I detta kapitel kommer vi att redogöra för den tidigare forskning som har bedrivits med relevans till vår studie som ingår inom det specialpedagogiska forskningsområdet.
4.1 Barn i behov av stöd – Definition
Sandberg, Lillvist, Björck-Åkesson och Granlund (2010, s.43, 46, 57) har som en del av sin studie undersökt hur förskolepersonal i Sverige definierar barn i behov av särskilt stöd. I denna del av studien använder de sig av kvalitativa intervjuer för att undersöka hur barnet i behov av särskilt stöd konstrueras. Intervjuerna genomfördes i 571 förskolor i Sverige med ett brett spektrum av informanter med olika yrkesbefattningar. I resultatet framkommer två perspektiv som identifierades utifrån vilka olika faktorer som förskolepersonal utgår ifrån när de formulerar sig kring vilka barn som anses vara i behov av särskilt stöd. Dessa benämns som ” barnperspektiv och ” organisatoriskt perspektiv ” där det förstnämnda var det mest dominerande. De uttalanden som gjordes inom barnperspektivet identifierar barn i behov av särskilt stöd utifrån dess individuella egenskaper och behov. Inom detta perspektiv kunde sedan tre underkategorier identifieras. Den första beskriver att alla barn kan vara i behov av särskilt stöd, ingen specifik grupp av barn nämndes. Den andra handlade om de barn som har en diagnos eller identifierats som barn i behov av särskilt stöd av sociala myndigheter.
Den tredje och sista kategorin inom barnperspektivet berör de som behöver ytterligare stöd för att klara av vardagen i förskolan. Exempel på detta kan vara barn som har sociala, emotionella eller psykologiska besvär eller barn med invandrarbakgrund som behöver språkligt stöd (ibid., s.50). Organisationsperspektivet redogör för uttalanden kring de barn som på ett eller annat sätt kräver mer av de organisatoriska faktorerna, de barn som behöver mer stöd utöver det som redan erbjuds och genom detta blir de således identifierade som barn i behov av särskilt stöd. Beskrivningar berör de barn som kräver mer av personalen då de upplever att deras arbetsuppgifter påverkas och även hela barngruppen. Det uppges att det krävs extra tid och resurser till dessa barn för att kunna tillgodose dess behov och möjliggöra deras deltagande i förskolans verksamhet (ibid., s.51–52).
Lillvist och Granlund (2009, s.131–134) har undersökt hur vanlig förekomsten är av barn i behov av särskilt stöd i svenska förskolor enligt förskolepersonalen. Undersökningen genomfördes i två svenska län där totalt 571 förskolor inom 22 kommuner deltog.
Datainsamlingen genomfördes inom ett större projekt avseende olika pedagogiska stödinsatser till barn i behov av särskilt stöd där relevanta data användes vidare till denna studie. Resultatet visar att förskolepersonalen anser att 17,3 % är i behov av särskilt stöd varav 3,7 % har en diagnos. Majoriteten av de barn som identifierades av förskolans personal som i behov av särskilt stöd var de som inte hade en diagnos där det främst handlade om en problematik kring samspel, tal och språk. Det som är av vikt i denna studie är att det inte
skilde sig särskilt mycket gällande vilka svårigheter barnen ansåg sig ha utan de uppvisade i stor utsträckning liknande problematik.
