7 Resultat och analys av delstudie 1 och 2
7.1 Delstudie 1, Rektorer
7.1.1 Rektorers syn på barn i behov av särskilt stöd
I resultatet benämns både rektorer och förskollärare som A, B, C, D och E för att det inte ska gå att identifiera respondenterna.
7.1 Delstudie 1, Rektorer
7.1.1 Rektorers syn på barn i behov av särskilt stöd
Vid den första intervjufrågan ombads rektorerna att uppge sina egna beskrivningar av begreppet barn i behov av särskilt stöd, vilka barn handlar det om? En samstämmig syn framkom bland formuleringarna som kan sammanfattas med att det inte finns ett entydigt kort svar kring definitionen barn i behov av särskilt stöd utan det kan uppfattas på många olika sätt. Flertalet uppgav även att barnet i behov av särskilt stöd kan ses ur flera olika perspektiv.
Mhm … det där kan man ju tolka på lite olika sätt, ett tag har vi ju tänkt att alla barn är i behov någon gång under sin barndom satt säga men nu har man specificerat det, ett tag sa man inte särskilt stöd utan bara barn i behov av stöd, men de som behöver extra stöd helt enkelt (Rektor B)
Oj, spännande! Egentligen är det ju så kan man ju tänka att alla barn har behov av att bli sedda utifrån sin egen utvecklingsnivå. Sen har vi de här barnen som inte riktigt läser av sociala koder, det är väl där särskilt stöd kommer in. (Rektor A)
För mig betyder det att få möjlighet att vara sitt bästa jag, att man då i olika trappsteg utvecklas olika och att man då är i mer eller mindre behov av särskilt stöd i vissa perioder i sin vistelse på förskolan. Sen är det olika längd, det kan vara så att man är i behov av särskilt stöd en kort period men det kan också vara något som kan följa med hela livet. (Rektor E)
En generell beskrivning gavs av rektorerna då samtliga menade att alla barn kan vara i behov av särskilt stöd någon gång under sin barndom, både kortare perioder och under hela livet. Rektor E menar att för hen personligen innebär begreppet att alla barn får möjlighet att vara sitt bästa jag och utvecklas utifrån sin egen utvecklingsnivå. Rektor D lyfter att barn i
behov av särskilt stöd är ett begrepp som säger väldigt mycket, men att hen måste tänka ” särskilt särskilt ” stöd. Rektor C ger en beskrivning av att begreppet kan delas upp, dels handlar det om alla barn men påpekar vidare att det utgörs av barnen med extra behov.
Vidare redogör rektor C för ett barn på en förskola som definitivt behöver extra stöd då det blir svårt i vardagen annars för det barnet.
Ja alltså det är verkligen ett begrepp som säger så mycket. Egentligen kan jag tycka att alla barn är i behov av särskilt stöd men sen måste man tänka särskilt särskilt stöd för alla barn är i behov av stöd ibland, det kan vara under begränsade perioder men de som är i behov av särskilt stöd är de som behöver extra. Det är alla barn egentligen, det kan vara fysiska, psykiska eller emotionella som gör att man är i behov av särskilt stöd. (Rektor D)
Ja, jag kan tänka mig att man kan dela upp, eller jag kan tycka att alla barn är i behov av särskilt stöd för att ha rätt till sin del, men jag antar att du pratar om de som har extra behov.
På min andra förskola har vi ett barn som definitivt behöver extra stöd, det blir svårt i vardagen annars för det barnet. (Rektor C)
Alla rektorer framhåller en syn där barn ska få utvecklas utifrån sina förutsättningar och behov, där barn utvecklas olika och det handlar helt enkelt om en möjlighet om att få utvecklas till sitt bästa jag som en av rektorerna framhöll. Beskrivningarna kan tolkas som en medvetenhet hos rektorerna att inte peka ut det enskilda barnet svårigheter utan de redogör för att alla barn ska ha lika rätt att få stöd oavsett vilken omfattning stödet utgörs av, om det är enstaka tillfällen eller under en varaktig tid. Perssons (2019, s.159–
161) relationella perspektiv framträder eftersom rektorerna tydligt redogör för ett motstånd till att problemet placeras hos individen. Samtliga rektorer ger uttryck för båda perspektiven när de framhåller både det kortsiktiga och långsiktiga stödet vilket instämmer med de beskrivningar som Persson (2019, s.168–169).) redogör för. Inom det relationella perspektivet handlar det om att hitta lösningar som pågår under en längre tid till skillnad från det kategoriska perspektivet där det söks efter snabba, korta lösningar där ” resursknappen” som Persson uttrycker det ofta är svaret.
Rektorerna redogör vidare för de barn som inte är med på det som de borde vara med på, som inte utvecklas i den takt som de borde och de barn som av en eller annan anledning inte passar in i en barngrupp. Rektor B förklarar att om man tittar på alla barn så får man en större bild och kan lättare se när något avviker, annars kanske man inte vet hur det ” ska ” vara och hur ett barn ska utvecklas. Samtidigt menar hon att det sättet att se på barn har vi gått ifrån lite nu, vi pratar inte lika mycket utvecklingspsykologi.
