare, specialpedagoger, föräldrar och barn försöka skapa en verksamhet där alla kan må bra och trivas. Många av specialpedagogerna uttrycker i intervjuerna att tanken på inkludering hela tiden finns med dem i deras arbete. För att återkoppla till Bronfenbrenner återkommer vi till genomgången av den utvecklingsekologiska modellen, där vi skrev att varje land har “mallar” för hur olika miljöer vanligtvis ser ut och fungerar, enligt Bronfenbrenner (Bronfenbrenner,
34
1979, sid 21f). Att samtliga specialpedagoger talar om att alla barn ska få plats i förskolan, och att tanken på inkludering hela tiden finns med dem kan tolkas som ett bevis på en sådan mall. Det verkar finnas en önskan, både hos forskare som Palla och hos våra specialpedagoger, att förskolan ska vara en inkluderande plats, öppen för alla. Vi kan även hitta liknande ideal om att alla barn ska få plats i förskolan i läroplanen för förskolan, där vi kan läsa att:
Verksamheten ska anpassas till alla barn i förskolan. Barn som tillfälligt eller varaktigt behöver mer stöd och stimulans än andra ska få detta stöd utformat med hänsyn till egna behov och förutsättningar så att de utvecklas så långt som möjligt.
(Läroplanen för förskolan, 98/10, sid 5)
I den svenska förskolan finns alla sorters barn, men det finns inte särskolor och specialklasser i lika stor utsträckning som i skolan. Detta vittnar flera av specialpedagogerna i våra intervjuer om, när de talar om att alla barn möts i samma verksamhet. Vi har tagit upp flera forskare (t.ex Ström & Lahtinen och Brørup Dyssegaard & Søgaard Larsen) som har skrivit om en önskan om att flytta fler barn från särskolan till den allmänna utbildningen. Detta gäller i högre grad skolan än förskolan, men det är intressant att jämföra med förskolan där specialförskolor hör till ovanligheterna. I förskolan möts barn med olika behov i samma verksamhet.
Vi har i vår litteraturgenomgång hänvisat till Odom och Diamond som har flera argument för en inkluderande utbildning, bland annat argumentet att alla barn ska ha rätt till ett så “normalt” liv som möjligt. De menar även att deltagandet i den allmänna verksamheten i skolan ger barnen möjligheter att bli en del av ett sammanhang, och ger dem en chans att skapa relationer med lärare och klasskamrater (Odom & Diamond 1998, sid 6f). Vi ställer oss skeptiska till Odom och Diamonds sistnämnda argument. Enligt oss blir även barn i särskolan del av ett sammanhang, men vi ser en annan fördel med en inkluderande utbildning. Pedagog 4 nämner i sin intervju att barn som möter barn med olika behov tidigt får förståelse för andra barns olikheter och skilda behov. Vi menar att detta är ett viktigt argument för varför inkludering i förskolan är viktigt för barnen. Som Pedagog 3 uttryckte i sin intervju så kan ett specialpedagogiskt arbete i förskolan förebygga svårigheter längre fram i skolan, vilket ytterligare stärker argumentet för att arbeta med inkludering av barn med särskilda behov i förskolan. Om man redan i tidig ålder får vara med och skapa relationer till sina jämnåriga
35
kamrater, och får det stöd man behöver, så kanske behovet av stöd längre upp i skolan minskas.
Vi kan även dra paralleller till de danska och de finska forskarna, som har visat på en överflyttning av barn från särskolor och specialklasser in i den allmänna skolan. Både de danska forskarna Brørup Dyssegaard och Søgaard Larsen, och de finska forskarna Ström och Lahtinen visade på samma trend, som vittnar om en minskad andel elever i särskola eller specialklasser. Detta kan stärka Odom och Diamonds tankar om fördelarna med att inkludera barn med svårigheter och handikapp i den allmänna utbildningen (Odom & Diamond 1998, sid 6f). Ström och Lahtinen är inne på samma spår, när de menar att ett sätt att se på inkludering kan vara att alla barn ska befinna sig i samma verksamhet (Ström & Lahtinen, 2012, sid 99). Detta ställer enligt oss stora krav på verksamheten, och de som arbetar inom den. För att alla barn ska få plats inom samma verksamhet krävs det att den är öppen att möta barns olika behov, och då kan vi se stora fördelar med att samarbeta med specialpedagoger som kan hjälpa till att utforma “en specialpedagogisk verksamhet för alla”, som Pedagog 3 uttrycker det.