Uppfattningarna som handlar om hur inkluderingsidealet påverkar den egna synen på det specialpedagogiska arbetet i förskolan har utmynnats i följande utfallsrum:
Inkluderingsidealet - En förskola för alla
Förskolläraren har ett ansvar att realisera den politiska inkluderingsideologin Inkluderande undervisningsform ska anpassas efter varje enskild individ Kunskap och erfarenheter påverkar attityden till inkluderingsuppdraget
Inkluderingsidealet – En förskola för alla
Inkluderingsidealet handlar om att förskolan ska vara tillgänglig och öppen för alla. Lo och Sanny framställer sina uppfattningar om begreppet “en förskola för alla” som en självklarhet, där alla barn är lika mycket värda och har samma rättigheter oavsett bakgrund eller behov:
Lo: Det är väl självklart! Att förskolan är ju till för alla. Det är ju det vi strävar efter idag, förskolan ska ju vara för precis alla. Då med svårigheter, rättigheter och allt. […] Ja, det är ju bara det jag hoppas att det är på alla ställen. Så klart är det en förskola för alla.
Sanny: En förskola för alla är en verksamhet, en vardag, och en atmosfär där alla känner sig lika mycket värda såklart. Och att man inte bemöter vårdnadshavare eller barn olika utifrån deras förutsättningar eller behov.
Ovanstående uppfattningar om en förskola för alla kan tolkas som en sammankoppling med alla barns lika värde. Här framställs den politiska ideologin om en förskola för alla som en självklarhet, med en förhoppning att det är så samhällets förskolor ser ut. En förskola för alla kan också ses som en utopi men samtidigt ska olikheter framhållas och på så sätt utjämna maktskillnader mellan normalitet och det avvikande. Billie menar i sin tur att verksamheten ska vara anpassad efter barns olikheter och behov:
Billie: “En förskola för alla” för mig betyder att det ska vara en förskola som är anpassad för att alla barn ska få den stimulans och vägledning som de behöver.
42 Vad denna anpassning innebär är upp till varje förskola att tolka och handla efter. Verksamheten ska dock styras mot gemensamma mål och samhällets normer där det skapas förutsättningar för möjligheter till en för barnen personlig utveckling och ett positivt lärande av kunskaper och kompetenser. En aspekt av inkluderingsidealet lyfter Kim som tillgången till socialt umgänge och lärande för alla barn:
Kim: Ja det är väl att alla ska få möjlighet att vara på förskolan och träffa andra barn. Och få utbildas som det nu är. Att de får leva i den här nyfikenheten lite, allt som de får lära sig. Det ska ju gälla alla. Det är ju viktigt också för alla barn att se att de finns olika. Att alla är lika värda.
I förskolan ska utgångspunkten för den pedagogiska verksamheten vara individens egna förutsättningar. I och med detta kan Kims uppfattning av en förskola för alla, i relation till förskolans uppdrag, tolkas i den mening att det ställs krav på såväl hänsyn till olikheter som en homogen syn på allas rätt till utbildning. Frankie lägger ansvaret hos förskolans personal:
Frankie: En förskola för alla innebär att alla ska vara välkommen till förskolan, oavsett. Och att det är vi som jobbar som ska se till att det funkar.
Utifrån detta uttryck om att det är deras ansvar att skapa en förskola för alla barn kan det betraktas innebära att det ställs höga krav på förskolepersonalen. Detta eftersom det är de som ska möjliggöra och verkställa den politiska visionen om en verksamhet som ska passa alla barn, det vill säga en förskola för alla. Förskollärarnas uppfattningar om den politiska ideologin utgör en central del i detta utfallsrum. En samstämmighet råder mellan informanterna, där alla barns lika värde och lika tillgång till förskolan framställs som en självklarhet. I nästa utfallsrum framställs informanternas uppfattningar kring ansvaret i realiseringen av inkluderingsuppdraget.
Förskolläraren har ett ansvar att realisera den politiska inkluderingsideologin
I flera av informanternas berättelser framkommer det ansvar som styrdokumenten framhåller kring den utbildning som ska bedrivas i förskolans verksamhet. Lo berättar att varje barn har rätt till en bra utbildning, där alla barn får utvecklas utifrån sina förutsättningar:
Lo: Tittar man på läroplanen så har vi otroligt mycket skyldigheter, alltså våra barn har rätt...
Alltså våra barn på förskolan har rätt till så otroligt mycket. Och det är faktiskt så att har jag valt att bli förskollärare, så är det min skyldighet att barnet ska få en bra utbildning. Att de får vara där alla barn kan utvecklas. Att de får utvecklas på varje individnivå. […] Det är därför jag ser det här viktiga i att vi faktiskt är här för att barnen har rätt till att lära.
