7 Resultat och analys av delstudie 1 och 2
7.2 Delstudie 2, förskollärare
7.2.1 Förskollärarnas syn på barn i behov av särskilt stöd
Märker man att det inte sker någon utveckling hos barnet så behöver verksamheten göras om och för att kunna ändra verksamheten och utmana barnen i deras utveckling då måste man ändra sin lärmiljö. (Rektor C)
De är de första de gör pedagogerna i de allra flesta fall, ser å hur de kan ändra i miljön eller våra rutiner för att det ska fungera för barnet. (Rektor D)
Samtliga förklarar att det som ska ligga till grund för bedömning är hur väl den egna verksamheten, pedagogerna och hur förskolans miljö tillgodoser barnets möjlighet till utveckling och lärande och inte det enskilda barnets prestationer. Rektorerna förklarar vikten av att förstå barns handlande i relation till barnets omgivande miljö och inte det enskilda uppträdandet. Detta överensstämmer med det relationella perspektivet, när rektorerna gör bedömningen av när ett barn anses vara i behov av särskilts stöd riktas genast blicken mot verksamhetens organisation. Den omgivande miljön runt omkring barnet granskas för att se hur detta samspel kan påverka barnens möjligheter för utveckling och lärande (Persson 2019, s.159–162).
7.2 Delstudie 2, förskollärare
7.2.1 Förskollärarnas syn på barn i behov av särskilt stöd
Inledningsvis fick förskollärarna besvara frågan vad begreppet barn i behov av särskilt stöd betyder för dem? Flertalet av förskollärarna anger i sin beskrivning att barnet i behov av särskilt stöd avser alla barn i förskolan, alla barn är i behov av särskilt stöd någon gång i livet och vissa barn är i behov av mer stöd. Förskollärarna upplever att begreppet är brett, det finns flera perspektiv att se på barn i behov av särskilt stöd. Vidare menar förskollärarna att det inte finns en konkret definition utan det kan upplevas på olika sätt. Förskollärare A
beskriver barnet i behov av särskilt stöd som: ”Ett barn som ska få sina behov tillfredsställda som alla andra barn” (Förskollärare A 2020). Flertalet av förskollärarna poängterar att alla barn är olika och har därför också olika behov och utvecklas i olika takt. Utifrån ovanstående resonemang beskriver förskollärarna att det förekommer skilda sätt till att förhålla sig till och samtala om barn i behov av särskilt stöd. Persson (2019, s.157–162) beskriver det kategoriska perspektivet som innebär att barnets svårigheter ska kompenseras och anpassas till den miljö hen vistas i. Persson beskriver vidare det relationella perspektivet som är kritiska till det kategoriska perspektivet då det görs ett kraftigt motstånd till att problemet placeras hos individen. Nilholm (2005, s.131) redogör även för ett tredje perspektiv, dilemmaperspektivet och förklarar det som att det inte finns något entydigt svar på hur personalen bäst bör agera i en situation då de måste anpassa sig efter barnets behov och situation.
Barn i behov av särskilt stöd är för mig ett barn som ska få sina behov tillfredsställda som alla andra barn. Det är när jag som pedagog behöver göra något annorlunda i min undervisning för att nå fram till detta barn. (Förskollärare A)
Vi får inte glömma bort de osynliga barnen som inte gör sig hörda eller de barn som behöver mer stimulans och utmaning, alla barn oavsett behov behöver olika utmaningar efter sina egna förutsättningar. Vi måste synliggöra barnens behov i dess utveckling och lärande, låta barnen utveckla sig så långt som möjligt i sig själva och det gäller alla barn. (Förskollärare C)
Jag kan tycka att alla barn har ett behov av stöd, sen finns det barn som sticker ut, sen finns det dem som inte gör sig hörd, och de barn som behöver stöd i vissa situationer. Alla behöver stöd på sitt sätt. (Förskollärare E)
Majoriteten av förskollärarna betonar en gemensam syn på begreppet barn i behov av särskilt stöd som avser samtliga barn. Alla barn ska få möjlighet att vara olika, förskollärarna påtalar även vikten av att det är verksamheten som ska anpassas för att ge barnen de bästa förutsättningarna till utveckling och lärande. Detta synsätt går i linje med Perssons (2019, s.159–162) relationella perspektiv där han uttrycker ett kraftigt motstånd till att problemet placeras hos individen. Han vill istället avleda dessa tankar och rikta synen mot den interaktion som sker runt individen. Svårigheterna ligger inte hos barnet och blicken riktas mot den omgivande miljön runtom för att se hur detta samspel kan påverka barnets möjligheter för utveckling och lärande.
Förskollärarna får även frågan vilka dessa behov kan vara. Förskollärarna beskriver att barn i behov av särskilt stöd ska generera alla barn men samtidigt beskrivs en mer avvikande syn på begreppet barn i behov av särskilt stöd. “Barn som inte passar in” eller “barn som sticker ut”.
