Den uttalade känslighet som barnen på Tallen visar varandra framträder också i kontakten med den fysiska miljön och är på samma sätt ständigt när-varande i det analyserade datamaterialet. Den dagliga utomhuspraktiken utmärktes av vad som karakteriseras av det ständigt pågående samspelet mellan omgivande fysisk miljö och de barn som vistades på gården. Exem-pelvis så visade de äldre barnen vid Tallens förskola på en mycket märkbar känslighet gentemot deras speciella klätterträd. De vistades i trädet så gott som dagligen förutom under vinterperioden och uppvisade en relation till trädet som nästintill kan beskrivas som en slags kärlek, vilket kan förklara deras emotionella uttryck i samband med de avsågade grenarna. Ett annat exempel på samma känslighet gentemot det fysiska materialet framkommer i de observationer där barn möter ett material som snö, och stannar upp vid kontakt med materialet.
När barnen själva valde platser på Tallens förskolegård så handlade det till största delen om sådana platser som återfinns på den del av gården som ligger framför, bredvid eller i nära anslutning bakom huset. Samtliga barn från tre år uppvisade ett röresemönster där de pendlade mellan dessa olika platser på gården. Yngre barn visade ett mer begränsat rörelsemönster och förhållningssätt. De yngsta barnen befann sig företrädesvis bredvid eller i sandlådan eller rörde sig i nära anslutning till förrådet. Samvaroklimatet präglades mestadels av barnens välvilliga interaktion och en vanlig syn var att barnen hjälpte varandra med allehanda förehavanden, exempelvis genom omsorgshandlingar som att borsta bort sand från någons jacka eller att hämta material till en kamrat. Mina observationer visar att området runt sandlådan utgjorde en specifik plats i form av den närhet som uppstod mel-lan pedagoger och de yngsta barnen. En vanlig syn var att något barn befann sig i en pedagogs famn eller mycket tätt intill medan de betraktade andra barns förehavanden. Till sandlådan kom också äldre barn när de ville ha
uppmärksamhet från pedagogerna. Då kunde de slå sig ner en stund och föra olika resonemang med den vuxne.
De lite äldre barnen föredrog att vistas i närheten av huset, vid klätterträdet bakom huset, under klätterställningen eller i den lilla skogsdungen. På nämnda platser kunde barnen sitta och föra långa resonemang där de jäm-förde olika händelser ur sina liv. I samtalen framkom händelser som hand-lade om deras utsatthet för orättvisor i vardagen, både sådant som inträffat hemma och på förskolan. Det barn som lyfte berättelsen fick då oftast stöd av deltagande kamrater som visade stor förståelse och medkänsla för det en-skilda barnets berättelse.
Under de rundturer som företogs med olika barn visade de specifika kun-skaper om olika platser men även en känslomässig närhet till den plats som förevisades. Barnens berättelser uttryckerolika betydelse (jfr Asplund, 1983; Holloway & Valentine, 2000) och exempelvis de känslomässiga uttrycken fördjupades på vissa platser, som alla hade det gemensamma att de var rumsligt omslutna på något sätt. Vissa avgränsade platser på förskolegården verkade inte erbjudabarnen någon mer meningsbärande funktion. Då relat-ionen mellan individ och miljö är transaktionell, det vill säga i ett ständigt växelspel, integrerade och svåra att särskilja (Dewey & Bentley, 1949) så kan det vara svårt att peka ut enskilda förklaringar till varför en viss plats eller omgivande miljö blir bortvald. Orsaken till att det ängsliknande området bakom huset utnyttjades i så låg grad kan möjligen höra samman med att det området hade få meningserbjudanden till barnen. Å andra sidan kan det vara så att platsen inte nyttjas för att området ändå har en betydelse då den tillät barnen att gömma undan hemligheter.
Det var heller inte alltid som barngruppen eller enskilda barn kunde utnyttja förskolegårdens olika platser. Framförallt så handlar det om en synbar be-gränsning under hela vinterperioden. Under denna period förelåg ett avse-värt snödjup som medförde att barnen inte kunde röra sig över hela områ-det. Barnens rörelsefrihet begränsades också under mörka vinterdagar, främst under eftermiddagarna, då det saknades en bra ytterbelysning på gården.
Delaktighetens olika aspekter
Sett till hela barngruppen så kunde de flesta barn gå ut och in i olika lek och samvarokonstellationer utan några som helst problem även om det många gånger innebar en att barnen blev tvungna att förhandla om inträdet. I den del av analysen som utgår från Jansons (2005) olika aspekter av delaktighet, så kan man se att tillhörigheten av att ingå i samma barngrupp präglade
barnkollektivet på denna en-avdelningsförskola, där gruppen bestod av 19 barn mellan ett till fem år och där ingen formell uppdelning av åldrar före-kom. Sett till begreppet tillgänglighet så är bilden mer splittrad. Som redan beskrivits så var gården organiserad så att vissa redskap eller material var förbehållna de äldre barnen. Exempel på sådana förbehåll och där det fanns regler som exkluderade de yngre barnen var trädkojan, klätterträdet och lianen som var placerad i skogsdungen.
I flertalet situationer och på de flesta platser på förskolegården så välkomna-des dock de yngre barn som ville bli delaktiga i de äldre barnens förehavan-den, även om de på grund av sin ålder inte kunde delta fullt ut i själva aktivi-teten. Därmed skapas ändå något av vad Janson beskriver som symbolisk tillgänglighet då det var vanligt förekommande att äldre barn lyssnade in de yngre som i sin tur lyssnade på vad de äldre kamraterna hade att säga. För-ståelsen för varandras uttryck i de olika situationer som uppstod påverkade den socio-kommunikativa tillgängligheten i en positiv riktning något som i min tolkning blir en tydlig delaktighetsdimension.
Vid ett fåtal tillfällen uppstod händelser som bröt från det gängse mönstret. Det handlade då om sådana förhandlingssituationer där barnen inte lycka-des enas. Då kunde ett eller flera barn ses avvika från platsen och lämna situationen. Ibland förekom det också att en pedagog tillkallades för att av-göra de dispyter barnen hade hamnat i. Dessa händelser kunde exempelvis vara kopplade till frågor som handlade om delaktighet och vem eller vilka barn som hade ”rätten” att bestämma. Emil uttryckte, under de olika samtal jag hade med femåringarna, att det mestadels var flickorna som skulle be-stämma i lekarna. Detta visade sig till stora delar be-stämma då jag kunde iaktta att Emil som ofta lekte med jämnåriga flickor många gånger fick lov att ar-gumentera för sin rätt att bli lyssnad till och bli delaktig i olika lek och sam-varoprocesser. Vid ett flertal tillfällen blev Emil lämnad ensam då övriga deltagare helt enkelt lämnade platsen. Det erkännande som flickorna van-ligtvis erhöll i olika situationer i denna kamratgrupp fick Emil ofta argumen-tera för. Ser man till hela barngruppen så var dock barnens erkännande av varandra ett dominerande och vardagligt inslag. De verkade också erkänna min närvaro som gäst på förskolan då de vid flera tillfällen inledde förtroliga samtal med mig. Eftersom jag ofta lämnade förskolan när det var dags för barnens lunch, var det inte bara en gång det väckte barnens bekymmer. Men, ska du inte äta med oss – vad ska du då äta? var en vanlig förfrågan från barnen.