Ett brinnande intresse för att utveckla och hjälpa barn i behov av särskilt stöd är väl synligt under hela intervjun med Lo. Uppfattningen ovan kan tolkas som att Lo ser på sin roll som förskollärare i det inkluderande arbetet som en självklarhet. Att hen tillsammans med sitt arbetslag är grunden till att barn i behov av särskilt stöd och hela barngruppen utvecklas till de bästa versionerna av sig själva.
Enligt Lo ligger ansvaret på dem för att barnen ska få en trygg och bra start i livet, vilket går helt i linje med förskolans läroplan. Även Frankie lägger ansvaret på sig själv och sina förskollärarkollegor:
Frankie: Det är ju mitt ansvar. Mitt ansvar är ju att se till alla barns bästa. Så självklart så är det mitt... har vi barn som misslyckas, nu väljer jag att kalla det misslyckas, alltså barn som...
förstår du vad jag menar när jag säger misslyckas? Jag menar ingen värdering gentemot
43
barnet, men om dem misslyckas så är det jag som har gjort ett dåligt jobb. Och om det då är jag har varit där rent fysiskt eller om det är jag som borde ha sagt till dem som är där att nu är det här som gäller. Så det är absolut mitt ansvar.
Här framställs barns “misslyckande” som att det då är förskollärarna som har misslyckats i sitt arbete med att skapa en gynnsam inkluderande lärmiljö för alla barn i gruppen. Detta kan tolkas som att det behövs ett bra ledarskap för att lyckas med uppdraget och att utan en genomtänkt strategi för hur hen och arbetslaget tillsammans ska agera och hantera den problematik som uppstår kan det resultera i att barnen “misslyckas”. Detta kan i sin tur kan få konsekvenser för såväl barnets självförtroende som självkänsla. Billie lyfter samtidigt värdet i förskollärarens roll i och med ansvaret att stimulera varje barn utifrån enskilt behov:
Billie: Jag uppfattar min roll som otroligt viktig eftersom det är jag tillsammans med mina kollegor som ska vägleda och ge barnet/barnen den stimulans de är i behov av.
Rollen benämns som “otroligt viktig” och Billie hänvisar till uppgiften att vägleda och utmana barnen utefter sina förutsättningar. Även fast det är förskolläraren som har det huvudsakliga pedagogiska ansvaret ser Charlie det som viktigt att också kunna delegera ut uppgifter till barnskötarna:
Charlie: Eftersom vi har det pedagogiska ansvaret i gruppen så är det ju viktigt att jag även kan delegera ut till mina andra kollegor. Om jag även jobbar med barnskötare, med det fysiska eller vad säger man? Det planerande ligger ju kanske lite mer på förskollärarbiten, men oftast är man så pass samspelta i ett arbetslag, så att det inte brukar vara så att man måste säga till den kollegan att “Det här bestämmer jag för att vi ska genomföra det så”, men just pedagogiskt tänker jag i och med läroplanen och det åligger lite mer på våran bit kan jag tycka.
Utifrån ovanstående redogörelse kan det urskiljas att det är viktigt att förskolläraren är tydlig i sitt ledarskap inom inkluderingsuppdraget, har ett gott samspel med arbetslaget samt planerar utefter vilka anpassningar som krävs av verksamheten. Anpassningar som styrs efter den mångfald av olikheter som representeras i barngruppen. I denna anpassning behöver pedagogerna ta ställning till vilka arbetssätt som är mest gynnsammast för såväl barnets bästa som ur inkluderingssynpunkt.
Inkluderande undervisningsform ska anpassas efter varje enskild individ
Det framkommer delade meningar om huruvida undervisning av barn i behov av särskilt stöd ska ske inkluderat eller särskilt från den ordinarie undervisningen. Å andra sidan ifrågasätts även idealbilden av en förskola för alla och frågan om alla barn ska inkluderas i den ordinarie
verksamheten ställs på så sätt att man inom dilemmaperspektivet undrar om det är för barnets bästa.
Några av informanterna förespråkar en kombination av undervisning i helgrupp och särskild undervisning. En av förskollärarna beskriver sin uppfattning av särskild undervisning:
Kim: […] men är det som barnet behöver för sitt bästa så är det ju bra. Om de barnen har svårt med perceptionen och att det blir för mycket störningar runt om eller att det är andra svårigheter. De ska ju få det dem behöver. Då är det ju bra om man kan göra så. Sedan kan det ju vara barn som går bra med vissa barn och då fungerar det att undervisa barnet, medan om barnet är med några andra så fungerar det inte. Då är det viktigt... att då hjälper man ju barnet att lära sig om det får vara i en sådan situation som den känner sig trygg, bra och nöjd i.