4.2 Barn i behov av särskilt stöd – Beteenden som hamnar i blickfånget
Palla (2011, s.11–12, 16–17) bygger sin studie med utgångspunkten att barns identitet inte är något fast och konstant utan konstrueras hela tiden mellan människor i olika kontexter genom språkliga processer. Hon tar avstamp i förskolans diskursiva praktik där syftet är att synliggöra hur barn skapas som subjekt när deras beteenden förbryllar, oroar eller utmanar personal i förskolan. Tanken är att detta ska generera i ett framträdande av i vilken utsträckning barnet får vara, kunna eller göra olika. Materialet som samlats in i studien bygger på specialpedagogiska sammanhang där avdelningspersonal och specialpedagog valt att mötas angående beteenden hos barn som personalen anser förbryllar, oroar eller utmanar dem. Det är dokumentation och samtal kring händelser inom ramen för vardagliga situationer inom förskolans verksamhet inom två rektorsområden i en mellanstor svensk kommun. Det omfattas av inspelade handledningssamtal mellan specialpedagog och avdelningspersonal, intervjuer med specialpedagoger samt skriftlig dokumentation (ibid., s.63–69). Palla har ett antagande i sin studie om att det finns föreställningar om barnet och dess utveckling, lärande och beteende som är fastvuxna inom förskolans väggar som hela tiden reproduceras genom språket och därav ses som självklara och dominerande (ibid., s.42–43). Detta är något som även bekräftas i hennes resultat då beteenden som skapar förvirring, bekymmer och funderingar bland personal, barn eller föräldrar särskiljs och ställs i relation till vad som anses vara vanligt. Dessa beteenden bryter mot det förväntade, barns avvikelser eller olikheter blir genom detta ” speciellt ”. Exempelvis kan det handla om barn som bryter mot förskolans rutiner vilket blir ett problematiskt beteende i studien och skapar oordning (ibid., s.111). När det speciella framträder ur personalens blick används ålder för att jämföra och bedöma barnens utveckling. Uttalanden som ” vad barn borde kunna vid en viss ålder ” är framträdande. Ett barn kan skilja sig från gruppen genom att både ” ligga efter” förväntad utveckling och även ” ligga före” där pedagogerna konstruerar barnet som alltför förnuftig, intelligent eller välartikulerade förhållande till sin ålder eller övriga barn. Dock så menar Palla att detta inte är något önskvärt från pedagogernas sida men att de har svårt att frigöra sig från detta i talet (ibid., s.79–81,161). Gränsen för när det speciella framträder varierar stort utifrån kontextuella förutsättningar och kan förhandlas, förändras och förskjutas mellan pedagogerna. Vissa beteenden accepteras inom ramen för en normerande praktik medan andra blir i blickfånget för insatser i form av korrigering, kompensation och stöd. Resultatet visar att det inte finns särskilt stort utrymme för barn att vara, kunna eller göra olika. Barn ska vara lagom, de ska varken vara för mycket eller för lite utan passa in i ramen för det ” normala förskolebarnet” (ibid., (s.83,87).
Markström (2005, s.17–24) studerar aktörers görande och talande inom förskolans praktik samt hur det i sin tur skapar barndom. Hennes syfte är att synliggöra hur förskolan skapas som en institution och detta görs via etnografiskt insamlat material. Markström använder sig av kontextbegreppet där det sociala handlandet kan förklaras i relation till de
sammanhang som aktörerna befinner sig i (ibid., s.37). Studien baseras på två fältstudier i två förskolor där utgångspunkten är att det alltid finns sociala ordningar som inrymmer normer, kollektiva producerade föreställningar om hur något ska vara, det korrekta handlandet och hur vi uppfattar verkligheten i en viss kontext (ibid., s.27). Fokus riktas här mot hur olika personer i förskolans praktik förhåller sig till och samtalar om vad som anses som eftersträvansvärt, normalt eller avvikande när det bland annat kommer till barns beteende eller egenskaper. Det är inte enbart hur formuleringar sker via språket som intresserar Markström utan även själva handlandet, hur detta realiseras i praktiken (ibid., s.34). De insamlade materialet har skett med olika datainsamlingsmetoder bestående av fältanteckningar, inspelade observationer på ljud- och videoband samt ljudinspelade intervjuer där både barn, vårdnadshavare och personal har varit inblandade (ibid., s.44). I resultatet framkommer det att vuxna har föreställningar om barnets beteende och egenskaper som anses mer eller mindre önskvärda. De jämförs och mäts utifrån hur ett barn förväntas bete sig och borde kunna, där ålder blir en referensram (ibid., s.141).
Förskolebarnet ska på ett sätt vara självständigt, kunna klara sig själv men bara till en viss grad och på rätt sätt i relation till förskolans kontext och andra förskolebarn. De ska vara hanterbara, socialt anpassade och flexibla (ibid., s.170, 201).
4.3 Bedömning
Johansson (2016, s.32–33) avser i sin avhandling att studera hur förskollärare hanterar sitt bedömningsuppdrag med utgångspunkt i det dubbla uppdraget. Förskollärare ska bedöma förskolans kvalitet parallellt med uppdraget att följa, dokumentera och analysera varje barns utveckling som i sig är en form av bedömning enligt Johansson. Vad som intresserar författaren är att undersöka hur detta ter sig i praktiken. Vad är det förskolläraren skriver och berättar om barnen? Studien är av etnografisk karaktär där materialet består av fältanteckningar och bandinspelningar där författaren själv varit deltagande. Två förskolor valdes ut utifrån olika kriterier, bland annat avseende storlek, ej specificerad pedagogisk profil samt olika socioekonomiska förhållanden (ibid., s.115–116). Resultatet visar att förskollärare anstränger sig för att dokumentationen av barns utveckling och lärande ska stämma överens med förskolans läroplan avseende att det inte är några specifika kunskaper som ska “bockas av “, detta var iallafall vad som kom fram uttryckligen. Detta visar sig däremot vara tvärtom i praktiken och bedömning görs utifrån specifika kriterier (ibid., s.160–161).