Vissa barn har svårare att ta till sig de traditionella sätten vi har på förskolor och då behöver vissa barn extra hjälp att komma till det traditionella. Framförallt tycker jag att de behöver identifieras tidigt, när man märker en avvikelse, eller jag vet inte jag vill att alla barn ska ha samma rättigheter. (Rektor C)
Även om alla rektorer framhåller att det är viktigt att tillgodose alla barns behov och därav formulerar sig kring barn i behov av särskilt stöd som ”alla barn” så framträder en bild av
att det handlar om något utöver det vanliga, något som avviker. Detta framträder trots att de är väl medvetna om att de inte bör göra ett särskiljande från hur andra barn är och utvecklas så tyder det sig som förhållandevis svårt att samtala om barn i behov av särskilt stöd utan att komma in i det ” jämförande ” stadiet. I en vidare beskrivning av vilka behov som rektorerna har arbetat med framträder skildringar som kan härledas till Perssons (2019, s. 157–
160) kategoriska perspektiv. Barnets svårigheter riktas mot individen själv och en sudd av kompensering synliggörs där barnet behöver hjälp för att ta till sig de
”traditionella”. Detta kan även ses som Nilholms (2005, s.134) dilemmaperspektiv när rektorerna pendlar mellan ” alla barn ” till att ändå uttala sig kring de barn som ”avviker”.
Det blir ett dilemma att identifiera barn som behöver särskilt stöd när rektorerna försöker undvika att barnen får en identitet som avvikande samtidigt som de behöver identifiera dessa barn och har där med gjort ett särskiljande från alla andra barn. Detta blir framförallt tydligt hos rektor C där hen till en början samtalar om de barn som har svårt att ta till sig de traditionella sätten men avslutar meningen med ”Eller jag vet inte jag vill att alla barn ska ha samma rättigheter”.
Efter att rektorerna fått frågan om vilka behov det kan handla om framkom ytterligare preciseringar och fler beskrivningar av barnet i behov av särskilt stöd kunde urskönjas.
Rektor A förklarar att det oftast är i de sociala koderna som hen kan uppleva att ett barn behöver stöd, sedan kan det vara andra delar med men framförallt där. Vidare framförs barn som har stora sociala svårigheter, traumatiska upplevelser, diagnoser, språkstörningar, det kan vara av fysiska, psykiska eller emotionella anledningar. Allt ifrån multihandikappade barn till att de har svårt med talet på ett lindrigt sätt, hela spektrat menar Rektor D.
Barn med stora sociala svårigheter, traumatiska upplevelser, diagnoser som inte alltid har varit diagnoser utan man har innan det ens fanns ADHD och allt så hade man ju. Jag tror att jag har ju aldrig jobbat med fysiskt handikappade barn i särskola eller något sådant men jag har haft barn som varit omvänt integrerade jag har nog jobbat med många svårigheter, eller svårigheter utmaningar skulle jag vilja säga. (Rektor A)
Ja då tänker jag såhär att dom som är i behov av särskilt stöd här är främst t vå barn, de som har språkstörningar som vi lägger extra krut på, de behöver extra träning. Men den största delen av träningen sker i stor grupp så att barnet inte känner sig utanför, eller blir utanför.
(Rektor C)
De senaste gångerna vi har fått en diagnos som är ADHD eller Autism vi vet ju egentligen redan det och det är nästan när psykologen kommer och berättar om utredning och vad den gav så kanske det tillför något nytt men oftast så säger de redan att vi bemöter barnet jättebra och man har redan anpassat så att det ska fungera för barnet i vardagen. (Rektor D)
Både Rektor A och Rektor B redogör för barn med diagnoser i beskrivningarna, men Rektor B menar att oftast så vet de redan detta och anpassar verksamheten efter det. Hen menar på att en diagnos inte kommer att förändra någonting och den framhålls inte som viktig i förskolan. Däremot så menar Rektor D att det kan bli betydelsefullt med en diagnos när barnet kommer upp i skolåldern. Hen menar att barnet kanske behöver en diagnos för att få
rätt stöd i skolan och syftar på att i förskolan finns det fler pedagoger per barngrupp än i skolan.
Egentligen tycker jag inte att diagnos behövs, kanske inför skolan sen men de är inte så jätteviktiga för oss. Problemet är när de inte är diagnostiserade när de kommer till skolan sen för då kanske de behöver en diagnos för att få rätt stöd i skolan. Vi är oftast fyra på varje avdelning på 20 barn vilket innebär du har grupper på 5 barn om alla är där. Så är det inte i skolan, då är det 1 på 20 och då fungerar det inte för de här barnen när de kommer dit. (Rektor D)
Resonemanget kring diagnos kan ses utifrån Nilholms (2005, s.131) dilemmaperspektiv då forskare inom detta perspektiv menar att personalen borde anpassa verksamheten till alla barns behov och förutsättningar vilket blir tydligt utifrån Rektors D beskrivning. Det spelar helt enkelt ingen roll för hen om barnet har en diagnos eller inte utan verksamheten anpassas efter barnets behov.