44 En sådan upplevelse av att det i vissa situationer inte fungerar att undervisa ett särskilt barn, tyder på att det kan vara gynnsamt för barn att få lära i den miljö barnet känner sig tryggast i vare sig det är enskilt med en förskollärare, tillsammans med några få kamrater eller i helgrupp. Det vill säga att undervisningen anpassas helt efter det enskilda barnets behov. En konflikt finns därmed vad det gäller alla barns rätt att ingå i den sociala gemenskapen och vara delaktiga i den ordinarie undervisningen, kontra vissa barns behov av att få stöd i ett mindre sammanhang. Det finns därför en konflikt mellan att vissa barn kompenseras för sina svårigheter medan alla barn samtidigt ska vara delaktiga i verksamheten på samma villkor. Kim framhåller samtidigt ett dilemma kring särlösningar för barn i behov av särskilt stöd. I detta fall sett ur den övriga barngruppens perspektiv, där de riskerar att känna sig exkluderade. Här menar hen att förhållningsättet är avgörande för hur den enskilda undervisningen upplevs:
Kim: Det beror på hur man säger och hur man gör. Hur man är liksom. För andra barn kan ju läsa av att “jaha nu går de iväg igen”. (…) har man ett sådant förhållningssätt där alla förstår att alla får det dem behöver, då är det ingen som funderar över att det kan vara lite olika. Ja och precis som det kan vara olika ... att människor kan vara olika så kan situationer vara olika. Man behöver olika saker.
Baserat på denna upplevelse av att bedriva särskilda undervisningsgrupper kan det förefalla att man ska vara försiktig med hur man framställer särskild undervisning, eftersom det kan vara utpekande att ideligen plocka ut samma barn från barngruppen. Här kommer värdegrundsfrågor in, att man redan från start gör barnen medvetna om och framhåller olikheter som något positivt. Att alla är olika, fungerar olika och behöver olika saker i vardagen. Kim framhåller detta som ett förhållningsätt pedagoger bör ha och förmedla till barngruppen. Även Mio beskriver att det handlar om en attitydfråga till hur man framställer särskild undervisning för barn i behov av särskilt stöd. I ett exempel återges att språkträning i en särskild undervisningsgrupp emellertid kan bli ett positivt och roligt träningstillfälle:
Mio: […] de [barnen] hade lite olika besvär att säga r och s, och då fick vi bra material från specialpedagogen. Också hade vi lite så här roliga spel och memory och... så de uppfattade inte att vi hade någon sorts... eller träningar som stack ut, utan nu ska vi gå och jobba med det här. […] För ibland kan det vara svårt att få in det i hela barngruppen liksom. Då var det bättre att plocka ut de här som behövde lite extra och så fick de ett tillfälle varje vecka att träna på det.
Utifrån Mios upplevelse av att det ibland är svårt att få in specifika moment i helgrupp tolkas det som att hen förespråkar särskild undervisning i vissa fall, om man gör det på ett medvetet och genomtänkt vis. Genom att göra den särskilda språkundervisningen till en rolig aktivitet plockar Mio bort prestationskravet och riskerar inte att barnen känner sig utpekade. En förskollärare därtill beskriver liknande erfarenheter i hur de undervisar i hens verksamhet:
Frankie: Vi plockar ju ut barn och jobbar med, enskilt eller i mindre grupper. Det är ju så vårt arbetsmoment eller våra arbetsmetoder ser ut. Att vi jobbar gärna i mindre grupper och vissa barn kan behöva enskilt, och jag tycker att det är helt fantastiskt att vi kan erbjuda det i förskolan. […] Och varför vi väljer att plocka ut enskilt är... det är ju för att de här barnen behöver det. Jag tycker inte att man kan säga att man friställer de från övriga verksamheten, för det är en del av våran verksamhet, att se till att alla barn får det dem behöver. Vissa barn kan verkligen behöva sitta själv. Det kan handla om att de inte ska behöva skämmas inför andra barn, det kan handla om att de inte ska behöva... eller att de ska tordas prata, att de ska tordas göra fel.
45 I denna verksamhet ingår undervisning i både mindre grupper och enskilt. I detta fall tycks Frankie se verksamheten ur ett helhetsperspektiv, där särskild undervisning kan vara en metod för att möta barns individuella behov. Det ska dock inte misstas för en exkluderande metod, eftersom valet att undervisning sker i mindre grupper är en del av verksamhetens rutiner. Till skillnad från Frankie tycks Sanny inneha en annan uppfattning där hen poängterar att särskild undervisning inte hör till förskolläraruppdraget:
Sanny: Som förskollärare är det inte min roll att sitta och jobba enskilt med ett barn i ett eget litet rum. Utan min roll som förskollärare är att få in ett barn i ett socialt sammanhang i gruppen. Sen finns det vissa barn och diagnoser där man kanske inte kommer att bli social i samspelet fullt ut men de ska inte liksom plockas ut.