Jag har barn på min avdelning med diagnoserna Autism och ADHD. Vi har även två barn under utredning där båda barnen inte har något talande språk. (Förskollärare A)
Barn i behov av särskilt stöd handlar inte bara om de barn som har en formell diagnos. Behov av särskilt stöd kan vara barn som är utåtriktade med våldstendenser, barn som man är tvungen att stödja genom att rama in och vara nära. Det kan även vara barn som inte kommer från socioekonomisk miljö som inte är ”normal”. (Förskollärare B)
Jag kan tycka att alla barn har ett behov av stöd, sen finns det barn som sticker ut, sen finns det dem som inte gör sig hörda och de barn som behöver stöd i vissa situationer. Alla behöver stöd på sitt sätt. (Förskollärare E)
Förskollärarna är väl medvetna om att de inte ska göra ett särskiljande från hur andra barn utvecklas men i en vidare analys är det svårt att komma ifrån att göra en jämförelse med de andra barnen, vilket leder in i det kategoriska perspektivet. Persson (2019, s.159–160) beskriver att svårigheterna ligger hos barnet, vikten läggs på att identifiera barn med liknande problem, som exempelvis barn med ADHD för att i sin tur hitta orsaker till svårigheterna och insatser för att hantera dessa. Resultatet visar att förskollärarna vill gärna utgå från ett relationellt perspektiv men i en vidare analys hamnar de också i ett kategoriskt perspektiv. Här uppstår det ett dilemma hur förskollärarna ska förhålla sig till detta. Nilholm (2005, s.134) menar att förskolan har i uppdrag att ge alla barn en likvärdig utbildning samtidigt som verksamheten ska anpassas till barns olikheter och behov. Det blir ett dilemma angående att identifiera barn som behöver särskilt stöd men att undvika att barn får en identitet som avvikande, att identifiera brister samtidigt som olikhet ska ses som en tillgång. Förskollärare D redogör för ytterligare beskrivningar av barn i behov av särskilt stöd genom följande:
Jag har arbetat med barn i behov av särskilt stöd där det framkommit olika typer av språksvårigheter, sociala svårigheter, psykiska, fysiska eller emotionella svårigheter. Jag har arbetat med barn med diagnoser som autism, barn som har någon form av CP och barn med diabetes. (Förskollärare D)
I resultatet framgår det delande meningar om att benämna ett barn med diagnos eller inte. Förskollärare A och C redogör för detta:
När resursen är sjuk eller ledig så är det vi ordinarie personal som får ta hand om barnet.
Eftersom jag inte har någon utbildning med detta så är det svårt för mig att hantera detta barn.
Jag känner inte barnet såväl eftersom barnet är oftast med resursen. (Förskollärare A)
Jag vill helst inte benämna barn med diagnoser, jag är emot det, det finns en sorts acceptans om man sätter en diagnos. Jag upplever att det kan bli en ursäkt som personalen använder för att tillåta ett visst negativt beteende. (Förskollärare C)
Flertalet av förskollärarna påtalar en rädsla för att benämna barn med diagnoser samtidigt menar andra att det även finns positiva aspekter med detta. Även här pendlar förskollärare mellan de skilda perspektiven, det kategoriska perspektivet och det relationella perspektivet. Persson (2019, s.157–161) förklarar att det kategoriska perspektivet vill hitta förklaringar till barnets problem och det gäller att skapa metoder för att kompensera barnets förmågor. Dessa svårigheter är nära kopplat till neurologiska faktorer så som diagnoser. I det relationella perspektivet vill man istället avleda dessa tankar och svårigheterna ses uppkomma i mötet mellan barnet, läraren och miljön.
Förskollärarna fick frågan hur de bemöter ett barn i behov av särskilt stöd. Majoriteten av förskollärarna hävdade att de bemöter barnen precis som alla andra barn. Förskollärare E menar däremot att det är viktigt att kunna anpassa sitt bemötande efter varje individ.
Beroende på situation och vilka barn jag har framför mig är det viktigt att jag som pedagog är tydlig i mitt förhållningssätt. Jag måste kunna anpassa mig efter varje individ. Vi måste försöka förstå varandra, min uppgift som pedagog att försöka medla och hjälpa till i den konflikt som uppstått. Det ser olika ut dag från dag, beroende på dagsform situation, vilka barn det är, hur svår är konflikten. (Förskollärare E)
En annan fråga som ställdes var om förskollärarna upplevt en situation där de inte kunnat hantera ett barn som anses vara i behov av särskilt stöd.
Det har varit föremål som flugit iväg och både barn och kollegor har blivit skadade. Det är svårt att veta hur man ska bemöta barnet i en sådan situation, men viktigt att prata om det i arbetslaget. Hur bemöter vi barnet? Viktigt att vara konsekvent. (Förskollärare C)
Det finns inget som går att lösa? Det är jag som pedagog som måste se till mig själv och hur verksamheten ser ut. Hur ska jag kunna föra fram det jag vill till detta barn? Det är här och nu hela tiden. Det har aldrig varit svårt. Det är en ständig dialog med kollegor och rektor. Vi är inte specialpedagoger men vi har lång erfarenhet istället och måste våga prova oss fram . (Förskollärare E)
Förskollärarna fick frågan om de upplever att det krävs särskilda kunskaper i arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Majoriteten av förskollärarna lyfter tillgången av den långa erfarenhet som arbetslaget besitter. Erfarenheten är en tillgång och ger en särskild kunskap även viktigt att ta vara på varandras erfarenheter och kunskaper. Förskollärare B menar att vi har alla olika ryggsäckar men att vi pedagoger måste diskutera begreppet och försöka ha en gemensam syn på arbetet med barn i behov av särskilt stöd. Förskollärare C menar att kunskaper får man hela livet, det gäller bara att vara öppen att ta vara på dem och använda sig av kollegors erfarenheter samt kompetensutveckling.
I resultatet framkommer olika beskrivningar kring förskollärares arbete med barn i behov av särskilt stöd. Där arbetslagets erfarenheter och förhållningssätt är av största vikt. Förskollärarna poängterar vikten av att reflektera i arbetslaget kring hur vi ska bemöta barnen. Genom detta förhållningssätt lyfts problemet från barnet och riktas mot förskolans verksamhet och personal vilket går i linje med det relationella perspektivet (Persson 2019, s.157–161).