Studerade förskolegårdar har alla olika platser som är av vikt för de barn som vistas dagligen ute på gården och det framgår av mitt datamaterial att barn använder olika platser utifrån grad av meningserbjudanden (jfr Qvarsell, 2011) relaterat till platsens olika funktioner eller värde (jfr Hollo-way & Valentine, 2000) för det enskilda barnet/barnen. Det går dock att urskilja platser som de flesta barn besökte i någon omfattning.
För de äldre barnen på Tallens förskola handlade det om klätterträdet på baksidan och den lilla dungen av skog, men det handlade också om klätter-ställningen och platsen för gungklätter-ställningen. För de äldre barnen på Lingo-nets förskola så var det företrädesvis området runt restaurangen, det lilla
skogsområdet, området framför förskolan och platsen för gungställningen. För äldre barn på Hjortronets förskola så handlade det företrädesvis om ett område nära vattentunnan, platsen runt gungorna och området runt sandlå-dan men även ett område kring den byggnad som personalen byggt till bar-nen.
I analysen och jämförelsen mellan studerade förskolegårdar framgår det att för de yngsta barnens del, så handlar det företrädesvis om sådana områden som ligger närmast förskolebyggnaden, även om det går att utläsa individu-ella undantag på samtliga förskolor. Några av de platser som utmärkte sig genom att vara ”rumsligt” omslutna verkade innehålla ett specifikt värde för barn som var i behov av att dra sig undan eller tillsammans med kamrater resonera om viktiga eller allvarliga händelser.
Den mest centrala plats på samtliga förskolor, som lockar till sig alla åldrar av barn men också flertalet individer, utgörs av den plats där sandlådorna är placerade. Och då handlar det om centralt placerade sandlådor. Här blev dock barnen vanligtvis tvungna att förhålla sig till platsens fysiska förutsätt-ningar då den i hög grad reglerades via årstid och väder, vilket också med-förde att barnens sensitivitet gentemot det föränderliga materialet prövades på ett påtagligt sätt. Exempelvis skedde detta när sandens konsistens föränd-rades utifrån väderlek. Var sanden fuktig gick det utmärkt att forma sandka-kor eller bygga hus menvar sanden torr så rasade kakan eller huset samman. När det blev kallt och senhöst så fick barnen arbeta frenetiskt för att försöka hacka loss sanden vid sina grävförsök. När sanden så frös på ytterligare un-der en senare del av höstperioden så misslyckades de flesta grävförsök, var-vid flertalet barn vanligtvis valde att uppsöka andra platser på gården, något som tyder på att barnen inte upplevde samma grad av meningserbjudanden som under andra årstider.
Då samtliga gårdar under en stor del av året dessutom förblev snötäckta så var barnen tvungna att närma sig och förhålla sig på liknande sätt till andra platser på gården. Ibland verkade snötillgången erbjuda mening som när barnen kunde använda snön utifrån egna premisser, men lika ofta möttes barnen av motstånd från det föränderliga materialet. Bara att ta sig över oplogad, snöfylld gård eller som ofta var fallet en isbelagd gård kräver ett flertal relationella bedömningar (jfr Mead, 1967) och när det blev för svårt att ta sig till en enskild plats så blev platsen temporärt övergiven.
I de olika rundturer som som genomfördes på de tre förskolegårdarna så visade barnen såväl en omfattande kunskap såväl som känslor inför de plat-ser som de förevisade (jfr Asplund, 1983). Många platplat-ser på de tre olika går-darna har organiserats av pedagoger för barn, men då en stor del av
materi-alet var möjligt att bära runt mellan olika platser kunde materimateri-alet både flytt-tas och transformeras utifrån barns olika behov i olika sorters lekar. När jag i analysen jämförde och gjorde åtskillnad mellan vad som kan betraktas som platser för barn och barns egna platser (jfr Rasmussen, 2004) så framgår det utifrån flera händelser hur barn erövrar olika platser och gör dem till sina utifrån skiftande behov. Exempelvis så intog några äldre pojkar den lilla byggnad som kallas för restaurangen på Lingonets förskola och omvandlade platsen till fängelsehåla, även om barnen förnekade detta när en pedagog plötsligt uppenbarade sig. Händelsen visar att barn transformerar om en plats utifrån egna behov och att de utvecklar olika strategier för att värna platsen, vilket även inkuderar olika sorters motstånd.
För de barn som vistas på olika platser så handlar det hela tiden om att göra en bedömning i relation till de variationer som uppstod i miljön. Det kan handla om årstider och olika grad av växtlighet, men det handlar också om bedömning gentemot det material som tillhandahölls på de olika gårdarna som cyklar, gungor, klätterställningar etc. Min analys av datamaterialet visar att olika barn har olika relation till och gör olika bedömning gentemot olika material, något som kan förklaras utifrån Mead (1976) men också hur bar-nen erfar affordances (jfr Gibson, 1979) i den omgivande miljön. Här ger begreppet meningserbjudande Qvarsell (2011) en möjligt till förståelse av vad i miljön som kan ses som ett inbjudande. Här framträder speciellt det material som kan flyttas av barnen själva och transformeras om utifrån olika behov som ett erbjudande som nästan alla barn använde sig av. Vid den jäm-förande analysen mellan förskolorna så är det just det material som enkelt låter sig transformeras som verkar tilltala flertalet barn.
De händelser som analyserats i den här studien kan relateras till olika grad av kompetens, fysisk storlek och ålder, men som också beskrivits, vilken form av sensivitet som enskilda barn använder i mötet med en fysisk omgiv-ning. Sammantaget påverkar alla dessa faktorer hur barn uppfattar olika meningserbjudanden på olika platser och även vilken form av erkännande som uppstår. Att barns värde (Proshansky, Ittleson & Rivlin, 1970) kan ses i relation till plats framkommer i alla resultatkapitel, där individens värde kan kopplas till status i barngruppen.
Delaktighet och inflytande
När det gäller delaktighet så erbjuder samtliga förskolors pedagogiska utom-husmiljöer många möjligheter att få känna tillhörighet och bli erkända som en del av det kollektiv som de vistas i (jfr Janson, 2005). Både barn och pe-dagoger bidrar till att försöka skapa ett klimat av symbolisk tillgänglighet i de olika möten som hela tiden uppstår mellan barn och barn, men också
mellan barn och pedagoger. Ett i grunden positivt klimat bidrar också till en socio- kommunikativ tillgänglighet då de allra flesta barn kan behärska olika kommunikationsstrategier. Däremot finns exempel på undantag från alla gårdar som visar att enskilda barn ibland har svårigheter med att förstå vilka leknormer som gäller i olika miljöer. Den aspekt som behandlar en egenupp-levd aspekt av delaktighet är analytiskt svårhanterlig. Även om de flesta barn på olika sätt framstår som engagerade i olika lekkonstellationer så är det svårtolkat (jfr Molin, 2004). Min tolkning är dock att barns engagemang i olika lekar och i samvaro med varandra mestadels uppfattades och tolkades välvilligt av andra kamrater. Den aspekt som handlar om autonomi (jfr Jan-son, 2005) där barn får inflytande över sin egen situation handlar på alla förskolor om det inflytande som barn hade i form av ett självbestämmande över den egna leken, gårdens material och var de skulle leka. Men även här visar analysen att det är en autonomi som är villkorad i förhållande till för-skolans regler och organisation. Mina samtal med barn visar att barnen själva till stora delar ser det som en självklarhet att det ytterst är pedagoger-na som bestämmer. Det finns en betydande överenstämmelse mellan de barn som tillfrågades i studien om att vuxnas rättigheter är mer långtgående än barns.