Utifrån Sannys exempel verkar hen förespråka ett socialt gemensamt lärande i den största mån som går, eftersom det inte betraktas vara förskolans värld att arbeta en-till-en. Sammantaget råder det delade meningar om hur undervisning ska ske. Några av informanterna betraktar särskild undervisning som positivt om det är för barnets bästa. Å andra sidan finns det uppfattningar om att barn inte ska särskiljas. Generellt förespråkas en kombination mellan särskild och inkluderad undervisning. I intervjuerna har det synliggjorts att vare sig informanterna är positiva eller negativa till särskild undervisning så har alla en positiv attityd till inkludering av barn i behov av särskilt stöd.
I nästa utfallsrum skildrar vi förskollärarnas uppfattningar kring hur kunskap och erfarenhet av barn i behov av särskilt stöd påverkar inställningen till förskolans uppdrag.
Kunskap och erfarenhet påverkar attityden till inkluderingsuppdraget
En variation av uppfattningar och beskrivningar om erfarenheter och kunskap om barn i behov av särskilt stöd är en ytterligare aspekt som framkommit. Lo beskriver hur hennes erfarenhet har gjort att hon ändrat inställning till vad förskolläraryrket innebär:
Lo: När jag var färdig för 20 år sedan, så hade jag nog inte… Eller jag hade inte samma inställning. För då tänkte jag att det här är ju inte så himla svårt. Men ju fler år jag har jobbat och ju fler kurser och utbildningar jag har läst så inser man ju vad mycket jag inte kan och vad stor betydelse... Här pratar folk “men vadå jobba på förskola kan väl varenda mormor göra”. Ja fast de har ju inte de bakomliggande tankarna och målen på barnen och få till det här med utbildning och utveckling utifrån varje barns behov. Så jag tycker vi har ett enormt viktigt jobb.
Utifrån denna beskrivning verkar det som att det finns en negativ samhällelig diskurs kring förskolläraryrket för de som inte är insatta. Lo beskriver en personlig utveckling sedan hen var nyexaminerad, i takt med större erfarenhet av arbetet och med hjälp av fortbildning. Detta kan tolkas som att en positiv attityd till förskolläraryrket överlag samt genomförandet av inkluderingsuppdraget gentemot barn i behov av särskilt stöd baseras på kunskap och erfarenhet. Jämfört med övriga informanter har Billie mindre erfarenhet av förskolläraryrket och i synnerhet barn i behov av särskilt stöd:
Billie: Min personliga erfarenhet av barn i behov av särskilt stöd är inte så stor men kommer absolut bli större med tiden. De flesta barnen som jag arbetat med som varit i behov av särskilt stöd är barn med språksvårigheter.
46 En sådan inställning till arbetet med barn i behov av särskilt stöd tolkas vara positiv, samtidigt som hen poängterar att större erfarenhet är något som kommer att anskaffas ju fler år i yrket hen har. En annan förskollärare beskriver att pedagogerna på hens arbetsplats jobbat mycket med lågaffektivt bemötande och att de i och med detta fokus har haft tillgång till vidareutbildning och reflektion om metoden för att utvecklas:
Mika: Vi har gått på föreläsningar om lågaffektivt bemötande. Vi hade det innan också, men vi hade inte... det fanns inte det ordet då på hur vi jobbade, att det var lågaffektivt bemötande. Men vi har gått på föreläsningar och vi har haft APT kring lågaffektivt bemötande. Vi har ju jobbat mycket med det. (…) vi har reflekterat på reflektionsmöten och sådant kring lågaffektivt bemötande.
Vi: Så de här föreläsningarna ni var på, var det från rektorns initiativ?
Mika: Ja. Också en var från... som vi hittade själv... som vi ville gå på. Som vi fick tillstånd av rektorn att gå på.
I Mikas fall har det hänt att de arbetat utifrån en metod, utan att kunna sätta ord på vad det är och varför. En kompetensutveckling har således bidragit till att de på ett mer medvetet sätt arbetar utefter specifika metoder och beprövad erfarenhet. En central faktor till att denna kompetensutveckling varit möjlig, tycks vara en tillmötesgående och engagerad rektor. Avslutningsvis synliggörs en variation i hur mycket kunskap och erfarenhet informanterna har. Inställningen till förskolans uppdrag, och i synnerhet medvetenheten om inkluderingsuppdraget, verkar påverkas av informanternas utbildning, kunskap och erfarenhet om barn i behov av särskilt stöd.