Även Insulander och Svärdemo Åberg (2014, s.2) har studerat det dubbla uppdrag som förskollärare anses ha angående bedömning. De avser att studera hur uppdraget hanteras i förhållande till förskolans systematiska kvalitetsarbete. De hänvisar till Skolverkets rapport (2008) där både förskollärare och rektorer känner sig osäkra kring hur en bedömning av verksamheten ska göras när de inte ska bedöma enskilda barns utveckling samtidigt som de är just det som utgör underlaget (ibid., s.2). Materialet bygger på videoobservationer av olika målrelaterade arbetsprocesser så som förskollärares planering, genomförande och uppföljning i två Reggio-Emilia inspirerade förskolor (ibid., s.7). Studiens resultat visar att underlagen enbart tar lite hänsyn till förskolans miljö när bedömningen av barns utveckling
och lärande görs. Hur verksamheten gör val av organisering och genomförande reduceras och därmed syns ett individualiserat förhållningssätt till barn och deras utveckling och lärande (ibid., s.13).
Lutz (2006, s.47–48, 104) avser i sin studie att problematisera den bedömning som sker inom förskolan avseende de barn som ”avviker” från den ”normala” utvecklingskurvan.
Han studerar hur diskurser inom förskolans praktik konstruerar barnet genom hur olika verksamma professioner skapar sig legitimitet för att definiera spannet för när ett barn avviker. Detta görs genom att undersöka vilka olika tekniker förskolans personal använder för att göra utvecklingsbedömningar i syfte att identifiera barn i behov av särskilt stöd. Lutz empiriska material består av ett brett spektrum av intervjuer avseende personer som arbetar med barn i behov av särskilt stöd i förskola, inspelningar av diskussioner mellan samordnare och biträdande rektorer avseende de barn som var aktuella för resurs samt bedömningsunderlag (ibid., s.80–81). I resultatet framträdde framförallt olika former av observationer där pedagogerna genom den dagliga kontakten med barnen skapar sig uppfattningar om dess utveckling och lärande. Det mest framträdande var observationer av informell karaktär där seendet lyfts som ett viktigt verktyg. Pedagogerna i studien menar att de inte riktigt hinner med observationer av formell karaktär där Lutz tycker sig finna en rädsla bland pedagogerna att de ska missa något, vilket han menar tyder på att det finns något förutbestämt att upptäcka då pedagogerna också använder sig av uttrycket “de här barnen”. Samtidigt lyfter pedagogerna att de ändå lyckas se barnen, de ser att barnet inte
“riktigt fungerar som det ska” (ibid., s.106–108). Andra tekniker som framkommer i resultatet är åtgärdsprogram vilket beskrivs som en plan för enbart de barn som är i behov av särskilt stöd. Här formuleras vad problemet anses vara, vad man göra för det här barnet och vem som ska göra vad. Åtgärdsprogram lyfts som särskilt viktigt underlag för de barn som är aktuella för resurs. Detta måste finnas som en beredskap för att pedagogerna ska kunna visa att de gjort allt det kan för de här barnet men att det trots det inte räcker för att tillgodose dess behov (ibid.,113–116). Lutz gör bedömningen utifrån sitt material att det finns en medvetenhet bland pedagogerna att de tydligt måste visa och motivera med utgångspunkt i barnens problematik varför de ska tilldelas en resurs till barnet. Detta har gett en påföljd av att problemen som beskrivs i undersökningar tenderar att definieras som enskilda egenskaper hos barnet. Vidare benämns ”gatekeepers” vilket är de biträdande rektorerna, de tar emot underlag från pedagogerna i förskolan där de sedan gör en första bedömning om ärenden ska tas vidare (ibid., s.117,135,157). Resultatet visar att teknikerna i bedömningsunderlagen tar lite hänsyn eller ingen alls till barnets hemmiljö eller förskolemiljön och det är få bedömningar som görs där pedagogerna försöker komma fram till vilka orsaker som ligger bakom barnets beteende (ibid., s.110–111,118). Alla bedömningar utgår från barnets beteende eller egenskaper och utgörs till stor del av personalens upplevelser, kunskaper och kompetenser kring barns ” normala utveckling ”.
Det är utifrån detta som pedagogerna avgör om något i barnets beteende avviker och är i behov av handledning från specialpedagog. Detta förekommer trots pedagogernas medvetenhet kring att de inte ska bedöma och formulera sig kring barns utveckling och beteende utifrån ett normalitetsspann (ibid., s.81,119–120). Materialet visar att de är väl bekanta med de kontextuella förutsättningarnas betydelse för barnens utveckling däremot så
syns inte detta i praktiken utan den omgivande miljö reduceras och barnet blir problembärare (ibid., s.150).